Rysslägret i Lissma del 2

Fortsätt att följa med oss på resan till andra världskrigets Huddinge och Lissma herrgård.

Rysslägret vid Lissma herrgård utanför Huddinge öppnades 1942 för att inackordera sovjetryska krigsflyktingar som flytt kriget eller tysk fångenskap. Lägret stängdes i oktober 1946. De flesta av de intagna skickades tillbaka till Sovjet, men vissa lyckades stanna kvar i Sverige. Barackerna där de intagna bott revs och herrgården lämnades öde.

I den andra delen kommer vi att gå närmare i historien om rysslägret, minnena av lägret och vad om hände där.

Medverkande: Astrid Klasbo, Lennart Granstedt, Gunnel Jacobsen, Elisabeth Hedborg, Hanna Sjöberg, Maria Backman och Vitaly Pozdniakov. Producent: Munck med Sofia Nyblom som programledare.

Rysslägret i Lissma del 1

Följ med oss på en historisk resa, till händelser som vi sällan pratar om!

Rysslägret vid Lissma herrgård utanför Huddinge öppnades 1942 för att inackordera sovjetryska krigsflyktingar som flytt kriget eller tysk fångenskap. Lägret stängdes i oktober 1946. De flesta av de intagna skickades tillbaka till Sovjet, men vissa lyckades stanna kvar i Sverige. Barackerna där de intagna bott revs och herrgården lämnades öde.

Idag finns nästan inga lämningar kvar av lägret eller herrgården. Vilka var de som bodde på lägret, hur hamnade de där och vad vet vi om platsen idag?

Medverkande: Astrid Klasbo, Lennart Granstedt, Gunnel Jacobsen, Elisabeth Hedborg och Sebastian, soldaten Ivans son. Producent: Munk med Sofia Nyblom som programledare.

Samtal om rysshärjningarna 1719: Minnen, lämningar och sägner

Rysshärjningarna är en historisk händelse som mer än någon annan har levt kvar i minnet hos skärgårdsborna. Från 11 juli till mitten av augusti 1719 terroriserade en rysk flotta med 25 000 soldater och 250 skepp Stockholms skärgård och svenska ostkusten. Flera städer och byar brändes och ödelades. Avsikten var att tvinga fram ett slut på det nordiska kriget som pågått sedan år 1700 och få svenskarna att skriva på ett fredsavtal. I år är det 300 år sedan rysshärjningarna och detta uppmärksammar vi genom att publicera en podd där författarna Gunnar Lind och Irene Kimanius pratar om minnen, lämningar och sägner om ryssarnas anfall i skärgården 1719.

På flera hembygdsgårdar i skärgården visas i sommar utställningen om rysshärjningarna som producerats av museet Hamn i Fisksätra och Stiftelsen Kulturmiljövård.

Lästips och fördjupning

Gunnar Lind (2019). Brända hemman: Roslagen – det ryska anfallet mot Stockholms skärgård 1719.
Irene Kimanius (2019). Pestepidemier, vargattacker och rysshärjningar: berättelsen om Häringe slott från 1400-talet till i dag

Arkeologi och kulturmiljö i Flemingsberg

När Flemingsberg nämns tänker många stockholmare på Karolinska sjukhuset, Södertörns Högskola eller miljonprogrammets färggranna fasader. Färre tänker på den varierade kulturhistoria som gömmer sig mellan husen i Flemingsberg.

I det här poddavsnittet har museets arkeolog Daniel Sahlén bjudit in docent och prorektor Kerstin Cassel från Södertörns högskola för ett samtal om arkeologi och kulturmiljö i Flemingsberg.

Lyssna på poddavsnittet: Arkeologi & kulturmiljö i Flemingsberg (soundcloud.com)

Karlösa Kvarn – klädstreck, kvarnstenar och människor vid vattendrag

Karlösa kvarn ligger i byn Risslingby i Söderbykarls socken i Norrtälje kommun. Historien kring kvarnen sträcker sig långt bakåt i tiden.

