När jag nämner för min mamma att vi på museet har startat ett projekt om runstenar utbrister hon:

– Runstenar som är så intressanta. Jag minns när jag var barn så besökte vi en runsten med skolan. Jag kommer fortfarande ihåg hur den såg ut och utflykten dit.

Det här är bara ett exempel på att runstenar intresserar och skapar minnen. När jag förra året skickade ut en enkät till skolor i Haninge för att fråga hur de använder runstenar i undervisningen svarade de flesta att runstenar är konkreta historiska lämningar och uppskattade att prata om i undervisningen. Något som barnen kan förstå och se.

Runstenar är inte bara spännande för skolbarn, runstenar intresserar även oss vuxna. Troligtvis av samma anledning, det är något tydligt som vi kan se och förstå. Till skillnad från gravar, fornborgar och fornfynd skapar runstenar, genom texten, en direkt länk till människor och händelser för tusen år sedan.

En av världens äldsta fornminneslagar

Sverige har en av världens äldsta fornminneslagar, Placat och påbudh om gamble monumenter och antiquiteter som publicerades 1666. Runstenarna hade här en central roll. Syftet med plakatet var att förhindra den förstörelse man såg av gamla historiska monument, men också ett sätt att lyfta fram den svenska historien i stormaktens Sverige. Man skickade året därpå, 1667, ut en förordning till landets kyrkor att samla in kunskap om lokala monument och fornminnen, Rannsakningar efter antikviteter. Då började en lång tradition i att samla kunskap om landets alla fornlämningar. De tidigaste beskrivningarna av runstenar är från den tiden och runstenar är de dominerande monumenten som beskrivs i Rannsakningar efter antikviteter. Runstenar har sedan dess varit en centralt för berättelsen om Sverige.

Runskrift har använts sedan 100-talet efter Kristus och inte bara i Skandinavien. Det finns i Sverige en tradition att använda runskrift fram till 1800-talet. Men de flesta av oss förknippar nog runskriften med de runstenar som restes i Skandinavien under slutet av vikingatiden, en sed som var extra stark i Mälardalen. Dessa stenar var minnesmärken efter något som gjorts eller efter en död släkting. De var ofta placerade i landskapet för att markera släktskap eller ägande över mark. De har en typisk utformning. En runrad löper i en slinga på stenen, ofta i form av en orm. Många, men inte alla, är dekorerade med kors, djur eller andra symboler. Texten berättar ofta vem som har rest stenen, till vems minne sten gjorts och om deras släktförhållande sinsemellan. Ibland får vi veta lite mer om den som stenen tillägnats.

Runstenar i Haninge

Stockholms läns museum kommer under 2021 och kommande år att uppmärksamma runstenarna som finns i Stockholms län på olika sätt. Under våren kommer vi att lansera en guide i vår app Upptäck historien om runstenar i länet. Till att börja med i Haninge som har en stor mängd runstenar från 1000-talet. Syftet är att öka intresset och tillgängligheten till dessa uppskattade monument och vi kommer bland annat att använda AR-teknik (augmented reality/förstärkt verklighet) för att tolka stenarna och placera dem i en historiska kontext.

Haninge har 31 dokumenterade runristningar. Fem ristningar dokumenterades av arkeologer tidigt, men finns idag inte längre kvar. Samtliga av dem är från 1000-talet, de flesta är dekorerade med ett kors och tillhör typen som restes i Mälardalen under slutet av vikingatiden för att markera den nya kristna tron. Haninges runstenar berättar mest om släktband och placerades på gränsen mellan olika vikingatida gårdar, eller längs vägar och farleder. Men vissa stenar säger lite mer om dem som nämns på stenarna.

En av de försvunna stenarna stod längs Husbyån i Broby och säger helt kort Gunnlög och Gudlög reste stenen efter Öjvind, sin fader. Stenen är en av de tidigaste omnämnda stenarna i Haninge och beskrevs av prosten Andreas Arvidis 1668 i hans rapport till Rannsakningar efter antikviteter, men den har varit försvunnen sedan 1800-talet. Det har stått flera stenar längs Husbyån, vilken under vikingatiden var ett större vattendrag och en viktig farled.

På en berghäll längs Dalarövägen hittar vi en ristning med ett ringkors och där det står Gu…(och) Gunna läto hugga denna sten och (göra) denna bro … sin. Vi saknar början av det första namnet och till vems minne ristningen gjordes, men vi lär oss att Gunna tillsammans med någon lät hugga stenen och bygga en bro. Det finns många stenar som nämner bygget av en bro och detta var nog ett viktigt åtagande. Att ristningen nämner en bro berättar för oss att ristningen var placerad längs en väg och troligtvis var detta en vikingatida streckning av vägen till Dalarö.

