Kyrkoherdens malmgård på Södermalm

När du tänker på hur Stockholm såg ut förr i tiden är kanske inte grönska och trädgårdar det första du tänker på. Men det fanns faktiskt betydligt mer odlade ytor då än vad vi har idag. Karin Lindeblad, arkeolog vid Statens historiska museer, berättar om hur en utgrävning på Söder i Stockholm som visar detta.

Stadsodling är ingen ny företeelse. Tvärtom – de äldre stadskärnorna var betydligt grönare än dagens stadsmiljöer. Genom nya arkeologiska metoder och analyser har städernas trädgårdsodlingar studerats alltmer under 2000-talet. Den nya forskningen visar att trädgårdsodlingar var en självklar del av stadsbornas livsmiljö, både under medeltiden och 1600 -och 1700-talen. Redan på 1400-talet nämns trädgårdar, örtagårdar och kålgårdar i Stockholms skriftliga källmaterial. Malmgårdar, som var trädgårdsanläggningar med herrgårdsliknande bostäder i sten eller trä, nämns först i mitten av 1500-talet. På 1700-talet fanns det ett hundratal malmgårdar i huvudstaden, flest på Södermalm. De ägdes av förmögna borgare eller adelsmän, många av dem bodde på annat håll och använde malmgårdarna som sommarnöje.

Kartan nedan är över Södermalm med en tomtbok från 1670-talet som underlag. Den visar trädgårdsanläggningarna som fanns på Södermalm då, markerade med svarta fält. Kvarter där det bodde trädgårdsmästare är markerade med svarta eller vita punkter.

Gammal karta över Östermalm
Karta över Södermalm med Holms tomtbok från 1670-talet som underlag. Efter Åke Meyerson, Befolkningen på Södermalm år 1676. I Samfundet Sankt Eriks årsbok 1943.

Malmgård i kvarteret Rosendal

Hösten 2020 fick Arkeologerna vid Statens historiska museer möjlighet att undersöka lämningar efter en av dessa malmgårdar i kvarteret Rosendal. Kvarteret ligger i ett flackt parti av Södermalm, som var väl lämpat för odling, i skydd av bergknallar och branta sluttningar. Den äldsta kartan över kvarteret, där tomter och tomtägare noterats, är från år 1679. Då var i stort sett alla tomter i kvarteret malmgårdar eller trädgårdar, ägda av högreståndspersoner, som grevinnan Sofie Maria de la Gardie och kommersrådet Willhelm Drakenhielm. Större delen av det område vi undersökte ägdes då av kyrkoherden i Tyska kyrkan, Christoffer Bezelius.

Vy över utgrävningsområdet i kvarteret Rosendal. I bakgrunden syns Maria Magdalena och Katarina kyrka. Till vänster i bild Södermalmsskolan.
Vy över utgrävningsområdet i kvarteret Rosendal. I bakgrunden syns Maria Magdalena och Katarina kyrka. Till vänster i bild Södermalmsskolan. Foto: Arkeologerna.
Två arkeologer rensar fram trädgårdslämningar i den norra delen av trädgården, upp mot planket. Foto: Arkeologerna.
Arkeologerna Annika Nordström och Ann-Mari Hållans Stenholm rensar fram trädgårdslämningar i den
norra delen av trädgården, upp mot planket. Foto: Arkeologerna.

Barockträdgård med räta vinklar

Den äldsta trädgårdsanläggningen i utgrävningsområdet kom till under första hälften av 1600-talet och omgavs då med ett rejält plank i trä. Den drygt 2000 m2 stora trädgården delades in i sex rektangulära odlingskvarter. Runt kvarteren anlades grusbelagda trädgårdsgångar. Vid undersökningen påträffades även en djup, stensatt brunn, som troligen grävdes redan på 1600-talet. God tillgång till vatten var en förutsättning för växtligenheten i den stora anläggningen. Trädgården var anlagd enligt en symmetrisk plan, med en gestaltning som var både praktisk och inspirerad av barockens stilideal. Dess storlek indikerar att det inte bara odlades för husbehov, utan även för försäljning. Teckningen nedan är ett rekonstruktionsförslag som visar de äldsta trädgårdsanläggningarna från 1640-talet.

Rekonstruktionsteckning som visar de äldsta trädgårdsanläggningarna.
Rekonstruktionsteckning som visar de äldsta trädgårdsanläggningarna. Teckning: Jens Heimdahl, Arkeologerna.

I odlingsbäddarnas välgödslade jord fanns ett ovanligt välbevarat växtmaterial, med bevarade fröer, bärkärnor och kvistar. Den arkeologiska undersökningen har hittat fröer och pollen efterväxter som odlats för olika ändamål. Rester efter såväl köksväxter och kryddväxter som medicinalväxter har identifierats. Ett exempel på medicinalväxt som hittades är spikklubba, vars fröer troligen har väckts till liv när jorden grävdes om vid förundersökningen 2019

Medicinalväxten spikklubba
Medicinalväxten spikklubba växer igen Foto: Arkeologerna.
Spade i marken vid en utgrävning
De historiska jordlagren berättar mycket för arkeologen om det som hänt på platsen Foto: Arkeologerna.

På 1700-talet minskade trädgårdens yta när bryggarfamiljen Sifverts köpte tomten. Nya byggnader uppfördes och på 1800-talet fanns ett garveri här. Nu ska tomten göras om till park och återigen blir den en grönskande del av staden.

Lästips

Bengtsson, L. 2007. Palats eller kåkar? Malmgårdar i Stockholm på 1700-talet. I Blick Stockholm då och nu. Stockholms stadsmuseum 4.

Hållans Stenholm, A-M & Lindeblad, K. I manus Malmgårdar, bryggeri och garveri på Södermalm. Arkeologisk undersökning i kvarteret Rosendal Mindre. Rapport Arkeologerna, SHM.

Lindeblad, K. & Nordström, A. 2014. Trädgårdsarkeologi i medeltida och tidigmoderna städer. Källor till trädgårdsodlingens historia: tre tvärvetenskapliga seminarier 2010 – 2012 arrangerade av Nordiskt Nätverk för Trädgårdens Arkeologi och Arkeobotanik (NTAA). SLU Alnarp.

Mer på om projektet hos Arkeologerna.

