Graven är Mälardalens vanligaste fornlämning, en sorgens kulle i skogsbacken. Den berättar var människor har bott under olika tidsperioder, och smycken, redskap och vapen ger en bild av vardagslivet. I första hand berättar ändå graven om den forntida människans inställning till döden. Ett besök på ett gravfält ger barnen inte bara kunskap om forntida kulturhistoria och begravningsceremonier, de får också tillfälle att tala om sin egen syn på och erfarenhet av sjukdom och död.
Gravskick och gravtyper
Äldre stenåldern
I Mälardalen är de flesta synliga gravarna från den yngre järnåldern, men innan de uppfördes hade människor levat och dött i Mälardalen i bortemot 8 000 år. Ännu har inga fynd i våra trakter gjorts av gravar från den äldre stenåldern, men att döma av vad som är känt från andra delar av landet kan det röra sig om enkla gravar med obrända lik. Eftersom Mälardalens jordar är förhållandevis sura (inte så kalkhaltiga som på Gotland och i Skåne) är chansen inte så stor att skeletten ska bevaras.
Yngre stenåldern – varierat gravskick
Från den yngre stenåldern finns däremot flera fynd, som visar att gravskicket var mycket varierat. De döda begravdes både brända och obrända, även om det är troligt att obrända lik var det vanligaste. På stenåldersboplatsen Korsnäs i Grödinge sydväst om Stockholm har man hittat flera gravar. I en grop låg ett litet barn ihopkrupet på sidan, en grav som numera finns utställd på Historiska museet. Den är enkelt utformad, men stenålderns gravar kunde också vara komplicerade, som dödshuset vid Gläntan i Turinge, väster om Södertälje. Huset uppfördes för drygt 4 000 år sedan. Brända ben efter minst åtta döda, både barn och vuxna, hade sorterats upp på skallben och övriga ben och grävts ned i gropar längs ytterväggarna tillsammans med olika föremål. Vid stenålderns slut uppfördes hällkistor runt om i Mälardalen, och de var inbördes mycket lika, uppbyggda till rektangulära gravkistor med stenhällar omgivna av stenpackningar. De var vanligen gravplats för flera döda.
Bronsåldern – rösen och kremering
Under bronsåldern består de synliga gravarna av rösen och röseliknande stensättningar, som tillsammans kallas rösegravar. De ligger ofta enstaka eller några få tillsammans på eller intill krön av berg och åsar. Till en början begravdes de döda obrända i kistor som täcktes av rösena. Regnets strilande mellan stenarna under årtusenden har gjort att inte mycket blir kvar av skeletten. När ett stort röse grävdes i Botkyrka utanför Stockholm hittades inte ett spår av liken, men däremot ett ärgat bronssvärd, som visade att graven tillhörde den äldre bronsåldern. På 1200-talet f.Kr., strax före bronsålderns mitt, spred sig seden att bränna de döda genom södra Sverige och upp längs Norrlandskusten. Visserligen hände det att de döda brändes också tidigare, men nu blev det helt dominerande. Nedanför kröngravarna, i sluttningen ner mot boplatsen, fanns små stensättningar som bildade gravfält med hundratals gravar sida vid sida, var och en med de brända benen efter en död. De är så enkelt byggda att de sällan är synliga före en arkeologisk undersökning.
Järnåldern – stensättningar och stora gravfält
Rösena tillhör bronsåldern, men de röseliknande stensättningarna och enkla gravfälten var i bruk fram till början av vår tideräkning, dvs. hundratals år in i järnåldern. Under den äldre järnåldern kan gravarna på gravfälten vara konstrikt uppbyggda stensättningar. De kan bestå av en central stenpackning, omgiven av koncentriska stencirklar, ekrar och resta stenar. Gravarna är så flacka att de nuförtiden är övervuxna och svåra att se. Ofta är gravfälten stora, i enstaka fall består de av många hundra eller tusentals gravar. Då rör det sig om gravfält som har utnyttjats av gårdar från hela bygden. Det mest kända exemplet är Jordbrogravfältet söder om Stockholm, som förmodligen består av omkring 3 000 gravar.
Från mitten av järnåldern börjar gravarna bli lite mer välvda och lättare att se. De samlar sig till små gravfält som knyter an till enskilda gårdar. Ännu var brandbegravningar det vanliga.
Gravens utseende
I varje grav ligger vanligen en människa begravd. En efter en, med några års mellanrum, brukade folk dö på gården och hamnade på gravfältet, som därmed växte i storlek. Åkerholme efter åkerholme fylldes med gravar, och därför kan en gård ha flera gravfält. Det kan också bero på att en by bestod av flera gårdar, som samtidigt byggde på varsitt gravfält.
