Medeltidens kvinnor i den historiska berättelsen

Publicerad: 24 May 2019 | Skribent: Daniel Sahlén

Kvinnor och kvinnligt liv har haft en undanskymd plats i den historiska berättelsen. I en statlig utredning för några år sedan framgick det i ett urval av gymnasieböcker att kvinnor har uppmärksammats i ungefär 4% av böckernas innehåll och antalet namngivna kvinnor var generellt väldigt lågt i förhållandet till antalet namngivna män. Bakgrunden till detta är naturligtvis komplex, men för medeltiden finns två avgörande förklaringar – kvinnorna har en liten plats i det historiska materialet och historieskrivningen har främst fokuserat på frågeställningar som berört män.

Utställningen Tusen år av kvinnokraft som vi på Stockholms läns museum tillsammans med Vallentuna kommun organiserar har som syfte att lyfta fram fler kvinnor vilka haft betydelse för den historiska berättelsen. För även om kvinnor inte har haft en central plats i historieskrivningen, har de haft en viktig betydelse för vår gemensamma historia.

Medeltiden

Den medeltida världen var patriarkal och de historiska dokumenten handlar i huvudsak om vad män gjort och i hög utsträckning skrevs och lästes de av män. Det historiska materialet från medeltiden består i stor utsträckning av lagtexter och juridiska dokument. I det medeltida samhället sågs en kvinna i många sammanhang som omyndig och stod under beskydd av en äldre släkting eller sin make. Kvinnors verksamhet var ofta knuten till hemmet och därifrån har vi inte samma textmaterial att utgå från. Därför framträder inte kvinnors agerade lika tydligt i det historiska materialet. Däremot är vissa grupper, sammanhang och individer mer synliga och genom dessa kan vi återskapa lite om det kvinnliga historiska perspektivet. Men förutom enskilda berättelser och exempel har historieskrivningen inte varit särskilt intresserad av att lyfta detta perspektiv utan har fokuserat på män och den manliga sfären.

Kvinnors rättigheter

Även om kyrkan sa att mannen var kvinnan överlägsen och lagen gav kvinnor få rättigheter såg nog verkligheten ofta annorlunda ut. För den enskilda människan handlade det primärt om att lösa de problem man ställdes inför. Exempelvis, när män var ute i krig var barn, gamla och kvinnor kvar hemma och tvungna att lösa det vardagliga – ta hand om gården, fortsätta produktionen i verkstaden, sälja det man producerade på marknaden och så vidare. Det finns belägg för att kvinnor var delaktiga i flera olika yrkesverksamheter, som egentligen bara var ämnade för männen. Att drottning Kristina sågs som en krigardrottning visar på att kopplingen mellan en kvinnlig symbol (drottningen) och ett manligt värv (krigaren) inte var otänkbar. Även om drottning Kristina naturligtvis var en unik person i den svenska historiska berättelsen. Det finns flera berättelser om kvinnor som klätt ut sig till män och deltagit i krig. De kvinnor som vi främst känner till är de som blivit påkomna och straffats, men hur många blev inte påkomna?

När en kvinna blev änka

Änkorna är en grupp som ofta diskuteras när man talar om oberoende kvinnor under medeltiden. När en kvinna blev änka tog hon över sin makes egendom och verksamhet. Hon blev då myndig och i hög utsträckning självständig, men trots detta gifte änkor ofta om sig. Ur ett modernt perspektiv frågar vi oss varför? Om en kvinna blev myndig som änka varför gifte hon då om sig och blev underställd mannen igen? Jag tror att detta var inget som kvinnor eller män under medeltiden i någon större utsträckning ifrågasatte. För det stora flertalet sågs mannens överhöghet över kvinnan som något naturligt, så stod det i bibeln och så hade det alltid varit. Och även om en änka var oberoende och kunde driva verksamheten självständigt var det flera aspekter av det vardagliga livet de inte var myndiga att utföra och det var ofta ekonomiskt fördelaktigt att gifta om sig.

