Historien om Sverige, hur berättas den

Under hösten har vi kunnat följa första delen av SVTs Historien om Sverige. Där har vi har mött människor och berättelser från flera tusen år. De första tre programmen täckte in forntiden eller de förhistoriska perioderna. Följande två program behandlade medeltiden fram till Gustav Vasas död. Nu i vinter börjar SVT att sända de sista avsnitten som tar oss fram till nutid. Många spännande timmar väntar. Parallellt med serien har SVT även sänt Historiskt eftersnack som har diskuterat några av frågorna från programmet och en förenklad version som riktar sig till barn.

Stillbild från SVT-serien Historien om Sverige. Ett vikingaskepp seglar i väg över havet.
Under vikingatiden nådde folk in Norden allt längre bort. Foto: SVT.

Liksom andra kan jag inte motstå att jämföra med TV4s serie som kom för drygt 10 år sedan med namnet Sveriges historia och som hade lite av samma syfte, att lyfta fram den senaste forskningen om Sveriges historia. I TV4s serie får vi följa Martin Timell och Dick Harrison genom historien, där Harrisson är den som står för förklaringen av ny kunskap och Timell som ställer frågorna. I SVTs serie får vi istället följa Simon J Berger som lägger ut ett historiskt raster av platser och personer. En mängd forskare medverkar för att uttala sig om de senaste forskningsrönen. Troligtvis berättar detta mycket om olika tiders syn på historia.

Intresset från serien har varit stort, men programmet har också kritiserats. Vissa har saknat information och berättelser från deras del av Sverige, andra tycker att det saknats fakta och mest varit en massa flum. Det är verkligen inte lätt att berätta 15 000 års historia från ett ganska stort land som Sverige på 10 avsnitt och totalt 10 timmar. Personligen tycker jag att det är en imponerande serie, men jag saknar en tydligare ramberättelse. Vem är det programmet vänder sig till? Min uppfattning är att för att förstå mycket av det som diskuteras i de olika avsnitten behövs en ganska god förförståelse för det huvudsakliga historiska skeendet. När hände vad, varför och hur.

Stillbild från SVT-serien Historien om Sverige. Ett kranium spetsas på en stolpe.
Kranium som hittades i Kanaljorden Motala. Foto: SVT.

Framställningen bygger i hög grad på ny forskning som under det senaste decenniet har skakat om och revolutionerat arkeologisk forskning. Framför allt forskning om DNA som har genomförts i Sverige och Europa, men även studier av klimatförändringar och ny förståelse för människors rörelsemönster. Mycket bygger på användandet av naturvetenskapliga metoder för att besvara arkeologiska frågor. Att använda naturvetenskap inom arkeologin är inget nytt, utan har varit del av den arkeologiska disciplinen sedan ämnet föddes på slutet av 1800-talet. Det som är nytt nu är att de arkeologiska frågorna är mer centrala i användandet av olika naturvetenskapliga metoder och att i och med internet och utvecklingen av datateknik har vi idag unika möjligheter att arbeta med stora datamängder, det som på engelska kallas big data. Slutsatser om klimatförändringar har till exempel sedan länge varit känt och har varit del av den arkeologiska berättelsen, men nu har vi helt andra möjligheter att studera hur klimatet har förändrats globalt och dess konsekvenser på lokal nivå. Lite om denna nya forskning har nyligen publicerat av Stockholms läns museums i boken Mobilitet och rörelse, fältarkeologiska perspektiv. Den går att ladda ner som PDF. Mobilitet och rörelse – Seminarierapport NR. 9 (kulturarvstockholm.se)

Efter första avsnittet hade jag en intressant diskussion med ett par av mina kollegor som inte är arkeologer. De ifrågasatte några av de kommentarer som det medverkande forskarna tog upp. Hur vet de det, är en fråga som jag även hört andra ställa. Lite hör detta nog ihop med hur SVT berättar historien. Flera världsledande forskare kommer med korta påstående för att fylla ut det huvudsakliga narrativet. Det ska ge bilden av att historia är komplex, vilken den är, men skapar även utrymme för frågan Hur vet vi det. Detta skiljer sig från Timells och Harrisons resa där Harrisson medverkar som experten som kommer med tydligt resonemang och bygger upp detta med fakta. Framställningen blir då mer Så är det, vi har bevisat det. Men som vi som arbetar med arkeologi och även annan forskning vet, all forskning bygger på tolkningar. Dessa kan komma att ändras om vi får ny kunskap. Bakom de olika forskarnas påståenden i Historien om Sverige finns ofta en gedigen och omfattande forskning, men i serien är de rykta ur sitt sammanhang och verkar mesta vara tyckanden. Det är beklagligt och det vore bra om det fanns mer utrymme i de olika programmen att diskutera den bakomliggande forskningen. Som andra har sagt före mig, varför presenteras inte andra tolkningar? SVT har i Historien om Sverige valt att berätta historien med breda penseldrag. Det finns lite tal om arkeologiska perioder eller årtal, eller vad som skiljer olika tidsperioder eller olika grupper inom det som i dag är Sverige. Kanske är detta symtomatiskt med att vi nu befinner oss i en mellanperiod. Ny forskning har omkullkastat eller ifrågasatt gamla sanningar och forskarna håller på att leta sig fram till en ny ramberättelse. Eller kanske är detta ett berättande som SVT använt sig av för att göra historien mer intressant och spännande.

Stillbild från SVT-serien Historien om Sverige. En grupp människor tittar in i kameran. De ser ut att vara från bronsåldern.
Så har kan en ritual ha sett ut under bronsåldern. Foto: SVT.

Historien om Sverige lyckas bra med är att lyfta några av de stora forskningsfrågorna. Detta har märkts inte minst genom den debatt som serien skapat och mängden frågor och åsikter som vi inom museisektorn möts av under hösten. Det är roligt och visar på att det finns ett starkt historieintresse. Förhoppningsvis kommer vi vid Sveriges museer lyckas möta detta intresse och ge exempel på hur arkeologerna vet att det var en ritual, vilka platser här i länet som är del av berättelsen om Sverige, varför så många tänker romartiden – och alla andra frågor som ni våra besökare har. Stockholms läns museum kommer under våren att berätta mer om mängden platser som finns i Stockholm som berättar om Sveriges och länets historia. Hoppas vi möts då!

Romsk kulturhistoria – en del av Sveriges historia

Under 2023 har museet arbetat med att ta fram en guide om romsk kulturhistoria i vår mobilapp Upptäck historien. Detta har varit ett intressant och lärorikt projekt, om en utsatt och ofta missförstådd grupp i Sverige och Europa. Materialet i appen bygger på en mängd intervjuer och arkivundersökningar som museet gjort under våren och sommaren 2023. Resultatet blev ett spännande material som vi har tagit fram tillsammans med personer med romskt ursprung. I guiden besöker vi en mängd platser runt om i Stockholms län som berättar om romskt kulturarv kopplade till personliga berättelser och minnen. 

En pojke sitter och läser en ABC-bok vid en skolbänk. Ett mindre barn sitter bredvid och tittar på. Bilden är svartvit.
En pojke läser i lägerskolan vid Lilla Sköndal. Foto: Ericsson (SvD). Källa: Stockholms stadsmuseum.

