Content Source: lanskallan
Två olika liv
Lärarmaterial
Smedernas spår
Håll ett källkritiskt samtal om historiska känslor och vilka källor de kan finnas i. Lärarguiden ger också tips på fler texter om levnadsvillkor som kan läsas tillsammans.
Känslor i källorna
Använd kärleksbrevet som en ingång till att resonera om vilken sorts historisk kunskap som är vanlig respektive sällsynt i historiska källor. Låt eleverna fundera genom att rangordna vilken information nedan som är lättast att få fram och vilken som är svårast.
- Vad människor åt.
- När människor föddes och dog.
- Vad människor tyckte om sina grannar.
- Vad människor tjänade.
- Vad människor önskade sig av sina liv.
Antingen kan samtalet handla om arbetarna i stenbrottet omkring förra sekelskiftet eller tillåtas bli mer allmänt med jämförelser från fler tider och platser.
Nästa fråga kan vara vilka källor som skulle kunna ge informationen ovan. Några förslag:
- Kyrkböcker (med anteckningar om födslar, dödsfall, vigslar och flyttar)
- Tidningsartiklar med äldre nyheter.
- Personliga brev.
- Dagböcker.
- Protokoll från möten.
- Bokföring och andra papper från ett företag.
- Listor på vad som sålts i butiker.
Levnadsvillkor
Det finns flera artiklar som berör levnadsvillkoren för arbetare i stenbrottet omkring sekelskiftet 1900. De tre artiklarna kan läsas tillsammans eller av olika grupper av elever som sedan jämför sina slutsatser.
Sigfrid Låås memoarer
Läs om Sigfrid Låås minnen av skolan som barnen i Stenhamra gick till. Texten passar bra för högläsning.
Smedernas spår i Stenhamra
Publicerad: 22 december 2023
Smedernas spår i Stenhamra
I stenbrottet i Stenhamra arbetade hundratals män med att hugga gatsten till Stockholms gator. Smederna jobbade med att slipa verktygen. Ett foto, en bok och ett brev berättar mer.
Anton (Smed-Anton), Sven och August arbetade i smedjan år 1906.
Tre smeder år 1906
Pojken i mitten av bilden ovan är Sven Låås och född år 1891. Då kan du räkna ut hur gammal den yngsta av de tre smederna var när bilden togs. Han hade redan övat på yrket under flera år tillsammans med sin far, August Låås, som står till höger. Sven hade en äldre bror: Sigurd Låås, som 1959 gav ut en bok där han berättade sina minnen från Stenbrottet.
Smedjan var en samlingsplats
Sigurd Låås arbetade också i smedjan när han var ung pojke men flyttade senare till Stockholm. Smederna hade bra koll på de andra arbetarna. Alla stenhuggare kom nämligen till smedjan regelbundet för att vässa sina verktyg. De fick betala själva för slipa och vässa sin borrar, spett och yxor. Arbetarna ägde själva alla redskap. Om de var i gott skick så gick det lättare att hugga sten och det blev mer pengar i fickan eftersom man fick betalt per sten.
Stenhuggarebyn blev sommarboende
När Stockholms Stad lade ner stenbrottet år 1937 revs smedjan och många andra byggnader. Men bostadshusen blev kvar. Staden ville inte tvinga bort dem som hyrde bostäderna. Eftersom standarden var låg så användes allt mer som sommarbostäder. Ännu idag är det många av sommargästerna som är släktningar till stenhuggare.
Gömda kärleksbrev
En av sommargästerna hittade en gång några brev som var gömda i ett rum på vinden i det som kallades “nya huset”. Breven var skrivna av Smed-Anton. Det är han som står till vänster på bilden som syns överst i artikeln. Så här skrev han:
Till min älskade lilla Regina. Tack min söta, rara, älskade lilla. Många varma kyssar igen dig då min söta lilla vän som är så söt och älskvärd mot sin vän Anton som älskar dig utav allt mitt hjärta, lilla snälla Regina.
Smed-Anton
Anton gifte sig senare med Regina och de fick tio barn ihop.
Fundera och samtala
- Tror du att kärlek och förälskelse kändes på samma sätt förr som idag?