Hantverksänkor

En grupp som ofta lyfts fram är hantverksänkor vilka kunde fortsätta driva sin döde makes hantverksverksamhet. Detta är tydligt eftersom vi har lagtexter och ekonomiska dokument som beskriver deras förehavanden. Skråordningen som utvecklades under medeltiden förbjöd kvinnor att bedriva hantverksverksamhet, men änkorna var ett undantag, de fick inte arbeta i verkstaden men driva verksamheten. Dokumenten om hantverksänkor antyder att de troligen var mer involverade i verksamheten än vad som ofta anges, kanske även i verkstaden. Vi har uppgifter om att flera olika kvinnor i Stockholm och andra tidiga städer tog över sin döde makes verkstad och framgångsrikt utvecklade verksamheten. Hur var detta möjligt om de endast var i hemmet och inte deltog praktiskt i verkstaden? Naturligtvis måste flera hantverkshustruer ha varit involverat i verksamheten även då hennes make levde – en förutsättning om hon skulle kunna leda verksamheten även när maken gått bort.

Det här är bara några exempel på att det manliga och det kvinnliga under den tidiga historien var långt mer mångfacetterat än vad framför allt den tidiga historieskrivningen har gjort uttryck för. Något som blivit allt mer tydligt i pågående historisk forskning, både för de tidiga och de senare historiska perioderna. Visst är kvinnor jämfört med männen inte lika framträdande i det historiska materialet, men detta är också en fråga om hur vi tolkar vårt källmaterial. Besök gärna utställningen Tusen år av kvinnokraft och läs mer om personer och händelser som gjort avtryck i Stockholms läns historia.

Foto: Okänd, Wikipedia. Kyrkmålning av Albertus Pictor från Vänge kyrka, Uppland.

Om skribenten

Daniel Sahlén är fil. doktor i arkeologi och anställd på Stockholms läns museum

De första svenskarna och arkeologisk forskning

Publicerad: 15 March 2019 | Skribent: Daniel Sahlén

Jonathan Lindströms två filmer, ”De första svenskarna”, som sändes på SVT i mitten av februari och som nu finns på SVT-play, är en spektakulär resa genom Sveriges tidigaste historia – från ca 11 000 till ca 500 före Kristus. De två programmen berättar om hur samhället och människorna som bor i dagens Sverige har förändrats genom flera stora migrationsvågor.

Det första programmet behandlar främst förändringar under perioden 11 000 till omkring 6 000 före Kristus. Det visar på stora populationsförflyttningar i Sverige och Skandinavien – både från nordost och söder när inlandsisen drog sig tillbaka. Programmet slutar med bondestenåldern, då en ny typ av samhälle växte fram i hela Europa. Del två behandlar perioden 5 000 till 500 före Kristus när en ökad befolkning och nya inflyttningsvågor formade ett mer hierarkiskt samhälle och skapade även en ny form av konflikter. Under den här period uppstod även användandet av metaller, vilket kom att förändra samhället igen. Den första delen presenterar en bild som också omtalats i andra tv-program som nyligen har sänts i tv och diskuterats i media. Man kan säga att i huvudsak är forskningen här överens. Den andra delen är mer spekulativ, även om forskningen är ense om den huvudsakliga utvecklingen.

Vad jag framför allt gillar med de två programmen är hur välarbetade de känns som filmproduktioner. Lindströms berättande varvas med välgjorda digitala animationer och små filmsekvenser om händelser från dåtiden. Det gör att framställningen är mycket pedagogisk och förhoppningsvis kommer filmerna att ha ett värde även framgent. Ett exempel på detta är sekvensen i början av filmen när Lindström sitter vid Kaknästornet och diskuterar inlandsisen och vattennivåerna. Det är en situation som vi redan känner väl, men som genom sin framställning blir väldigt illustrativ och konkret.

Forskningen som ligger bakom det som presenteras i de två programmen, demonstrerar väl hur arkeologin har utvecklats de senaste åren. Arkeologisk forskning, liksom uppdragsarkeologin har under de senaste decennierna i allt högre grad börjat använda metoder och tekniker från andra discipliner. I ”De första svenskarna” får vi bland annat träffa forskare som arbetar med genetik, geologi, språkhistoria och kemi för att få en heltäckande bild av de första svenskarna. Arkeologin har visserligen alltid stött sig på metoder från andra discipliner. Det arkeologiska fältarbetet har sitt ursprung ur geologisk metod och militär arbetsorganisation, och kemiska analyser för olika syften har länge varit god praxis. Idag ser vi dock en allt tydligare användning av metoder och data från vitt skilda vetenskaper, där de andra vetenskaper inte används för att besvara en specifik fråga utan är en central del av den forskning som utförs.