På en sten i närheten av Södra Beteby står det … (reste) denna sten efter Jörund, sin son, som var västerut med Ulf, Håkons son. I det här fallet vet vi inte namnet på den som lät hugga stenen, men vi lär oss att den är tillägnad Jörund, som är son till den som gjorde stenen och att Jörund rest med Ulf Håkansson på ett vikingatåg till England. En av mina favoritstenar i Haninge är den som står i närheten av stenen om Jörund. Det är en vacker sten, prydd med ett kors och en orm i fågelperspektiv. Ormslingan är fylld av vackert utförda runor, men texten är oläslig och det är bara ren rappakalja. Varför göra en fin runsten som ingen kan läsa? Var ristaren inte läskunnig eller var det ett skämt?

Utgrävningarna i Viggbyholm som jag började skriva om i somras, har nu kommit in i ett spännande skede.  Vid mitt förra besök höll arkeologerna fortfarande på att planera och starta upp arbetet. De hade redan en ganska bra uppfattning av vad som fanns på platsen, men några intensiva månaders arbete återstod för att få ut så mycket som möjligt innan exploateringen av marken kunde påbörjas.

När jag besökte utgrävningen i oktober tillsammans med vår fotograf Niclas var Arkeologerna och Uppdrag Arkeologi i slutfasen av undersökningen. Magnus Lindberg berättade för oss om de upptäckter som de hade gjort under hösten och hur detta kommer att påverka vår syn på vikingatiden, alltså vilken ny kunskap som projektet har gett oss.

Silverskatter gömda i jorden

Vad arkeologerna inte hade berättat för oss, men antytt, var att de under sommaren hade hittat en silverskatt. Eftersom nyheter om guld- och silverfynd vid arkeologiska utgrävningar kan göra att utomstående tar sig till utgrävningen och gräver olovligt, väljer arkeologer ofta att vara tysta om specifika fynd, även mellan kollegor. Nu fick vi veta att silverfyndet från Viggbyholm bestod av åtta halsringar och två armringar av silver, tolv mynthängen, två pärlor och en ring.

Silverskatter eller så kallade ädelmetalldepåer från vikingatiden är inte ovanliga och en stor mängd silverskatter har hittats i Skandinavien och i andra delar av Europa där vikingarna bosatte sig. Det kan röra sig om ett fåtal föremål av guld, silver eller koppar, men ibland riktigt stora depåer med tusentals mynt och föremål. I vissa fall rör det sig om just en skattgömma där en stor mängd mynt eller silverobjekt har gömts undan. I andra fall så rör det sig om något som tolkats som ett offer, till en gud eller inför något som ägaren ska göra. Arkeologerna har ännu inte gjort en tolkning av silverskatten från Viggbyholm, så om detta är en skattgömma eller ett offer får vi vänta med att tolka till senare. Vad vi vet är att skatten är från omkring år 1000 och att den begravdes under ett av långhuset på platsen.

Ett hus säger ingenting, 20 berättar en hel historia

Även om silverskatten var ett roligt och unikt fynd, så var detta inte allt som hittades vid utgrävningarna på platsen. Magnus Lindberg påpekade vid vårt besöka att just upptäckten av en stor mängd järnåldershus, kommer att ge möjligheten att tolka hur livet på en gård från slutet av järnåldern såg ut och hur gården utvecklades. Totalt hittades 20 olika hus. Men det var inte en by som arkeologerna hittade, utan en gård som hade byggts upp i olika generationer och som haft flera separata byggnader. Den typiska vikingatida gården bestod av ett större långhus eller hall, boendehuset och ett flertal mindre hus med specifika funktioner, till exempel förrådshus och verkstadshus. Det tidigaste huset dateras till folkvandringstid, cirka 400–550 efter vår tideräkning, och det sista huset dateras till slutet av vikingatiden, efter år 1000. Under den här perioden har alltså folk bott på platsen, byggt och flyttat flera till olika byggnader under mer än 500 år. Och under en av de sista faserna har alltså någon lagt ner en silverskatt i ett av de största husen. Varför? Ja, vi får invänta arkeologernas fortsätta arbete med materialet. Svaret kanske finns i rapporten när arbetet är klart.