Romer är ett samlingsbegrepp för flera olika grupper med romskt ursprung men som alla har en egen historia. Fem huvudgrupper brukar pekas ut – resande, svenska romer, finska romer, utomnordiska romer och nyanlända romer – men deras ursprung och kulturella identitet är mer varierad än denna enkla uppdelning ger sken av.  

Bild på en sida i en bok. Bokstäverna är snirkliga och svåra att läsa.
Den äldsta kända källan om romer som besöker Stockholm. Tänkebok från 1512. Källa: Stockholms stadsmuseum.

Den romska gruppen har sitt ursprung i Indien och vandrade in till Europa på 1000-talet, till Balkan, Italien och Iberiska halvön. De första uppgifterna om romska grupper som vistats i Sverige är från 1500-talet, även om det är möjligt att romer har vistats i Sverige innan dess brukar det sägas att romerna har en 500-årig historia i Sverige. Efter dessa tidiga källor har vi uppgifter om fortsatt invandring av romska grupper. Under vissa perioder har vi sett en större invandring som ofta kan knytas till politiska och kulturella händelser i Europa eller Sverige.  

Upptäck historien är en mobilapp som Stockholms läns museum tagit fram tillsammans med kommuner i Stockholms län. I appen finns flera guider som berättar om platser och olika typer av historia. Vi vill med den berätta om Stockholms läns historiska platser och hur dessa har format länet. Många av oss känner till Sveriges historia utifrån våra kungar och de krig som Sverige har varit delaktiga i. Detta är den historia som vi lär oss i skolan, men den blir ofta svårtillgänglig och inget som vi känner berör oss idag. För oss som jobbar med historia och kulturarv är historia så mycket mer. Historia är olika människors berättelser. Platser som vi besöker dagligen vittnar om de som bott här före oss och det som har format länet under tusentals år.  

Romska berättelser handlar om romskt kulturarv och historia i Sverige. Romer är en av fem utpekade minoritetsgrupper i Sverige och deras historia är del av Sveriges historia. Guiden är uppdelad i fyra delar, dessa är kronologiska perioder som grovt speglar sociala och politiska händelser som haft betydelse för den romska gruppen som helhet. Vi har arbetat brett för att få med så många romska grupper som möjligt och i dag inkluderar guiden berättelser kopplat till fem olika grupper: resande, kalderash, lovara, rumungry och kalé. 

Vi hoppas att så många som möjligt ska upptäcka historien med oss och läsa om de platser och människor som vittnar om romernas långa och spännande historia i Stockholms län. Jag vill samtidigt tacka samtliga som medverkat och bidragit med sin kunskap och sina berättelser vilka utgör kärnan i Romska berättelser. 

Ladda ner appen Upptäck historien

Till Upptäck historien i App Store

Till Upptäck historien i Google Play

Till webbversion av Upptäck historien anpassad för datorskärm

Stockholms läns museum 40 år – reflektion av museets uppdragsarkeologi under 30 år

Stockholms läns museum firar 40 år i år, vilket gör oss till landets yngsta länsmuseum. När museet grundades 1983 var syftet främst att bedriva vetenskaplig insamling och dokumentation samt utåtriktad verksamhet. Men snart blev också uppdragsarkeologiskt arbete viktigt. I månadens blogginlägg tittar jag tillbaka på några av de projekt som varit centrala för museets arkeologiska verksamhet. Sedan 2017 arbetar inte länsmuseet längre med arkeologiska uppdrag, men dessa projekt har ändå satt sin prägel på den arkeologiska verksamheten.  

Länsmuseet var aldrig någon av de större aktörerna inom uppdragsarkeologin i Stockholms län. Museets verksamhet kännetecknades snarare av mindre projekt men också av en del intressanta forskningsutgrävningar.

Det som främst karaktäriserar länsmuseets utgrävningsverksamhet är att större delen av de genomförda projekten har gjorts inom länet. Vad som är roligt när vi tittar tillbaka är att vi kan se arbeten från hela länet och en bredd av olika typer av projekt. Museet har gjort olika arkeologiska undersökningar från alla kommuner i Stockholms län, förutom Lidingö. Den första rapporten som finns publicerade är från 1987, en provundersökning av ett gravfält utanför Sigtuna. Gravfältet vid Åsby gård, Vidbo socken (RAÄ 63B) hade delvis undersökts på 1940-talet och på grund av utökningen av en närliggande grustäkt undersöktes ännu en del av gravfältet. Precis som på 1940-talet var gravarna fyndfattiga, men brända ben, ett stycke av brons och keramikskärvor hittades. Fyndmaterialet och gravtyperna pekar på att gravfältet anlades under järnåldern, men en närmare datering kunde inte ges.  

En grupp med barn står och tittar på en utgrävning. Två personer visar och berättar.
Visning av grav vid Broby bro. Foto: Leif Grönvall.

Undersökningarna vid Broby bro i Täby 1995 tillhör ett av de projekt som satt störst avtryck. Arbetet vid Broby bro hade formen av en delundersökning i samband med en ombyggnad av Frestavägen. Vid undersökningen hittades resterna av ett vikingatida och tidigt kristet gravfält. Tre gravar undersöktes och i en av gravarna hade en äldre kvinna begravits. Dateringen och gravkontexten ledde till att arkeologerna lade fram teorin att kvinnan i graven var Estrid, den kända runstensresaren Jarlabankes farmor, som själv rest två runstenar som står i närheten av gravfältet. En docka av kvinnan, återskapad av konstnären Oscar Nilsson, har ställts ut i flera sammanhang. Platsen undersöktes igen av Stockholms läns museum och Stockholms universitet i mitten av 2010-talet i en serie forskningsundersökningar. Men det som haft störst betydelse publikt har varit fyndet av den äldre kvinnans grav och möjligheten att detta är Estrid. Hon har blivit en populär symbol för vikingatidens mäktiga kvinnor. Se ett inslag på UR-play där museet arkeolog medverkar: UR Samtiden – Länsmuseerna berättar: Broby bro – gravar, runstenar och en historisk plats | UR Play

En bild på dockan Estrid som har återskapats utifrån skelettdelar.
Estrid som docka, utställd på Täby bibliotek. Foto: Täby hembygdsförening.

En undersökning som ligger längre tillbaka men som är minst lika intressant är undersökningarna av ett dödshus från neolitikum utanför Nykvarn. Sommaren 1993 undersökte länsmuseet flera fornlämningar i Turinge socken i samband med utbyggnaden av E20. Vid en av platserna som undersöktes hittade arkeologerna ett hus som kunde dateras till sen stridsyxekultur eller ca 2300 f. Kr. Byggnaden var beläggen på sydsluttningen vid en dåtida udde ut mot den lilla havsvik som idag är Turinges bördiga dalgång. Längs husets väggar hittade arkeologerna 20 gropar som var fyllda med brända ben efter minst åtta barn, män och kvinnor samt från får eller get. I groparna fanns även flera föremål från stridsyxekulturen, till exempel stenyxor och keramik. Den som vill läsa hela rapporten kan se att det fanns fler spår från rituell hantering av de mänskliga resterna och föremålen. Rituell hantering av de döda som känns igen från bland annat Motala Ström som jag skrivit om i en tidigare bloggtext. Läs bloggtexten här: Våld och krig – en realitet även under förhistorien (stockholmslansmuseum.se)

Framgrävda husgrunder, stenar som ligger i rader.
Framgrävda husgrunder vid Kalvshälla. I bakgrunden syns det gamla flygfältet. Foto: okänd.

