Kulthägnad eller borg
Borgarnas olika funktioner
Länge har man schablonmässigt tänkt sig att i stort sett alla fornborgar byggdes av praktiska försvars- och övervakningsskäl, men nyare forskning har visat att det är mer komplicerat än så. Många fornborgar är byggda så att de har varit mycket olämpliga att söka skydd i och försvara mot fiender. Murarna kan vara mycket klent byggda, exempelvis som ett enkelt pärlband av sten, som inte ens kan ha fungerat som ett fundament för en träpalissad. Murarna kan också ha en märklig sträckning. I stället för att inhägna de översta delarna av ett berg, varifrån man lätt kunde se ned på och bevaka omgivningen, kan murarna ligga så, att ytor i nivå med eller över borggårdens nivå ligger strax utanför. Fienden skulle alltså lätt kunna få ett övertag. I fornborgarna finns ibland rösegravar, vilket kan vara en tillfällighet, men inte sällan finns det ett samband mellan gravarna och muren.
Kult- och gravhägnader
Den här sortens iakttagelser kan kompletteras med utgrävningsresultat. Ett känt exempel är Odensalahägnaden nordost om Sigtuna, där arkeologerna hittade begravningar, spår av eldritualer och offer av djur och spannmål. Det är tydligt att många fornborgar aldrig har varit avsedda att användas för försvar, utan att de har varit kult- och gravhägnader. Uppe på berget har man befunnit sig på en helig plats nära himlen, som har skyddats av symboliska murar, där man har ägnat sig åt religiösa sammankomster, kulthandlingar och begravningar. Murarna och berget kan då ha haft en symbolisk betydelse. Denna sorts hägnader tycks ha varit särskilt vanliga under slutet av bronsåldern och början av järnåldern. Även de borgar som byggdes så att de kunde försvaras har säkert kunnat utnyttjas för liknande religiösa sammankomster i fredstid.
Förmodligen har också uppförandet av en borg i sig varit av betydelse, antingen för att stärka gemenskapen mellan dem som hjälptes åt eller för att stärka en enskild stormans status. Om det inte vore så är det svårt att förklara varför man inte valde att bättra på äldre borgar oftare än vad man tycks ha gjort i stället för att bygga nytt i sådan omfattning.
Militära borgar
De militärt användbara borgarna kännetecknas av kraftigare murar, som ligger strategiskt utplacerade, så att fienden har svårt att komma i närheten och göra skada. I de flesta fallen har säkert träkonstruktioner ingått i murarna, som nu försvunna. Forskare har diskuterat och spekulerat mycket om vilka överväganden järnålderns och bronsålderns byggmästare gjorde när de konstruerade sina fornborgar. Vi kan inte veta om alla dessa spekulationer är riktiga, men många slutsatser verkar rimliga och ännu fler är intressanta, eftersom det får en nutida besökare på ett fornborgsberg att fundera över vad hon egentligen ser mer än en samling långsträckta stenhögar. Fornborgsbesök blir annars ofta en besvikelse för den som förknippar benämningen borg med medeltidens och sagornas riddarborgar.
Hur och var borgarna byggdes
Platsen
Valet av berg eller moränhöjd att bygga på berodde på borgens syfte. Skulle en ständigt bemannad borg uppföras, exempelvis för bevakning av en viktig farled, måste ett berg intill farleden väljas, gärna på en plats där vattenlederna kunde bevakas åt alla håll så långt som möjligt. Bakom sådana borgbyggen låg förmodligen stormän med ekonomiska och militära intressen. Stormännen kan också ha haft mindre direkt praktiska skäl att låta bygga en borg. Fornborgen gav status och signalerade makt, utan att den praktiskt behövde utnyttjas. En storman kunde bygga sig en hel muromgärdad gård på en höjd, en s.k. befäst gård.
Byggdes en borg att fly till i orostider var det bättre att söka sig till mer undanskymda berg, gärna ett stycke in i skogen, bakom gårdarna. När ryktet kom att fienden var på väg kunde man dra sig tillbaka till borgen. Då vore det opraktiskt om den låg åt farleden till, eftersom fienden förmodligen kom från det hållet.
