Publicerad: 22 december 2023
Ångmaskinen drev industrin i Jungfrusund
Sågen och varvet vid Jungfrusund omkring år 1905. Till vänster i bild är en båt under konstruktion.
Sten 15 år, eldare
Sten Johansson flyttade till Jungfrusund med sin mormor och morfar år 1908. Morfar var maskinist på sågverket och Sten arbetade som eldare. Så här berättar han:
Jag minns det som rätt kusligt när man den mörka årstiden fick gå iväg klockan fem på morgonen med en liten fotogenlykta i handen. Ofta låg det någon luffare på panntoppen och då kändes det lite pirrigt innan man fick upp ångan, så att det gick att starta ångturbinen och det blev ljust överallt. Klockan sex skulle man släppa på lyset till bostäderna och så kom maskinisten. Han skulle smörja alla lager under sågen och se till alla remmar och maskinen mm.
Sten Johansson
Det var alltså Stens uppgift att elda med trä som blivit över i sågen och starta ångmaskinen som drev både sågverket och belysningen i det lilla arbetarsamhället. Varje arbetarbostad hade en lampa mitt i taket i det enda rummet. Det fanns inga batterier så elen var bara på när sågens ångmaskin gick.
Livet i industrisamhället Jungfrusund
Här bodde omkring 180 personer som mest. Nästan hälften var barn. Det var nästan bara männen som arbetade i de industrier som fanns här: Sågen, som gjorde brädor, varvet som byggde båtar och kvarnen som malde mjöl.
Arbetslönerna har jag inte minne av men det var väl som vanligt på den tiden – för lite att leva på men lite för mycket att svälta ihjäl av. Jag vill minnas att morfar som maskinist, på sista tiden hade 300 kr i månaden. Alla hade fri bostad och vedbrand, till och med fri el från egen ångturbin.
Ohyra löss och kackerlackor fritt. Från början början bestod bostäderna av endast ett rum, vi var bland de första familjerna som flyttade in i en ny barack med ett rum och kök.
Många familjer hade 7-8 barn så det blev ändå ganska trångt. Sten berättar vidare:
Bekvämligheterna bestod i utedass med en rad sitthål. Några garderobsutrymmen behövdes ju inte, ingen hade just mer än vad de gick och stod i. Ett handfat på spishörnet för personlig hygien.
Några arbetstillfällen för kvinnorna förekom ej, men i gengäld kunde de få ägna sig åt hemmets skötsel och barntillsyn, så vad det beträffar kan man ju tala om ”den gamla goda tiden”. Däremot fick barnen väldigt tidigt börja med enklare arbeten på sågen.
Ånga drev båtar och industrier
Ångbåtarna var Jungfrusunds koppling till omvärlden. Båtarna kom med varor, med säd till kvarnen och med timmer. Båtarna drog stora lass av timmer på släp och ofta var vattnet fullt av stocka. Ångmaskinen var alltså en viktig orsak till att industrier kunde finnas här. Det var ju ångmaskiner som drev båtar, belysning och fabrikernas maskiner. En del av träet som inte kunde eldas direkt kördes till Gällstaö där det fanns kolmilor. Där fanns lägenheter för tre familjer till som arbetade med att göra träkol i milorna.
Träkol var ett bra bränsle till ångmaskiner och tillverkades av trä i en kolmila. Fotot visar kolmilor på Gällstaö omkring 1910.
Kvarnen i Jungfrusund drevs också av en ångmaskin. Skorstenen och alla byggnader är rivna idag.
Sågen stannade
Även om sjötrafiken knöt ihop Jungfrusund med Stockholm så var det för långt och för få turer för att pendla till stan. Så när sågen lades ner år 1925 fick många svårt att hitta nya jobb. Några fick jobb i grusgroparna på Ekerö och många fick flytta.
På platsen fanns förr en stor rullstensås som sträckte sig ut i vattnet. När Stockholms centralstation byggdes i mitten av 1800-talet så hämtade man sand och grus här. Då uppstod en plan yta där en såg och en kvarn startade år 1874. Här fanns också ett varv, alltså en industri där man byggde båtar. Sedan år 1990 förbinds Ekerö med fastlandet av en vägfärja mellan Jungfrusund och Slagsta.
Fundera och samtala
- På vilka olika sätt har industrialiseringen påverkat platsen Jungfrusund?
- Vilka bekvämligheter skulle du sakna mest om du hade levt på den här tiden?
Arbetarbilder från Mälaröarna