Kanske det största projektet som länsmuseet ledde var undersökningarna vid Barkarby och Kalvshälla. Arbetet inleddes 1995 och fortsatte i fem år. Arbetet med fyndmaterialet från alla dessa undersökningar slutfördes först för några år sedan. Kalvshälla är namnet på en by som försvann på 1870-talet, men människor hade bebott platsen i 3000 år och länsmuseets undersökningar kom att omfatta undersökningar från bronsåldern och fram till slutet på 1800-talet. En lång och spännande resa. Materialet från Kalvshälla är ganska typiskt för material från Stockholmstrakten och är lämningar från vanliga människors under olika tidsperioder. Men vad som är ganska unikt är att platsen har en så lång kontinuitet. På platsen kunde arkeologer följa boplatsen och gravfält och se hur dessa förändrades under 3000 år eller hundra generationer av människor. Alltså är den representativ för hur livet här i Stockholms län sett ut sedan bronsåldern. Museet har producerat en serie poddar som du kan lyssna på här: Poddavsnitt – soundcloud.com

Detta var några av alla de undersökningar som Stockholms läns museum gjort under de år som museet hade aktiv uppdragsarkeologi. Det finns många fler, men dessa är några av de som jag tycker är mest intressanta. Som arkeolog vid museet kan jag naturligtvis ibland tycka att det är synd att vi inte längre arbetar med uppdragsarkeologi och att jag därmed inte kan vara ute i fält. Men samtidigt genomförs det så mycket intressant arkeologi i länet av andra aktörer och jag gör mitt bästa att följa allt som pågår. Jag ser det som en av mina huvuduppgifter att genom olika kanaler sprida denna kunskap om arkeologi till en intresserad och engagera publik.    

Arkeologi i länet – ett berikande event om intressanta arkeologiska projekt

Förra veckan höll Länsstyrelsen sitt årliga event Arkeologi i länet. Ett evenemang som Länsstyrelsen i Stockholm organiserat de senaste tio åren för att lyfta fram arkeologiska undersökningar i länet som behandlats av länsstyrelsen. De senaste två åren har evenemanget i och med coronapandemin ställts in och det kunde märkas att det var efterlängtat att det organiserades igen. Detta är ett uppskattat tillfälle för oss som arbetar inom branschen att höra om arkeologiska undersökningar som genomförts, länsstyrelsens resurshantering och att träffa kollegor. Många av projekten känner vi naturligtvis till, men det är alltid kul att se mer i detalj om vad som har gjorts och om resultaten.   

Arkeologi i länet har formatet av ett seminarium där olika utförare som genomfört undersökningar i länet eller forskare bjudits in att berätta om projektets genomförande och resultat. Det är därför en bra genomgång av vad som gjorts arkeologiskt i länet under året. Föredragen har formen av antigen en längre presentation eller som en kortare blänkare. Årets presentationer hade en stor bredd och eftersom det hade varit ett uppehåll var det projekt från de senaste två åren som presenterades. Undersökningar av gravar vid Storkyrkan i Gamla stan, nyupptäckta hällristningar i Kärrtorp, historiska landskap vid Molnby (Vallentuna), nya rön om Biskopstuna (Österåker), vidare undersökningar av ett hamnläge vid Birka, trädgårdslämningar på Södermalm, den gropkeramisk boplatsen vid Norvik (Nynäshamn) och lämningar från Jungs glasbruk på Kungsholmen är några exempel på undersökningar som vi fick veta mer om. Dessa visar på den arkeologiska verksamhetens bredd i länet, gällande tidsperioder, geografi och typen av lämningar.

Arkeologiska undersökningar vid Rosendal, Södermalm. Foto: Arkeologerna.

Utöver uppdragsarkeologiska projekt presenterade även några forskare pågående projekt som ökat kunskapen inom ett område, som till exempel Johan Rönnby vid Södertörns högskola som gav en längre presentation om undersökningar och upptäckter kring vasaskeppet ”Kraveln” ett av Gustav Vasas tidigare krigsskepp. Det avslutande presentationer hade också ett marinarkeologisk fokus. Jim Hansson från museet VRAK tillsammans med representanter från Polisen gav en genomgång kring hur olika myndigheter och marinarkeologer samverkar för att förhindra plundring av historiska vrak. En viktig och framgångsrik satsning.      

En dykare vid ett vrak under vatten
Marinarkeologiska undersökningar av örloggsskeppet Maria från 1648.

I år medverkade även jag själv och berättade om mitt arbete med 3D-fotografering av runstenar i länet och presentationen av runstenar i museets mobilapp Upptäck historien. Två projekt som finansierats av länsstyrelsen. Båda ingår i en större satsning under de senaste åren som syftar på att lyfta fram kunskapen om runstenar i södra delen av länet. Under 1990-talet och tidigt 2000-tal samarbetade länsmuseets med Täby kommun och Vallentuna kommun i skapandet av Runriket, som är en pedagogisk resurs och upplevelsemiljö kopplat till runstenar runt Vallentunasjön. För att skapa samma förutsättningar i södra delen av länet har jag de senaste åren arbetat med att lyfta fram runstenar på Södertörn digitalt. Fotografering av runstenarna i 3D syftar till att göra dessa mer tillgängliga men också att dokumentera dessa för framtida undersökningar. I guiden Runstenarnas landskap i Upptäck historien använder vi AR-filter (augmented reality, förstärkt verklighet) för att presentera olika runinskrifter digitalt. Nästa vecka lanserar vi ytterligare 14 runinskrifter i appen och sexstycken som presenteras med AR-teknik.

Daniel Sahlén berättade under Arkeologi i länet om hur 3D-fotografering av runinskrifter kan öka tillgängligheten till en uppskattad fornlämning, vikingatidens runstenar. Foto: Richard Grönvall.

Reflektioner från evenemanget    

Vid årets Arkeologi i länet deltog ett stort antal arkeologer och från ett stort antal organisationer. Från uppdragsarkeologiska företag, museer, studenter och forskare vid universitet, hembygdsföreningar och naturligtvis från länsstyrelsen. Evenemanget är öppet men agendan riktar sig framför allt till yrkesverksamma. Det var roligt att se att det var så många studenter som deltog eftersom detta är ett bra tillfälle att få en genomgång av vad som sker inom arkeologin i länet, men också för att nätverka och träffa framtida arbetsgivare. Ett medskick till de medverkande arkeologerna är kanske att fokusera mer på att berätta om sitt projekt än att återge exakt vad som hittats. Den som är intresserad av alla fynd och stolphål kan ju läsa rapporten.