De två programmen bygger på flera olika forskningsprojekt, som har belyst populationsförflyttningar i olika delar av Sverige och Europa, och blir därför väldigt selektiv i hur och vad som presenteras. Kärnan i produktionen är den genetiska forskning som under de senaste åren har förändrat hur vi ser på de första människorna i Europa. Genom analyser av aDNA (historiskt DNA) har forskarna möjlighet att på ett helt nytt sätt studera hur människorna såg ut, deras släktskap och hur individer och grupper har rört sig i Europa under historien. Detta är en forskning som har skapat stort medialt intresse, men som också har ifrågasatts inte minst för att det ger associationer till rasbiologin. Andra forskningsprojekt som ingår i det material som presenteras har studerat den mänskliga dieten, metallers sammansättning och ursprung, språkets utveckling samt klimatförändringar. Att naturvetenskapliga tekniker de senaste åren har haft sådant genomslag har flera orsaker: teknikerna som används är i dag billigare och mer effektiva, men digitala framsteg har också gjort det möjligt att behandla en mycket större mängd data. Arkeologisk forskning har förändrats även på andra sätt, inte minst genom hur arkeologisk teori har skapat och utvecklat nya frågeställningar och perspektiv.

Den här typen av program är viktiga för att sprida den forskning som varje år genererar en stor mängd avhandlingar, artiklar och böcker och som annars är svår för många att ta till sig. Det skapar också ett intresse för historia, forskning och ställer frågor om vilka vi är. Visst kan man vara kritisk till att Lindström använder ganska breda penslar och sällan lyfter fram några källkritiska reservationer, men framställningen skapar ett intresse för de skeenden som presenteras. Arkeologi har länge haft ett stort publikt intresse, vilket kan kopplas till vårt engagemang av att förstå vårt ursprung. Stockholms läns museum organiserar varje år flera evenemang med fokus på det regionala kulturarvet och arkeologin. Antalet besökare vid dessa aktiviteter visar på att intresset för arkeologi inte bara är kopplat till de stora frågorna utan likväl till det regionala och lokala sammanhanget.

Om skribenten

Daniel Sahlén är fil. doktor i arkeologi och anställd på Stockholms läns museum

Arkeologiska frågor och ny kunskap om stenåldern

Publicerad: 19 October 2018 | Skribent: Daniel Sahlén

Som arkeolog får jag då och då frågor som: Finns det mer saker att hitta? Har man inte redan grävt upp allt? Frågorna grundar sig förmodligen i synen på arkeologi som en skattjakt, att hitta saker att ställa ut på museer. Under 1700- och 1800-talet när arkeologin som disciplin föddes, handlade det om att hitta föremål som kunde doneras till museer eller behållas i privat ägo. Hjalmar Stolpes utgrävningar på Björkö och Birka är ett exempel på detta, men i denna jakt på forntida skatter utvecklades en arkeologisk metod om hur vi på bästa sätt kan lära oss mer om mänskligt liv och forntida samhällen.

Det är där arkeologin är idag. Det är en metod för undersökning av fornlämningar och föremål som människor lämnat efter sig. Men de inledande frågorna bottnar också i ett starkt intresse för arkeologi och arkeologiska upptäckter. Vilket vi som arbetar med arkeologi bör värdesätta, för detta skapar en förutsättning för vår profession.

Handskriven text i en gammal bok. — Sida ur Hjalmar Stoples dagboksanteckningar, Gravundersökningar 1875. Källa: Birkaportalen.

Uppdragsarkeologin, den arkeologi som utförs i samband med att våra vägar och samhällen växer, är idag en naturlig del av exploateringsprocessen och kulturmiljölagen, vilka skyddar kända och okända fornlämningar på ett sätt som Sverige varit vägledande inom. Exploateringstrycket i Stockholms län är ju som bekant omfattande, och det är naturligt att antalet undersökningar som utförs är som störst här. I vissa fall, som jag också skrev i min tidigare blogg, kan dessa undersökningar belysa eller förändra vår förståelse av historiska sammanhang, medan det i andra fall bara utgör små bitar av ett större pussel.