Karlösa Kvarn – klädstreck, kvarnstenar och människor vid vattendrag. Filmspelare i Youtube.
  • Producent: Stockholms läns museum
  • Röst: Moa Beskow
  • Manus: Moa Beskow och Rolf Hammarskiöld
  • Foto: Linn Sjöberg

Vill du läsa mer om våra Vattenanknutna kulturmiljöer: Kulturmiljöer vid vatten

Du kan även läsa rapporten Vattenanknutna kulturmiljöer – analys och förmedling del 2 (Rapport 2017:31)

Ågesta–kulturarv som skaver

Platverkstan live om Ågestaverken i Huddinge, Sveriges första kommersiella kärnkraftverk och tillsammans med experimentreaktorn R1 det enda kärnkraftverket i Stockholms län. Tungvattenreaktorn i Ågestaverken var i drift under en kort period för att ge fjärrvärme och el till förorten Farsta. Men redan 1973, efter 10 år stängdes anläggningen av säkerhetsskäl och lämnades då i princip intakt utan nya användningsområden.

Intresset för anläggningen bland allmänheten har därefter varit stort, det har hållits fullsatta visningar och det har framförts önskningar om att omvandla byggnaden till ett museum. Länsstyrelsen, Stockholms läns museum och Tekniska museet genomförde tillsammans en större dokumentation av anläggningen som presenterades i boken Ågesta: kärnkraft som kulturarv år 2008.

Nu planerar ägaren Vattenfall att riva anläggningen, vilket har väckt starka känslor både hos grannar som är rädda för att strålning ska spridas vid en rivning och hos människor som vill bevara byggnaden som ett kulturhistoriskt monument över modernismen och kalla kriget. Länsstyrelsen i Stockholms län har föreslagit Kulturdepartementet att anläggningen förvärvas av staten och förklaras som statligt byggnadsminne.

I seminariet bidrar ett antal inbjudna experter med sina perspektiv på en unik, mytomspunnen men omdebatterad och komplicerad byggnad. Ska den räknas som kulturarv? Går den i så fall att bevara? Vad får egentligen kallas kulturarv? Finns det någon gräns? Vari består lockelsen i det postindustriella lämningarna?

Medverkar i avsnittet gör:
Magdalena Tafvelin Heldner, Intendent Kunskap & Samlingar/Tekniska museet
Eva Dahlström Rittsél, Antikvarie, Enheten för kulturmiljö/Länsstyrelsen i Stockholms län
Marie-Louise Olvstam, jurist, Vattenfall
Bo Wirendal, tekniskt sakkunnig, Vattenfall

Samtalsledare:
Anna Storm, docent i Kulturgeografi vid Stockholms universitet.

Skeviks kvarn, Värmdö. En tillflyktsort utan jordiska bestyr

I mitt arbete som etnolog på Stockholms läns museum får jag ta del av många människors berättelser. Att samtala med människor om vardagslivet och fundera kring vilken betydelse den plats man lever och verkar på slutar aldrig att fascinera mig. Hur ser en vanlig dag ut? Var handlar du helst? När lämnar du platsen du bor på och varför?

Svaren på dessa till synes enkla frågor tangerar ofta större frågor om en människas liv, en särskild plats, dess historia och utveckling. Ofta sätter människor ord på aktuella samhälleliga problem, givetvis utifrån sina egna alldeles speciella perspektiv. Många gånger säger också de människor jag intervjuar, att de börjar se och intressera sig för sin omgivning och närmiljö på ett nytt sätt.

Handskriven text.
Ur Skevikarnas skrifter, arkivmaterial från Uppsala Universitetsbibliotek Carolina Rediviva. Foto: Moa Beskow.

Men det är inte alltid det går att prata med de människor man intresserar sig för. Ibland är de borta sedan länge och lämningarna i landskapet visar endast subtila tecken. Skeviks kvarn är just en sådan plats. Här finns inga människor att fråga, men samma nyfikenhet driver mig: Hur levdes livet här? Vad gjorde de på dagarna? Stämmer de historier som berättas om ”Skevikarna”?

Berättelserna om människorna

Själv besökte jag lämningarna efter Skeviks kvarn våren 2017 tillsammans med en mindre arbetsgrupp från museet. Kvarnplatsen var en av de utvalda kulturmiljöerna från en större damminventering som genomfördes på länsmuseet år 2013 och skulle nu djupare undersökas och analyseras. Den första utmaningen var att hitta själva platsen och utan arkeologen hade åtminstone inte jag hittat till kvarnlämningen. Det krävs ett tränat öga för att uppfatta hur några mossbeklädda stenpartier bildar formen av en fördämning och hur en nedsänkning i vegetationen egentligen är ett torrlagt vattendrag. Så, vad är det då som gör just den här platsen så spännande? Jo, det är berättelserna om de människor som tros ha brukat kvarnen och vistats här.