Om du som privatperson hittar fornfynd av guld och silver kan staten komma att betala dig hittelön för fyndet, om du lämnar in det till ett museum eller länsstyrelsen. På så sätt uppmuntras folk att lämna in fornfynd som de hittar till myndigheterna, så att de kan registrera det och få ut så mycket information om fyndet som möjligt.

Arkeologerna analysera allt som hittats

Den 21 oktober när Niclas och jag besökte undersökningen var det bara några arbetsdagar kvar i fält, därefter var platsen slutundersökt och exploateringen kunde påbörjas. Vid den tidpunkten bör arkeologerna ha förstått anläggningarna på platsen och haft tid att gräva ut dem. Efter denna fas kommer platsen att exploateras och de historiska lämningarna försvinner för alltid. Därför är det viktigt att arkeologerna får den tid som de behöver för att undersöka platsen och dokumentera de lämningar som finns där. Arkeologi utförs inte bara på förhistoriska platser, utan en arkeologisk undersökning utförs även på yngre fornlämningar. Mänskliga lämningar som är äldre än 1850 och som “är varaktigt övergivna” kan vara skyddade av kulturmiljölagen. Ibland handlar undersökningarna om silverskatter som den från Viggbyholm, men ibland även om porslin och järngrytor från ett 1800-tals torp. Just järngrytor kan vara viktiga, eftersom vissa grytor lätt kan kopplas till en viss period. Då kan lämningen där grytan hittades enkelt dateras. Är torpet äldre eller yngre än 1850?

Vi kommer besöka arkeologerna igen och undersöka hur deras fortsatta arbete med fynden från Viggbyholm, eller Vikby som platsen hette på äldre kartor. Det kommer jag att skriva om i en framtida blogg och förhoppningsvis kan vi då säga mer om de som bodde på platsen under 500 år under slutet av järnåldern.

Texter om en utgrävning, del 1

Den första juni i år inledde Arkeologerna på Statens historiska museer, i samarbete med Uppdrag Arkeologi, slutundersökningen av en fornlämning intill Skördevägen i utkanten av Viggbyholm, Täby. Det är en av de största arkeologiska utgrävningarna på flera år i Täby. Undersökningen avslutas i fält i oktober, men efter det kommer arkeologerna att ha ett omfattande arbete med att undersöka alla fynd och sammanställa den information som har kommit fram.

Jag kommer följa arbetet i tre blogginlägg. I detta, det första kommer jag att berätta om bakgrunden till undersökningen och platsen. I det andra inlägget tittar jag på vad som kommit fram under fältarbetet och vilka slutsatser arkeologerna har gjort. Avslutningsvis kommer jag att följa med arkeologerna in och titta på det arbete som genomförs efter att grävandet avslutats.

Varför gräver arkeologerna här och varför just nu?

Hundratals arkeologiska undersökningar görs varje år i Sverige och framför allt i Stockholmsregionen. Här bredvid E18 i Viggbyholm ligger en sedan tidigare känd fornlämning med vad som tolkats som en boplats och ett par gravfält. Arkeologer har varit här flera gånger tidigare för att förstå hur platsen har använts och hur länge. Nu planerar Täby kommun att bebygga området med bostäder och en idrottshall och därför måste arkeologer gå in och undersöka området för att få en större förståelse för platsen innan lämningarna tas bort och området kan exploateras. Sådana här undersökningar genomförs året runt av arkeologer innan ny infrastruktur eller bebyggelse kan anläggas i ett växande Stockholm. Ett första steg är ofta en utredning, där en bedömning måste göras om det finns något av arkeologiskt intresse i området. Detta sker både genom studier av kartor och tidigare undersökningar i området, men även på plats för att hitta spridda spår av mänsklig aktivitet de senaste 10 000 åren. Lite som att hitta en nål i en höstack, men som bygger på detaljerade studier om platsens historia och naturliga förutsättningar.