Äldre fotografier som källmaterial

Flygbild över ett slott vid vatten och grönska
Näsby slott.

Under oktober lanserade Stockholms läns museum en ny guide, Slotts- och herrgårdsmiljöer, i mobilappen Upptäck historien. Jag har lett arbetet där museet tillsammans med fyra kommuner i länet har tagit fram fyra guider om slotten; Sturehov, Tyresö, Årsta och Näsby. Alla har sin speciella historia och ursprung i stormaktidens Sverige, en tid då Stockholm befäste sin plats som landets huvudstad. Det var många slott och herrgårdar som byggdes runt staden under denna period.

Att göra denna guide har varit en otrolig resa och lärorik process. Jag har fått många nya kunskaper om stormaktidens och sekelskiftets Stockholm. Det jag framför allt har uppskattat är det rika bildmaterial som jag har fått gå igenom. I guiden har vi använt bilder från Stockholms läns museums bildarkiv, kommunernas arkiv och DigitaltMuseum. Främst har vi använt äldre fotografier för att belysa ett annat perspektiv av platsen. I vissa bilder ser vi att byggnader eller landskap har förändrats, i andra ser vi byggnader som idag inte längre finns bevarade. De äldre bilderna ger därmed en viktig kunskap om byggnadens placering, utseende och funktion.

Det finns fantastiska flygbilder i länsmuseets bilddatabas tagna vid olika tider, av olika fotografer. En stor andel av bilderna kommer från Ahrenbergsflyg AB. Företaget leddes av Albin Ahrenberg från 1924 till 1955. Bilderna ger ett spännande perspektiv på hur platsen såg ut uppifrån, från luften, men också hur den såg ut för knappt hundra år sedan.

I det följande vill jag lyfta fram ett par exempel på hur vi har använt äldre fotografier för att förstå slottens historia. Näsby och Sturehov får härmed exemplifiera det historiska värdet som går att få ut av detta källmaterial.

Näsby slott

Vid Näsby slott har arkeologer med hjälp av äldre kartmaterial kunnat identifiera flera byggnader som idag inte längre finns kvar. På en karta från Krigsarkivet finns bland annat ett äldre värdshus. Idag finns det inga synliga spår, men arkeologerna har bland annat hittat en källare som tillhört värdshuset. På ett fotografi taget av Ahrenbergsflyg år 1936 (bild 1 nedan), finns bygganden fortfarande kvar, till höger om huvudbyggnaden. Vi kan ana ytterligare en byggnad bortom kontorsbyggnaden på andra sidan allén. Denna byggnad finns inte med på de tidiga kartorna och den har inte uppmärksammats i det arkeologiska arbetet. Tyvärr är bilden för oskarp för att vi ska kunna säga någonting om storleken eller typ av byggnad. Kanske var den bara tillfällig?

Ett annat flygfotografi över Näsby från samma år (bild 2) är taget från en annan vinkel. Denna bild visar ett mer lantligt läge. Slottet och slottsparken är idag omgivet av villabebyggelse, den bebyggelsen fanns inte när flygbilden togs. Vid vattenkanten kan vi också se bryggor och ett båthus. Dessa finns inte bevarade.

Sturehov

På ett flygfoto över Sturehov från 1936 (bild 4) kan vi också se äldre byggnader som är idag är rivna och i en målning av konstnären Martin Rudolf Heland från cirka 1800 (bild 3), ser vi ett orangeri längst till vänster av raden hus. Orangeriet var under 1700-talet en statussymbol. Här odlades aprikoser, persikor, ananas och andra exotiska växter. Att Sturehov har haft ett orangeri kan vi även se på äldre kartor.

Idag är orangeriet vid Sturehov borta. På flygfotografiet från 1936 syns en större växthusanläggning tillsammans med ett par byggnader. En av dem påminner om det orangeri som Heland målade. Personligen tror jag att det är delar av orangeriet som vi kan se på flygfotografiet. Vi vet inte exakt när orangeriet revs, men det fanns fortfarande kvar 1955 enligt ett fotografi taget av Ahrenbergs (bild 5). Strax efteråt revs hela växthusanläggningen.

Detta är bara exempel på vad vi kan hitta om vi studerar äldre fotografier riktigt noga. Mycket mer går förstås att hitta i våra bildsamlingar, eller i vår kulturhistoriska mobilapp Upptäck historien.

Flygbild över ett slott vid vatten och grönska
Flygbild över ett slott med vatten bakom
Gammal tavla över slott och vatten.

  1. Flygfoto över Näsby slott, mot vattnet, 1936. Foto Arhensbergsflyg
  2. Flygfoto över Näsby slott, från vattnet, 1936. Foto Arhensbergsflyg
  3. Vy över Sturehov från öster, av konstnären Martin Rudolf Heland
  4. Flygfoto över Sturehov slott, 1936. Foto Arhensbergsflyg
  5. Flygfoto över Sturehov slott, 1955. Foto Arhensbergsflyg

En världsnyhet i Alingsås och bronsåldern i Stockholms län

Händer som håller i ett arkeologiskt fynd
Wulstring upplockad fotring. Foto: Mats Hellgren.

För ett par veckor sedan höll Västragötalandsregionen en presskonferens med över 1300 åhörare. Anledningen till mötet var att arkeologer hade hittat ett spektakulärt bronsåldersfynd utanför Alingsås, en upptäckt som förmodligen inte har undgått någon med intresse för arkeologi. Till och med BBC och Radio New Zeeland rapporterade om den fantastiska upptäckten.

Fyndet var en både en stor nyhet nationellt och internationellt då det var ett av de största depåfynden från bronsåldern som har hittats i Sverige, föremålen var också i ett fantastiskt skick. Men minst lika viktigt var vad som hade hittats och var någonstans. Upptäckten ger oss ny kunskap om den här typen av deponeringar och även unika möjligheter att undersöka platsen där fyndet gjordes. Personligen tycket jag att det var oerhört roligt att arkeologi, tack vare fyndet, fick en sådan medial uppmärksamhet.

