Hällristningar
Figurerna och deras betydelse
Bronsålderns hällristningar innehåller ett myller av olika figurer som utgör symboler eller återger episoder ur tidens myter. Skeppet, hjulet och fotsulan (eller snarare skosulan) är de vanligast förekommande sett till hela landets ristningar. De symboliserar förmodligen gudarnas närvaro och farkoster. Människo- och djurfigurer är snarare direkta avbildningar av gudaväsen och gudadjur ur myterna. Det kan vara roligt att fantisera kring vad hällknackaren en gång ville återge för berättelse. Förmodligen har hällristningarna med tiden skiftat betydelse. Nya besökare har tolkat in nya berättelser.
Enkla och avancerade bilder
Bilder från forntiden uppvisar en stor variationsrikedom. Idealen för hur bilder framställs har varierat mellan olika tider och platser. Grottmålningar från södra Europa visar att naturalistiska avbildningar med stor skicklighet förekom redan under istiden. Konstfärdigheten har alltså inte varit en enkel utveckling från något enkelt och primitivt till något avancerat och skickligt. Att bilderna har förändrats från en period till en annan har istället med de rådande föreställningarna att göra, vilken stil som människor uppfostrades och utvecklades inom.
Hällristningarnas bildkonst
Stora naturalistiska avbildningar av djur är ovanligt i norra Skandinavien. Istället dominerar så, till synes enkla och naiva djurfigurer. Älgarna består av några ganska rätvinkliga och klumpiga figurer. Men tittar man en studn ser man att de har krävt skicklighet. Benen är bara enkla lodräta streck, men kan ändå förmedla djurens gänliga, stolpiga gång. Mularna är också rundade och stora och förmedlar älgens mjuka och lite sorgsna framtoning. Älgkonstnärerna har inte bara sett älgar i verkligheten, de har också lyckats fästa och förstärka känslan av älgen i sten, utan att eftersträva fotografisk likhet. Uppenbarligen har de brytt sig mycket om de djur de avbildade.
Perspektivet i bilderna
Ett annat avsteg från det naturalistiska avbildandet är synen på perspektivet. Den som idag ritar av en hästdragen vagn avbildar den antagligen snett från sidan, så att vagnens ena sida skymmer den andra, och den närmaste hästen stora delar av den bortre hästen. Bara en liten del av ekipaget blir synligt på bilden. Bronsålderskonstnären ville gärna få med så mycket som möjligt av motivet, och vek därför ut det. På Örsta-ristningen i Uppland har vagnen vridits så att alla fyra hjulen syns, och den ena hästen har vänts om så att hästarna står mule mot mule och syns bra båda två.
På Frännarpsristningen i Skåne har vagnen avbildats uppifrån med utvikta hjul och dragdjur, nästan som på en pappmodell färdig att vikas ihop. Vi tycker i första ögonblicket inte att avbildningarna är realistiska, men är bilden verkligen verkligare om den består av bara en och en halv häst och en halv vagn? Bronsålderskonstnären har ju avbildat det som finns om man tar en ordentlig titt.
Symboliska bilder
Bildskaparna utnyttjade också symboler, tecken som stod för någonting större och annorlunda. Exempelvis kunde man under bronsåldern nöja sig med att knacka in ett hjul i hällen, som symboliserade en hel vagn, förmodligen en gudavagn åt en speciell gud av vilken man hoppades på någonting. På samma sätt kan fotsulorna symbolisera en hel gud. På sätt och viss är också stenålderns älgfigurer symboler. Det var ju inte bara frågan om att göra en trevlig älgbild, utan man ville med bilden nå kontakt med det gudomliga och djurrådaren, det väsen i form av ett ståtligt ledardjur som rådde över alla djur av samma art.
Olika stilar på samma plats
Utöver dessa mer konkreta variationer i avbildandet av verklighet och fantasi finns det också exempel på variationer som mer ger intryck av att vara exempel på olika stilar, där syftet är dunklare. Jämför exempelvis de två hästarna från Södermanland, som är inknackade ett par mil från varandra. Den ena är elegant svängd, den andra rak och stum. Uppenbarligen är det frågan om två olika personer som har knackat in de två hästarna i hällarna.
Skålgropar
Skålgropar, eller älvkvarnar som de också kallas, är utknackade runda fördjupningar i block och hällar. Vanligen är de omkring 5 cm i diameter och 1 cm djupa. De ligger enstaka eller i samlingar om flera hundra. Ofta tycks groparna vara slumpmässig spridda, men de kan också bilda rader och geometriska mönster. Liksom hällristningarna har de blivit utsatta för märkliga tolkningar och har uppfattats som allt från stjärnkartor till markeringar av sexuella erövringar!
De flesta skålgropar knackades in redan under bronsåldern, men ända in på 1900-talet har de varit i bruk. Kloka gummor, ofta gamla änkor, smörjde in dem med fett för att fördriva hudallergi, ögonsjuka, frossa och andra sjukdomar som folk fått genom att reta småfolket. Denna sed var vanlig i Mälardalen. Gummorna, som kunde gå under namn som Beckhoppan, Tuss-Stina eller Smörj-Lena, begav sig ensamma till skålgropsstenarna en torsdagskväll, smorde skålgroparna tre gånger motsols med lite svinfett på en yllelapp och läste en besvärjelse: »Jag smörjer sten för att läka kött och ben«. Mynt, nålar, naglar eller andra små ting offrades. Offerföremålen fick sedan ligga kvar i skålgroparna, eftersom den som rörde dem drog på sig sjukdomen.