- När tycker du att barn är lagom gamla för att börja arbeta?
Foton från industrier
Arbetarbarnens nöjen i Jungfrusund
Publicerad: 22 december 2023
Arbetarbarnens nöjen i Jungfrusund
Alla barn som levt före dig hade noll minuter skärmtid om dagen. För hundra år sedan fanns inte ens radio. Om du bodde i ett hem med några böcker så kunde du läsa dem när det var ljust. Men vad hade du hittat på mer?
En av varvets kranar fungerade som hopptorn omkring år 1920.
Jungfrusund på Ekerö
Pojkarna på bilden badar vid varvet i Jungfrusund. Vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns där några industrier och många av arbetarna bodde här med hela sina familjer. Pojkarna använder en kran som var tillför att bygga båtar som hopptorn. Idag skulle det säkert vara strängt förbjudet men på den här tiden var kontrollen inte lika stor.
Bus och rackartyg
Sten Johansson flyttade hit när han var 15 år. Han var tillräckligt gammal för att arbeta i sågverket men inte äldre än pojkarna på bilden. Han berättar att ett av nöjena var att reta upp den argsinte smeden. Barnen stod utanför smedjan och retades med smeden genom fönstret. Vid ett tillfälle blev smeden så arg att han kastade sin slägga genom rutan så att glaset yrde.
Men smeden hämnades på ett annat sätt också. Det var smeden fungerade som frisör i för gubbar och ungar i Jungfrusund. Sten Johansson berättar att när det var hans tur att gå och klippa sig så snaggade smeden halva hans huvud. Sedan sa han att han inte hade tid mer. Sten fick gå hela dagen med en halv frisyr. Det tyckte han var pinsamt. Det dröjde till kvällen innan smeden klippte klart.
Hittade på egna nöjen
Så här berättar Sten om vad som fanns att göra som barn i Jungfrusund:
Nöjeslivet fick man för det mesta skapa själv. Det blev bio någon gång i Träkvista Folkets hus, Blåbandsmöten och religiösa stugmöten. Det var bryggdans på sommaren, skridskoåkning på vintern, för att inte tala om jumpning på vårisarna. Populärt skoj var förstås att spela hartsfiol för en och annan argsint gubbe samt skrämma slag på flickor och småungar med ett och annat original som kom och gick på trakten. Tokiga Svensson var en och sotar Jerker med sin enmediga spark och avigvända ekorrpäls – dem var vi livrädda för.
Ur “Något om gamla tiden på Jungfrusund av Sten Johansson, Ekerö-Munsö hembygsförening.
Läs mer i rutan här nedan om de nöjen som Sten och hans kompisar ägnade sig åt.
Arbetarbarnens nöjen
Bryggdans: Ett vanligt nöje på somrarna var att dansa. För att få musik behövdes en orkester. Det var det vanligaste fram till 1970-talet när disko (dans till skivor) slog igenom. Bryggor var lämpliga platser med sina platta ytor och goda kommunikationer.
Husmöten: På 1800-talet förlorade kyrkan sitt monopol på religionen. Människor började träffas hemma för att läsa bibeln, be och samtala. Det var en del av det som kallas väckelserörelsen.
Blåbandsmöten: Ett blått band runt armen användes som symbol för medlemmar i en kristen rörelse som arbetade för nykterhet. Blåbandsrörelsen var en del av två olika folkrörelser, nykterhetsrörelsen och väckelserörelsen.
Jumpning på isflak – Detta nöje gick ut på att hoppa (jumpa) mellan isflak på våren när isen började spricka. Passar bra för spänningssökare som inte är rädda för kallt vatten eller döden.
Jumpning i Riddarhuskanalen – journalfilm (stockholmskallan.stockholm.se)
Hartsfiol: Ett bus som gick ut på att man band fast en fiskelina vid någons fönster och gned på det med en bit kåda (harts) så att det uppstod mystiska gnisslande ljud inne i huset.
Fundera och samtala
- Tror du att barn gjorde mer eller mindre saker som vuxna inte gillade förr?
- Vad kan källan i texten säga om barns fritid i början av 1900-talet?
- Tycker du att Sten Johanssons berättelse säger något om hur relationerna mellan människor skiljer sig från idag?