Bronsåldern i Stockholms län

Stockholmsområdet är inte känt för sina bronsålderslämningar. Istället har lämningar från stenåldern och järnåldern varit viktiga. Men Stockholms län saknar inte spår från bronsåldern. Framför allt i sydvästra delen av länet finns ett rikt material. I Botkyrka upptäckte arkeologer på 1960- och 1970-talen lämningar från en större bronsåldersmiljö där det nya bostadsområdet i Hallunda skulle byggas. Här hittades en av de största bronsåldersboplatserna i denna del av Sverige, även ett flertal samtida gravfält. I och med att fynden hittades, stoppades bygget och området med bronsålderslämningarna kunde till stor del sparas. Delar av boplatsen och gravfältet undersöktes dock innan bygget stoppades. Då hittades bland annat omfattande rester av hantverk med brons och kopparlegeringar. I närheten av lämningarna påträffade arkeologerna även vad som än idag är Stockholms läns största hällristning, Slagstaristningen. Här hade människor för nästan 3000 år sedan ristat skepp, djur och människofigurer. Botkyrka kommun har tillsammans med Stockholms läns museum anlagt kulturspår. Här är det möjligt att se lämningar från bronsåldern och även andra kulturmiljöer, se även länkarna i slutet av detta inlägg.

Gravfynd på ett vitt bord
Bronsåldersfynd hittade vid Ekudden, Nykvarn. Foto: Anna Ulfstrand.

Liknande bronsåldersmiljöer har även registrerats i Nykvarn, Salem och Södertälje, men dessa har inte undersökts i samma utsträckning som lämningarna i Hallunda. Därför vi vet mindre om dessa miljöer. Men här finns omfattande rösen, gravfält och boplatser från bronsåldern. Troligtvis även flera större boplatser, vilka ännu inte har undersökts eller identifierats. Vid Ekudden i Nykvarn hittades 1892 en av länets största bronsåldersdepåer med 52 föremål. Det var både dräktornamentik och verktyg. Depån vid Ekudden är mer typisk för bronsåldern än fyndet vid Alingsås, eftersom det hittades i en vattennära kontext och i ett område med omfattande lämningar från bronsåldern. Dess upptäckt var därför inte var lika överraskande. Men bronsålderns depåer har alltid fascinerat oss och visar på den rikedom och spännande kultur som fanns i norra Europa under perioden 2000 till 500 före Kristus.

Varför är vi intresserade av runstenar?

Bild på skylt i förgrunden och runhäll i bakgrunden.
Runmarsvreten i Haninge. Foto: Daniel Sahlén.

När jag nämner för min mamma att vi på museet har startat ett projekt om runstenar utbrister hon:

– Runstenar som är så intressanta. Jag minns när jag var barn så besökte vi en runsten med skolan. Jag kommer fortfarande ihåg hur den såg ut och utflykten dit.

Det här är bara ett exempel på att runstenar intresserar och skapar minnen. När jag förra året skickade ut en enkät till skolor i Haninge för att fråga hur de använder runstenar i undervisningen svarade de flesta att runstenar är konkreta historiska lämningar och uppskattade att prata om i undervisningen. Något som barnen kan förstå och se.

Runstenar är inte bara spännande för skolbarn, runstenar intresserar även oss vuxna. Troligtvis av samma anledning, det är något tydligt som vi kan se och förstå. Till skillnad från gravar, fornborgar och fornfynd skapar runstenar, genom texten, en direkt länk till människor och händelser för tusen år sedan.

En av världens äldsta fornminneslagar

Sverige har en av världens äldsta fornminneslagar, Placat och påbudh om gamble monumenter och antiquiteter som publicerades 1666. Runstenarna hade här en central roll. Syftet med plakatet var att förhindra den förstörelse man såg av gamla historiska monument, men också ett sätt att lyfta fram den svenska historien i stormaktens Sverige. Man skickade året därpå, 1667, ut en förordning till landets kyrkor att samla in kunskap om lokala monument och fornminnen, Rannsakningar efter antikviteter. Då började en lång tradition i att samla kunskap om landets alla fornlämningar. De tidigaste beskrivningarna av runstenar är från den tiden och runstenar är de dominerande monumenten som beskrivs i Rannsakningar efter antikviteter. Runstenar har sedan dess varit en centralt för berättelsen om Sverige.

Runskrift har använts sedan 100-talet efter Kristus och inte bara i Skandinavien. Det finns i Sverige en tradition att använda runskrift fram till 1800-talet. Men de flesta av oss förknippar nog runskriften med de runstenar som restes i Skandinavien under slutet av vikingatiden, en sed som var extra stark i Mälardalen. Dessa stenar var minnesmärken efter något som gjorts eller efter en död släkting. De var ofta placerade i landskapet för att markera släktskap eller ägande över mark. De har en typisk utformning. En runrad löper i en slinga på stenen, ofta i form av en orm. Många, men inte alla, är dekorerade med kors, djur eller andra symboler. Texten berättar ofta vem som har rest stenen, till vems minne sten gjorts och om deras släktförhållande sinsemellan. Ibland får vi veta lite mer om den som stenen tillägnats.

Runstenar i Haninge

Stockholms läns museum kommer under 2021 och kommande år att uppmärksamma runstenarna som finns i Stockholms län på olika sätt. Under våren kommer vi att lansera en guide i vår app Upptäck historien om runstenar i länet. Till att börja med i Haninge som har en stor mängd runstenar från 1000-talet. Syftet är att öka intresset och tillgängligheten till dessa uppskattade monument och vi kommer bland annat att använda AR-teknik (augmented reality/förstärkt verklighet) för att tolka stenarna och placera dem i en historiska kontext.

Haninge har 31 dokumenterade runristningar. Fem ristningar dokumenterades av arkeologer tidigt, men finns idag inte längre kvar. Samtliga av dem är från 1000-talet, de flesta är dekorerade med ett kors och tillhör typen som restes i Mälardalen under slutet av vikingatiden för att markera den nya kristna tron. Haninges runstenar berättar mest om släktband och placerades på gränsen mellan olika vikingatida gårdar, eller längs vägar och farleder. Men vissa stenar säger lite mer om dem som nämns på stenarna.

En av de försvunna stenarna stod längs Husbyån i Broby och säger helt kort Gunnlög och Gudlög reste stenen efter Öjvind, sin fader. Stenen är en av de tidigaste omnämnda stenarna i Haninge och beskrevs av prosten Andreas Arvidis 1668 i hans rapport till Rannsakningar efter antikviteter, men den har varit försvunnen sedan 1800-talet. Det har stått flera stenar längs Husbyån, vilken under vikingatiden var ett större vattendrag och en viktig farled.

