Stckholms läns museum
Välj språk

Forntiden runt hörnet

Det här är en vägledning för dig som är lärare och undervisar om forntiden. Att besöka en fornlämning är givande och uppskattat men hur väljer man bland länets över 10 000 fornminnen? Vad ska man göra där och hur passar besöket in i undervisningen? De frågorna vill vi ge svar på här.

Forntiden kan tyckas avlägsen när man sitter i klassrummet och bläddrar i en bok om stenåldersfolk och vikingatida människor, men ingenting kunde vara mer fel. Forntiden är sällan mer än fem minuters promenad avlägsen!

Om materialet

I den här lärarhandledningen ger vi konkreta tips på hur man kan arbeta med fornlämningar i skolarbetet. Välj i menyn till vänster den typ av fornlämning du vill besöka. Stockholms län har 575 runstenar och många skolor kan nog besöka en ganska enkelt. Spåren efter boplatser och gravfält är ännu fler men spåren är mer otydliga och därför ger vi förslag på de bästa lämningarna med högst pedagogiskt värde. För alla typer av fornlämningar finns förslag på arbetssätt före, under och efter besöket. Sist på varje sida finns också fördjupande läsning, en arkeologisk kunskapsbas för lärare, under rubriken “Om…”.

Materialet är baserat på boken Forntiden runt hörnet av Jonathan Lindström och Sophie Hjort (utgavs av Stockholms läns museum första gången 1998). Denna digitala version är förkortad och omarbetad. Urvalet har gjorts med sikte på att inspirera och ge konkreta tips till lärare som vill komma ut och besöka fornlämningar tillsammans med sina elever.

Teckningarna är gjorda av Jonathan Lindström.

Fornlämningar berättar om olika tidsperioder

Förutom att berätta om samhället och människors liv under en viss period så ger alla fornlämningar möjlighet att förstå hur kunskap om vår förhistoria blir till.

Hembygden – ett underutnyttjat klassrum

Gravar, runstenar, skålgropar, fornborgar och andra fornlämningar berättar inte bara om sin egen tillkomsttids föreställningar och behov. De är också utmärkta utgångspunkter för vår tids frågor om barn, världen, hantverk, döden, språket, konsten och människors samvaro. Fornlämningarna lämpar sig lika väl för ämnesövergripande arbete som för ämnesinriktade studier.

Att forska i hembygdens historia är således inte att begränsa vyerna. I stället är det en alltför sällan utnyttjad möjlighet att konkretisera viktiga, allmänmänskliga och allmänbildande frågor i stort och smått. Hur har landskapet kring skolan förändrats sedan istiden? När paddlade den första säljägaren fram över skolans tak? Hur ser spåren efter järnålderskossornas väg till betet ut? Vad åt man? Hur arbetade man? Vad trodde man om livet efter döden? Hur tänkte man sig universums uppbyggnad? Hur var det att vara barn under forntiden? Vad var vackert under forntiden? Vem bestämde under forntiden? Vad står det på runstenen?

Alla årstider är utflyktstider

Utflykter i landskapet förknippas gärna med sommarväder, men faktum är att andra årstider fungerar lika bra eller bättre. Under den tidiga våren när snön är borta men växtligheten ännu inte hunnit återhämta sig syns fornlämningarna som bäst, och det är den tid som professionella fornlämningsinventerare föredrar. På hösten, när sommarens gömmande grönska försvunnit, blir fornlämningarna åter synliga. Under varje årstid finns det också lämpliga föremål att samla in till modellbyggen. Ett exempel bland många är att röda löv kan föreställa eld! Så länge det är barmark syns fornlämningarna väl om vintern, men även när snötäcket ligger är många större fornlämningar väl synliga. Det går exempelvis att trampa upp gränser för gravkullar i snön, och runorna i slitna runstenar blir tydliga om de gnuggas lätt och fylls med snö.

Forntiden och fornlämningarna

När den stora isen lämnade Mälardalen låg landet nedtryckt, och var vattentäckt så att strandlinjen gick 150 m högre än i dag. Sedan dess blottas botten och blir torra land. Det gick raskt i början, men långsammare i dag, 10.000 år senare. Ett äldre namn på strandförskjutningen är vattuminskningen, en vanlig populär benämning i dag är landhöjningen, men eftersom det rör sig om en kombination av variationer i havsytans nivå och landhöjningen bör det kallas strandförskjutning. I korthet består Mälardalens förhistoria av tre perioder, av vilka den äldsta perioden, stenåldern, delas in i en äldre och yngre del.

Stenålder

Den äldre stenåldern sträcker sig i Stockholmstrakten från den stora isens försvinnande 8400 f. Kr. fram tills dess den yngre stenåldern tar vid omkring 4000 f. Kr. Landskapet förändrades dramatiskt under denna period genom strandförskjutningen. Människorna levde på fiske, insamling och fångst. Den yngre stenåldern omfattar perioden 4000 f. Kr. till 1800 f. Kr. Människorna försörjde sig i stort sett på samma sätt som tidigare, men med ett blygsamt inslag av jordbruk. Krukor började tillverkas. Tydliga monument från den äldre och yngre stenåldern saknas, eftersom människorna sällan byggde i sten och jord. Däremot finns det gott om stenyxor som bönder hittat och lämnat till museer eller förvarar på spiselhyllan.

Bronsålder

Bronsåldern omfattar åren 1800—500 f. Kr. Jordbruket fick större betydelse, och bönderna lämnade efter sig skärvstenshögar (ett slags kombinerade altare och sophögar) och väl synliga gravar som rösen och röseliknande stensättningar, vilka gemensamt kallas rösegravar. De flesta skålgroparna och hällristningarna knackades in i block och hällar under bronsåldern.

Järnålder

Järnåldern sträcker sig från 500 f.Kr. till 1100 e. Kr. och brukar delas in i en äldre och en yngre del med gränsen vid 500 e. Kr. Tiden före Kristi födelse kallas också äldsta järnåldern. Järnåldern delas vidare in i mindre perioder av vilka den sista är vikingatiden som sträcker sig från 800 till 1100 e. Kr. Från järnålderns äldre del finns stensträngar, låga stenmurar som delar in marken i inägor och utägor. De flesta fornborgarna är från järnåldern. Den yngre järnålderns gravar är gräsklädda stensättningar och högar, som ligger samlade på gravfält nära gården. Runstenarna är från vikingatidens slut och medeltidens tidigaste del.