Fritidsfoton
Ångmaskinen drev industrin i Jungfrusund
Publicerad: 22 december 2023
Ångmaskinen drev industrin i Jungfrusund
I Jungfrusund på Ekerö växte några industrier fram i slutet på 1800-talet. Hur var det att bo och arbeta här som 15-åring?
Sågen och varvet vid Jungfrusund omkring år 1905. Till vänster i bild är en båt under konstruktion.
Sten 15 år, eldare
Sten Johansson flyttade till Jungfrusund med sin mormor och morfar år 1908. Morfar var maskinist på sågverket och Sten arbetade som eldare. Så här berättar han:
Jag minns det som rätt kusligt när man den mörka årstiden fick gå iväg klockan fem på morgonen med en liten fotogenlykta i handen. Ofta låg det någon luffare på panntoppen och då kändes det lite pirrigt innan man fick upp ångan, så att det gick att starta ångturbinen och det blev ljust överallt. Klockan sex skulle man släppa på lyset till bostäderna och så kom maskinisten. Han skulle smörja alla lager under sågen och se till alla remmar och maskinen mm.
Sten Johansson
Det var alltså Stens uppgift att elda med trä som blivit över i sågen och starta ångmaskinen som drev både sågverket och belysningen i det lilla arbetarsamhället. Varje arbetarbostad hade en lampa mitt i taket i det enda rummet. Det fanns inga batterier så elen var bara på när sågens ångmaskin gick.
Livet i industrisamhället Jungfrusund
Här bodde omkring 180 personer som mest. Nästan hälften var barn. Det var nästan bara männen som arbetade i de industrier som fanns här: Sågen, som gjorde brädor, varvet som byggde båtar och kvarnen som malde mjöl.
Arbetslönerna har jag inte minne av men det var väl som vanligt på den tiden – för lite att leva på men lite för mycket att svälta ihjäl av. Jag vill minnas att morfar som maskinist, på sista tiden hade 300 kr i månaden. Alla hade fri bostad och vedbrand, till och med fri el från egen ångturbin.
Ohyra löss och kackerlackor fritt. Från början början bestod bostäderna av endast ett rum, vi var bland de första familjerna som flyttade in i en ny barack med ett rum och kök.
Många familjer hade 7-8 barn så det blev ändå ganska trångt. Sten berättar vidare:
Bekvämligheterna bestod i utedass med en rad sitthål. Några garderobsutrymmen behövdes ju inte, ingen hade just mer än vad de gick och stod i. Ett handfat på spishörnet för personlig hygien.
Några arbetstillfällen för kvinnorna förekom ej, men i gengäld kunde de få ägna sig åt hemmets skötsel och barntillsyn, så vad det beträffar kan man ju tala om ”den gamla goda tiden”. Däremot fick barnen väldigt tidigt börja med enklare arbeten på sågen.
Ånga drev båtar och industrier
Ångbåtarna var Jungfrusunds koppling till omvärlden. Båtarna kom med varor, med säd till kvarnen och med timmer. Båtarna drog stora lass av timmer på släp och ofta var vattnet fullt av stocka. Ångmaskinen var alltså en viktig orsak till att industrier kunde finnas här. Det var ju ångmaskiner som drev båtar, belysning och fabrikernas maskiner. En del av träet som inte kunde eldas direkt kördes till Gällstaö där det fanns kolmilor. Där fanns lägenheter för tre familjer till som arbetade med att göra träkol i milorna.
Träkol var ett bra bränsle till ångmaskiner och tillverkades av trä i en kolmila. Fotot visar kolmilor på Gällstaö omkring 1910.
Kvarnen i Jungfrusund drevs också av en ångmaskin. Skorstenen och alla byggnader är rivna idag.
Sågen stannade
Även om sjötrafiken knöt ihop Jungfrusund med Stockholm så var det för långt och för få turer för att pendla till stan. Så när sågen lades ner år 1925 fick många svårt att hitta nya jobb. Några fick jobb i grusgroparna på Ekerö och många fick flytta.