Det var roligt att se att flera av föredragen redan innan hade presenterats på länsmuseets webbinarieserie. Andra föredrag kan komma att delta i länsmuseets webbinarier under det kommande året. Våra webbinarier har ett liknande syfte i att öka kunskapen om arkeologi som utförs i länet, men är riktad mot en breddare publik än de yrkesverksamma. Länsstyrelsen är den myndighet som ansvarar för arkeologiska undersökningar av fornlämningar och att kapitel två i kulturmiljölagen, som skyddar fornlämningar, efterföljs. Att bevara och skydda fornlämningar kostar staten och företag pengar och det är därför viktigt att kunskapen om det som görs kommer ut till så många som möjligt. Vår roll som regionalt museum är att öka kunskapen och tillgängligheten till kulturmiljöer i Stockholms län och här är våra webbinarier om arkeologi ett viktigt forum. Vår mobilapp Upptäck historien har blivit ett annat viktigt redskap.  

Fin utmärkelse för banbrytande forskning

Tidigare i höstas tilldelades Svante Pääbo Nobelpriset i fysiologi/medicin för sin kartläggning av neandertalares DNA. Detta är andra gången forskning med anknytning till arkeologi tilldelas Nobelpriset. Willard Libby fick 1960 nobelpriset i kemi “för sin metod att använda kol-14 för åldersbestämning inom arkeologi, geologi, geofysik och andra vetenskapsgrenar”. Libby hade arbetat med studier av radioaktiv strålning sedan 1930-talet och deltog även i Manhattanprojektet som utvecklade atombomben. Hans arbete med kol-14 metoden utvecklades från upptäckten av att levande organismer lagrar kol-14 isotoper, men att kol-14 faller sönder eller halveras hos döda organismer. Detta upptäckte Libby blir en kemisk klocka om det är möjligt att beräkna hur hastigt kol-14 faller sönder. Sedan Libby publicerade sina upptäcker har metoden utvecklats ytterligare och i dag är den en av de viktigaste metoderna att datera organiska material inom arkeologin och andra discipliner.

Att forskning med kopplingar till arkeologi får den högsta utmärkelsen för vetenskap visar på det stora intresset för vår tidigaste historia och vårt ursprung. Att det är användandet av naturvetenskapliga metoder som prisats är naturligt, det är främst den typ av forskning som uppmärksammas genom Nobelpriset. Samtidigt är det inte oväntat eftersom arkeologi i en hög grad använder sig av naturvetenskapliga metod. Arkeologi klassas i Sverige som en humanistisk disciplin, mycket på grund av dess koppling till historia. Men idag kan vi se en ökad användning av naturvetenskapliga metoder inom ämnet och faktum är att de första pionjärerna i den arkeologiska disciplinen kom från naturvetenskapen. Oscar Montelius, som la grunden för arkeologisk typologi och dateringsmetoder började sina universitetsstudier i de naturvetenskapliga ämnena botanik, kemi och matematik, vilket var grundläggande för hans insatser inom arkeologin. Även ämnet arkeologi har sina rötter i naturvetenskapen och utvecklades från geologin. Metodiskt har arkeologi och geologi fortfarande nära band.

Figur 1. Två olika platser i cellen innehåller DNA. Cellkärnans DNA innehåller merparten av vår arvsmassa men mitokondriernas lilla arvsmassa finns i tusentals kopior. Efter döden bryts DNA ner och med tiden finns mycket lite kvar. Då är det uppblandat med DNA, från exempelvis bakterier och nutida människor.
Att utvinna förhistoriskt DNA är svårt på grund av kemiska förändringar och uppblandning av annat DNA. En stor del av Svante Pääbos forskningsgärning har varit att hitta metoder för att överkomma dessa svårigheter. Illustrationer: © Nobelkommittén för fysiologi eller medicin. Illustratör: Mattias Karlén

Åter till årets pristagare, Svante Pääbo kunde med banbrytande teknik kartlägga neandertalarnas DNA och demonstrera att homosapiens från Europa och Asien har små mängder DNA från neandertalare. Hans forskning visar alltså att dessa två tidiga hominider haft en närmare relation än vad som tidigare antagits och gett insikter om hur tidiga människogrupper förflyttat sig under lång tid tillbaka. Pääbo är inte den enda som forskat om förhistoriskt DNA men han har utvecklat metoder för att studera de äldsta spåren av DNA. Hans studier banade väg för mer forskning om förhistorisk DNA, något som skapat ny kunskap om vårt ursprung och kulturella relationer under den förhistoriska eran. Jag skrev mer om genetisk forskning i arkeologin i en av länsmuseets bloggar för ett par år sedan de första svenskarna och arkeologisk forskning.

Svante Pääbos forskning är verkligen värd att uppmärksammas och en forskning som många kan relaterat till. Frågan är ju så grundläggande – Var kommer vi ifrån? Det görs mycket intressant forskning inom arkeologi i Sverige och utomlands, men det är naturligtvis svårt att sia om och när det kan resultera i ett nytt Nobelpris.

Läs mer

De första svenskarna och arkeologisk forskning

Våld och krig – en realitet även under förhistorien 

En tidigare bloggtext som jag skrev om vikingarnas färder österut genererade olika diskussioner på sociala medier om synen på vikingar och vikingarnas historia. Det är roligt när vi får reaktioner på det vi publicerar och att det skapar nya tankar och respons. En av kommentarerna på Facebook uttryckte att det under 80- och 90-talen var ett för stort fokus på vikingatidens mer fredliga sidor och menade att detta skapar en missvisande historieskrivning av en annars våldsam period.

Jag kan till viss del hålla med, om vi bara visar upp en bild skapar vi en historieskrivning utan nyanser. Samtidigt måste vi förstå anledningen till att forskningen under slutet av 1900-talet och senare lyfte fram dessa perspektiv. I den tidiga historieskrivningen var det ofta vikingens våldsamma sida som uppmärksammades och den populära bilden av vikingen är den av en krigare med skägg, hjälm och ett höjt svärd. Detta fokus missar andra delar av samhället – alla var inte krigare och alla var naturligtvis inte män. Våld, plundring och strider förekom, men även om detta har varit en betydande del av de historiska källorna var många under vikingatiden i första hand bönder, fiskare, hantverkare eller trälar.

Samtidigt var vikingatiden och andra tidsperioder våldsamma. Krig och krigets effekter levereras idag av massmedia och vi kan inte blunda, men historiskt har det varit svårt att få en äkta bild. Från förhistoriska perioder är det ännu svårare eftersom vi inte har någon skriven text som berättar om händelser och personliga öden. I stället får vi förlita oss på arkeologiska material. Vapen och sköldar visar att personer i samhället har varit krigare. En annan bild får vi från det osteologiska materialet, från de begravda människorna som kan ha spår av skador och sår. Även om vi hittar individer som tydligt dödats brutalt och vi kan säga hur personen dog är det inte alltid lätt att förstå händelsen eller sammanhanget.