Det var inte vilka berg som helst som dög till borgberg. De skulle på så många sidor som möjligt vara omgivna av stup och kraftiga branter. På något ställe måste det finnas en planare sluttning, där man kunde ta sig upp på berget. På berget lades murarna på tvären över dessa sluttningar, medan stupen gick att försvara utan murbyggen. Många stup var alltså både bra ur försvarssynpunkt och sparade arbete.
Byggteknik
Murarna var kallmurade, dvs. sten staplades på sten utan murbruk. Ibland består de av sten och jord. Murbruk kom inte till användning förrän under medeltiden. Området kring borgen plockades rent på sten till murarna. Aven om muren är igenrasad kan man ofta se att större stenar har använts kring ingången, som var ett känsligt ställe och antagligen försett med en träport. Ibland finns en förgård till fornborgen. Den blev lätt en fälla för fienden när försvararna dragit sig tillbaka upp till huvudborgen och började kasta och skjuta. Ofta finns en vattenfylld sänka innanför borgmurarna, som var bra att ha vid brand och törst.
Bo i borg
I flera fornborgar har arkeologer hittat husgrunder, som visar att de ibland har varit permanent bebodda. I sådana fall rör det sig om boplatsborgar. Antagligen har stormän valt att bo på detta sätt för att kunna försvara sig men också för att visa att sin makt och betydelse.
35 man starkt försvar
Antalet människor som behövdes för att försvara en borg har forskare försökt att beräkna på ett ungefär. Längs muren behövdes en man på varannan meter. Stod de tätare riskerade de att skada varandra, stod de glesare kunde fienden slinka emellan. Längs stupen räckte det med en man på var tionde meter, som slängde sten och sköt pil på dem som försökte klättra upp. Till det kom minst en åttondel reserver och helst några bågskyttar, som stod på bergknallar i borgen. Ett exempel: En liten borg med 50 m mur och 40 m stup behövde 50/2 = 25 man längs muren, 40/10 = 4 man längs stupen, drygt 29/8 4 reserver och några bågskyttar. Det gör sammanlagt 35 man. Det är tydligt att även små borgar krävde folk från flera gårdar för att kunna försvaras ordentligt, om de inte byggdes av en storman och hans underlydande. På bara några få veckor kunde borgen stå färdig, om alla som skulle använda den hjälpte till. I orostider kunde därför en borg relativt snabbt färdigställas.
Strid vid borgen
Om plundrare var på väg kunde bygdens folk varnas av vårdkasar och bud, så att de snabbt kunde sätta sig och sina ägodelar i säkerhet. För den som ville erövra en borg och ta hand om det som gömdes där var det bästa överraskning. Gick inte det fick det bli belägring, förhandlingar, list eller stormning. En levande skildring av en borgbelägring finns återgiven i Rimberts berättelse om Angsars liv. Det mest kända exemplet på list kan hämtas från den grekiska sagans värld, där akajerna med hjälp av en ihålig häst lyckades ta sig in i staden Troja. Om varken belägring, förhandlingar eller list gav resultat återstod stormning. Vid en strid var försvararnas fördel att deras projektiler från höjden nådde längre och träffade med större kraft. En bra bågskytt fick i väg ett dussin pilar i minuten, men träffade bara med en del av dem. På 100 meters håll gjorde pilskott och en och annan slungad sten skada bland fienden. På 50 meters håll kunde stenarna ställa till det, vid muren användes spjut och innanför muren svärd och yxa. Det är långt ifrån säkert eller ens troligt att alla ur militär synpunkt välbyggda fornborgar kom att bli platser för stridigheter. När en fornborg byggdes kan det ha funnits ett hot om fientligt anfall mot bygden, men det behöver inte ha blivit av och om det blev av behöver inte fornborgen ha spelat någon roll. Att ett fientligt anfall uteblev var säkert inget fornborgsbyggarna klagade på.