Svartvit bild av en runsten framför en skog.
Runsten i närheten av Södra Beteby i Haninge. Foto: Arne Collmo, Haningen hembygdsgille.

På en berghäll längs Dalarövägen hittar vi en ristning med ett ringkors och där det står Gu…(och) Gunna läto hugga denna sten och (göra) denna bro … sin. Vi saknar början av det första namnet och till vems minne ristningen gjordes, men vi lär oss att Gunna tillsammans med någon lät hugga stenen och bygga en bro. Det finns många stenar som nämner bygget av en bro och detta var nog ett viktigt åtagande. Att ristningen nämner en bro berättar för oss att ristningen var placerad längs en väg och troligtvis var detta en vikingatida streckning av vägen till Dalarö.

På en sten i närheten av Södra Beteby står det … (reste) denna sten efter Jörund, sin son, som var västerut med Ulf, Håkons son. I det här fallet vet vi inte namnet på den som lät hugga stenen, men vi lär oss att den är tillägnad Jörund, som är son till den som gjorde stenen och att Jörund rest med Ulf Håkansson på ett vikingatåg till England. En av mina favoritstenar i Haninge är den som står i närheten av stenen om Jörund. Det är en vacker sten, prydd med ett kors och en orm i fågelperspektiv. Ormslingan är fylld av vackert utförda runor, men texten är oläslig och det är bara ren rappakalja. Varför göra en fin runsten som ingen kan läsa? Var ristaren inte läskunnig eller var det ett skämt?

Utgrävningen I Viggbyholm, andra besöket

Utgrävningarna i Viggbyholm som jag började skriva om i somras, har nu kommit in i ett spännande skede.  Vid mitt förra besök höll arkeologerna fortfarande på att planera och starta upp arbetet. De hade redan en ganska bra uppfattning av vad som fanns på platsen, men några intensiva månaders arbete återstod för att få ut så mycket som möjligt innan exploateringen av marken kunde påbörjas.

Tre personer som gräver fram arkeologiska fynd.
Silverskatten grävs fram. Foto: Arkeologerna.

När jag besökte utgrävningen i oktober tillsammans med vår fotograf Niclas var Arkeologerna och Uppdrag Arkeologi i slutfasen av undersökningen. Magnus Lindberg berättade för oss om de upptäckter som de hade gjort under hösten och hur detta kommer att påverka vår syn på vikingatiden, alltså vilken ny kunskap som projektet har gett oss.

Silverskatter gömda i jorden

Vad arkeologerna inte hade berättat för oss, men antytt, var att de under sommaren hade hittat en silverskatt. Eftersom nyheter om guld- och silverfynd vid arkeologiska utgrävningar kan göra att utomstående tar sig till utgrävningen och gräver olovligt, väljer arkeologer ofta att vara tysta om specifika fynd, även mellan kollegor. Nu fick vi veta att silverfyndet från Viggbyholm bestod av åtta halsringar och två armringar av silver, tolv mynthängen, två pärlor och en ring.

Halsringar, örhängen och andra smycken från vikingatiden.
Silverskatten. Foto: Acta Konserveringscentrum.

Silverskatter eller så kallade ädelmetalldepåer från vikingatiden är inte ovanliga och en stor mängd silverskatter har hittats i Skandinavien och i andra delar av Europa där vikingarna bosatte sig. Det kan röra sig om ett fåtal föremål av guld, silver eller koppar, men ibland riktigt stora depåer med tusentals mynt och föremål. I vissa fall rör det sig om just en skattgömma där en stor mängd mynt eller silverobjekt har gömts undan. I andra fall så rör det sig om något som tolkats som ett offer, till en gud eller inför något som ägaren ska göra. Arkeologerna har ännu inte gjort en tolkning av silverskatten från Viggbyholm, så om detta är en skattgömma eller ett offer får vi vänta med att tolka till senare. Vad vi vet är att skatten är från omkring år 1000 och att den begravdes under ett av långhuset på platsen.

Ett hus säger ingenting, 20 berättar en hel historia

Även om silverskatten var ett roligt och unikt fynd, så var detta inte allt som hittades vid utgrävningarna på platsen. Magnus Lindberg påpekade vid vårt besöka att just upptäckten av en stor mängd järnåldershus, kommer att ge möjligheten att tolka hur livet på en gård från slutet av järnåldern såg ut och hur gården utvecklades. Totalt hittades 20 olika hus. Men det var inte en by som arkeologerna hittade, utan en gård som hade byggts upp i olika generationer och som haft flera separata byggnader. Den typiska vikingatida gården bestod av ett större långhus eller hall, boendehuset och ett flertal mindre hus med specifika funktioner, till exempel förrådshus och verkstadshus. Det tidigaste huset dateras till folkvandringstid, cirka 400–550 efter vår tideräkning, och det sista huset dateras till slutet av vikingatiden, efter år 1000. Under den här perioden har alltså folk bott på platsen, byggt och flyttat flera till olika byggnader under mer än 500 år. Och under en av de sista faserna har alltså någon lagt ner en silverskatt i ett av de största husen. Varför? Ja, vi får invänta arkeologernas fortsätta arbete med materialet. Svaret kanske finns i rapporten när arbetet är klart.

Om du som privatperson hittar fornfynd av guld och silver kan staten komma att betala dig hittelön för fyndet, om du lämnar in det till ett museum eller länsstyrelsen. På så sätt uppmuntras folk att lämna in fornfynd som de hittar till myndigheterna, så att de kan registrera det och få ut så mycket information om fyndet som möjligt.

Arkeologerna analysera allt som hittats

Den 21 oktober när Niclas och jag besökte undersökningen var det bara några arbetsdagar kvar i fält, därefter var platsen slutundersökt och exploateringen kunde påbörjas. Vid den tidpunkten bör arkeologerna ha förstått anläggningarna på platsen och haft tid att gräva ut dem. Efter denna fas kommer platsen att exploateras och de historiska lämningarna försvinner för alltid. Därför är det viktigt att arkeologerna får den tid som de behöver för att undersöka platsen och dokumentera de lämningar som finns där. Arkeologi utförs inte bara på förhistoriska platser, utan en arkeologisk undersökning utförs även på yngre fornlämningar. Mänskliga lämningar som är äldre än 1850 och som “är varaktigt övergivna” kan vara skyddade av kulturmiljölagen. Ibland handlar undersökningarna om silverskatter som den från Viggbyholm, men ibland även om porslin och järngrytor från ett 1800-tals torp. Just järngrytor kan vara viktiga, eftersom vissa grytor lätt kan kopplas till en viss period. Då kan lämningen där grytan hittades enkelt dateras. Är torpet äldre eller yngre än 1850?

