De allra flesta av Stockholmsområdets invånare bor trots allt i lägenhet. Det sena 1800-talets kvartersstad förknippas dock med ekonomisk spekulation, trångboddhet och smuts. De allra flesta saknar vattentoaletter och tvättmöjligheter. Badar gör man i balja eller på allmänna badinrättningar.
Allmännyttans begynnelse
Rädslan för kolera är utbredd och 1916–1917 drabbas Sverige av akut brist på livsmedel och bostäder som en försenad reaktion på första världskriget. Staten tar sina första steg mot en bostadspolitik under 1910-talet med stödåtgärder och en utredning som 1921 resulterar i skriften “Praktiska och hygieniska bostäder”. I den kan man studera inte bara hur smålägenheternas standard skulle höjas utan också hur stadsplanen skulle organiseras. Glest och luftigt skulle det vara, samtidigt skulle tomtmarken utnyttjas så effektivt som möjligt. Husen skulle vara så smala som möjligt, lägenheterna genomgående och gårdarna luftiga utan skrymmande bebyggelse.
I Stockholm byggs det nödbostäder och runt om bildas bostadsföreningar, kooperativ och kommunala bostadsbolag som med subventioner och bättre lånemöjligheter än privata byggherrar och tillgång billig kommunal tomtmark kan bygga inte bara en tomt i taget utan flera i form av hela kvarter. I Södermalms och Norrmalms utkant liksom i närförorter som Enskede, Midsommarkransen och Bromma uppförs dessa så kallade storgårdskvarter för stadens arbetarbefolkning för att mota det värsta eländet. Kvarteren fick en enhetlig gestaltning. Husen ligger i tomtgräns och skapar slutna gaturum och samlade trädgårdsytor i det inre. Kvarteren ses som en konstnärlig helhet och såväl gator, torg, grönytor, hus och detaljer ses som viktiga beståndsdelar.