Genom publiceringen av Rachel Carsons Tyst vår 1962 om miljögifter, oljekrisen 1973–74, Tjernobylkatastrofen 1986 växer sig miljörörelsen starkare liksom ett intresse att bo miljövänligt. Under 1990-talet ser vi de första ekobyarna i Stockholmstrakten. Närheten till stadens befintliga infrastruktur som kollektivtrafik, vatten-och avlopp samt cykelavstånd till funktioner som butik och skola är viktigt. Ekobyarna är små och få, i likhet med grupphusområdena i allmänhet under 1990-talet.
1990-talets grönavågare vill bo kvar i staden
I Understenshöjden strax utanför Stockholms centrum står husen tätt, i hopbyggda i långa rader, nära uppvuxna tallar och björkar och anpassade efter naturens nivåskillnader. För att undvika sprängning har husen ställts på plintar. Gångvägar av grus letar sig in mellan hus och trädgårdar. Husen är södervända med solfångare på taken som bidrar till husens uppvärmning. Skalan är lågmäld, smälter in i naturen och syns knappt från lokalgatan, ett angreppssätt fjärran 1960-talets bostadsproduktion med bostadshus i skarp kontrast till natur och topografi.
På Kullön i Vaxholm slingrar sig gatorna fram runt berg och vegetation. Liksom i Understenshöjden har området en ekologisk profil men skiljer sig i bebyggelsekaraktär. Enfamiljshus, parhus och radhus blandas i de olika kvarteren. Samtliga hus syns tydligt i naturen och från havet. Vindskydd mot norr och öppenhet mot söder för att möjliggöra god energihushållning, minimala ingrepp i terräng och lokala reningsverk för avloppsvatten och gemensamma sophus ingår som centrala beståndsdelar i planeringen. Inför byggnationen inventeras växtligheten, värdefulla träd skyddsklassas och en försiktig utglesning av skogen genomförs för att i möjligaste mån ta hänsyn till områdets naturvärden. Det vattennära läget är karaktäristiskt för tiden och pekar mot den mer exklusiva bostadsproduktionen som växer fram. Under slutet av 1990-talet finns även en marknad för lyxigare villor, specialritade för privata beställare av namnkunniga arkitekter.