Läs inlägget: Ny samverkande roll för arkeologin hos oss

Två undersökningar av stenåldersboplatser som jag besökte i somras, SAU:s slutundersökning vid Riksten och KMMD:s slutundersökning vid Norvik, har båda möjlighet att förändra vår kunskap av stenåldern i Stockholms län. Båda platserna ligger i Södertörn som är ett av de tidigaste befolkade områdena i Stockholmsregionen. Vid Riksten i Botkyrka kommun undersökte SAU under sommaren ett område med ett antal platser med lämningar från stenåldern, både från äldre stenåldern (8000–4000 före Kristus) och yngre (4000–1800 före Kristus). Fynden från den äldre perioden omfattade bland annat rester från tillverkning av grönstensyxor, medan fynden från den yngre bestod av en stor mängd keramik. Vid Riksten ser vi alltså en plats som användes sporadiskt under en väldigt lång tid.

Vy över ett landskap som är jordigt, långt bort ser man några hus. — Undersökningar i Riksten. Fotograf: Daniel Sahlén.

I Norvik utanför Nynäshamn, undersökte KMMD under sommaren och hösten omfattande lämningar från yngre stenåldern och främst från den gropkeramiska perioden (cirka 3300–2500 före Kristus). Även vid Norvik hittades lämningar från tillverkning av grönstenyxor och flera hundra kilo lokalt tillverkad keramik, men även material som förts till platsen från andra delar av Skandinavien. Fynden från Riksten och Norvik är viktiga för vår förståelse av yngre stenåldern i Stockholms län och båda platserna fick stort lokalt intresse.

Vy över ett landskap som är jordigt. Några personer sitter på jorden och gräver. — Undersökningar i Norvik. Fotograf: Daniel Sahlén.

Upptäckter från stenåldern väcker ofta en stor nyfikenhet och frågor om vårt ursprung. Men att tala om stenålderns människor som de första svenskarna saknar helt grund. Forskningen har visat att landskapet under stenåldern såg helt annorlunda ut eftersom det pressats ner av inlandsisen. Vid tiden för äldre stenåldern var större delen av Stockholmsregionen under vatten och endast ett fåtal högre områden stack upp som klippor och skär, som ett ytterskärgårdslandskap. Under yngre stenåldern hade större delar rest sig ur havet på grund av landhöjningen, men mycket av det som idag är åkermark låg fortfarande under vatten. Även klimatet skilde sig. Enligt de senaste klimatmodellerna hade södra Sverige ett mer kontinentalt klimat med en medeltemperatur på ett par grader högre än idag. Detta innebar en annan flora och fauna samt att tät lövskog dominerade i södra halvan av Skandinavien. När vi talar om stenåldern är det alltså ett helt annat landskap som vi måste föreställa oss än det vi ser idag.

Under de senaste åren har studiet av människors ursprung och härkomst revolutionerats genom användandet av naturvetenskapliga analysmetoder. Genom att analysera tänder kan forskare idag studera förhistorisk mänsklig diet, vilket kan visa hur människor rört sig under sin levnad, och genom analyser av mänskligt DNA kan släktskap studeras med en helt annan precision. Forskare vid Stockholms och Uppsala universitet har under 2010-talet arbetat med dessa metoder och nu börjar de se tydliga mönster på hur människor från flera olika arkeologiska tidsperioder har förflyttat sig och deras genetiska relation. Vad som är tydligt är att befolkningen i Stockholmsregionen har varit långt mer mobil och haft ett spritt ursprung. Vi kan se hur olika grupper från Europa kommit in och blandats upp med tidigare befolkningsgrupper. De människor som befolkade Riksten och Norvik kom från östra och centrala Europa och nya grupper skulle flytta in i regionen och förändra samhället många gånger innan det moderna Sverige grundades.

Om skribenten

Daniel Sahlén är fil doktor i arkeologi och anställd på Stockholms läns museum.

