Publicerad: 3 juli 2026 | Skribent: Daniel Sahlén, arkelog på länsmuseet
Hur hittar vi spåren efter de allra första människorna i Stockholms län? Nya metoder och fynd från de senaste decenniernas arkeologi har gett en helt ny bild av livet under stenåldern.
Vilka var de första invånarna i det som idag är Stockholms län? Hur levde människorna i Stockholm under stenåldern? Det här är frågor som har varit centrala för en mängd arkeologiska undersökningar om stenåldern som genomförts som del av expansionen av det växande Stockholm. Under 2025 genomförde Stockholms läns museum ett projekt för att öka kunskapen om de senaste 25 årens arkeologiska undersökningar och stenåldern i Stockholms län. I den här och en kommande bloggtext berättar museets arkeolog Daniel Sahlén om hur de senaste decenniernas arkeologiska undersökningar har förändrat bilden av stenåldern.
Spåren efter de första människorna
Länge var kunskapen om stenåldern i Stockholms län blygsam. Här finns inga stora, monumentala gravar eller andra byggnadsverk av det slag som är typiska för stenåldern i vissa delar av Sverige. Därför var det länge svårt att upptäcka spår efter stenålderns människor, och de spår som arkeologerna faktiskt fann bestod oftast av stenyxor som då och då dök upp i åkrarna vid plöjning.
Nya metoder
Under 1980- och 1990-talen skedde dock en utveckling som dramatiskt förändrade förutsättningarna för att lokalisera stenåldersboplatser. Nya arbetssätt introducerades inom exploateringsarkeologin – arkeologiska undersökningar som genomförs inför byggprojekt, till exempel nya vägar och bostadsområden.
Tidigare hade arkeologerna främst undersökt redan kända monument eller grävt rutor på några kvadratmeter för att hitta lämningar. Detta var både tidskrävande och ineffektivt, eftersom endast begränsade ytor kunde undersökas. Under 1980-talet började man i stället schakta av hela den yta som skulle undersökas. Med hjälp av grävskopor avlägsnades den översta jorden som använts för odling, vilket gav arkeologerna en bättre överblick över platsen.
Lämningar efter människors aktiviteter framträdde då som svarta eller mörka skuggor i den ljusare, orörda jorden. Med denna metod började arkeologerna i betydligt högre grad upptäcka spår från stenåldern och andra tidsperioder.
Eklundshov – en nyckelplats
En av de platser som undersöktes med denna nya metod under 1980-talet var Eklundshovboplatsen i södra Botkyrka.
Redan på 1960-talet hade en privatperson hittat flera stenyxor här, vilket gjorde att arkeologerna antog att det fanns en stenåldersboplats i området. När Banverket beslöt att anlägga en ny järnväg mellan Järna och Flemingsberg blev arkeologerna tvungna att undersöka områden längs den planerade Grödingebanan som kunde rymma fornlämningar. Vid det gamla torpet Eklundshov intill Tullinges flygplats påträffade arkeologerna ett rikt material som daterades till både äldre och yngre stenåldern. Senare undersökningar vid den i dag nedlagda Tullinge flygplats har exponerat fler platser med omfattande lämningar från stenåldern.
Fynden i Tyresta – 10 000 år tillbaka
En annan utveckling som skedde under 1980- och 1990-talen var att arkeologerna började få ökad kunskap om de redskap som den äldsta befolkningen i Stockholmsområdet använde. Detta ledde till att arkeologer började hitta en mängd nya platser, framför allt på de bergiga delarna av Södertörn.
Efter att Tyresta nationalpark brandhärjades i augusti 1999 genomförde arkeologerna Roger Wikell och Mattias Pettersson under år 2000 en inventering av fornlämningar i området. De hittade flera tidigare oupptäckta boplatser från stenåldern. På en höjd fann de verktyg och lämningar efter en grupp människor som besökt platsen för cirka 10 000 år sedan. Detta är spår från den tidigaste fasen av stenåldern i Stockholms län. Wikell och Pettersson kallade platsen Topp 85.
Namnet är en avgörande ledtråd till stenåldersmänniskornas relation till platsen, och jag kommer tillbaka till varför senare i texten.
Vad berättar verktygen?