Fakta om Jungfrusund
På platsen fanns förr en stor rullstensås som sträckte sig ut i vattnet. När Stockholms centralstation byggdes i mitten av 1800-talet så hämtade man sand och grus här. Då uppstod en plan yta där en såg och en kvarn startade år 1874. Här fanns också ett varv, alltså en industri där man byggde båtar. Sedan år 1990 förbinds Ekerö med fastlandet av en vägfärja mellan Jungfrusund och Slagsta.
Fundera och samtala
- På vilka olika sätt har industrialiseringen påverkat platsen Jungfrusund?
- Vilka bekvämligheter skulle du sakna mest om du hade levt på den här tiden?
Arbetarbilder från Mälaröarna
Lärarmaterial
Bilden av Sigtuna
Den här lärarguiden ger tips på frågeställningar om kopparsticket av Sigtuna som berör både källkritik och historiebruk men också förslag på hur man kan stimulera till ett noggrant betraktande.
Börja med att studera bilden
Låt eleverna studera bilden av Sigtuna och formulera frågor innan de läser texten. Det gynnar intresset för texten och ger förförståelse som underlättar läsningen. Titta på bilden gemensamt med projektor eller skriv ut PDF-filen till var och en.
Eleverna är vana att läsa av bilder snabbt så konsten här blir att få dem att stanna kvar i betraktandet länge. Utgå från frågan “Vad ser du på bilden?”. Svaren kan innefatta både rena observationer men också tankar, teorier och associationer som bilden väcker. Elever lägger märke till olika saker och med tiden observeras allt mer, till exempel:
- Vapnet med kungakronan.
- Banéret med stadens namn stavat “SIGGTVNA”.
- De kala bergen i fonden.
- Kyrkornas överdrivna proportioner i förhållande till andra hus och människor.
- Namn skrivna på Latin.
- Bilden är uppbyggd av små streck.
- Det finns ett klocktorn i trä.
- De flesta kyrkor är ruiner men en är intakt.
- Smala höga träd i förgrunden.
Om eleverna kör fast, prova med några lite mindre öppna frågor:
- Vilka byggnader ser du?
- Vilka material ser du?
- Hur ser landskapet ut?
- Vilken årstid är det?
- Ser du något liv?
- Vad händer i bilden?
- Vilka känslor förmedlar bilden?
- Hur är bilden gjord?
- Hur ser växtligheten ut?
Vad kan källan användas till?
Efter att ha studerat bilden och artikeln har eleverna ett bra exempel på en historisk källa som kan användas både för att säga något om Sigtuna men också om sin upphovsperson och sammanhanget som bilden tillkom i. Låt eleverna träna på källkritiskt tänkande genom att ta ställning till olika förslag på användning av källan.
Kan källan användas för att få kunskap om:
- Vilka kyrkor som är äldre än 1600-talet?
- Hur Sigtuna såg ut?
- Vilken roll kristendomen spelade i Sverige?
- Vad man visste om Sigtunas historia på 1600-talet?
- Hur vädret var?
- Hur Sverige arbetade med sitt rykte?
- Hur information spreds?
- Trafiken på Mälaren?
Historiebruk
Två av reflektionsfrågorna i artikeln “Bilden av Sigtuna”, under rubriken Fundera och samtala, berör historiebruk.
- Finns det något idag som liknar bildsamlingen där Sigtunabilden ingick?
- Känner du till andra exempel på när någon vill berätta hur bra något är genom att poängtera att det har funnits länge?
Tänkbara svar kan vara:
- Fotoböcker/vykort/souvenirer som säljs till turister ger en förskönande eller förenklande bild av ett land. Reklam för turism.
- Restauranger eller andra företag som skyltar med sitt etableringsår.
Håller du med?
Låt eleverna studera citaten och ta ställning till dem. Det kan ge tillskott av resonemang om källkritik och historiebruk som kanske inte uppstår spontant i klassrummet.
Efter att ha resonerat om historiebruket kan eleverna själva formulera sin egen värdering av hur historien används i bilden.
Resonemang om historieanvändning
- Historien används för att berätta att Sverige varit kristet länge. Det stämmer ju också!
- Det är bra att använda historia för att ge sitt land högre status, så länge informationen stämmer och inte säger något dåligt om något annat land.