En kyrkoruin
Bild: S:t Lars kyrkoruin, Sigtuna. Foto: Anna Ulfstrand, Stockholms läns museum

I Sigtuna hittade arkeologer 1998 av en slump en massgrav med 17 individer på den medeltida kyrkogården Sankt Lars. Dessa hade dött av olika hugg- och skärskador. En första tolkning är naturligtvis att detta är en massgrav av soldater eller krigare. Men flera saker pekar på en mer komplicerad förklaring. De döda i gropen är både män och kvinnor och av olika ålder. Den äldsta var en man i 60 årsåldern och den yngsta en flicka omkring 8–9 år. Inte en typisk grupp av krigare. Kanske är detta i stället ett antal individer som dödats vid en attack mot staden, men som vi ser är tolkningen inte självklar.

I ett fåtal fall har arkeologer lyckats hitta lämningar efter större slag från ett krig eller konflikt. Slagfältsarkeologi utvecklades under tidigt 2000-talet till en egen underdisciplin, som sökt efter slagfält med hjälp av historiska källor, metalldetektorer och inventeringar. Ett arbete som bland annat varit betydelsefullt för studier av skyttevärn från första världskriget, men även äldre historiska slagfält.

l England hittade arkeologer 1979 en massgrav med lämningar med åtminstone 264 personer i byn Repton. Arkeologiska och naturvetenskapliga analyser visar att detta troligtvis var en tillfällig grav för skadade och dödade krigare från den så kallade Stora armén. En armé av vikingar som erövrade stora delar av England under 800-talet, belagd i samtida historiska källor. Personerna i graven var främst mellan 18 och 45 år, 80 procent män och 20 procent kvinnor och barn. Arkeologernas undersökningar har gett intressant information om platsen och individerna. Genom isotopanalyser har det varit möjligt att säga något om personernas kost, framför allt när de var små. Något som kan ge viss information om individernas ursprung. Analyser av deras DNA har sedan kunnat avgöra vissa släktskap bland de döda. En stor del av de begravda hade troligtvis sitt ursprung i södra Skandinavien, men inte bara och vissa kan har varit från brittiska öarna. Detta visar på den blandning av personer som deltagit i vikingarnas stora armé. Två män, omkring 40 respektive 20 år, verkar ha varit far och son. De kom troligtvis från Danmark men hade senare i livet en ändrad kost som pekar mot ett mer kringflackande liv. Att det fanns kvinnor och barn i graven visar att dessa större arméer troligtvis var små mobila samhällen, något som är vanligt förekommande även länger fram i historien.

Dessa platser är exempel då det finns historiska uppgifter om ett slag, vilket gör det lättare att hitta och förstå vad som hänt. Att arkeologiskt hitta lämningar från ett slag eller krigshandling som vi inte känner till genom historiska uppgifter är naturligtvis mycket svårare och upptäcks främst av slumpen. Det är också en fråga om hur de arkeologiska lämningarna ska tolkas. 2010 undersökte Stiftelsen Kulturmiljövård lämningar från den äldre stenåldern i Kanaljorden vid Motala ström (mesolitikum, ca 10 000 till 4 000 före vår tideräkning). Här hittade arkeologerna skelettdelar från ett tiotal människor ovan en konstruerad stenpackning. När fyndet gjordes var det först oklart om detta var lämningar från en konflikt eller om det var frågan om en rituell handling. Efter fortsatta undersökningar stod det klart att de mänskliga resterna från Kanaljorden var rester av en ritual. Delar av människor och djur har placerats i eller på en träställning. Det är tydligt att relationen mellan människa och djur var en central del.  Rituella aktiviteter med mänskliga lämningar har under mesolitikum setts på andra platser i Europa, alltså varit del av en större världsbild. Men lämningarna från Motala är ytterligare ett exempel på svårigheten att tolka denna typ av material.

Ett kranium från Kanaljorden, monterat på en trästav. Foto Lisa Hartzell, Stiftelse Kulturmiljövård

Ett annat fynd, som mer säkert kan knytas till en krigshandling är lämningarna från bronsåldern som hittades 1996 vid floden Tollense i nordöstra Tyskland. Här fann forskare lämningar från ett stort slag som daterats till 1 200 före vår tideräkning. Den upptäckten har kommit att förändrat synen på bronsåldern. Vid en knappt 3km lång sträckning längs floden låg sargade skelett, vapen och djurben begravda på botten. Endast en liten del av det som antas vara slagfältet undersöktes av arkeologer och här fanns mer än 100 personer begravda, många av dem med skador som visar hur personen dött. De döda var främst män mellan 20 och 40 år, de flesta runt 20 år.

Fyndet vid Tollense är spektakulärt ur flera aspekter och motsäger synen av bronsåldern som en fredfull period. Forskarna uppskattar att kanske hade så mycket som 4000 personer deltagit i slaget, något som tyder på ett väl organiserat samhälle där något som kan kallas arméer ställs mot varandra. Det har tidigare också varit oklart vilken funktion svärd och yxor i brons hade under bronsåldern. Vissa har menat att dessa främst tillverkats för rituella ändamål och kanske aldrig användes. Den mängd vapen i brons som hittades vid Tollense talar emot detta och pekar på att bronsvapen i alla fall här massproducerats för att användas i strid. Fynden visar på en mörkare realitet från bronsåldern.

En flod som slingrar sig fram, med åkermark på båda sidor.
Vy över floden Tollense i nordöstra Tyskland idag, PD

Det här är några otäcka exempel där strid och krig har undersökts arkeologiskt. Syftet är att visa på att krig och våldshandlingar visst var en del av förhistoriska samhällen, precis som idag. Att hitta dessa händelser är inte alltid så enkelt, framför allt om vi inte har historiska uppgifter att utgå från. Samtidigt var detta bara en del av samhället, de flesta under vikingatiden, liksom bronsåldern och stenåldern var som sagt fiskare, jägare, bönder eller hantverkare.

Bronsåldern, en spännande och mystisk tidsperiod

Du som följt vad vi har publicerat inom arkeologi under våren har säkert märkt att en stor del har handlat om vikingatiden. Både i bloggar och webbinarier. Det här har varit en avsiktlig satsning från museets sida att under en viss period satsa lite mer på innehåll om en tidsperiod. Nu till hösten planerar vi att förflytta oss tillbaka i tiden, från vikingatiden till bronsåldern, en period som jag personligen tycker är mycket spännande.

Äldre skolplansch som visar en romantiserad bild av bronsåldern cc Ola Myrin / Malmö Museer

Till skillnad från vikingatiden är bronsåldern en period som vi inte vet så mycket om. Framför allt för att vi från den här perioden inte har några skriftliga källor, i alla fall inte som är samtida härifrån Norden. I stället är det bara det arkeologiska materialet som vi kan använda oss av. Detta innebär att det är helt andra frågor som vi måste arbeta med. Från bronsålderssamhällen kring medelhavet har vi vissa typer av skriftliga källor. Från Grekland finns till exempel Linear B som främst är administrativa och ekonomiska dokument. Homeros epos Illiaden och Odyssén, började troligtvis att berättas muntligt under bronsåldern och bär spår av den tidsperioden.

Vad vet vi om bronsåldern

Från vikingatiden har vi namn på personer som levt här i Stockholmsområdet, inte minst från alla runstenar, och vi har skriftliga källor som berättar om händelser och platser. Men från bronsåldern finns inga namn eller skriftliga källor som berättar om händelser. Genom det arkeologiska materialet kan vi trots allt veta en hel del om den period när vi började använda brons, en legering av koppar och tenn. Vi känner till boplatser, gravar, hällristningar och arkeologer har även hittat gammal åkermark som används under bronsåldern.