Närbild på en skog med träd och buskar.
Skeviks kvarnplats. Foto: Jan af Geijerstam.

Kvarnen är uppförd omkring år 1787 och vid den här tiden hade ett pietistiskt samfund, ”Skevikarna” sin hemvist på Skeviks gård. Samfundet härrör från Österbotten och de så kallade Erikssönerna som revolterade mot kristendomens stränga seder och bruk. Bland annat vägrade de nattvarden och följden blev landsförvisning. Under elva års tid reste sällskapet ”Främlingarna”, på ca 60 personer runt i Europa innan de så småningom återvände till Sverige och fick en fristad på Skeviks gård. De levde av gåvor och drev gården som ett hälftenbruk. Det finns en rad skildringar kring Skevikarnas liv och leverne. De lär ha levt en närmast klosterlik tillvaro och i en bok från 1887, skriven av Carl Alfred Cornelius, beskrivs de på följande vis:

“Också hade sällskapet på Skevik fullt upp af hvad som fordrades till lifvets nödtorft, ja till och med åskillligt derutöfver. Ty på deras bord förekommo ibland ända till två slags viner jemte hvarjehanda villebråd, som vanligen erhölls från Finland. Kaffe och te ansågs böra undvikas. Men t. ex. tobak var ingen förbjuden vara, icke heller bränvin, ehuru det blott skulle begagnas för medicinkt ändamål.

Med lekamligt arbete sysselsatte sig Skevikarne ganska litet, ty man följde den beqväma grundsatsen, att när de fromme ingens egodelar begärde och icke fölle någon till besvär, utan lefde af frivilliga gåfvor, så kunde då så mycket som möjligt bespara sig sysslandet med jordiska bestyr, helst som lekamlig öfning vore till föga nytta.”

Carl Alfred Cornelius

Skevikarnas samlade skrifter

Citatet ovan ger mig en viss inblick i hur deras liv kan ha tett sig. I den litteratur som finns tillgänglig finns fler beskrivningar om livet på Skevik. Bland annat beskrivs deras vadmalskläder och långa hår. Däremot hittar jag inga belägg för att kvarnen verkligen uppfördes och brukades av sällskapet. Jag beger mig till Uppsala Universitetsbibliotek Carolina Redivia och begär ut Skevikarnas samlade skrifter. Öppnar de varsamt vikta och ihopknutna pappersbuntarna och bläddrar i de många tätt skrivna böckerna.

Ett handskriven text.
Ur Skevikarnas skrifter, arkivmaterial från Uppsala Universitetsbibliotek Carolina Rediviva. Foto: Moa Beskow.

Doften av gammalt papper slår emot mig. Det är spännande att tänka sig att pennan som format de snirkliga bokstäverna jag försöker tyda har suttit i handen på en Skevikare. Men fortfarande kvarstår många frågor: Hur såg en vanlig dag ut? Hur kände och tänkte du som skrev? Vad kan du berätta om kvarnen?

Om skribenten

Moa Beskow har en fil. masterexamen i etnologi och arbetar på Stockholms läns museum.

Svenskhet, Genus och Sanning med Ted Hesselbom, del 3 av 7

Del 3 av 7 i seminariet “Att göra det svårt för sig” på Stadsmuseet 18 november 2013. Seminariet är ett samarbete mellan Stockholms läns museum och Stadsmuseet och genomförs som en del i länsmuseets projekt Upptäck Botkyrka, som genomförts med stöd från Länsstyrelsen i Stockholm.

Fisksätras globala kulturarv, del 5 av 7

Del 5 av 7 i seminariet “Att göra det svårt för sig” på Stadsmuseet 18 november 2013

Se filmen med seminariet.

Seminariet är ett samarbete mellan Stockholms läns museum och Stadsmuseet och genomförs som en del i länsmuseets projekt Upptäck Botkyrka, som genomförts med stöd från Länsstyrelsen i Stockholm. Amelie Tham, projektledare Fisksätra museum, arbetar med frågor som Fisksätras globala kulturarv, konstnärliga processer, kunskapsprocesser, deltagande och konkret medborgarskap.