- Bilden ljuger för att öka landets status och underlätta att Sverige erövrade fler områden, därför är det en dålig användning av historia.
- Något som har en lång historia uppfattas som bättre eller mer pålitligt. Därför används historia hela tiden.
Källkritiska resonemang
- De mäktiga personer som skulle se bilden måste ha förstått att budskapet var det viktiga. Ingen trodde nog att ett en kyrkoruin kan vara så stor.
- Även om allt i bilden inte stämmer så kan den användas som en ledtråd tillsammans med andra källor.
- Det är ok att tillverka bilder som överdriver och ljuger lite, men inte att skriva felaktiga fakta i en text.
- Bilden försöker få landskapet runt Sigtuna att likna andra europeiska länder. Den ljuger.
Bilden av Sigtuna i slutet av 1600-talet. Plansch ur Suecia Antiqua.
Två olika liv
Publicerad: 14 december 2023
Två olika liv
Hulda och Calla föds båda i Stockholm i slutet av 1800-talet. Deras förutsättningar ser inte bra ut, men båda har turen att få lite hjälp. De får plats på Glömsta skyddshem och möjlighet till ett annat liv.
Prästgården i Huddinge, där Hulda fick sitt första jobb.
Tänk dig in i situationen
Hur hade ditt liv varit om du fötts i slutet på 1800-talet istället för idag? Du hade så klart fått klara dig utan så många saker och helt utan digital teknik. Hade du kunnat leva ett lyckligt liv ändå?
Om dina föräldrar hade råd att ge dig en utbildning så skulle du kunna få ett bra och passande yrke och tjäna pengar. Men många barn på den här tiden hade mycket fattiga föräldrar eller inga alls. Då blev barnen helt beroende av hjälp från annat håll. Så var det för Hulda och Calla. Här är berättelsen om deras olika liv.
Hulda Uppström
Hulda föds år 1871 i Stockholm. Hennes mamma hade sökt lyckan i stan när hennes man dog i en olycka hemma i Indal i Medelpad. Hon föder en dotter på ett provisoriskt BB på Södermalm där någon antecknar barnets namn Hulda och att hon är ”oäkta”, så hette det när föräldrarna inte var gifta. Det finns ingen närvarande pappa och Hulda bor med sin mamma på Bysis, bysättningshäktet på Hornsgatan. Det var ett häkte för personer som inte kunde betala sina skulder. De bodde där och arbetade tills skulderna var betalda.
Calla Björk
Calla har inte heller goda förutsättningar i livet. När hon föds år 1883 antecknas inte ens något efternamn. Mamman som är 22 år och ogift nämns, men försvinner sedan ur källorna. Calla verkar inte ha någon förälder alls som tar hand om henne. När hon är tre år får hon komma till ett fosterhem. Hennes fostermamma heter Hedvig och är aktiv inom frälsningsarmén, en kristen organisation som kämpar för att lindra den värsta fattigdomen i Europas städer. Hon får bo med Hedvig och ett äldre fosterbarn tills Hedvig dör. Då är Calla 13 år.
Skyddshemmet i Glömsta
På något sätt får en förening, som håller på med välgörenhet, reda på att flickorna har det svårt. Föreningen för Värnlösa Flickor driver ett skyddshem i Glömsta dit Hulda och senare Calla flyttar. Kanske är det någon granne som ser dem ofta, och som känner medlidande och tipsar föreningen.
Huldas liv
Efter fem år på skyddshemmet får Hulda jobb som piga hos prästen i Huddinge kyrka. Men av någon anledning är hon inte kvar på prästgården ett år ens. Prästen i varje kyrka förde anteckningar om vilka som bodde inom församlingen, var de bodde och deras sysselsättning. I sådana kyrkböcker kan vi läsa att Hulda flyttar ofta och hör till gruppen ”löst folk”. När Hulda är 20 år gammal så åker hon fast för stöld och döms till två månaders straffarbete på Länsfängelset för kvinnliga fångar på Norrmalm. När hon kommer ut ur fängelset grips hon snart igen för stöld. Tredje gången som detta händer så blir hon av med sina rättigheter som medborgare. Det betyder att hon inte fick ha vissa yrken, rösta i val eller vittna i domstol.
