Kulturmiljödag om riksintressen för kulturmiljövården
Publicerad: 19 juni 2024 | Skribent: Eleonor Åberg, kulturmiljöstrateg
Sedan 2016 arrangerar Stockholms läns museum, Stadsmuseet i Stockholm och Länsstyrelsen i Stockholm gemensamma seminarietillfällen varje vår och höst för att öka och sprida kunskapen om aktuella kulturmiljöfrågor. Temat för vårens träff var riksintressen för kulturmiljövården.
Kulturmiljödagen vänder sig till de som är yrkespraktiserande och kommer i kontakt med kulturmiljö- och riksintressefrågor i sitt arbete.
Åldermansstugan på Wira bruk i Österåkers kommun. Foto: Ingvar Lundkvist.
Fredagen den 17 maj samlades nästan 100 personer på för att ta del av presentationer och samtala om riksintressen för kulturmiljövården. Merparten av deltagarna bestod av representanter från kommuner i Stockholms län men på plats fanns också representanter från konsultsektorn och statliga myndigheter.
Dagen inleddes efter välkomnande med en presentation från Länsstyrelsen i Stockholm och Riksantikvarieämbetet kring bakgrund, kriterier, översyn och tillämpning av riksintressen för kulturmiljövården. Den pågående översynen av kulturhistoriskt intressanta miljöer i länet belystes också.
Kulturmiljödag med tema riksintressen på Stadsmuseet i Stockholm. Foto: Daniel Sahlén.
Därefter presenterades Stockholms stads vyprojekt. Ett spännande exempel på ett fördjupande kunskapsunderlag som ska kunna användas i kommunens planering framöver.
Avslutningsvis reflekterade Haninge kommuns antikvarie över kommunens praktiska tillämpning och en önskelista lästes upp. Flera av de reflektioner som gjordes kopplar an till det arbete som redan idag görs på länsmuseet. Bland annat kommer arbetet återupptas med att stärka länets antikvarier genom nätverksträffar.
Behovet av att få träffas och prata om kulturmiljöfrågorna är stort och vi hoppas på att vi genom vår samverkan ska kunna bidra till att kulturmiljöfrågorna stärks.
Det preliminära tillfället för höstens träff är den 22 november. Håll utkik i länsstyrelsens kalender eller prenumerera på länsmuseets nyhetsbrev.
Brottö skärgårdsjordbruk – att dokumentera ett levande kulturarv
Publicerad: 12 juni 2024 | Skribent: Moa Beskow
Den 4 juni lanserade länsmuseet den digitala utställningen Brottö – ett skärgårdsjordbruk. I utställningen finns filmer och bilder som berättar om livet på Brottö gård i Österåkers kommun förr och nu. Utställningen bygger på en dokumentation av det enda statliga kulturreservatet i Stockholms län. En plats som hittills inte varit så känd bland allmänheten.
För några år sedan landade en fråga på länsmuseets bord. Kunde vi dokumentera och förmedla kulturreservatet och skärgårdsjordbruket på ön Brottö i Stockholms skärgård? Det skulle finnas ett gårdsarkiv men mycket mer än så visste vi inte. Idén till dokumentationen väcktes av Matts Jansson, praktisk förvaltare av reservatet och boende på Brottö gård. Frågan gick via Länsstyrelsen innan den landade hos oss. Arbetet inleddes med en ansökan om medel från Länsstyrelsen och museets etnolog Moa Beskow och arkivansvariga Ann-Sofie Nygren åkte ut till ön, det första besöket gjordes i oktober år 2022.
Vi kom till Brottö en strålande solig höstdag. Matts mötte upp och vi anlände lagom till lunch där sambon Solveig serverar oss en underbart god köttgryta på högrev från egna djur med egen odlad potatis. Till efterrätt får vi äppelkaka och kaffe i fina koppar. Efter lunchen får vi med oss arkivmaterialet upp till huset där vi ska bo och arbeta. Matts berättar det han vet och är angelägen om att den här historien ska berättas. Vi börjar gräva oss igenom högarna av papper i kartongerna och påbörjar arbetet med en arkivförteckning. Vid 22.00 är det beckmörkt, månen skiner och det är dags att gå till sängs.
Dagen efter guidar Matts oss tar bort mot den västra delen av ön där korna betar. Djuren äter både gräs, sly och vass och på så vis hålls landskapet öppet. När ljuset når marken gynnas olika arter av växter och djur och den biologiska mångfalden ökar. Vi tittar på utdikningar, strandängar och byggnader. Han visar skogsbestånd som stått sedan en slutavverkning på 1970-talet och berättar om det långsiktiga arbetet med skogen. De insatser som görs nu kommer hans barn och barnbarn kunna se resultatet av.
Matts Jansson matar korna på betesholmen Brännholmen och länsmuseet får följa med. Foto: Moa Beskow.
Sista dagen får vi följa med och mata djuren som finns på betesön Brännholmen. Förr i tiden, berättar Matts, så rodde man över och mjölkade två gånger om dagen. Men nu förtiden är det ingen som håller på med mjölkkor här i området. Den sista mjölkkannan skickades från ön på 1980-talet. Efter lunch är det dags att packa ihop. Arkivmaterialet tas tillbaka ner till huset, vi tackar för oss och går vidare ner till båten, fäller upp semaforen och åker hem igen.
En historia tar form
Tillbaka på museet fortskrider arbetet. Vad av allt vi sett och hört ska vi samla in? Hur ska vi kunna berätta den här historien? Det visar sig att det finns ett stort antal fotografier, äldre bilder i fotoalbum, diabilder och digitala bilder i datorer och minneskort. Vi åker tillbaka till Brottö och lånar med oss ett urval av bilder, både fysiska bilder omsorgsfullt nerpackade kartonger och album men också digitala filer som tankats över till museets dator.
