Att telefonera

• Veven på telefonen driver en elektrisk generator som ger ström för ringklockan i telefonen/på växelstationen. Samtalet behöver nästan ingen ström så det räcker med ett batteri.
• Om du ville ringa till en annan del av landet var du tvungen att beställa telefonsamtalet i förväg. Det var många telefonister som måste koppla upp samtalet längs vägen. Samtalet fick bara ta tre perioder på tre minuter vardera, nio minuter sammanlagt. Det var ont om riksledningar.
• Stora företag och ämbetsverk hade ”namnanrop” så att det räckte att säga ”NK” för att bli kopplad till Nordiska Kompaniet som hade många telefonledningar in.
• Små stationer som Älta kunde nattkopplas så att om någon behövde ringa doktorn eller en barnmorska eller brandkår gick samtalet direkt till en central växel med nattpassning.

Telefonväxel i Ektorp, Nacka. 1937.

Automatiska telefonväxlar

Automatiska telefonväxlar uppfanns redan på 1890-talet men det dröjde till 1922 innan de började installeras på prov, först i Sundsvall sedan i Stockholm. Den sista manuella stationen fanns i Arjeplog och försvann 1972. Många stora företag och liknande fortsatte med telefonväxel där telefonister hjälpte kunderna att nå rätt person.

Anna Lindqvist i Ältas telefonväxel på Solvägen 1 i Hedvigslund 1925.

Långa telefonnummer

Telefonnummer på en mindre station var oftast två till tre siffror, små växlar kunde klara upp till 120 abonnenter. På en stor station kunde upp till 10.000 abonnenter finnas och då var det många som hade 4 siffror. De automatiska stationerna behöll de gamla numren men lade till siffror före. Den som kopplades till nya automatstationen i Norra Vasa i Vasastaden och först hade telefonnummer ”Norra Vasa 123” fick då numret 33 framför och sedan fylldes det ut med nollor så att telefonnumret blev 6 siffror: 330123. I Nacka var det ett annat nummer, det var för att automatstationerna skulle hitta rätt mellan varandra.

Atlas Diesels telefonväxel 1949.

Yrket telefonist

Redan från början var telefonist ett kvinnoyrke. Under ett decennium var Televerket den störta arbetsgivaren för kvinnor. Anledningen till att bara kvinnor, i början ogifta kvinnor, och inte män anställdes ligger i den tidens syn på vad som var passade de olika könen. Bland annat ansågs kvinnor ha ”flinka fingrar”. De var ju vana vid handarbete. De var tysta och gjorde sin plikt jämfört med män som bullrade och stökade. Telefonist var ett ”ärbart yrke” och rent yrke för kvinnor från hem där detta blev en extra inkomst. I lägre samhällsklasser arbetade kvinnor som hembiträden, tvätterskor eller till och med skitbärare för att överhuvudtaget överleva.