År 1904 häktas Hulda för sista gången. Hon har försökt hitta arbete men inte lyckats. När hon blev för hungrig stal hon en damkrage som hon försökte sälja på pantbanken men då greps hon och dömdes till ett år och tre månaders straffarbete. Huldas liv fortsätter att vara svårt. Hon drygar ut kassan genom att sticka trikåer. Det är ett industriarbete som hon kan göra hemma med hjälp av en stickmaskin. Det färdiga trikåtyget lämnas sedan till en klädfabrik mot en mindre betalning. Under en period jobbar hon som piga på Lilla Essingen, kanske i någon av sommarvillorna på ön.
Idag skulle vi kalla det här för ett "mugshot". Fotot på Hulda togs när hon dömdes till fängelse. Hon levde mellan 1871–1941.
Vid 52 års ålder flyttar Hulda till ett hus för fattiga i Solna. Huset heter Runboda, ligger i Hagalund och ägs av staten. Huldas liv slutar när hon är 70 år. Hon har bott med främmande människor, på fängelser och arbetsinrättningar. Vi får hoppas att hon fick det lite lugnare och kunde njuta av livet de sista åren i lägenheten i Solna, där hon är registrerad som folkpensionär.
Callas liv
När Calla Björk lämnar Huddinge och skyddshemmet så har prästen stavat hennes namn med K och skrivit att hon är lärarinna. Det verkar som att Calla hade extra lätt för att läsa, skriva och annat skolarbete. Hon stannar nämligen kvar på skyddshemmet ett år extra och undervisar de yngre flickorna. Dessutom fick hon betyget A av prästen vid konfirmationen år 1901. Det var ovanligt. Trots att Calla inte har någon vanlig lärarutbildning lyckas hon få ett jobb som småskolelärarinna. Skolan ligger i Åmot i Gästrikland. Där fanns vid den här tiden en livlig timmerindustri och många arbetares barn som behövde utbildning.
Senare får Calla in inbjudan av författaren Anna Maria Roos. Anna Maria skriver läroböcker som alla svenska skolbarn lärde sig läsa i och sånger, bland annat ”Bä, bä, vita lamm”. Hon bor tillsammans med skulptören Sigrid Blomberg i Villa Elgentorp. Calla accepterar inbjudan och flyttar in.
Calla Björk levde mellan 1883–1976.
Calla fortsätter att ta arbeten som lärarinna på olika håll och år 1909 kommer hon in på utbildningen till folkskollärare. På den här tiden fanns inga studielån, men på något sätt kunde Calla ändå betala för studierna. Kanske var det Föreningen för Värnlösa Flickor som betalade?
Efter utbildningen på folkskollärarseminariet i nuvarande Björngårdsskolan på Södermalm bor Calla länge i Katrineholm. Där arbetar hon på Östra skolan och bor tillsammans med en annan lärarinna: Jenny Söderberg. Tillsammans flyttar de två till Stocksund i Danderyd. Ingen annan av flickorna som växte upp på skyddshemmet har gjort en sådan klassresa som Calla Björk. Hon föddes utan föräldrar som ville veta av henne. Utan hennes fostermamma Hedvig och skyddshemmet hade hon nog inte haft möjligheten att ta vara på sina talanger och leva det medelklassliv som hon nu kunde. När Jenny, som är tio år äldre, dör flyttar Calla själv till en lägenhet nära Gärdet i Stockholm där hon lever tills hon är 93 år.
Fundera och samtala
- Vad tror du gjorde att de två flickorna fick så olika liv?
- Vilka likheter kan du se mellan Hulda och Calla?
- Kan du komma på någon hjälp som flickorna hade fått om de levt idag?
Sista torparfamiljen på Wallmyran
Publicerad: 14 december 2023
Sista torparfamiljen på Wallmyran
En familj med 7 barn var inget ovanligt år 1905. Vi ska följa alla familjemedlemmar i de historiska källorna och se vad som hände med dem.
På kartan från 1894 syns Wallmyran i närheten av Länna gård.