Vi valde att berätta historien om Brottö med hjälp av rörlig bild. Nyfikna kor när länsmuseet var där och filmade. Foto: Moa Beskow.
Sakta men säkert börjar en historia ta form. Vi vill berätta om livet på ön idag, om familjens förutsättningar för att kunna leva i skärgården och förvalta detta unika kulturarv. Vi vill berätta historien om Brottö gård, om de människor som bott här tidigare, hur även deras liv och arbete lagt grunden till att Brottö skärgårdsjordbruk utsågs till kulturreservat. Besöken på Brottö blir fler och pusselbit efter pusselbit läggs till helheten. Det som framför allt träder fram är att det ligger ett enormt stort kunnande, en hängivenhet och långsiktigt arbete bakom Brottö kulturreservat. Dessa typer av små skärgårdsjordbruk var en vanlig syn i skärgården förr, men att detta finns kvar nu är unikt. Kunskaperna kring jordbruk och djurhållning väver också trådar bakåt i historien, för det sägs att det aldrig varit ko-tomt på Brottö sedan de första skriftliga källorna kom till på 1500-talet. Sedan slutet av 1800-talet har familjen Jansson levt och bott på Brottö gård. Kunskaper som gått i arv sedan dess vandrar nu vidare in i nästa generation när Matts och Solveigs dotter och hennes man tar över gården.
Historien om Brottö skärgårdsjordbruk fortsätter men finns fram tills våra dagar nedtecknad och arkiverad hos oss på länsmuseet.
Publicerad: 10 november 2021 | Skribent: Daniel Sahlén
Näsby slott.
Under oktober lanserade Stockholms läns museum en ny guide, Slotts- och herrgårdsmiljöer, i mobilappen Upptäck historien. Jag har lett arbetet där museet tillsammans med fyra kommuner i länet har tagit fram fyra guider om slotten; Sturehov, Tyresö, Årsta och Näsby. Alla har sin speciella historia och ursprung i stormaktidens Sverige, en tid då Stockholm befäste sin plats som landets huvudstad. Det var många slott och herrgårdar som byggdes runt staden under denna period.
Att göra denna guide har varit en otrolig resa och lärorik process. Jag har fått många nya kunskaper om stormaktidens och sekelskiftets Stockholm. Det jag framför allt har uppskattat är det rika bildmaterial som jag har fått gå igenom. I guiden har vi använt bilder från Stockholms läns museums bildarkiv, kommunernas arkiv och DigitaltMuseum. Främst har vi använt äldre fotografier för att belysa ett annat perspektiv av platsen. I vissa bilder ser vi att byggnader eller landskap har förändrats, i andra ser vi byggnader som idag inte längre finns bevarade. De äldre bilderna ger därmed en viktig kunskap om byggnadens placering, utseende och funktion.
Det finns fantastiska flygbilder i länsmuseets bilddatabas tagna vid olika tider, av olika fotografer. En stor andel av bilderna kommer från Ahrenbergsflyg AB. Företaget leddes av Albin Ahrenberg från 1924 till 1955. Bilderna ger ett spännande perspektiv på hur platsen såg ut uppifrån, från luften, men också hur den såg ut för knappt hundra år sedan.
I det följande vill jag lyfta fram ett par exempel på hur vi har använt äldre fotografier för att förstå slottens historia. Näsby och Sturehov får härmed exemplifiera det historiska värdet som går att få ut av detta källmaterial.
Näsby slott
Vid Näsby slott har arkeologer med hjälp av äldre kartmaterial kunnat identifiera flera byggnader som idag inte längre finns kvar. På en karta från Krigsarkivet finns bland annat ett äldre värdshus. Idag finns det inga synliga spår, men arkeologerna har bland annat hittat en källare som tillhört värdshuset. På ett fotografi taget av Ahrenbergsflyg år 1936 (bild 1 nedan), finns bygganden fortfarande kvar, till höger om huvudbyggnaden. Vi kan ana ytterligare en byggnad bortom kontorsbyggnaden på andra sidan allén. Denna byggnad finns inte med på de tidiga kartorna och den har inte uppmärksammats i det arkeologiska arbetet. Tyvärr är bilden för oskarp för att vi ska kunna säga någonting om storleken eller typ av byggnad. Kanske var den bara tillfällig?
Ett annat flygfotografi över Näsby från samma år (bild 2) är taget från en annan vinkel. Denna bild visar ett mer lantligt läge. Slottet och slottsparken är idag omgivet av villabebyggelse, den bebyggelsen fanns inte när flygbilden togs. Vid vattenkanten kan vi också se bryggor och ett båthus. Dessa finns inte bevarade.
Sturehov
På ett flygfoto över Sturehov från 1936 (bild 4) kan vi också se äldre byggnader som är idag är rivna och i en målning av konstnären Martin Rudolf Heland från cirka 1800 (bild 3), ser vi ett orangeri längst till vänster av raden hus. Orangeriet var under 1700-talet en statussymbol. Här odlades aprikoser, persikor, ananas och andra exotiska växter. Att Sturehov har haft ett orangeri kan vi även se på äldre kartor.
Idag är orangeriet vid Sturehov borta. På flygfotografiet från 1936 syns en större växthusanläggning tillsammans med ett par byggnader. En av dem påminner om det orangeri som Heland målade. Personligen tror jag att det är delar av orangeriet som vi kan se på flygfotografiet. Vi vet inte exakt när orangeriet revs, men det fanns fortfarande kvar 1955 enligt ett fotografi taget av Ahrenbergs (bild 5). Strax efteråt revs hela växthusanläggningen.