Arkeologiska undersökningar, viktiga instrument för att bevara kulturarvet

Efter detta följer en förundersökning vilken är en lite större undersökning i fält, där syftet är att mer i detalj bestämma omfattningen av fornlämningen. Ofta räcker det innan exploateringen av bostäder eller vägar påbörjas. Efter förundersökningen vet vi kanske så mycket om platsen att exploateringen kan genomföras utan att fornlämningen behöver påverkas. Eller så har länsstyrelsen gjort den tolkningen att den aktuella fornlämningen är så pass unik och värd att bevara för framtiden att bygget måste stoppas. Om inte, så kommer det att krävas att en slutundersökning genomförs, vilket är det vi ofta kallar en arkeologisk utgrävning. Syftet är då att undersöka hela det område som täcks av fornlämningen och att få ut så mycket information som vi kan innan fornlämningen tas bort och bygget kan genomföras. En slutundersökning är en destruktiv process och betyder att delar eller hela fornlämningen kommer att försvinna och målet är alltid att undvika detta. Länsstyrelsen har gjort bedömningen att fornlämningen vid Viggbyholm måste tas bort innan kommunens byggplaner inleds. Fornlämningen kommer därför att förstöras och tas bort, men den kommer samtidigt att ge oss viktig information om livet i denna del av Stockholm under vikingatiden.

Vad är det då för plats som arkeologerna undersöker?

Fornlämningen ligger nära en tidigare gård vid namn Vikby, som tros vara en av föregångarna till den större gården Viggbyholm som gett området dess namn. Redan 2013 kunde arkeologer belägga att det i området fanns lämningar från en boplats som använts under järnåldern, men hur stor platsen var och när den användes var oklart. I närheten av den fornlämning som grävs ut idag finns även flera gravfält med dateringar till järnåldern vilket är typiskt för större järnåldersgårdar. Placeringen av gravfält nära gården var ett sätta att markera att “här har vi alltid bott, detta är vår mark”. 2018 genomförde Arkeologerna en mer omfattande förundersökning av platsen vid Skördevägen och de kunde då dra slutsatsen att det rörde sig om en större boplats med datering till järnåldern och med betoning på vikingatiden (ca 750-1050e. Kr.) och kanske bestod platsen av ett par enskilda gårdar. Kanske var dessa föregångare till det medeltida Vikby. Fornlämningen ligger idag ett bra stycke från vattnet, men eftersom strandlinjen vid slutet av järnåldern gick ca 4 meter högre upp låg gårdarna vid Viggbyholm då vid en vik till Östersjön. Detta var en viktig ekonomisk resurs och betydande för transporter i en värld utan bra vägar. 

Tusen år av historia träder fram

Jag besökte undersökningen i början av juli för att lära mig lite om platsen och hur de har tänkt kring projektet. För en oinvigd betraktare ser det nog mest ut som en slänt fylld med sten och stenblock. Tillsammans med John Hamilton, specialist på järnåldershus, går jag runt på ytan och lämningar från långhus, gravar och eventuella hamnanläggningar träder fram. Det är fortfarande tidigt i undersökningen och arkeologerna håller som bäst på att rensa fram på ytan som ska undersökas och bygger upp olika teorier om vad som är vad och hur områdets olika delar hänger ihop. Jag har själv varit med och arbetat på flera olika utgrävningar och det här är en spännande fas som kräver ett stort uns tålamod och erfarenhet. Sakta men säkert kommer lämningarna som finns gömda i jorden att träda fram. Då kommer hus och gravar att bli tydligare och vi kommer att kunna se hur denna plats användes för tusen år sedan, vi kommer att få en kunskap om de som bodde här för tusen år sedan. Under de kommande veckorna hoppas arkeologerna på att kunna besvara frågor som: Är det en hamnanläggning vi kan se i östra kanten av området? Har vi här resterna från två gårdar? Var de i sådana fall samtida eller befolkade under olika tidsperioder? När började folk bo på den här platsen och hur länge?

Arkeologerna och Uppdrag Arkeologi kommer i augusti och i höst att ha flera allmänna visningar för den som vill veta mer om platsen och det arbete som pågår. Nästa visning är planerad till 26 augusti klockan 17.30, och på Arkeologidagen den 30 augusti kommer två visningar att hållas 09.30 och 11.30.

Läs mer om arbetet och framtida visningar på:

Arkeologernas hemsida: https://arkeologerna.com/uppdrag/vikingatida-vikby/

Uppdrag Arkeologis hemsida: http://www.uppdragarkeologi.se/viggbyholm 

Täby hembygdsförening skriver även kontinuerligt om grävningen i sin tidskrift Fornminnesnytt: https://www.hembygd.se/taby/page/35750 

Jonathan Lindströms två filmer, ”De första svenskarna”, som sändes på SVT i mitten av februari och som nu finns på SVT-play, är en spektakulär resa genom Sveriges tidigaste historia – från ca 11 000 till ca 500 före Kristus. De två programmen berättar om hur samhället och människorna som bor i dagens Sverige har förändrats genom flera stora migrationsvågor.