Vi kommer besöka arkeologerna igen och undersöka hur deras fortsatta arbete med fynden från Viggbyholm, eller Vikby som platsen hette på äldre kartor. Det kommer jag att skriva om i en framtida blogg och förhoppningsvis kan vi då säga mer om de som bodde på platsen under 500 år under slutet av järnåldern.

Varför gräver arkeologerna i Viggbyholm?

Tre personer i hjälmar och skyddsvästar gräver i marken framför en grävmaskin.
Intensivt arbete pågår. Foto: Arkeologerna, SHM.

Texter om en utgrävning, del 1

Den första juni i år inledde Arkeologerna på Statens historiska museer, i samarbete med Uppdrag Arkeologi, slutundersökningen av en fornlämning intill Skördevägen i utkanten av Viggbyholm, Täby. Det är en av de största arkeologiska utgrävningarna på flera år i Täby. Undersökningen avslutas i fält i oktober, men efter det kommer arkeologerna att ha ett omfattande arbete med att undersöka alla fynd och sammanställa den information som har kommit fram.

Jag kommer följa arbetet i tre blogginlägg. I detta, det första kommer jag att berätta om bakgrunden till undersökningen och platsen. I det andra inlägget tittar jag på vad som kommit fram under fältarbetet och vilka slutsatser arkeologerna har gjort. Avslutningsvis kommer jag att följa med arkeologerna in och titta på det arbete som genomförs efter att grävandet avslutats.

Varför gräver arkeologerna här och varför just nu?

Hundratals arkeologiska undersökningar görs varje år i Sverige och framför allt i Stockholmsregionen. Här bredvid E18 i Viggbyholm ligger en sedan tidigare känd fornlämning med vad som tolkats som en boplats och ett par gravfält. Arkeologer har varit här flera gånger tidigare för att förstå hur platsen har använts och hur länge. Nu planerar Täby kommun att bebygga området med bostäder och en idrottshall och därför måste arkeologer gå in och undersöka området för att få en större förståelse för platsen innan lämningarna tas bort och området kan exploateras. Sådana här undersökningar genomförs året runt av arkeologer innan ny infrastruktur eller bebyggelse kan anläggas i ett växande Stockholm. Ett första steg är ofta en utredning, där en bedömning måste göras om det finns något av arkeologiskt intresse i området. Detta sker både genom studier av kartor och tidigare undersökningar i området, men även på plats för att hitta spridda spår av mänsklig aktivitet de senaste 10 000 åren. Lite som att hitta en nål i en höstack, men som bygger på detaljerade studier om platsens historia och naturliga förutsättningar.

Arkeologiska undersökningar, viktiga instrument för att bevara kulturarvet

Efter detta följer en förundersökning vilken är en lite större undersökning i fält, där syftet är att mer i detalj bestämma omfattningen av fornlämningen. Ofta räcker det innan exploateringen av bostäder eller vägar påbörjas. Efter förundersökningen vet vi kanske så mycket om platsen att exploateringen kan genomföras utan att fornlämningen behöver påverkas. Eller så har länsstyrelsen gjort den tolkningen att den aktuella fornlämningen är så pass unik och värd att bevara för framtiden att bygget måste stoppas. Om inte, så kommer det att krävas att en slutundersökning genomförs, vilket är det vi ofta kallar en arkeologisk utgrävning. Syftet är då att undersöka hela det område som täcks av fornlämningen och att få ut så mycket information som vi kan innan fornlämningen tas bort och bygget kan genomföras. En slutundersökning är en destruktiv process och betyder att delar eller hela fornlämningen kommer att försvinna och målet är alltid att undvika detta. Länsstyrelsen har gjort bedömningen att fornlämningen vid Viggbyholm måste tas bort innan kommunens byggplaner inleds. Fornlämningen kommer därför att förstöras och tas bort, men den kommer samtidigt att ge oss viktig information om livet i denna del av Stockholm under vikingatiden.

Vad är det då för plats som arkeologerna undersöker?

Fornlämningen ligger nära en tidigare gård vid namn Vikby, som tros vara en av föregångarna till den större gården Viggbyholm som gett området dess namn. Redan 2013 kunde arkeologer belägga att det i området fanns lämningar från en boplats som använts under järnåldern, men hur stor platsen var och när den användes var oklart. I närheten av den fornlämning som grävs ut idag finns även flera gravfält med dateringar till järnåldern vilket är typiskt för större järnåldersgårdar. Placeringen av gravfält nära gården var ett sätta att markera att “här har vi alltid bott, detta är vår mark”. 2018 genomförde Arkeologerna en mer omfattande förundersökning av platsen vid Skördevägen och de kunde då dra slutsatsen att det rörde sig om en större boplats med datering till järnåldern och med betoning på vikingatiden (ca 750-1050e. Kr.) och kanske bestod platsen av ett par enskilda gårdar. Kanske var dessa föregångare till det medeltida Vikby. Fornlämningen ligger idag ett bra stycke från vattnet, men eftersom strandlinjen vid slutet av järnåldern gick ca 4 meter högre upp låg gårdarna vid Viggbyholm då vid en vik till Östersjön. Detta var en viktig ekonomisk resurs och betydande för transporter i en värld utan bra vägar. 

En slänt som är delvis uppgrävd. I bakgrunden en skog och en väg
Överblick över området som undersöks: Östersjön skymtar i bakgrunden. För tusen år sedan nådde havet nästa ända fram. Foto: Leif Grönvall, Täby Hembygdsförening.