Detta är bara exempel på vad vi kan hitta om vi studerar äldre fotografier riktigt noga. Mycket mer går förstås att hitta i våra bildsamlingar, eller i vår kulturhistoriska mobilapp Upptäck historien.
Flygfoto över Näsby slott, mot vattnet, 1936. Foto Arhensbergsflyg
Flygfoto över Näsby slott, från vattnet, 1936. Foto Arhensbergsflyg
Vy över Sturehov från öster, av konstnären Martin Rudolf Heland
Flygfoto över Sturehov slott, 1936. Foto Arhensbergsflyg
Flygfoto över Sturehov slott, 1955. Foto Arhensbergsflyg
Ny arkitektur i gammal stil?
Publicerad: 15 maj 2020 | Skribent: Stina Hagelqvist
Den nu rivna Havrekvarnen på Kvarnholmen. Foto Elisabeth Boogh.
I mars fyllde cirka 160 kulturmiljövårdare från främst ideell och offentlig sektor den anrika konferenslokalen Bygget mitt i Stockholm. Ett antal organisationer hade kallat till upprop för kulturarvet. Uppropet ville uppmärksamma det växande hotet mot våra kulturmiljöer. Förtätningar, skalförskjutningar och rivningar och inte minst de små stegens tyranni som sakta men säkert förvandlar såväl enklare bebyggelsemiljöer som mer monumentala verk till oigenkännlighet, fick välförtjänt uppmärksamhet.
Upprop kulturarv är välbehövligt och syftet vällovligt. Hoten mot våra kulturmiljöer är faktiska och omfattande. Låt oss hoppas på fortsatt arbete och fler möten där ideell och offentlig sektor kan mötas för att diskutera hur hotet mot kulturarvet kan motarbetas. Inte minst, varför inte bjuda in privat sektor? Själva seminariet gav dock upphov till frågor. Kulturmiljösektorn har ett illasinnat rykte om sig att vara konservativ, förändringsovillig, till och med utvecklingsfientlig och museibegreppet används ofta som skällsord av typen ”man kan inte bo i ett museum”. Med seminariet Upprop kulturarv i åtanke finns det kanske visst fog för anklagelserna.
Det är självklart nödvändigt att uppmärksamma – och kritisera vad det starka exploateringstrycket för med sig gällande vår befintliga bebyggelse – men vi behöver också undersöka den växande konservatismen som kommer till uttryck i arkitekturdebatten och som på ett olustigt sätt smugit sig in i kulturmiljösektorn. Bevarande och hänvisningar till äldre arkitektur används för att kritisera förslag till nybyggnation, exempelvis arkitektkontoret Tengboms förslag till bostadskvarter på området för St. Eriks ögonsjukhus. På seminariet Upprop kulturarv kom som på beställning frågan om ny arkitektur i gammal stil upp. Vad har detta med kulturarv och kulturmiljö att göra? Å ena sidan väldigt mycket. En stor del av all nybyggnation sker i direkt anslutning till äldre bebyggelse, utgör om- och tillbyggnader och ger upphov till frågor om skala, utformning, arkitektoniska detaljer och anpassning, d v s att ny arkitektur ska passa i den befintliga miljön. Å andra sidan väldigt lite.
Det råder, menar vi, en principiell skillnad mellan att diskutera hur våra befintliga kulturmiljöer ska ”bevaras, användas och utvecklas” som miljökvalitetsmålet ”God bebyggd miljö” fastställer, och debattera stilen hos ny arkitektur, även när denna ska lokaliseras till äldre bebyggelsemiljöer. Diskussionen har reducerats till en fråga om stil och fasadgestaltning
Vid ändringar av befintliga byggnader kan stil vara en relevant faktor men behöver inte vara det. Många restaureringar har inneburit att nya element i en avvikande stil har tillförts den befintliga miljön utan att byggnadens kulturvärden har minskat, snarare har nya kvaliteter tillförts. Det finns också exempel på renoveringar där ”stilenliga” tillskott helt har förfelat byggnadens karaktär.
Löser historiska stilar den samtida arkitekturens problem? Och är problemet verkligen arkitekturens och arkitekternas? Dyra bostäder, bostadsbrist, storskalighet, standardiserade produktionsmetoder, komplicerade och osynliga beslutsprocesser, vinstkrav, markanvisningsförfaranden, entreprenadformer bör anföras som de verkliga problemen snarare än hur fasaderna är utformade.
Vidare, löser historiska stilar verkligen kulturmiljövårdens problem och de problem som Upprop kulturarv så vällovligt adresserar? Och är ”stilbrott” verkligen ett problem, att tydligt nya och äldre byggnader samsas, sida vid sida, på samma gata, i samma kvarter och stadsdel?
Borde inte en god bebyggd miljö handla om att tillåta komplexitet och variation? Om att låta varje tid få göra avtryck. Om att inkludera snarare än att exkludera uttryck och framför allt människor. Om staden och arkitekturen ska vara demokratisk så behöver vi mångfald och öppenhet. Både och, inte antingen eller. Staden, arkitekturen liksom kulturarvet behöver få utvecklas utan att reduceras till frågor om stil.
Innan svaren ges i form av historiserande fasader, ställ rätt frågor!
/Bebyggelseantikvarie och fil. dr Stina Hagelqvist och Annelie Kurttila länsmuseichef
Tre platser från järnåldern, väl värda ett besök
Publicerad: 1 april 2020 | Skribent: Daniel Sahlén
Jordbro, gravfältet. Bildupphovsrätt i Sverige. Fotograf: Johan Stigholt.
