Samtidigt som Stockholm under 1800-talets sista decennier byggs ut med räta kvarter, raka gator och flervåningshus i takt med att människor flyttar in, flyttar stadens invånare också ut. Till Duvbo, Solhem, Rimbo, Huddinge, Djursholm och Lidingö villastad. Vissa till lugnet, grönskan, havet och stora trädgårdar, andra till industri-, service- och tjänstemannajobb. Det egna hemmet är tidens ideal. Att odla sin egen mat är för många familjer en nödvändighet och tomterna planerades för att medge odlingsmöjligheter, ofta efter strikta riktlinjer om var trädgårdsland, träd och buskar skulle placeras.
Idag är dessa områden uppvuxna och lummiga men vid sekelskiftet ännu nyanlagda med små träd och buskar. Gatorna anpassas efter terrängen, korta och krökta längs med berg och vatten. Gaturummen är slutna med ett begränsat synfält. Spjälstaket eller häckar ramar in tomterna och bildar tydliga gaturum. Husen är placerade mitt på tomterna långt från varandra utan inbördes relation. Här kan en vistas utan insyn från grannen. Ofta är tomterna branta. Av kostnadsskäl varken sprängs eller jämnas tomterna ut. Istället får terrängen sköta dräneringen. Bebyggelsen har blandad karaktär, med en variation av antingen individuellt utformade byggnader eller ett fåtal hustyper. Mer eller mindre varje hus skiljer sig från grannhuset i form, färg och material.
De första förorterna planläggs av samma företag som låter rita hus. Dessa köper upp mark i Stockholms utkanter, planerar marken och säljer tomterna. I området planeras också en skola för områdets barn, butiker och kyrka. Den spårbundna trafiken är en förutsättning för bebyggelsen. En majoritet av de första förorterna har en järnvägs- eller spårvägsstation dit områdets gator leder. Finns ingen järnväg så anläggs en förortsbana – Nynäshamn, Djursholm, Saltsjöbaden, Norrtälje och Upplands Väsby är strax efter år 1900 förbundna med Stockholms centrum.