Tusen år av historia träder fram

Jag besökte undersökningen i början av juli för att lära mig lite om platsen och hur de har tänkt kring projektet. För en oinvigd betraktare ser det nog mest ut som en slänt fylld med sten och stenblock. Tillsammans med John Hamilton, specialist på järnåldershus, går jag runt på ytan och lämningar från långhus, gravar och eventuella hamnanläggningar träder fram. Det är fortfarande tidigt i undersökningen och arkeologerna håller som bäst på att rensa fram på ytan som ska undersökas och bygger upp olika teorier om vad som är vad och hur områdets olika delar hänger ihop. Jag har själv varit med och arbetat på flera olika utgrävningar och det här är en spännande fas som kräver ett stort uns tålamod och erfarenhet. Sakta men säkert kommer lämningarna som finns gömda i jorden att träda fram. Då kommer hus och gravar att bli tydligare och vi kommer att kunna se hur denna plats användes för tusen år sedan, vi kommer att få en kunskap om de som bodde här för tusen år sedan. Under de kommande veckorna hoppas arkeologerna på att kunna besvara frågor som: Är det en hamnanläggning vi kan se i östra kanten av området? Har vi här resterna från två gårdar? Var de i sådana fall samtida eller befolkade under olika tidsperioder? När började folk bo på den här platsen och hur länge?

Arkeologerna och Uppdrag Arkeologi kommer i augusti och i höst att ha flera allmänna visningar för den som vill veta mer om platsen och det arbete som pågår. Nästa visning är planerad till 26 augusti klockan 17.30, och på Arkeologidagen den 30 augusti kommer två visningar att hållas 09.30 och 11.30.

Läs mer om arbetet och framtida visningar på:

Arkeologernas hemsida: https://arkeologerna.com/uppdrag/vikingatida-vikby/

Uppdrag Arkeologis hemsida: http://www.uppdragarkeologi.se/viggbyholm 

Täby hembygdsförening skriver även kontinuerligt om grävningen i sin tidskrift Fornminnesnytt: https://www.hembygd.se/taby/page/35750 

Tre platser från järnåldern, väl värda ett besök

Trädstammar som står i en skog. Stenbumlingar på marken.
Jordbro, gravfältet. Bildupphovsrätt i Sverige. Fotograf: Johan Stigholt.

De senaste två veckorna har jag liksom många andra arbetat mer hemifrån och begränsat hur jag reser och mängden människor jag träffar. Ett viktigt sätt att hindra smittspridning och avlasta sjukvården. Tanken med min bloggtext var ursprungligen att den skulle vara en historisk reflektion om hur tidigare pandemier påverkat vårt samhälle sedan vi blev bofasta för ungefär 12 000 år sedan i Mellanöstern, och för 6000 år sedan i stora delar av Sverige. Men i likhet med mig så tror jag att många är trötta på att läsa om coronavirusets som av förståeliga skäl upptar en stor del av vårt informations- och nyhetsflöde idag.

Så långt det går försöker jag att ge mig ut, åtminstone en gång per dag. Ofta bara på en kort promenad eller löprunda, men under helgerna försöker jag ge mig ut på längre turer. Med tanke på mängden människor som jag möter, tror jag att jag inte är ensam om att tänka så. Detta är bra för folkhälsan, men i stället för att trängas i Stockholms parker så vill jag i denna blogg rekommendera några arkeologiska platser i länet som är väl värda ett besök.

Tre av mina arkeologiska favoritplatser i Stockholms län är Jordbrogravfältet, Vidbynäs gravfält och Runsa fornborg. Dessa representerar tre miljöer, typiska för järnåldern, och är fascinerande arkeologiska besöksmål.

Jordbrogravfältet i Haninge kommun, med över 800 gravar, är ett av de största gravfälten i Sverige från äldre järnåldern (cirka 500 f.Kr till cirka 300 e.Kr.), men här finns även gravar från bronsåldern (cirka 1800–500 f.Kr.) och yngre järnåldern (cirka 300–1000 e.Kr.). Jordbrogravfältet består av en stor variation gravformer, skeppssättningar, resta stenar och stensättningar i olika geometriska mönster. En liten del av gravfältet har undersökts, senast av Stockholms universitet. Detta har gett oss värdefull information om gravskicket och ritualer som fanns på äldre järnåldern. Många av gravarna finns kvar och gravfältet är unikt välbevarat.

En skog vid kanten av en sjö.
Vy över terrasseringar vid Vidbynäs gravfält och sjön Turingen. Foto: Johanna Eklöv.

Vidbynäs gravfält i Nykvarn kommun, är ett mindre gravfält än det i Jordbro. Gravarna är främst från yngre järnåldern, men det ligger vackert i sluttningen ner mot sjön Turingen och i området finns det andra lämningar från stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Vidbynäs gård och runstenen vid Turinge kyrka visar på platsens kontinuitet under en lång tid. Nykvarn kommun har nyligen rustat upp Turingeleden, en 3,8 kilometer lång vandringsled längs sjön Turingens södra sida. Med utgångspunkt från Vidbynäs gård passerar leden flera fornlämningar och har en bedårande natur. Runt sjön ligger även flera fornborgar som är värda ett besök och området är rikt på skålgropar och hällristningar från bronsåldern.

Nordväst om Upplands Väsby med utsikt över Mälaren och Sigtuna ligger Runsa fornborg, ett befästningsverk som visar på upprustningen runt Mälaren för 1500 år sedan, under den period som arkeologerna kallar folkvandringstiden. Runsa är nog den plats av de tre som ligger mest otillgängligt, men efter en kort promenad uppför berget nås lämningarna av vad som en gång var en befäst bosättning. Här uppe finns även en magnifik utsikt över inloppet mot Sigtuna. Nedanför borgen ligger även en av Sveriges största skeppssättningar som är 53 meter lång och flera gravfält, främst från yngre järnåldern. Norr om borgen har arkeologer även undersökt vad som tros vara Runsas förhistoriska hamn.

Utsikt över vatten från en hög kulle.
Utsikt från Runsa fornborg mot Sigtuna. Foto: Alf Nordström.

Dessa var tre av mina favoriter, men det finns många fler platser att upptäcka. På vår besöksmålskarta finns fler förslag på besöksmål. Museet har i dagarna publicerat korta digitala visningar som också ger förslag på fler platser att besöka. Stockholms hembygdsförbund har under de senaste åren tillsammans med lokala hembygdsföreningar rustat upp och anlagt flera vandringleder, till exempel Fornstigen på Ekerö, Kustleden och flera leder i skärgården. Flera av länets kommuner har också på sin webbsida information om kulturhistoriska vandringar och platser. Genom Riksantikvarieämbetets webbapp Fornsök finns information om länets och landets alla registrerade fornlämningar. Möjligheterna är många, så ge dig av ut och upptäck en liten del av länets historia.