De senaste två veckorna har jag liksom många andra arbetat mer hemifrån och begränsat hur jag reser och mängden människor jag träffar. Ett viktigt sätt att hindra smittspridning och avlasta sjukvården. Tanken med min bloggtext var ursprungligen att den skulle vara en historisk reflektion om hur tidigare pandemier påverkat vårt samhälle sedan vi blev bofasta för ungefär 12 000 år sedan i Mellanöstern, och för 6000 år sedan i stora delar av Sverige. Men i likhet med mig så tror jag att många är trötta på att läsa om coronavirusets som av förståeliga skäl upptar en stor del av vårt informations- och nyhetsflöde idag.
Så långt det går försöker jag att ge mig ut, åtminstone en gång per dag. Ofta bara på en kort promenad eller löprunda, men under helgerna försöker jag ge mig ut på längre turer. Med tanke på mängden människor som jag möter, tror jag att jag inte är ensam om att tänka så. Detta är bra för folkhälsan, men i stället för att trängas i Stockholms parker så vill jag i denna blogg rekommendera några arkeologiska platser i länet som är väl värda ett besök.
Tre av mina arkeologiska favoritplatser i Stockholms län är Jordbrogravfältet, Vidbynäs gravfält och Runsa fornborg. Dessa representerar tre miljöer, typiska för järnåldern, och är fascinerande arkeologiska besöksmål.
Jordbrogravfältet i Haninge kommun, med över 800 gravar, är ett av de största gravfälten i Sverige från äldre järnåldern (cirka 500 f.Kr till cirka 300 e.Kr.), men här finns även gravar från bronsåldern (cirka 1800–500 f.Kr.) och yngre järnåldern (cirka 300–1000 e.Kr.). Jordbrogravfältet består av en stor variation gravformer, skeppssättningar, resta stenar och stensättningar i olika geometriska mönster. En liten del av gravfältet har undersökts, senast av Stockholms universitet. Detta har gett oss värdefull information om gravskicket och ritualer som fanns på äldre järnåldern. Många av gravarna finns kvar och gravfältet är unikt välbevarat.
Vy över terrasseringar vid Vidbynäs gravfält och sjön Turingen. Foto: Johanna Eklöv.
Vidbynäs gravfält i Nykvarn kommun, är ett mindre gravfält än det i Jordbro. Gravarna är främst från yngre järnåldern, men det ligger vackert i sluttningen ner mot sjön Turingen och i området finns det andra lämningar från stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Vidbynäs gård och runstenen vid Turinge kyrka visar på platsens kontinuitet under en lång tid. Nykvarn kommun har nyligen rustat upp Turingeleden, en 3,8 kilometer lång vandringsled längs sjön Turingens södra sida. Med utgångspunkt från Vidbynäs gård passerar leden flera fornlämningar och har en bedårande natur. Runt sjön ligger även flera fornborgar som är värda ett besök och området är rikt på skålgropar och hällristningar från bronsåldern.
Nordväst om Upplands Väsby med utsikt över Mälaren och Sigtuna ligger Runsa fornborg, ett befästningsverk som visar på upprustningen runt Mälaren för 1500 år sedan, under den period som arkeologerna kallar folkvandringstiden. Runsa är nog den plats av de tre som ligger mest otillgängligt, men efter en kort promenad uppför berget nås lämningarna av vad som en gång var en befäst bosättning. Här uppe finns även en magnifik utsikt över inloppet mot Sigtuna. Nedanför borgen ligger även en av Sveriges största skeppssättningar som är 53 meter lång och flera gravfält, främst från yngre järnåldern. Norr om borgen har arkeologer även undersökt vad som tros vara Runsas förhistoriska hamn.
Utsikt från Runsa fornborg mot Sigtuna. Foto: Alf Nordström.
Dessa var tre av mina favoriter, men det finns många fler platser att upptäcka. På vår besöksmålskarta finns fler förslag på besöksmål. Museet har i dagarna publicerat korta digitala visningar som också ger förslag på fler platser att besöka. Stockholms hembygdsförbund har under de senaste åren tillsammans med lokala hembygdsföreningar rustat upp och anlagt flera vandringleder, till exempel Fornstigen på Ekerö, Kustleden och flera leder i skärgården. Flera av länets kommuner har också på sin webbsida information om kulturhistoriska vandringar och platser. Genom Riksantikvarieämbetets webbapp Fornsök finns information om länets och landets alla registrerade fornlämningar. Möjligheterna är många, så ge dig av ut och upptäck en liten del av länets historia.
Publicerad: 25 mars 2020 | Skribent: Stina Hagelqvist
Kubbegatan i Sköndal. Arkitekt: Ancker-Gate-Lindegren 1956. Foto: Lenita Gärde.
Nu när Covid-19 härjar och tvingar oss till hemarbete och möjligen en utflykt till och från närmaste matbutik finns all anledning att hitta nöjen hemmavid. Själv njuter jag av promenader i mitt närområde och förundras över hur genomtänkt hela miljön är.
De allra flesta av oss har tillgång till inte bara naturområden runt knuten, utan också till kulturmiljöer av olika slag. Det mesta i byggd väg som vi bor och lever i utgör en kulturmiljö av något slag. Det är bara en fråga om hur vi betraktar vår omgivning. Den kanske varken är q-märkt eller byggnadsminnesförklarad men har kulturhistoriska värden att uppmärksamma. Sätt på er antikvariehatten och häng med.