Torpet Wallmyran
Torpet hette egentligen Wallmyravreten och låg i Länna. På 1970-talet bestämde kommunen att bygga ett industriområde på platsen. Eftersom huset då hade stått tomt ett tag och börjat förfalla så revs det. Torpet Wallmyran ägdes av Länna gård precis i närheten. Idag går motorvägen mot Nynäshamn rakt över gärdena där torparna gick till Länna för att arbeta. Det ingick nämligen i torparnas villkor att arbeta för bonden som ägde torpet.
Johan Ludvig Johansson
Josefinas man, pappa till de sju barnen dog redan två månader efter flytten. När någon dog gjordes en bouppteckning. Det betydde att man skrev upp allt som personen ägde för att fördela arvet. Där kan vi läsa att Johan Ludvig lämnade efter sig saker som var värda 150 kr och skulder på 580 kr. Josefina förlorade alltså sin man men ärvde hans skulder.
En plog, en harv, höskrindor, snickarverktyg, säd och ärtor berättar att familjen levde på odling. Inga djur finns med men flera redskap för tvätt. Familjen använde säkert tvättgrejerna till sin egen tvätt men kanske också för att tvätta åt rika familjer i stan. Det var nämligen mycket vanligt för små jordbruk längs Lissmaån vid den här tiden. Begravningen kostade 20 kr.
I bouppteckningen efter Johan Johansson står allt han ägde. Klicka i övre hörnet, på bokstaven i, för att titta närmare.
Berta Johansson
Den äldsta dottern gifte sig 1905 med en dansk och flyttade först till Bromma. Där antecknade prästen i kyrkboken att de hade fått sonen Harald Einar år 1909 och att de arbetar som cigarettarbetare. År 1926 flyttade de till Danmark.
Julia Johansson
Julia gifte sig med vaktmästare Helge Österlin. I källorna står det att Julia var sömmerska. På den här tiden antecknade man alltid personens yrke. Då blev det lättare att veta vem personen var men också vilken status den hade i samhället.
Bror August Johansson
Bror August drunknade 5 december 1907. Han hade nyss fyllt 18 år. Tidningarna från den här tiden skriver om att det har varit kallt väder. Kanske har han gått ut på Drevvikens eller Lissmaåns is?
Nils Erik Johansson
Nils Erik blev inkallad till armén under första världskriget år 1919, samtidigt som pandemin Spanska sjukan kommer till Sverige. Nils Erik hörde till de mer än 30 000 svenskar som dog av sjukdomen.
Per Johansson
Per kallades också in till armén flera gånger. År 1921 kunde de militära myndigheterna inte hitta honom. De har antecknat att han är ”obefintlig”. År 1940 dyker han upp i källorna igen. Han bor i Boston (USA) och jobbar som fiskare. Hans årslön är ganska normal men han sliter inte året om som på torpet. Fisket i Atlanten var koncentrerat till 20 veckor om året.
Josefina Johansson
Mamman i familjen, Josefina fortsatte att jobba med torpets jordbruk tillsamman med sina söner Per, Julius och Knut. Wallmyran var fortfarande hennes adress när hon dog på Epidemisjukhuset i Södertälje år 1943. Vi vet inte om eller hur hon betalade av skulderna men antagligen fick hela familjen slita hårt. Kanske fick de hjälp av markägaren på Länna gård?
Julius Johansson
Den äldste sonen Julius bodde kvar på torpet till sin död på Södertälje sjukhus år 1947.
Knut Johansson
Knut levde till 1965. Kanske var han den siste som bodde i torpet men inte hela sitt liv. En period var han skriven i en liten stuga nära Länna gård.
Huddinge år 1905
År 1905 var Länna ren landsbygd. I centrala Huddinge började lantbrukarna satsa på att sälja tomter istället för att odla vid den här tiden. De små villaförorterna växte långsamt i början. Hörningsnäs, Stuvsta, Segeltorp och Fullersta blev egna små samhällen. På 1930-talet började också stationerna längs järnvägen till Nynäshamn växa till små samhällen.
Fundera och samtala
- Vilka är de viktigaste skillnaderna mellan din familj och toparfamiljen?
- Texten innehåller några gissningar. Stämmer dem med vad du vet om historien?
- Vilka historiska källor tror du att texten bygger på?
Fler historiska kartor