De flesta gravarna är runda, men enstaka gravar kan ha en annan form. Skeppssättningar ser ut som skepp, rektangulära stensättningar är utdraget fyrkantiga och treuddardar är trekantiga med insvängda sidor. De brukade byggas under den yngre järnåldern. Under den äldre järnåldern dessförinnan kan enstaka gravar vara kvadratiska, trekantiga med raka sidor eller också bestå av glest ställda stenar i en ring, s.k. domarringar. Enstaka resta stenar förekommer också. Den yngre järnålderns gravar är ofta mer välvda, högformade, medan de äldre gravarna är flackare stensättningar som är svårare att urskilja.
Hitta övervuxna gravar
På gravfältet finns många detaljer att lägga märke till. De övertorvade gravarna känns kompakta när man stampar på dem, inte som lösa jordhögar, som kan vara gamla komposthögar. Enstaka stenar kan också ligga inbäddade i gravfyllningen. För en nybörjare gäller det också att inte förväxla gravar med överväxta bergknallar. Graven kan vara försedd med en kantkedja, stenar som ofta är några dm stora och som ligger kant i kant längs gravens kant. Ibland är bara några enstaka stenar synliga, men ligger de på prydlig linje eller i båge kan de ändå vara lätta att identifiera. På somliga gravar kan finnas resta stenar, på andra runda, äggformade stenar. De markerar mans- respektive kvinnogravar.
Plundringsgropar och annan åverkan på gravarna
I en orörd grav ligger synliga stenar väl nedsjunkna och förankrade i jorden, men ibland har någon varit framme och grävt på gravfältet eller kastat upp odlingssten från åkrar i närheten. Ibland finns gropar i kanten av gravar, där någon har hämtat jord eller sand eller kanske t. o. m. byggt en jordkällare. Vanligt är det med plundringsgropar, som ofta finns mitt i graven. Gropens innehåll har kastats ut runt om på graven. Skattletarna har oftast gått besvikna från platsen, eftersom gravarna sällan innehåller värdeföremål. I gropen, som kan vara en halv till en meter stor och halvmeterdjup är det ofta möjligt att se stenar från den sönderplockade stenpackningen.
Storhögar
Lägg till ett stycke från boken här som inkluderar beräkningen av dagsverken. Lägg till hänvisning från uppgiften om att beräkna dagsverken under “Under besöket”
Dödlighet och sjukdom
Hög dödlighet
Genom att titta på framgrävda benbitar från gravar kan osteologer (benforskare) avgöra åldern på den döde. Spädbarn har skallben tunna som äggskal, men med åren blir skallbenet allt tjockare. Vuxna är sålunda tjockskalliga. Tack vare åldersbestämningarna och genom att snegla på dödlighetskurvor från modern tid har vi möjlighet att avgöra hur länge människor levde under forntiden. Det visar sig att hälften av alla födda dog före tio års ålder, och av dem hälften före ett års ålder och av dem nästan hälften före en månads ålder. Av tjugo nyfödda — motsvarande en modern skolklass — fanns alltså arton i livet efter en månad, femton efter ett år och bara tio vid liv omkring tio års ålder. I dag dör ytterst få barn.
Det blev inte mycket bättre senare i livet. De som nådde vuxen ålder kunde räkna med att bli 35—40 år, dvs. bara hälften av medellivslängden i dag. Bara några få procent blev äldre än 60 år, jämfört med över hälften i dag.
Varför dog så många barn? Det finns flera orsaker: sämre mat, sämre hus, sämre hygien. Efter höstens skörd och slakt och julens festande blev det ont om mat framåt vårvintern. Den som inte åt ordentligt blev lättare sjuk. Husen var kalla, dragiga och rökiga. Mitt i stugan fanns eldstaden och det var lätt hänt att ett barn snubblade och brände sig. Värst var kanske jordgolvet, som inte kunde städas ordentligt. I dess översta lager trampades barnabajs och smådjursavföring ned och blev grogrund för bakterier. Flugor från fähusdelen for i skytteltrafik mellan bakteriehärdar och ögonvrår, löss och loppor spred smitta och gav bett som kliades till infekterade sår. Infektioner, särskilt i luftvägarna, kunde leda till döden och opastöriserad komjölk kunde ge småbarn livsfarliga magsjukdomar.