Var bor du? Själv bor jag i en lägenhet från 1947 i en förort strax söder om Söder. Det är ett enkelt hus i tre våningar med sadeltak i lertegel. Ingen märkvärdigt men gediget och genomarbetat. Huset är murat av lättbetong. Fasaden är putsad med cementbruk i en grågrön nyans, porten är av ek och fönstren var, innan de byttes ut för ett antal år sedan, vita kopplade bågar av trä med två lufter. Jag liksom mina grannar har balkong, vilket när byggnaden uppfördes hade blivit standard. En god bostad, välplanerad och luftig med sina 2,60 i takhöjd, två tilltagna sovrum och en rymlig klädkammare. I all sin enkelhet är huset typiskt för sin tid och har arkitekturhistoriska värden att bevara. Hur ser din bostad ut och var ligger den? Vad betyder området för dig och vad kan du lära dig av det? Titta runt omkring dig och fundera över när och hur din bostad planerades och varför den ser ut som den gör.
Bor du i en bostad från 1900-talets andra hälft och den ligger i en tätort eller förort till Stockholm, är det stor sannolikhet att den är planerad av en arkitekt. Att området den ligger i planerades av kommunens planarkitekter och att du har gångavstånd på max 10 minuter till en tunnel- eller pendeltågstation. Det gäller även om du bor i villa på Lidingö eller i lägenhet i Sollentuna. Från 1910-talet kom arkitektkåren i Sverige att bli alltmer intresserade av bostadshuset som arbetsuppgift, något som inte var fallet tidigare. Och från 1930-talet ägnade en majoritet arkitekter sig åt att både rita hus och planera hur ett trivsamt bostadsområde skulle organiseras och var det skulle placeras.
Jag går ut ur min tunga port av ek och tittar på tallarna på gården. Runt hörnet ligger vad som skulle kunna vara naturlig natur men det är det inte. Växtligheten på gårdarna, grönytor och grönstråk med lekplatser och gångstråk är precis som bostadshusen genomtänkta och avsedda för de promenader vi nu i vår virusisolering kan ägna oss åt. Såväl gårdar, grönytor som skogsområden är planerade av trädgårds- eller landskapsarkitekter. Här har vi en ofta förbisedd kulturmiljö att njuta av. Stammar över en viss diameter sparades, tallskog kompletterades med lövträd, buskar planterades längs husen för att mjuka upp övergången mellan hårda ytor. Perenner planterades för att ge färgvariation och lysa upp uterummens gröna nyanser. En typisk kulturmiljö från 1900-talets mitt alltså som ringar in begreppet kulturmiljö: en miljö som är påverkad av mänsklig verksamhet och aktivitet. På Riksantikvarieämbetets hemsida kan du läsa mer om kulturarv och kulturmiljö https://www.raa.se/kulturarv/definition-av-kulturarv-och-kulturmiljo/
Vikingaskepp i förgrunden av Kerstin Kjellberg-Jacobsson från 1957. Sköndal. Foto: Lenita Gärde.
Lägenhetens planlösning, bostadshusets läge i förhållande till stad och förortscentrum med butiker, skola, bibliotek och kollektivtrafikförbindelse, placering i naturen och i relation till kvarteret i övrigt är resultat av efterkrigstidens bostadspolitik och den forskning som genomfördes vid Hemmets forskningsinstitut, KTH, Chalmers och Svenska Slöjdföreningen från 1930-talet och framåt. Mänsklig aktivitet och verksamhet som sagt. Genomtänkt var ordet.
Vill du veta mer om ditt bostadsområde, undersök detaljplanen för ditt område och bygglovsritningarna. Du hittar dem hos din kommun.
Mer om bostadsarkitektur och planering på Byggnadswebben
Byggnadsguiden
Här presenteras olika typer av bebyggelse, både i agrara och urbana miljöer. Varför har en viss typ av bebyggelse uppstått på en specifik plats, beroende på förutsättningar och strömningar i tiden?
Läs om olika typer av stadsplaner från 1800-talets förorter via storgårdskvarteren och grannskapsstaden fram till dagens trädgårdsstäder och den regionala utvecklingsstrategin för Stockholms län.
Här hittar du information om vård och underhåll, både teori och praktik. Lär dig restaurera med ansvar och hänsyn , med respekt för husets byggnadshistoriska värden
Publicerad: 26 februari 2020 | Skribent: Stina Hagelqvist
Bostad och kontor av Ralph Erskine och Vernon Gracie, Drottningholm. Byggt 1963. Foto: Mattias Ek.
Utan betong stannar Sverige – bokstavligen. Mycket av vår infrastruktur som broar, vägar och kulvertar liksom en majoritet av vår bebyggelse från 1900-talet är utförd i betong. Betong byggde välfärds-Sverige men den åldras, vittras och smutsas. Det är inte alltid vackert, men det skulle det kunna vara. Nyligen genomförde Hantverkslaboratoriet i Mariestad en kurs i hur betong ska renoveras, sannolikt den första och förhoppningsvis inte den sista. Kunskapen om hur betong ska underhållas och behandlas är koncentrerad till ett fåtal specialister medan behovet är enormt. Betongbyggnaderna far också illa i debatten och beskylls för allt från att vara bara fula till att också vara skadliga för vår mentala hälsa.
Betong är något av en surdeg: klimat- och miljömässigt, antikvariskt och dessutom rent faktiskt. Den kräver likt en deg, handpåläggning.
Bergshamra kyrka, 1962. Arkitekt: Georg Varhelyi. Foto: Mattias Ek.
Problemområden
Tillverkningen av betongens bindemedel – cement, bidrar starkt till växthuseffekten genom den stora mängd koldioxid som släpps ut dels när kalksten som bildar cement hettas upp, dels av de fossila bränslen som används i cementugnarna. Enligt Naturvårdsverket bidrar tillverkningen av cement till 19% av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser. Kalkstensbrytning och sandutvinning påverkar vidare närmiljön på lokal nivå, och brotten lämnar stora sår i naturen. Men utan betongen stannar inte bara Sverige utan hela världen. Betong är idag världens mest använda byggnadsmaterial. Vi har dessutom, för att hålla oss inom Sveriges gränser, ett enormt stort byggnadsbestånd i betong, minst en miljon bostäder, som idag behöver tas om hand.
