Ljus, luft och grönska! Så lyder 1930-talets paroll. Enfamiljshuset löser inte Storstockholms bostadssituation, trångboddhet, låg standard eller dålig hygien. Flerfamiljshuset med små välplanerade lägenheter med fönster och tillgång till kommunalt vatten och avlopp får komplettera småhusbebyggelsen.
Flerfamiljshuset kompletterar enfamiljshuset
Under 1920- och 1930-talet avlöser tävlingar, utredningar och bostadsutställningar varandra. Bland annat Stockholmsutställningen 1930 låter arkitekter och planerare fritt experimentera, undersöka och utveckla nya former av stadsplaner och planlösningar. Idéerna kommer från Tysklands storstäder som Berlin, Frankfurt och Stuttgart. Hit reser svenska arkitekter, planerare och politiker.
Man går vetenskapligt till väga och undersöker bostaden och stadsplanen som om de vore matematiska problem. Varje funktion; bostaden, stadsplanen, trafiken studeras var för sig, ingående och systematiskt. Bostaden skulle separeras från arbete och renodlade bostadsområden anläggs utanför stadskärnan. Varje funktion har sin egen zon. För att optimera luftväxling och ljusinfall beräknas våningshöjd och avstånd mellan husen. Ju högre hus, desto längre avstånd mellan dem. I det funktionalistiska manifestet acceptera från 1931 illustreras hur staden ska bli ljusare och luftigare genom allt glesare kvarter. Husen ställs i parallella rader, i nord-sydlig eller öst-västlig riktning för optimalt ljusinsläpp, fritt i naturen med träd och bergknallar bevarade på grönytorna emellan, i enlighet med principen ”hus i park”. Det så kallade lamellhuset med två till tre entréer längs med långsidan, kommer att bli det vanligaste bostadshuset under i princip hela 1900-talet och förekommer i olika tjocklek och olika höjd.
Mellan Tulegatan och Prästgårdsgatan i Sundbyberg uppförs flera kvarter med lamellhus i tre våningar under 1940-talet. Stadsplanen följer rutnätets mönster men kvarteren är öppna och parkliknande. Husen är uppställda i parallella rader med gavlarna mot huvudgatorna. Upprepning, enkelhet och rationalitet ska prägla den nya förstaden som växer fram. Detta gäller även småhusområdena.
Egnahemmet är fortfarande ideal. Radhuset lyfts fram som en lämplig bostadstyp, särskilt för barnfamiljer. Den förenar ekonomi med trivsel genom kombinationen av en effektivt utnyttjad stadsplan och marknära bostad. Kooperativa Förbundets arkitektkontor medverkar med stor framgång och bidrar till utvecklingen av egna mönstersamhällen med allt från enfamiljshus, radhus och hyreshus till till butiker, industrier och stadsplaner som i Gustavsberg. I Höjdhagen, Gustavsberg, låter KF bygga små enfamiljshus, glest placerade, orienterade mot söder, på tomter med sparade tallar och björkar utan häckar och staket för att låta rummet mellan husen vara öppet och fritt flödande.
I Södra Ängby, Bromma uppförs mer exklusiva villor till stadens tjänstemän. Här placeras de ljusa huskuberna mitt i naturen, på skogsklädda tomer utan markerade tomtgränser, precis som i lamellhusområdena.