Gravfält (huvudsakligen med övertorvade stensättningar och högar) består av ansamlingar av fem till flera hundra gravar som vanligen ligger på en åkerholme eller i en skogsbacke. De vanligaste och bäst synliga gravfälten tillhör den yngre järnåldern. Gravarna är vanligen runda, några meter i diameter och några decimeter höga. De är vanligen gräsklädda med enstaka stenar i ytan och i bland som en kantkedja längs kanten. I varje grav brukar ligga brända ben efter en människa, sot, kol, en kruka och kanske brända djurben och några föremål. I gravar från sen vikingatid är det vanligt med kistbegravningar med obrända lik.
Rösegravar brukar ligga enstaka uppe på krön av berg och åsar eller strax nedanför krönet. De är uppbyggda av sten och är vanligen rund. Är de välvda kallas de rösen och tillhör vanligen bronsåldern, är de mer flacka kallas de röseliknande eller stenfyllda stensättningar och tillhör yngre bronsåldern eller den äldsta järnåldern fram till Kristi födelse. I rösena kan obrända lik ha begravts som har förstörts av strilande regnvatten, eller också finns där brända ben liksom i stensättningarna.
Omkring år 1100 slutade man begrava de döda hemmavid. Även om kristendomen då dominerade så hade man fortsatt använda gårdarnas gravfält. Man slutade dock att bränna de döda. Att överge gravfältet var det sista steget i övergången till kristendomen.
Läs mer som gravskick under forntiden i fördjupningen nedan.