Så hur ska vi förhålla oss till ett byggnadsmaterial som har en så stor påverkan på klimatet och dessutom mycket begränsad livslängd? För trots betongens beständighet bryts materialet ned och skapar svårlagade sår i konstruktion och yta. Det är både etiska och estetiska frågor som betongantikvarien behöver ta ställning till. Betong är ett känsligt material och behöver behandlas därefter, som en surdeg – enligt recept och med stor noggrannhet och varsamhet.
Under kursen om hur betong ska renoveras fick vi se betongsår, betongskador och betongbyggnader som farit illa och förvanskats. För trots betongens robusta karaktär och hållfasthet är betong både sprött och ömtåligt. Varje delmaterial och delmoment i betongtillverkningen behöver sin särskilda hantering och bidrar på olika sätt till slutresultatet. Receptet är centralt, gjutningen behöver utföras enligt särskild instruktion, liksom vibrering, härdning och ytbehandling. Det får inte vara för varmt under härdning och inte heller för kallt. Gjutformen måste ha särskilda egenskaper eftersom den påverkar betongens ytkaraktär, ibland oavsiktligt.
Betongbyggnadernas skilda karaktär ställer antikvarien inför flera frågor rörande hur konstruktion, detaljer och inte minst ytstruktur ska tas om hand under rivning, rekonstruktion och renovering?
Betongens innehåll och utseende
Betong är en komposit. Det betyder att den är sammansatt av flera olika material, varav bindemedlet cement är ett. Vatten ett annat. Sand ett tredje. Ytterligare ingredienser behövs för att påverka betongens egenskaper. För att göra betongen frostsäker eller vattentät bland annat. Mängden och egenskaperna hos respektive delmaterial påverkar betongens kvalitet och utseende. Det är helt enkelt många komponenter att hålla reda på när betongen går sönder, för det gör den, förr eller senare. Och då behöver den lagas.
Bergshamra kyrka
Detalj av vägg interiört, betong gjuten med ohyvlade brädor. Foto: Mattias Ek
Förutom kalkstenens kemiska innehåll som bland annat påverkar cementens kulör har ballasten stor betydelse. Ballasten bidrar förutom till bulk, till slitstyrka men framför allt till betongytans karaktär. Och det är nu betongens variations- och nyansrikedom blir tydlig.
Ballastens storlek, färg och form kan fullkomligt förändra en byggnads uttryck. Vita släta finkorniga fasader med stor andel finmald ballast kan anta en närmast abstrakt prägel på håll. Betongelement med frilagd mjuk bärnstensfärgad sjösten får händer att smeka över ytan. Småkorniga ytor löses på nära håll upp i en färgkaskad av röda, orange och gråa prickar och ser på långt håll ut som en varmgrå textil. Kontraster mellan släta och skrovliga ytor lurar ögat att se två olika kulörer. Slipad och polerad, frilagd, ballast närmast glänser i solsken och skimrande glimmer reflekterar solens strålar när de träffar ädelsputsens släta yta. Valet av ballast ger oändliga estetiska möjligheter, för att inte tala om den rikedom som avtryck av gjutformens yta kan medföra.
Med lite god vilja finns det skönhet även i ett platsgjutet parkeringshus. För att inte tala om gamla Arkitekturskolan på Östermalm.
Betongens nyansrikedom, den stora variationen på uttryck och särskilt konstruktiva möjligheter har gjort betongen till ett flexibelt och funktionsdugligt byggnadsmaterial som har format stora delar av 1900-talets kulturarv, inte minst miljonprogrammet. Detta är nu åldrat och behöver tas om hand. Handpåläggning gäller om inte betongens gråskala och nyansrikedom ska gå förlorad. När viktiga betongmonument förvandlas till det sämre, ett flertal kulturhistoriskt värdefulla betongbyggnader i Stockholmsområdet har redan förvanskats medan andra står inför kraftiga förändringar, behöver betongens kulturhistoriska värde uppmärksammas. Värna om en betongbyggnad nära dig!
Mer läsning
Stadsplanering
Läs mer om produktionsanpassad planering i mitten av 1900-talet
Publicerad: 19 februari 2020 | Skribent: Daniel Sahlén
En gammal stenbro, en övergiven kvarn eller vattenspegeln vid en igenvuxen damm är exempel på kulturmiljöer nära vatten. Sådana är ofta uppskattade natur- och kulturmiljöer som många av oss gärna besöker. Vatten är en viktig del av Stockholms län – skärgården, Mälaren och Stockholms ström är centrala delar av staden och länet, inte minst för rekreation på olika sätt.
Vira bruk, nedre dammen. Foto: Tina Mathiesen.
Tidigare var vattnet främst en viktig ekonomisk resurs. Att transportera något över vatten gick mycket snabbare än landvägen, när bra vägar och bilar saknades. Fiske var viktigt för den lokala ekonomin. Både för yrkesfiskare som på medeltiden sålde fisk på Fiskaretorget i Gamla Stan (i dag är torget borta men låg tidigare mellan Brunnsgränd och Nygränd) eller som ett sätt att dryga ut en annars torftig kost. Men en av de viktigaste ekonomiska funktionerna av vatten har sedan medeltiden varit dess betydelse som kraftkälla. I dag utvinns vattenkraft i Sverige från flera stora vattenkraftverk, där vatten används för att skapa elektricitet. Redan på medeltiden brukades vattnet för att driva mjölkvarnar och var en viktig energikälla när järnbruk och små industrier växte i antal. Många av dessa har i dag till stor del övergivits, men i flera fall finns miljöerna kvar, är välbesökta och uppskattas lokalt eller nationellt.