Vittnesbörd om de smutsiga vikingarna
När den arabiske resenären Ibn Fadlan stötte på vikingar från östra Mellansverige som begivit sig till stranden av floden Volga för affärer i början 900-talet blev han illa berörd. “De är Allahs smutsigaste varelser: de tvättar sig inte efter baj eller kiss, inte heller efter samlag, och tvättar inte händerna efter maten. De är som vilsegångna åsnor.” Inte nog med det. Ibn Fadlan berättar att det bor tio, upp till tjugo personer i husen:
“Varje morgon kommer en slavinna med ett handfat vatten. Hon räcker det åt sin herre, och han tvättar händerna, ansiktet och håret och reder ut det med en kam i handfatet. Sedan snyter han sig och spottar i vattnet ja, det finns inget snusk som han inte gör i samma vatten. När han gjort ifrån sig sitt, bär slavinnan handfatet vidare till nästa och han gör detsamma som kamraten. Och så bär hon det vidare från den ene till den andre tills det gjort sin rund till alla i huset. Och var och en snyter sig spottar och spottar i handfatet och tvättar däri ansikte och hår.”
Nu är det troligt att Ibn Fadlan, som många resenärer gärna gör, överdriver och uttrycker fördomar om främlingar. Dessutom var det frågan om vikingar på resa, men ändå är det lätt att föreställa sig att vi nutidssvenskar också skulle tycka att forntidsmänniskorna kunde vara noggrannare med hygienen.
Forntida läkekonst och magi
Den som råkade ut för en olycka eller blev sjuk kunde få hjälp av en klok gumma eller gubbe. Vi vet inte så mycket om forntidens örtmedicin och magi, men redan under stenåldern fanns det folk som t. o. m. kunde göra hjärnoperationer. Ibland hittar arkeologerna nämligen människoskallar med hål. Hjärntumörer eller ett slag mot huvudet kunde ge upphov till ett övertryck i skallen och huvudvärk. Genom att med en flintkniv skära undan huvudsvålen och sedan skrapa eller borra fram ett hål kunde man lätta på trycket. Onda andar i huvudet på galna människor kunde släppas ut på samma sätt. Många har uppenbarligen överlevt operationen, eftersom hålkanterna brukar vara läkta. Jämfört med i dag fanns det många sjukdomar och skador som inte gick att avhjälpa. De ledde till bestående skador och död. De flesta dog i hemmet, och behövde därmed inte dö ensamma.
Begravningen
Den döda kroppen brändes
De flesta döda brändes vid begravningen. Ved staplades till ett gravbål och den döda lades uppklädd i eller på bålet. Med på bålet följde dräktsmycken, ibland redskap, vapen och kanske en hund och lite fårkött, ibland också andra djur och fällar. Det finns en skildring av hur vikingar gick till väga när de tände på bålet. En släkting till den döde klädde av sig naken och gick baklänges mot bålet med en fackla i ena handen och den andra handen på sin bak! På ett par timmar brukade bålet brinna ner, men det dröjde någon dag innan det hade svalnat helt.
Benbitar, sot, kol och brända föremål plockades upp och spreds på den plats där graven skulle byggas. En hel del kunde läggas i en barkask (under den äldre järnåldern) eller kruka (under den yngre järnåldern). Sedan lades ett par lager stenar över, kanske byggdes en fin kantkedja, och så kunde stenen täckas med jord. Begravdes en man restes ibland en smal sten på graven, medan kvinnan kunde få en fin, rund, äggformad sten. Grav lades vid grav, och så växte gravfältet.
Krukorna och brandresterna täcktes med ett eller flera lager sten som kunde vara flera meter i diameter. Stenlagret täcktes med jord, och så var högen färdig!
Undersökning av en grav
När arkeologen gräver ut graven mer än 1000 år senare hittar hon först stenpackningen, och under den hittar hon en kruka eller resterna av en barkask. I asken eller krukan och runt omkring den ligger benbitarna efter den döda och djurben som osteologen (benforskaren) ska titta på. Tillsammans med små brandskadade delar av föremål och hela föremål berättar benen om den döda. Det gäller att tolka allting så gott det går. Till att börja med gäller det avgöra gravens ålder. Kolbitar från bålet kan skickas till ett laboratorium för analys. Många av föremålen är tidstypiska, eftersom forntidens människor var modemedvetna. Mönstret på ben- och hornkammarna liksom färger och former på pärlorna skiftar mellan generationerna, och gör det ibland möjligt att pricka in gravarna på ett halvsekel när. Har man riktig tur hittar man ett mynt, som ofta går att datera tämligen exakt, och då vet man bestämt att graven åtminstone inte är äldre än myntet.