Genom boplatserna kan vi berätta om livet och samhället under denna spännande period, och från gravarna kan vi lära oss mer om människorna. Bronsålderns samhälle var hierarkiskt, skillnaden mellan en ledande elit och andra grupper blir tydligare. Verktyg, smycken och religiösa föremål tillverkas ofta i brons, men föremål i keramik, sten och ben användes i hög grad fortfarande. Även organiska material som textil och trä användes, men dessa har av naturliga skäl inte bevarats till våra dagar i samma utsträckning.

Bronsåldersröse i Orkesta, Vallentuna. Rösen var en grav för samhällets allra mäktigaste. Foto Ingvar Lundkvist

Hällristningarna är svåra att tolka, men kanske berättar de om religiösa föreställningar och myter från bronsåldern. Det tror i alla fall vissa forskare. Hällristningar är framför allt vanligt på västkusten, men även i Stockholms län har vi ett stort antal hällristningar som till exempel vid Slagsta i Botkyrka och Örsta vid Angarnssjön i Vallentuna. Ristningarna är starkt formaliserade och liknande symboler används på ristningarna i hela Sverige, bland annat så kallade fotsulor, skepp, människor och djurfigurer. Det är detta som lett till att vissa tolkat ristningarna som framställningar av myter och berättelser, men det kan också vara ett rituellt språk som används för att kommunicera med olika gudar, vilket vissa forskare har föreslagit.

Örstaristningen, Vallentuna. Ristningen föreställer två skepp och två hästar. Det största skeppet är drygt två och en halv meter långt. Foto Stockholms läns museum

Bronsåldern som en historisk period

Bronsåldern som period i Sverige avser tiden från ungefär 1 700 till 500 före Kristus. Till skillnad från vikingatiden är detta inga definitiva tidsramar. Vikingatiden är definierad från historiska händelser och skeenden. Bronsåldern avser en tidsperiod som definieras utifrån användningen av brons och hur vi tolkat att samhället var uppbyggt. Naturligtvis var bronsåldern inte en period för de som levde då, utan det är en konstruktion av arkeologer på 1800-talet.

De kunde se en uppdelning av föremål av olika material som de sedan kunde koppla till skilda tidsperioder. Först tillverkades verktyg främst i sten, sedan i brons och till slut i järn. Vi vet idag att denna process egentligen var mycket mer komplicerad, men uppdelningen har fortsatt använts inom arkeologin. Men något som är tydligt är att denna uppdelning i tidsperioder främst är kopplad till utvecklingen i Europa, i andra delar av världen finns inte denna utveckling. I vissa områden användes aldrig brons eller kopparlegeringar i någon högre omfattning och i andra fortsatte dessa metaller att ha en central betydelse även om tillverkningen av järn påbörjats.

När bronsåldern började och slutade skiljer sig mellan olika delar av Europa. Bronsåldern i Grekland började 3 600 före Kristus och slutade på 1 000-talet före Kristus. I Tyskland och centrala Europa definieras bronsåldern som perioden 2 450–750 före Kristus. Detta är för att det var under de perioderna som verktyg och föremål tillverkades i brons och kopparlegeringar i dessa olika områden. Kunskapen om att använda brons och kopparlegeringar kom från mellanöstern och östra Medelhavet och spred sig genom Europa med start på Balkan och i Spanien.

Brons en viktig metall

Brons är alltså en legering av koppar och tenn, som när de blandas skapar ett hårt och guldblänkande material. Koppar och tenn finns inte överallt utan det krävdes långväga handelskontakter och det är tydligt att den som hade kontroll över dessa hade makten. Därför hade föremål i brons en viktig betydelse också för att uttrycka makt.

Dessa handelsvägar betydde också att människorna under bronsåldern reste långa avstånd och vi vet att det under bronsåldern fanns kontakter mellan olika delar av Europa. Vissa arkeologer har kallat bronsåldern för Skandinaviens första vikingatid, alltså att handeln och kontakterna hade samma betydelse under dessa två perioder.

Länets hitintills största bronsåldersfynd från Ekudden, Nykvarn. Foto Anna Ulfstrand

Till hösten planerar vi flera webbinarier med fokus på bronsåldern och museet kommer att delta i en mindre utgrävning av en plats med material från bronsåldern i Botkyrka. Bronsåldern är inte en av de tydligaste förhistoriska perioderna i Stockholmsområdet, men nya upptäckter och ny forskning kan komma att förändra detta.

Välkommen till en höst i bronsålderns tecken!

Vikingarnas resor österut mer komplexa än vi trott

stenhäll med runor
Runhäll U 209 vid Veda i Vallentuna.

När jag bodde i Skottland i början av 2000-talet reagerade jag ofta på att mina vänner pratade om vikingar som norrmän eller danskar. Jag har egentligen ingen starkare känsla för vare sig vikingar eller vikingatiden som period men jag tyckte att det var viktigt att poängtera att vi svenskar också hade varit vikingar. Jag förstod naturligtvis varför mina vänner refererade till våra grannländer i denna fråga. De flesta vikingar som reste till brittiska öarna vid slutet av första årtusendet efter Kristus kom just från områdena runt dagens Danmark och Norge.

Men på den tiden fanns det inget Danmark, Norge eller Sverige utan Skandinavien bestod av mindre kungadömen som slogs om herraväldet. Det var först efter att denna del av Europa kristnades på 1000–1100-talet som länderna Danmark, Norge och Sverige började formas. Det vi i dag kallar Sverige är främst en konstruktion från 1500-talet och Gustav Vasas tid. Men där och då, i Skottland i början av 2000-talet, kändes det viktigt att poängtera att vi svenskar också hade varit vikingar.

Varför är då detta viktigt? Först och främst för att det är en del av vår historia förstås. Men också för att vi ska kunna lära oss mer om vad som faktiskt hände under vikingatiden. Här får vi hela tiden större och bättre kunskaper, bland annat tack vare de runstenar som finns i länet. Låt oss titta närmare på några områden där vi numera har bättre kunskaper om denna tid.

Vart åkte vikingarna

Det brukar sägas att svenska vikingar reste österut och grundlade Kievriket och hade en avgörande betydelse för utvecklingen av dagens Ryssland, Belarus och Ukraina. Jag återkommer till detta men först ett förtydligande. Svenska vikingar, eller vikingar som bodde i dagens Sverige, reste inte bara österut. Många reste mot de brittiska öarna och västra Europa tillsammans med norrmän och danskar. Det har vi kunskap om bland annat från flera runinskrifter som berättar om resor västerut. Ett exempel är runinskriften på en sten i Södra Beteby i Österhaninge som säger att Jorund reste västerut med Ulv Håkonsson. Vi vet inget mer om Ulv Håkansson eller hans vikingafärd, men inskriften är ett exempel på resor åt väst, vilket ofta tolkas som brittiska öarna. Naturligtvis åkte norska och danska vikingar även österut.