Minst 25 procent har försvunnit
Enligt en studie av Naturvårdsverket har minst 25 procent av kulturmiljöerna vid vattendrag försvunnit eller förlorat sitt kulturhistoriska värde de senaste 10–20 åren. Anledningarna till detta är många. Bland annat restaurering av vattendrag och borttagande av vandringshinder för fisk. Dessa är åtgärder som genomförts de senaste 20 åren för att förbättra miljön och den biologiska mångfalden i våra sjöar och vattendrag, men samtidigt skapat en konflikt om bevarandet av kulturmiljöer eller naturvärden. En viktig del i Naturvårdverkets program för att förbättra miljön i våra sjöar och vattendrag har därför varit att öka kunskapsunderlaget för vattennära kulturmiljöer och Riksantikvarieämbetet har sedan 2010 delat ut medel för inventering av kulturmiljöer nära vatten och undersökt hur de på bästa sätt kan bevaras.
Under 2013 genomförde Stockholms läns museum med medel från Länsstyrelsen en inventering av vattenanknutna industrimiljöer i Stockholms län. Undersökningen fokuserade på dammar och verksamheter knutna till dessa och kom att kallas damminventeringen. Syftet var att bedöma dammarnas kulturhistoriska värde och var en del av den nationella satsningen för att öka kunskapen om vattennära kulturmiljöer. Inventeringen följdes upp av två mindre projekt. En förstudie av fem utvalda miljöer med särskilt kulturhistoriskt intresse och geografisk spridning studerades och ett förmedlingsprojekt som fokuserade på att lyfta pedagogiska berättelser om dessa platser.
Mer än 300 dammanläggningar registrerades
Inventeringen skapade ett stort och viktigt kunskapsunderlag om vattenanknutna kulturmiljöer och mer än 300 dammanläggningar registrerades, med en tydlig koncentration av platser i glesbefolkade kommuner med kustnära anknytning, främst i Norrtälje, Värmdö och Nynäshamn. Under 2019 har Stockholms läns museum arbetat med att uppdatera information i damminventeringen och nu är materialet tillgängligt digitalt. Avsikten med att publicera inventeringen digitalt är för att öka kunskapen om materialet och möjliggöra för framtida studier av dessa spännande miljöer. Materialet som publicerats ska bara ses som en första inventering. Förteckningen är inte komplett och vidare studier av platserna krävs för en fullständig bild av dessa och de olika dammarna. Hör gärna av dig om du har mer uppgifter om dammarna som finns registrerade i damminventeringen, eller om du känner till dammar som inte finns med i registret.
Publicerad: 29 november 2019 | Skribent: Daniel Sahlén
Museipedagog visar en skelettgrav för en grupp barn och vuxna vid Broby bro. Foto: Elisabeth Boogh.
Fynden från arkeologiska utgrävningar är nog det som fascinerar mest med arkeologi. Som arkeolog får man ofta frågor som: Vad är det bästa som du har hittat? Får du extra betalt om du hittar guld? Eller den vanliga frågan av besökare vid en utgrävning: Har ni hittat något? Det här är naturligtvis en öppnande fråga där man vill visa intresse och veta mer om undersökningen.
Vid en arkeologisk slutundersökning, eller det vi ofta kallar utgrävningen, hittar man alltid något, annars hade den arkeologiska slutundersökningen aldrig genomförts. En arkeologisk utgrävning genomförs av två anledningar, antingen som del av ett forskningsprojekt eller som del av exploateringsprojekt när till exempel nya bostäder eller vägar ska byggas. Vid ett forskningsprojekt har en plats med stort forskningsvärde valts ut och ofta föregås detta av detaljerade studier om platsens historia. Vid ett exploateringsprojekt är utgrävningen det sista av flera steg där möjliga fornlämningar undersökts i utredningar och förundersökningar. När slutundersökningen inleds så har Länsstyrelsen beslutat att det på platsen finns en fornlämning/fornlämningsmiljö som måste tas bort. Med andra ord, när arkeologerna sätter spaden i jorden så vet de ofta ganska bra vad som finns eller kan finnas på plasten och några fynd kommer de alltid att hitta.
Arkeologi betyder så mycket mer än att hitta saker, men det är trots allt mycket roligare när man hittar något. Det kan vara ett stenredskap, kantkedjan av en grav eller grunden till ett hus. Upptäckten av ett fynd ger ofta en tillfredställande känsla av att man hittat något spännande, lyckats hitta något som kan säga mer om platsen som undersöks eller i alla fall något som visar på att man fortfarande gräver något som skapats av människor. Men var man hittar något har ofta större betydelse än vad man hittar. Inom arkeologin skiljer man på det som hittas i en kontext och det som hittas utan kontext. Ett lösfynd som hittas i ploglagret saknar kontext, hur hamnade föremålet i jord, vem använde föremålet och hur användes det? En dräktnål i silver som hittas i den lösa jord som plogats under flera år kan vara vacker att titta på, men vi kommer inte kunna säga mycket om vem som bar nålen och varför den hamnade här.
Att hitta ett föremål i kontext betyder att man hittat föremålet i ett sammanhang och att det är möjligt att återskapa lite om föremålets och platsens historia. Om en keramikskärva hittas i en eldstad tillsammans med några djurben så kan vi nog anta att skärvan är från ett matkärl, men om vi hittar skärvan i en grav blir tolkningen en annan. Påträffas fynden i kontext ger det oss också större möjlighet att datera den plats där fyndet hittades. Om vi kan datera keramiken vi hittade så kan vi även datera eldstaden eller graven. Då kanske vi kan säga att för 1200 år sedan satt någon här vid eldstaden och lagade mat, eller att personen i graven begravdes i slutet av vikingatiden. Dräktnålen som vi hittade i ploglagret kan vi kanske genom dess stil datera, men det säger inget om platsen eller sammanhanget.