Benen kan liksom föremålen berätta om det ligger en man eller kvinna i graven. Mycket glaspärlor tyder exempelvis på att det är en kvinna, medan mansgravarna på sin höjd innehåller ett par, tre stycken. Dräktnålar och knappar, som brukar finnas i kvinnogravarna, ger en antydan om hur kläderna har sett ut. Finns det björnklor i graven är de inte från en björnstek, utan troligen från en björnfäll. I fällar brukade bara klorna sitta kvar, medan en stek borde ha innehållit andra ben.
Ovanliga gravfynd
Ett exempel på en grav med björnklor fanns på ett litet gravfält i Botkyrka utanför Stockholm. Graven innehöll också flera andra fynd, som tydligt visar att den gravlagda var en kvinna. Bland mer udda och sällsynta fynd kan nämnas små örslevar, som användes för att rensa öronen med, och tungskrapor, med vilken man tog bort beläggningar på tungan.
I vissa fall förekom det också att människor, kanske slavar, offrades vid en begravning. Ett sådant makabert fynd med två offrade människor har gjorts i Upplands Väsby norr om Stockholm.
Efter döden
Tro på en eller flera själar
I många religioner världen över är uppfattningarna om människans själ komplicerade. Inte sällan är hon försedd med flera själar. Mycket förenklat brukar det dock ibland gå att urskilja ett par grundtyper av själar. Den ena är kroppssjälen, själva livskraften, som förknippas med andedräkten och som försvinner i dödsögonblicket, då kroppen dör. Den andra är fri- eller drömsjälen, som kan lösgöra sig från kroppen vid trans eller när vi drömmer, och bege sig ut på färder, träffa de dödas andar etc. Denna frisjäl dröjer kvar i kroppen efter döden och får möjlighet att lämna kroppen och bege sig till dödsriket först när kroppen får en regelrätt begravning och förstörs.
Den redan nämnde arabiske resenären Ibn Fadlan blev vittne till hur en hövding hos vikingarna begravdes. Bredvid honom när han stod och såg på det brinnande bålet stod en viking som samtalade med en tolk. Ibn Fadlan frågade tolken vad han hade sagt. “Ni araber är verkligen dumma! Ni tar den människa som ni älskar och ärar mest, och stoppar ned honom i jorden och insekter och maskar äter upp honom. Vi bränner honom i eld på ett ögonblick och han far omedelbart till paradiset!”
Liv efter döden
Föreställningarna om efterdödentillvaron kan vara diffusa, men också konkreta med många detaljer. Järnålderns dödsriken tycks ha hört till de senare, eftersom man var noga med att lägga med många föremål i graven, som symboliskt skulle följa med den döde till dödsriket. Vikingatidens döda troddes fara till Valhall eller Hel. Valhall, de stupades jättelika gilleshall, med Oden i högsätet, den fläskstinne galten Särimner och geten Heidrun med mjödspenar känner alla till. Mindre bekant är dödsriket Hel, norrut och nedåt, där de som hade oturen att dö under fredliga former hamnade, åtminstone enligt de skalder som fjäskade för stridsglada stormän. Här härskade dödsgudinnan Hel, till lika delar blåsvart och hudfärgad. Tillvaron var dyster, hennes fat hette Hunger, hennes kniv Svält, sängen Dödsbädd och tröskeln till hennes sal Fallefälla. Hel lever kvar i ord som slå ihjäl sig och helvete, där -vete är detsamma som vite, dvs. straff.
Kristna begravningar
Med kristendomen blev det viktigt att begrava de döda obrända eftersom det blev svårt för nyfrälsta att förstå hur man annars skulle kunna återuppstå på den yttersta dagen. Begravningen skedde i en träkista, mestadels utan gravgåvor. Ibland fick en kniv följa med, kanske som ett stycke magiskt skyddande järn. De döda lades med huvudet mot väster och fötterna mot öster så att de skulle kunna resa sig åt rätt håll och möta sin frälsare när han kom från öster med soluppgången på den yttersta dagen. Medelriktningen är inte riktigt rakt i öster, utan närmare ostnordost, vilket motsvarar solens uppgång vid påsktid, då uppståndelsen uppmärksammades extra mycket av förklarliga skäl. Trots det kristna inflytandet fortsatte man att begrava de döda på gravfältet, ofta under högar som liknade de tidigare brandgravarna. Från slutet av 900-talet fram till omkring 1100 e. Kr. begravdes de döda obrända hemmavid. Sedan togs det sista steget in i det kristna samhället, genom att de döda fördes till kyrkogården.
Under det senaste seklet har det blivit vanligt att bränna de döda igen, men nu är orsaken till det att det blev opraktiskt och ohygieniskt med vanliga begravningar i städernas närhet, där det var ont om utrymme.
Mer från Stockholms läns museum