Runinskrifterna i Mälardalen och i Stockholms län berättar mycket om resor österut. Det finns inskrifter som berättar om personer som deltog i vikingatåg, framför allt Ingvarståget som finns omnämnt på ett 30-tal olika runinskrifter. Ett exempel är en runsten i Vansta i Nynäshamn som berättar om Toste som dog när han följde med på Ingvars följe. Ingvarståget som reste österut och till Särkland på 1000-talets mitt hade ett tragiskt slut, samtliga som följde med dog på resan. Vi har kunskap om Ingvar och hans följe också genom den isländska sagan Ingvar den vittfarnes saga.

tecknad runsten
Runsten U 73 från Hansta i Järfälla, tecknad av Richard Dybeck i mitten av 1800-talet.

De flesta runinskrifterna berättar dock på ett mer kortfattat sätt om resor, som Han reste till Holmgård eller Han dog i Grekland. Att resa till Grekland vara samma sak som att resa till det Bysantiska riket. Rom, Konstantinopel och även Jerusalem var vallfärdsorter och människorna som på tusentalet reste våra runstenar var del av en växande kristen grupp i samhället. Vi vet att både män och kvinnor åkte på dessa pilgrimsresor. Många män reste också till det Bysantiska riket för att ta värvning i Väringagardet, en styrka i den bysantinska armén som bestod av soldater från Norden. Om även kvinnor åkte för att ta värvning vet vi mindre om.

Att resa till Holmgård betydde att personen rest till staden som i dag kallas Novgorod i nordvästra Ryssland, vars äldsta delar visar på starkt skandinaviskt inflytande. Holmgård var en av orterna i öst som nämns på runstenar i Stockholmsområdet, men platser i dagens Finland, Ukraina och de baltiska staterna förekommer också.

Vad hände österut?

I den tidiga historiebeskrivningen förklarades den skandinaviska närvaron i Baltikum och området österut som en kolonisering. Att vikingarna la grunden till de samhällen som skulle komma att utvecklas på 1100-talet längs floderna mellan Östersjön och Svarta havet. Eftersom det skriftliga materialet från norra Europa är ganska begränsat fram till att området i högre grad blir kristet på 1000-talet bygger historieskrivningen på att lappa ihop olika skrivna källor och arkeologiska material.

Det skriftliga materialet består främst av senare nedskrivna historiska källor. Till exempel Nestorkrönikan som berättar om Kievrikets historia fram till 1100-talet, men även arabiska och västeuropeiska texter. Tolkningen av det historiska skeendet beror i hög grad på vilka källor som använts och detta har i dag av politiska syften utnyttjats för att skriva en ”passande historia”. Men utifrån det skriftliga materialet kan vi följa ett historiskt skeende och personer från Skandinavien som rest och påverkat historien i Kievrikets historia.

Från det arkeologiska materialet kan vi följa en delvis annan historia. Nu är det inte personer och rikens utbredning vi följer, utan artefakter och mänskliga kontakter. Under 800- och 900-talen ser vi en stor mängd arkeologiska lämningar och fynd i Baltikum, Belarus, Ryssland och Ukraina som kan kopplas till främst resor och kontakter från Gotland och östra Mellansverige. På vissa platser kan vi se ett stort skandinaviskt material, med gravar och boplatslämningar som talar om en lång och bestående närvaro. I andra fall ser vi mindre och sprida lämningar som indikerar tillfälliga kontakter eller utbyten. De tidiga svenska arkeologerna, så som Ture J Arne och Birger Nerman, tittade främst på de mer omfattande lämningarna och inspirerade av de historiska källorna talade de ofta om en kolonisering.

Mer omfattande arkeologisk forskning i Belarus, Ryssland och Ukraina har visat att den här utvecklingen var mycket mer komplicerad och att tala om en skandinavisk kolonialisering är en tydlig misstolkning. Nyare forskning har i stället visat att artefakter och lämningar från vikingarna i öst ofta hittats tillsammans med material av mer östligt ursprung, det var alltså grupper eller personer som levde sida vid sida. Tittar vi på fyndmaterial i Mälardalen hittar vi också en stor andel artefakter med östligt ursprung. Till exempel är det klart att den vikingatida krigaren ofta hade dräktdetaljer av östligt ursprung.

Kulturellt utbyte

Det här visar på ett kulturellt utbyte snarare än en kolonisering. Visst finns det platser som har starka skandinaviska inslag, till exempel Grobina i Lettland, Staraja Ladoga öster om Sankt Petersburg och Novgorod. Men även på dessa platser finns ett rikt material av mer inhemsk karaktär. Den som tittar närmare i det arkeologiska materialet ser resterna av flera rika lokala och regionala kulturer. Vikingar i öst kallades av samtida källor ofta för Rus. Troligtvis är detta en blandad kulturell grupp, som präglats av öst-skandinaviska och inhemska traditioner. Det är heller inte säkert att detta var en kulturellt homogen grupp.

Att åka på viking

Det som jag ville förklara för mina skotska vänner den gången var förstås att vikingar var en lika viktig företeelse i dagens Sverige som i dagens Danmark och Norge.

tröja med en viking
Sweden Land of the Vikings. Foto: Daniel Sahlén.

Men det som är än viktigare för oss alla att vara medvetna om är att vad som hände på vikingatiden är mer komplext än vi många gånger tänker oss. Dåtidens människor reste både åt öster och väster. Av geografiska skäl åkte de flesta från området runt Stockholm österut. Och de reste av olika skäl – handelsfärder, pilgrimsvandringar och för att ta värvning.

Historiska och arkeologiska källor visar att dessa resor haft stor inverkan på den historiska utvecklingen i det som idag är Baltikum, Belarus, Ryssland och Ukraina. Historien och kulturarvet i dessa länder har formats av människor som bor och bott där, men även påverkats genom kontakter med andra människor och kulturer.

Och i Stockholms län möter vi än idag berättelserna om dessa kontakter och de människor som hade dem på de runstenarna som finns runtomkring oss.

Äldre fotografier som källmaterial

Flygbild över ett slott vid vatten och grönska
Näsby slott.

Under oktober lanserade Stockholms läns museum en ny guide, Slotts- och herrgårdsmiljöer, i mobilappen Upptäck historien. Jag har lett arbetet där museet tillsammans med fyra kommuner i länet har tagit fram fyra guider om slotten; Sturehov, Tyresö, Årsta och Näsby. Alla har sin speciella historia och ursprung i stormaktidens Sverige, en tid då Stockholm befäste sin plats som landets huvudstad. Det var många slott och herrgårdar som byggdes runt staden under denna period.

Att göra denna guide har varit en otrolig resa och lärorik process. Jag har fått många nya kunskaper om stormaktidens och sekelskiftets Stockholm. Det jag framför allt har uppskattat är det rika bildmaterial som jag har fått gå igenom. I guiden har vi använt bilder från Stockholms läns museums bildarkiv, kommunernas arkiv och DigitaltMuseum. Främst har vi använt äldre fotografier för att belysa ett annat perspektiv av platsen. I vissa bilder ser vi att byggnader eller landskap har förändrats, i andra ser vi byggnader som idag inte längre finns bevarade. De äldre bilderna ger därmed en viktig kunskap om byggnadens placering, utseende och funktion.