Ny samverkande roll för arkeologin hos oss

Publicerad: 21 September 2018 | Skribent: Daniel Sahlén

Jag är sedan i våras arkeolog på Stockholms läns museum och kommer till museet i en ny samverkande roll där jag i stor utsträckning kommer att arbeta förmedlande och främjande. Det betyder rent praktiskt att jag kommer arbeta för att kunskap om arkeologi i Stockholms län når ut till så många som möjligt, något som jag tror bäst sker i samarbete med andra aktörer. Detta kan vara i formen av traditionella visningar och utbildning eller genom forskningssamarbeten.

I början av sommaren besökte jag två olika undersökningar i länet, Arkeologernas (SHM) slutundersökning av Norrtil strax utanför Sigtuna och Uppdrag Arkeologis slutundersökning vid Eggeby Gård på Järvafältet. Att få möjlighet att besöka de undersökningar som sker i länet, vilket är en del av mitt uppdrag som jag särskilt uppskattar, är viktigt för förståelsen för den uppdragsarkeologiska verksamheten som utförs i länet.

Undersökningarna vid Norrtil och Eggeby Gård har många likheter, men också många olikheter som är typisk för den spridning av arkeologi som utförs i Stockholms län. Vid Norrtil undersöker man en övreståndsmiljö från Vikingatiden och tidig medeltid. En fyndrik gårdsmiljö som även går att knyta till en historisk person, riksmarsken Torgils Knutsson. Lämningarna ligger uppe på krönet av en kulle i nyligen etablerade villakvarter i området Norrtil sydost om Sigtuna centrum.

Se vidare information om utgrävningar i Norrtil: Norrtil – höjdarläge nära Sigtuna (arkeologerna.com)

En grävmaskin står i en jordhög. Jordhögen är i skogen. — Utgrävningarna vid Norrtil, Sigtuna. Foto: Daniel Sahlén.

Lämningarna från Eggeby Gård norr om Tensta och mitt på Järvafälten är mer sparsamma. Här hittade Uppdrag Arkeologi tydliga stolphål från ett treskeppigt hus vilket initialt daterats till romersk järnålder, men fynden är få och en slutgiltig datering måste nog invänta en ¹⁴C datering. Bland de fåtaliga fynden hittade man ett runstensfragment som daterats till sent 1000-tal eller tidigt 1100-tal, fragmentet är dock inte samtida med huset. Istället kan runstensfragmentet relateras till den mängd runstenar och runstensfragment som hittats vid Spånga Kyrka från tidig medeltid.

Läs gärna inlägget om utgrävingar på Eggeby Gård på www.facebook.com/uppdragarkeologi

Jordig mark. — Utgrävningarna vid Eggebygård, Järvafältet. Foto: Daniel Sahlén.

Förutom skillnader i arkeologiska material och lämningarnas omfattning, finns det andra skillnader mellan de två platserna. Båda är del av bostadsbyggandet i en allt större Stockholmsregion, men medan Torgils Knutssons gamla gård ligger på en förhöjning i ett växande villakvarter i Sigtunas utkant, ligger Eggebygård bara ett stenkast från E18 och med Tensta, Rinkeby och Kista som kuliss; alltså i ett av Stockholms mest expansiva områden. Undersökningar av Stockholms fornlämningar sker dagligen och vi får kontinuerligt nya detaljer om Stockholmsregionens historia. I vissa fall sådant som kan belysa eller förändra den historia vi redan känner, i andra fall små bitar om hur människor levt och brukar Stockholm, vilket blir en del av ett större pussel.

Det finns idag en stor mängd arkeologiska företag, museer, institutioner och föreningar som arbetar med eller för arkeologi inom länet, alla med olika förutsättningar och uppdrag. Det kommer att vara en av länsmuseets viktigaste uppgifter att tillsammans med dessa aktörer förmedla och sprida ny kunskap om arkeologi i länet. Vi hoppas att arkeologin på det sättet ska komma närmare alla i länet, öka intresset för vår gemensamma historia och göra det relevant för dagens samhällsfrågor. Jag kommer i museets blogg kontinuerligt att skriva om nya arkeologiska upptäckter, samt länka till pågående arkeologiska projekt och evenemang.

Om skribenten

Daniel Sahlén är fil doktor i arkeologi och anställd på Stockholms läns museum.