Verktygen som arkeologerna hittade vid Topp 85 var gjorda av kvarts. Bitar slogs av från större stycken med hjälp av en annan sten. Syftet var att skapa ett vasst redskap. Kvarts är ett av Sveriges vanligaste mineral och finns i en mängd olika stensorter. Ren kvarts är vit eller nästan helt genomskinlig. Kvarts användes ofta för att tillverka verktyg i östra delen av Mellansverige under stenåldern i stället för flinta. Under den tidigaste delen av stenåldern i Stockholms län hittar vi nästan inga redskap av flinta men massor gjorda av kvarts. Flinta finns inte naturligt i den här delen av Sverige. I stället användes kvarts eftersom det har liknande egenskaper. Precis som flinta så spricker kvarts om man slår på det och skapar ett rakt stenspån med vass egg som går utmärkt att använda för att till exempel skära i sälskinn.
Så dateras en boplats
Förutom kvartsverktygen på Topp 85 i Tyresta hittade Wikell och Pettersson sälben och förkolnade rester av sälspäck som blivit hårda som betong. Detta gav ledtrådar till varför människorna besökte platsen för 10 000 år sedan. De hade varit där för att jaga säl och fiska. Men att de hittade organiska material gav dem också möjligheten att mer bestämt säga för hur länge sedan människorna besökte platsen. Genom kolfjorton-metoden är det möjligt att datera organiskt material relativt exakt. Men dateringen av platsen var möjlig även på grund av andra ledtrådar. Att redskapen de hittade var gjorda av kvarts och hur de slagits till vassa knivar gav arkeologerna alltså ledtrådar om att detta var ett material som hörde hemma i de tidigaste faserna under stenåldern.
Sedan har vi det här om namnet på platsen. Wikell och Pettersson kallade platsen Topp 85 för att detta var platsens höjd över havet.
Ett landskap i förändring
Arkeologer har länge sett ett samband mellan hur högt i landskapet stenålderns boplatser var placerade och deras ålder. För 10 000 år sedan såg landskapet i det som idag är Stockholms län helt annorlunda ut. Inlandsisen som var tre kilometer tjock och täckte hela Sverige, hade pressat ner marken, framför allt på ostkusten och stora delar av länet låg då under vatten.
När inlandsisen hade dragit sig tillbaka började marken att resa sig igen och för 10 000 år sedan började små skär och kobbar sticka upp ur havet. Södertörn och södra delen av Stockholms län formade nu ett landskap som liknade dagens yttre skärgården med enstaka klippiga öar. Norra delen av länet som topografiskt är lägre än södra delen skulle till stor del ligga under vatten flera tusen år till.
De första människorna i länet
Topp 85 var en av de platser som först stack upp ur havet. En plats som människorna kunde nå genom att paddla mellan ett långt pärlband av öar som sträckte sig öster ut över dagens Södertörn. Människorna som lämnat resterna som Wikell och Pettersson hittade på Topp 85 var alltså några av de första människorna som besökte det som långt senare skulle bli Stockholms län. De hade sökt sig till en skyddad plats långt ut i havsbandet för att jaga säl och fiska i det marint rika havet som bredde ut sig i Baltiska issjön, en stor sötvattensjö som var en föregångare till dagens Östersjön.
Boplatser som anlagts under stenåldern på höjder över 80 meter anses kunna dateras till cirka 10 000 år före dagens datum. Dessa låg då nära stranden och ofta hittas de i ett skyddat sydligt läge. Det var detta som gav arkeologerna ledtråden att det rörde sig om en av de äldsta bebodda platserna i länet. Något som de kunde säkerställa med kolfjorton genom att daterat sälspäcket som de hittade på platsen.
Spåren finns kvar i dagens landskap
Topp 85 är en av de platser som genom de senaste årens arkeologiska undersökningar på Södertörn har bidragit till en allt tydligare bild av hur denna del av Sverige koloniserades med början för cirka 10 000 år sedan. Den som vill få en känsla av hur länet såg ut för tusentals år sedan kan besöka de yttre öarna i skärgården, som ger en bild om de miljöer där människor en gång levde i det som i dag är Haninge och Huddinge. Dessa områden befolkades tidigt av säljägare som kom från söder och väster. En annan plats som förmedlar något av Södertörns äldre landskap är konstverket Moas stenar vid Södertörns högskola. Här har konstnären Klas Hake skapat ett monument med inspiration från stenålderns Södertörn.