Det finns fantastiska flygbilder i länsmuseets bilddatabas tagna vid olika tider, av olika fotografer. En stor andel av bilderna kommer från Ahrenbergsflyg AB. Företaget leddes av Albin Ahrenberg från 1924 till 1955. Bilderna ger ett spännande perspektiv på hur platsen såg ut uppifrån, från luften, men också hur den såg ut för knappt hundra år sedan.

I det följande vill jag lyfta fram ett par exempel på hur vi har använt äldre fotografier för att förstå slottens historia. Näsby och Sturehov får härmed exemplifiera det historiska värdet som går att få ut av detta källmaterial.

Näsby slott

Vid Näsby slott har arkeologer med hjälp av äldre kartmaterial kunnat identifiera flera byggnader som idag inte längre finns kvar. På en karta från Krigsarkivet finns bland annat ett äldre värdshus. Idag finns det inga synliga spår, men arkeologerna har bland annat hittat en källare som tillhört värdshuset. På ett fotografi taget av Ahrenbergsflyg år 1936 (bild 1 nedan), finns bygganden fortfarande kvar, till höger om huvudbyggnaden. Vi kan ana ytterligare en byggnad bortom kontorsbyggnaden på andra sidan allén. Denna byggnad finns inte med på de tidiga kartorna och den har inte uppmärksammats i det arkeologiska arbetet. Tyvärr är bilden för oskarp för att vi ska kunna säga någonting om storleken eller typ av byggnad. Kanske var den bara tillfällig?

Ett annat flygfotografi över Näsby från samma år (bild 2) är taget från en annan vinkel. Denna bild visar ett mer lantligt läge. Slottet och slottsparken är idag omgivet av villabebyggelse, den bebyggelsen fanns inte när flygbilden togs. Vid vattenkanten kan vi också se bryggor och ett båthus. Dessa finns inte bevarade.

Sturehov

På ett flygfoto över Sturehov från 1936 (bild 4) kan vi också se äldre byggnader som är idag är rivna och i en målning av konstnären Martin Rudolf Heland från cirka 1800 (bild 3), ser vi ett orangeri längst till vänster av raden hus. Orangeriet var under 1700-talet en statussymbol. Här odlades aprikoser, persikor, ananas och andra exotiska växter. Att Sturehov har haft ett orangeri kan vi även se på äldre kartor.

Idag är orangeriet vid Sturehov borta. På flygfotografiet från 1936 syns en större växthusanläggning tillsammans med ett par byggnader. En av dem påminner om det orangeri som Heland målade. Personligen tror jag att det är delar av orangeriet som vi kan se på flygfotografiet. Vi vet inte exakt när orangeriet revs, men det fanns fortfarande kvar 1955 enligt ett fotografi taget av Ahrenbergs (bild 5). Strax efteråt revs hela växthusanläggningen.

Detta är bara exempel på vad vi kan hitta om vi studerar äldre fotografier riktigt noga. Mycket mer går förstås att hitta i våra bildsamlingar, eller i vår kulturhistoriska mobilapp Upptäck historien.

Flygbild över ett slott vid vatten och grönska
Flygbild över ett slott med vatten bakom
Gammal tavla över slott och vatten.

  1. Flygfoto över Näsby slott, mot vattnet, 1936. Foto Arhensbergsflyg
  2. Flygfoto över Näsby slott, från vattnet, 1936. Foto Arhensbergsflyg
  3. Vy över Sturehov från öster, av konstnären Martin Rudolf Heland
  4. Flygfoto över Sturehov slott, 1936. Foto Arhensbergsflyg
  5. Flygfoto över Sturehov slott, 1955. Foto Arhensbergsflyg

En världsnyhet i Alingsås och bronsåldern i Stockholms län

Händer som håller i ett arkeologiskt fynd
Wulstring upplockad fotring. Foto: Mats Hellgren.

För ett par veckor sedan höll Västragötalandsregionen en presskonferens med över 1300 åhörare. Anledningen till mötet var att arkeologer hade hittat ett spektakulärt bronsåldersfynd utanför Alingsås, en upptäckt som förmodligen inte har undgått någon med intresse för arkeologi. Till och med BBC och Radio New Zeeland rapporterade om den fantastiska upptäckten.

Fyndet var en både en stor nyhet nationellt och internationellt då det var ett av de största depåfynden från bronsåldern som har hittats i Sverige, föremålen var också i ett fantastiskt skick. Men minst lika viktigt var vad som hade hittats och var någonstans. Upptäckten ger oss ny kunskap om den här typen av deponeringar och även unika möjligheter att undersöka platsen där fyndet gjordes. Personligen tycket jag att det var oerhört roligt att arkeologi, tack vare fyndet, fick en sådan medial uppmärksamhet.

Bronsåldern i Stockholms län

Stockholmsområdet är inte känt för sina bronsålderslämningar. Istället har lämningar från stenåldern och järnåldern varit viktiga. Men Stockholms län saknar inte spår från bronsåldern. Framför allt i sydvästra delen av länet finns ett rikt material. I Botkyrka upptäckte arkeologer på 1960- och 1970-talen lämningar från en större bronsåldersmiljö där det nya bostadsområdet i Hallunda skulle byggas. Här hittades en av de största bronsåldersboplatserna i denna del av Sverige, även ett flertal samtida gravfält. I och med att fynden hittades, stoppades bygget och området med bronsålderslämningarna kunde till stor del sparas. Delar av boplatsen och gravfältet undersöktes dock innan bygget stoppades. Då hittades bland annat omfattande rester av hantverk med brons och kopparlegeringar. I närheten av lämningarna påträffade arkeologerna även vad som än idag är Stockholms läns största hällristning, Slagstaristningen. Här hade människor för nästan 3000 år sedan ristat skepp, djur och människofigurer. Botkyrka kommun har tillsammans med Stockholms läns museum anlagt kulturspår. Här är det möjligt att se lämningar från bronsåldern och även andra kulturmiljöer, se även länkarna i slutet av detta inlägg.

Gravfynd på ett vitt bord
Bronsåldersfynd hittade vid Ekudden, Nykvarn. Foto: Anna Ulfstrand.

Liknande bronsåldersmiljöer har även registrerats i Nykvarn, Salem och Södertälje, men dessa har inte undersökts i samma utsträckning som lämningarna i Hallunda. Därför vi vet mindre om dessa miljöer. Men här finns omfattande rösen, gravfält och boplatser från bronsåldern. Troligtvis även flera större boplatser, vilka ännu inte har undersökts eller identifierats. Vid Ekudden i Nykvarn hittades 1892 en av länets största bronsåldersdepåer med 52 föremål. Det var både dräktornamentik och verktyg. Depån vid Ekudden är mer typisk för bronsåldern än fyndet vid Alingsås, eftersom det hittades i en vattennära kontext och i ett område med omfattande lämningar från bronsåldern. Dess upptäckt var därför inte var lika överraskande. Men bronsålderns depåer har alltid fascinerat oss och visar på den rikedom och spännande kultur som fanns i norra Europa under perioden 2000 till 500 före Kristus.