I det egna hemmet investeras många förhoppningar om ett bättre liv och samhälle. Arkitekter, ingenjörer, politiker, läkare, författare och filantroper föreställer sig att det självägda, ljust inredda hemmet med trädgård skulle förbättra hälsa och hygien och främja arbetsmoral och politisk stabilitet. Från 1900 blir förorten föremål för studier och teorier.
Självförsörjande trädgårdsstad
Tanken är att förorten ska förena landsbygdens friska luft, grönska och glesa bebyggelsemönster med stadens möjligheter till arbete, umgänge och nöje. Den skulle vara självständig i förhållande till storstan, omges av grönbälten för rekreation och industrier som bidrar med arbetstillfällen men är förbunden med staden genom tåg. Idén om den självförsörjande trädgårdsstaden kommer från England och stadsplaneraren Ebenezer Howard.
I stadsplanen för Gamla Enskede, Stockholms första trädgårdsstad från 1907, är typisk för tiden. Här hittar vi slutna gaturum med korta siktlinjer, mjukt kurvade vägar, kyrkan på toppen av kullen, utblickar mot fondbyggnader, hyreshus i två till tre våningar längs med de bredare gatorna och i områdets ytterkanter och en- och tvåfamiljshus samt radhus. Spårvagn, bilar, cyklar och hästdragna vagnar skiljs från varandra genom olika körbanor och gångtrafiken separeras från övrig trafik. Husen förläggs mitt på tomten, staket och häckar ramar in. I kvarterens mitt finns promenadstigar till parkrum och lekplatser.
Nationalromantikens oregelbundna gatunät och förkärlek för svängda gator ersätts under 1920-talet av mer strama planer med raka gator. Den svenska småstaden tjänar som förebild samtidigt som den försvinner i industrialiseringens fotspår. Långsidan på gatan, entréer på gaveln, höga staket mellan husen ger förorten i småstadskänsla. Raka trädalléer, utformade öppna platser och välkomnande förträdgårdar framför husen blev ett vanligt planideal. Tomter från 1920-talet är ofta symmetriskt anlagda, med en grusad mittgång som leder fram till huset.