Det första programmet behandlar främst förändringar under perioden 11 000 till omkring 6 000 före Kristus. Det visar på stora populationsförflyttningar i Sverige och Skandinavien – både från nordost och söder när inlandsisen drog sig tillbaka. Programmet slutar med bondestenåldern, då en ny typ av samhälle växte fram i hela Europa. Del två behandlar perioden 5 000 till 500 före Kristus när en ökad befolkning och nya inflyttningsvågor formade ett mer hierarkiskt samhälle och skapade även en ny form av konflikter. Under den här period uppstod även användandet av metaller, vilket kom att förändra samhället igen. Den första delen presenterar en bild som också omtalats i andra tv-program som nyligen har sänts i tv och diskuterats i media. Man kan säga att i huvudsak är forskningen här överens. Den andra delen är mer spekulativ, även om forskningen är ense om den huvudsakliga utvecklingen.

Vad jag framför allt gillar med de två programmen är hur välarbetade de känns som filmproduktioner. Lindströms berättande varvas med välgjorda digitala animationer och små filmsekvenser om händelser från dåtiden. Det gör att framställningen är mycket pedagogisk och förhoppningsvis kommer filmerna att ha ett värde även framgent. Ett exempel på detta är sekvensen i början av filmen när Lindström sitter vid Kaknästornet och diskuterar inlandsisen och vattennivåerna. Det är en situation som vi redan känner väl, men som genom sin framställning blir väldigt illustrativ och konkret.

Forskningen som ligger bakom det som presenteras i de två programmen, demonstrerar väl hur arkeologin har utvecklats de senaste åren. Arkeologisk forskning, liksom uppdragsarkeologin har under de senaste decennierna i allt högre grad börjat använda metoder och tekniker från andra discipliner. I ”De första svenskarna” får vi bland annat träffa forskare som arbetar med genetik, geologi, språkhistoria och kemi för att få en heltäckande bild av de första svenskarna. Arkeologin har visserligen alltid stött sig på metoder från andra discipliner. Det arkeologiska fältarbetet har sitt ursprung ur geologisk metod och militär arbetsorganisation, och kemiska analyser för olika syften har länge varit god praxis. Idag ser vi dock en allt tydligare användning av metoder och data från vitt skilda vetenskaper, där de andra vetenskaper inte används för att besvara en specifik fråga utan är en central del av den forskning som utförs.

De två programmen bygger på flera olika forskningsprojekt, som har belyst populationsförflyttningar i olika delar av Sverige och Europa, och blir därför väldigt selektiv i hur och vad som presenteras. Kärnan i produktionen är den genetiska forskning som under de senaste åren har förändrat hur vi ser på de första människorna i Europa. Genom analyser av aDNA (historiskt DNA) har forskarna möjlighet att på ett helt nytt sätt studera hur människorna såg ut, deras släktskap och hur individer och grupper har rört sig i Europa under historien. Detta är en forskning som har skapat stort medialt intresse, men som också har ifrågasatts inte minst för att det ger associationer till rasbiologin. Andra forskningsprojekt som ingår i det material som presenteras har studerat den mänskliga dieten, metallers sammansättning och ursprung, språkets utveckling samt klimatförändringar. Att naturvetenskapliga tekniker de senaste åren har haft sådant genomslag har flera orsaker: teknikerna som används är i dag billigare och mer effektiva, men digitala framsteg har också gjort det möjligt att behandla en mycket större mängd data. Arkeologisk forskning har förändrats även på andra sätt, inte minst genom hur arkeologisk teori har skapat och utvecklat nya frågeställningar och perspektiv.

Den här typen av program är viktiga för att sprida den forskning som varje år genererar en stor mängd avhandlingar, artiklar och böcker och som annars är svår för många att ta till sig. Det skapar också ett intresse för historia, forskning och ställer frågor om vilka vi är. Visst kan man vara kritisk till att Lindström använder ganska breda penslar och sällan lyfter fram några källkritiska reservationer, men framställningen skapar ett intresse för de skeenden som presenteras. Arkeologi har länge haft ett stort publikt intresse, vilket kan kopplas till vårt engagemang av att förstå vårt ursprung. Stockholms läns museum organiserar varje år flera evenemang med fokus på det regionala kulturarvet och arkeologin. Antalet besökare vid dessa aktiviteter visar på att intresset för arkeologi inte bara är kopplat till de stora frågorna utan likväl till det regionala och lokala sammanhanget.

Om skribenten

Daniel Sahlén är fil. doktor i arkeologi och anställd på Stockholms läns museum