Om arkeologins förhållande till alla dessa fynd

Museipedagog visar en skelettgrav för en grupp barn och vuxna vid Broby bro.
Museipedagog visar en skelettgrav för en grupp barn och vuxna vid Broby bro. Foto: Elisabeth Boogh.

Fynden från arkeologiska utgrävningar är nog det som fascinerar mest med arkeologi. Som arkeolog får man ofta frågor som: Vad är det bästa som du har hittat? Får du extra betalt om du hittar guld? Eller den vanliga frågan av besökare vid en utgrävning: Har ni hittat något? Det här är naturligtvis en öppnande fråga där man vill visa intresse och veta mer om undersökningen.

Vid en arkeologisk slutundersökning, eller det vi ofta kallar utgrävningen, hittar man alltid något, annars hade den arkeologiska slutundersökningen aldrig genomförts. En arkeologisk utgrävning genomförs av två anledningar, antingen som del av ett forskningsprojekt eller som del av exploateringsprojekt när till exempel nya bostäder eller vägar ska byggas. Vid ett forskningsprojekt har en plats med stort forskningsvärde valts ut och ofta föregås detta av detaljerade studier om platsens historia. Vid ett exploateringsprojekt är utgrävningen det sista av flera steg där möjliga fornlämningar undersökts i utredningar och förundersökningar. När slutundersökningen inleds så har Länsstyrelsen beslutat att det på platsen finns en fornlämning/fornlämningsmiljö som måste tas bort. Med andra ord, när arkeologerna sätter spaden i jorden så vet de ofta ganska bra vad som finns eller kan finnas på plasten och några fynd kommer de alltid att hitta.

Arkeologi betyder så mycket mer än att hitta saker, men det är trots allt mycket roligare när man hittar något. Det kan vara ett stenredskap, kantkedjan av en grav eller grunden till ett hus. Upptäckten av ett fynd ger ofta en tillfredställande känsla av att man hittat något spännande, lyckats hitta något som kan säga mer om platsen som undersöks eller i alla fall något som visar på att man fortfarande gräver något som skapats av människor. Men var man hittar något har ofta större betydelse än vad man hittar. Inom arkeologin skiljer man på det som hittas i en kontext och det som hittas utan kontext. Ett lösfynd som hittas i ploglagret saknar kontext, hur hamnade föremålet i jord, vem använde föremålet och hur användes det? En dräktnål i silver som hittas i den lösa jord som plogats under flera år kan vara vacker att titta på, men vi kommer inte kunna säga mycket om vem som bar nålen och varför den hamnade här.

Att hitta ett föremål i kontext betyder att man hittat föremålet i ett sammanhang och att det är möjligt att återskapa lite om föremålets och platsens historia. Om en keramikskärva hittas i en eldstad tillsammans med några djurben så kan vi nog anta att skärvan är från ett matkärl, men om vi hittar skärvan i en grav blir tolkningen en annan. Påträffas fynden i kontext ger det oss också större möjlighet att datera den plats där fyndet hittades. Om vi kan datera keramiken vi hittade så kan vi även datera eldstaden eller graven. Då kanske vi kan säga att för 1200 år sedan satt någon här vid eldstaden och lagade mat, eller att personen i graven begravdes i slutet av vikingatiden. Dräktnålen som vi hittade i ploglagret kan vi kanske genom dess stil datera, men det säger inget om platsen eller sammanhanget.

Arkeologiska fynd på marken.
Moderna fyndmaterial från schakt E vid utredning på Baggensvägen 50. Foto: Margareta Boije

Att hitta saker inom arkeologin är med andra ord både roligt och viktigt för tolkningen. Men föremålens värde i sig ganska lågt, varför stölder och försäljning av antika föremål har alltid förvånat mig. Om vi inte kan säga något om hur det hittades eller vem som hittade det så är ju dess informationsvärde ganska begränsat. Det är genom föremål som vi kan göra tolkningar om vad som hänt och de blir centrala när vi berättar om utgrävningen och berättar om förhistoriska och historiska platser på museer. Efter utgrävningen har vi sedan möjlighet genom olika analysmetoder att säga mer om hur kärlet tillverkats, vilken mat som kokats i det och mycket annat. Men det pratar vi mer om en annan gång.

Fynd från vendeltida kvinnograv.
Fynd från vendeltida kvinnograv. Foto: Anna Ulfstrand.

Och nej, jag får inte extra betalt om jag hittar guld. Det har aldrig hänt, men jag skulle nog bli extra glad. Det bästa som jag hittat? Lämningar från en bronsgjutares verkstad i norra Skottland var fantastiskt roligt och blev avgörande för den avhandling som jag skulle komma att skriva de följande fem åren. Spåren bestod av ett fåtal svagt brända keramik bitar, brända stenar och träkol, men genom dessa kunde vi återskapa hur och vad bronsgjutaren tillverkat för ungefär 2700 år sedan. Men det mest spektakulära fyndet som jag gjort är en myntdeponering på Agora i Aten. Till en början hittade jag några enstaka lösa mynt, men efter några timmar lyfte jag upp en klump av korroderade silvermynt som lagts ner i jorden i en tygpåse cirka 300 år f. Kr. Klumpen vägde 4,2 kilo och innehöll uppskattningsvis 400 hellenistiska silvermynt. Ett sådant fynd gör man bara en gång och är än i dag en av mina roligaste upptäckter som arkeolog. Påsen med mynten hade grävts ner bakom det som varit riksbanken i antikens Aten och en möjlighet är att den gömts där av någon som jobbat på banken. Att man fifflar med pengar på banker är tydligen inte bara typiskt för Sverige 2019, utan även de gamla grekerna.

