När jag kliver av Saltsjöbanan i Fisksätra händer något. Det är inte helt tydligt vad det är som sker. Inte förrän jag promenerat längre in i området och får syn på en familj – en pappa, en mamma och en mörkhårig liten flicka – går det upp för mig vad det handlar om.
Det är något med hur de rör sig. Hur föräldrarna är vända emot varandra, hur de samspråkar om något till synes helt vardagligt medan flickan hoppandes springer i förväg för att undersöka något hon fått syn på i gräset. Det är inte bara det att hon glömmer bort föräldrarna. Rätt vad det är har flickan hamnat på efterkälken. Jag noterar också att föräldrarna inte verkar ha en aning om vad deras barn har för sig. Men, det är något med den observationen som inte stämmer. Föräldrarna ser ut som sådana föräldrar som bryr sig om sitt barn. Plötsligt har avståndet mellan dem ökat till cirka trettio meter.
Eftermiddagen är varm, solljuset milt. Föräldrarna flanerar lugnt vidare. De går på en gångväg mellan böljande gräsmattor. De verkar ha något viktigt att prata om, men deras röster är lugna. Där och då inser jag vad det är. Att mamman och pappan kan vara helt lugna. För vilka faror finns det? Inga bilar, inga cyklar. Det är också tyst. Och det påverkar mig också. Både mina steg och mina andetag har lugnat ner sig.
Egentligen är jag inte alls här för att studera hur människor rör sig, utan för att fotografera konst och även lära mig något om den.
Under en period bodde konstnärsduon wiklundwiklund här. Anledningen var att de ville förstå och känna in platsen. Konstnärerna hade anlitats för att Fisksätra behövde en makeover. Det var också anledningen till att de hyrde en lägenhet på Harrgatan under en period. Bakom gardinen lade de märke till människornas rörelser. Eller snarare människors mönster. Detta blev sedan Fisksätra mönsterarkiv. Jag har till en början svårt att förstå vad mönsterarkivet är för något. För arkivet verkar vara lika mycket en idé som något fysiskt verkligt. Fisksätra mönsterarkiv handlade både om hur människor rör sig i området och att samla in mönster av de som bor på platsen. En del av mönstren har sedan förvandlats till gatuskyltar i området. De är vackra och ovanliga. De lyser mot teglet och ingen skylt är den andra lik.
Jag funderar på detta att konstnärer, när de ska göra något med en plats, känner att de behöver bo på platsen. Att de behöver iaktta människor och förstå platsen. Vad beror det på? Och vilka platser handlar det om? Pye Engström bodde en månad i Flemingsberg för att förstå vad det var för plats. Det ligger något ömsint och respektfullt i denna handling, det finns en vilja att inte bara placera något här, att inte lämna ett avtryck som inte har med platsen att göra. Samtidigt verkar detta ske i högre grad i ytterstadsområden. Det är ännu sällsynt, mig veterligt, att konstnärer som jobbar med offentlig konst i innerstan känner att de måste bo där för att konsten ska förankras på platsen.
Jag noterar att flickan framför mig har hunnit i kapp sina föräldrar. Hon går nu tryggt mellan dem och kämpar för att de ska lyfta upp henne så att hon kan dingla med benen. Till slut pausar de i samtalet och gör henne till viljes.
