Unga familjer köar under 1950-talet för att få köpa hus i områden som Ella Park i Täby eller Ägget i Upplands Väsby. Antalet egnahem i förhållande till mängden hyreslägenheter i flerfamiljshus är få då flerfamiljshus premieras i den statliga bostadspolitiken. Egnahemsområdena är små, med tio till femton hus i en till en och en halv våning efter typritningar av Bostadsstyrelsen, och uppförda på privat initiativ av banker, elementhusföretag och industrin.
Stadsplanerna under 1940- till 1950-tal
Husen grupperas kring en gemensam öppen yta, en liten platsbildning eller längs korta återvändsgator och mjukt böjda gator med anslutning till de matargator som omger bostadsgrupperna. Stadsplanerna är individuellt utformade och anpassade efter lokal topografi och infrastruktur.
Husets långsida med sin huvudentré placeras mot gatan, indragen på tomten med en välkomnande förgård innanför häckar och planteringar. Enfamiljshusen kan också byggas ihop med sitt garage och med varandra så att de bildar långa kedjor inneslutande intima gårdar. Mellan husraderna längs med gatorna finns stora grönytor, som gjorda för barnen att leka på långt från bilar och trafik. Bilfria gångvägar och asfalterade trottoarer gör promenaden till närmaste centrumanläggning riskfri. Till husen hör en parkeringsplats och/eller ett garage så att de allt fler förekommande bilarna inte ska parkeras längs med gatan.
Flera av Stockholmsregionens kommuner får generalplaner under 1950-talet. I generalplanen syns tidens idéer om överblickbara och i princip självförsörjande områden enligt grannskapsprincipen. Generalplanen blev ett viktigt instrument för kommunerna och gav dem större möjligheter att styra hur kommunens skulle byggas ut, var bostadsområden, centrumanläggningar, arbetsplatser, grönområden skulle lokaliseras och hur trafikapparaten skulle organiseras.