Moderna fyndmaterial från schakt E vid utredning på Baggensvägen 50. Foto: Margareta Boije
Att hitta saker inom arkeologin är med andra ord både roligt och viktigt för tolkningen. Men föremålens värde i sig ganska lågt, varför stölder och försäljning av antika föremål har alltid förvånat mig. Om vi inte kan säga något om hur det hittades eller vem som hittade det så är ju dess informationsvärde ganska begränsat. Det är genom föremål som vi kan göra tolkningar om vad som hänt och de blir centrala när vi berättar om utgrävningen och berättar om förhistoriska och historiska platser på museer. Efter utgrävningen har vi sedan möjlighet genom olika analysmetoder att säga mer om hur kärlet tillverkats, vilken mat som kokats i det och mycket annat. Men det pratar vi mer om en annan gång.
Fynd från vendeltida kvinnograv. Foto: Anna Ulfstrand.
Och nej, jag får inte extra betalt om jag hittar guld. Det har aldrig hänt, men jag skulle nog bli extra glad. Det bästa som jag hittat? Lämningar från en bronsgjutares verkstad i norra Skottland var fantastiskt roligt och blev avgörande för den avhandling som jag skulle komma att skriva de följande fem åren. Spåren bestod av ett fåtal svagt brända keramik bitar, brända stenar och träkol, men genom dessa kunde vi återskapa hur och vad bronsgjutaren tillverkat för ungefär 2700 år sedan. Men det mest spektakulära fyndet som jag gjort är en myntdeponering på Agora i Aten. Till en början hittade jag några enstaka lösa mynt, men efter några timmar lyfte jag upp en klump av korroderade silvermynt som lagts ner i jorden i en tygpåse cirka 300 år f. Kr. Klumpen vägde 4,2 kilo och innehöll uppskattningsvis 400 hellenistiska silvermynt. Ett sådant fynd gör man bara en gång och är än i dag en av mina roligaste upptäckter som arkeolog. Påsen med mynten hade grävts ner bakom det som varit riksbanken i antikens Aten och en möjlighet är att den gömts där av någon som jobbat på banken. Att man fifflar med pengar på banker är tydligen inte bara typiskt för Sverige 2019, utan även de gamla grekerna.
Gräns-överskridande kulturarv
Publicerad: 22 november 2019 | Skribent: Rebecka Walan
Broar har under en lång tid fascinerat människan. Bron är en länk mellan två sidor. En förbindelse som gör det möjligt att ta sig över ett hinder. Det kan handla om ett hinder i form av vatten, eller framrusande bilar. Men bron har också en symbolisk laddning.
I en av världens mest kända målningar befinner sig huvudpersonen på en bro. I Edvard Munchs Skriet dansar färgen i galna virvlar runt den ångestdrivna människan på bron. Munch hade själv upplevt ångest då han gick över en bro i Oslo (dåvarande Kristiania) tillsammans med två vänner i solnedgången. Han gjorde sin första version 1891. För Munch blev bron ett tema som han gärna uppehöll sig vid. Tio år senare, 1901, målade han Flickorna på bron.
Att stå på en bro ger en särskild känsla. Du befinner dig både ovanför och mittemellan. Sikten är lång och du kan fortfarande välja sida. Gå över. Eller gå tillbaka.
Om vi tittar på verklighetens broar inser vi att de har fått en betydelse som gränsar till rena statusobjekt. Både då och nu.
I Täby hittar vi Jarlabankes bro. Den byggdes, eller lät byggas, av Jarlabanke år 1050 efter Kristus. Att vi kan veta att det är Jarlabanke som ligger bakom den, beror på de stenar han lät resa. Två av stenarna finns kvar och på en av dem kan du läsa:
Jarlabanke lät resa dessa stenar efter sig, medan han levde, och han gjorde denna bro för sin själ och ensam ägde han hela Täby. Gud hjälpe hans själ.
Jarlabankes Bro. Foto: Mattias Ek.
Om någon åtog sig att bygga en bro var det viktigt att tala om vem. Bron som var 150 meter lång gick över en våtmark. Den som vandrade över bron kunde sända en tacksamhetens tanke till Jarlabanke (lite konstigt att det rimmar). I dag är det lite förvirrande med beteckningen bro – av våtmarken från 1000-talet finns inget kvar, den är sedan länge uttorkad.
En bro som verkligen inte ber om ursäkt för sig är Haga Norra gångbro, med sina eleganta bronsskulpturer. Konstnären som skapat skulpturerna, vilka är en del av ett minnesmärke över kända personer från förr; däribland Gustav III och Carl Michael Bellman, heter Sivert Lindblom. När du kommer med bil norr- eller söderifrån syns de gröna bronserna på långt håll. De markerar en gräns.
Ut från, eller in mot Stockholm. Snart framme. Eller, snart på väg.
På håll ser de ut som stora gröna urnor. Om du istället befinner dig på bron ser du att några av de gamla kändisarna finns som porträtt.
Ingen bro är den andra lik. När du kliver av tåget i Fisksätra och ska ta dig över spåret till centrum, får du ta dig över en bro med ett knallrosa spetsmönster. Virkad bro invigdes 2017 och är inspirerad av stickgraffiti. Konstnären heter Tina Frausin. Det är sprött, glatt och välkomnande. Hade jag haft förmågan att vissla skulle melodin ha varit självklart: Bron över Floden Qwai. Men jag är inget vidare på att vissla så istället ljuder melodin i huvudet.