Jättar, skeppssättningar och arkeologihistoria

För nästan 20 år sedan började jag jobba på en avhandling om bronsåldern och specifikt om en fornlämningstyp som kallas för skeppssättningar, det vill säga en långsmal spetsig anläggning som kan vara fylld med sten eller med jord och ibland ha resta stenar i sidorna som gör formen tydligare. Tanken var att inventera, det vill säga åka ut och titta på skeppssättningar för att se hur de ligger i landskapet och för att kunna säga något om vilken tidsperiod som de tillhör. Men något jag inte riktigt hade räknat med var att det som kallas skeppssättningar i många fall inte alls har en tjusig tydlig båtform.

Istället kunde det röra sig om allt mellan röriga, möjligen något ovala stenformationer, låga gräsbeklädda ”limpor” av jord som knappt syns ovan mark, till nästan runda monument med stora klumpstenar. Detta gjorde att jag började fundera på historien bakom skeppssättningarna. Varför kallas de skeppssättningar då en del med nöd och näppe, eller inte alls, kan liknas vid en båt. Varför har vi arkeologer klumpat ihop så många olika lämningar under en enda benämning?

Att lämningar som ser rätt olika ut hamnar under samma benämning är egentligen inte så konstigt. Orsaken är delvis att när man började med fornminnesinventeringarna för den ekonomiska kartan på 1950-talet, behövde man ha något att gå efter. Lämningar var tvungna att ibland pressas in för att kunna registreras inom ett begränsat antal kategorier och former. Men namnet skeppssättning visade sig ha en mer intressant historia.

Jättar

”Jthem een Moo belägen Emilan Broby i Betna Soken och Malmss kiörka benamdh Thole Moo huarest finnes een Jätte graff dher een Jätte skulle vara begraffuen, och hans Nampn ähr Tohle, Längdhen på hans graff ähr 43 al: bredhen 7 al: huilkens Hustru förmenes hetta Gissla. Een Mill ifrån Thole Moo ähr een annan Moo som heter Gislæ Moo huarest een Jättinna ähr Begrafuen som skulle hafua hettat Gisla som säijes och att hoon hafuer varit Tohle hustru Längdhen på hennes Graff ähr 40 al: och bredin 7 al: Strax bredh iempte finnes een Stoor kiellare Groop, som kallas Gisla kiellare ganska långh och bredh” (Rannsakningarna II 1969, s. 65).

Ovanstående är en av de många anteckningar som görs om förekomsten av jättar och monument förknippade med dem i och med det man kan kalla den allra första inventeringen av fornlämningar, de så kallade Rannsakningarna efter antikviteter, som gjordes i slutet på 1600-talet. Deras gravar ”jättehögar” eller ”jättegriffter” nämns på flera ställen i de första inventeringarna och vid arkeologiska undersökningar påträffas det man menade var ben efter jättarna. Det visade sig att dessa jättehögar och jättegriffter i många fall är samma monument som vi idag kallar för skeppssättningar.  På 1600-talet kom sig lämningens form av jättens kropp med huvudet i ena änden och fötterna i den andra. Det som vi idag menar är akter och stäv. Jättarna var inga sagoväsen utan det handlade om en form av storslagna varelser som levt i en gyllene forntid. Så när man under 1600-talet skriver Sveriges historia blir förekomsten av jättarnas gravar ett bevis för att Sveriges hade en viktig och fantastisk förhistoria.

Skeppssättningar

Lite längre fram i historien börjar jättarna allt mer att ifrågasättas, speciellt när man börjar sätta vetenskap mot det som kommer att kallas folktro och vidskeplighet. På 1800-talet börjar jättegravarna kallas för just skeppssättningar istället och man menar de är från vikingatiden. På så sätt fortsätter denna fornlämningstyp att vara viktig för den svenska historien, men nu som graven för en viking eller som monument över att där har det stått ett stort slag i forntiden. Idag kallar vi som sagt spetsovalerna fortfarande för skeppssättningar och inom modern forskning har de knutits samman med bland annat teorier om resor till ett dödsrike och sjöfart.

Min avhandling är inte klar än och jag tror inte jättarna eller vikingarna kommer få så stor plats i den i slutänden. Men det är intressant att fundera kring hur dessa spetsovaler byggda under olika tider, på olika platser och i olika material har klumpats ihop och fått en gemensam historia. Ibland har arkeologin varit så upptagen med att bygga den stora historien att man glömt bort att titta på hur det verkligen ser ut där ute i landskapet.

Om skribenten

Tove Stjärna är arkeolog och har tidigare arbetat på Stockholms läns museum.

De första svenskarna och arkeologisk forskning

Jonathan Lindströms två filmer, ”De första svenskarna”, som sändes på SVT i mitten av februari och som nu finns på SVT-play, är en spektakulär resa genom Sveriges tidigaste historia – från ca 11 000 till ca 500 före Kristus. De två programmen berättar om hur samhället och människorna som bor i dagens Sverige har förändrats genom flera stora migrationsvågor.

Det första programmet behandlar främst förändringar under perioden 11 000 till omkring 6 000 före Kristus. Det visar på stora populationsförflyttningar i Sverige och Skandinavien – både från nordost och söder när inlandsisen drog sig tillbaka. Programmet slutar med bondestenåldern, då en ny typ av samhälle växte fram i hela Europa. Del två behandlar perioden 5 000 till 500 före Kristus när en ökad befolkning och nya inflyttningsvågor formade ett mer hierarkiskt samhälle och skapade även en ny form av konflikter. Under den här period uppstod även användandet av metaller, vilket kom att förändra samhället igen. Den första delen presenterar en bild som också omtalats i andra tv-program som nyligen har sänts i tv och diskuterats i media. Man kan säga att i huvudsak är forskningen här överens. Den andra delen är mer spekulativ, även om forskningen är ense om den huvudsakliga utvecklingen.

Vad jag framför allt gillar med de två programmen är hur välarbetade de känns som filmproduktioner. Lindströms berättande varvas med välgjorda digitala animationer och små filmsekvenser om händelser från dåtiden. Det gör att framställningen är mycket pedagogisk och förhoppningsvis kommer filmerna att ha ett värde även framgent. Ett exempel på detta är sekvensen i början av filmen när Lindström sitter vid Kaknästornet och diskuterar inlandsisen och vattennivåerna. Det är en situation som vi redan känner väl, men som genom sin framställning blir väldigt illustrativ och konkret.

Forskningen som ligger bakom det som presenteras i de två programmen, demonstrerar väl hur arkeologin har utvecklats de senaste åren. Arkeologisk forskning, liksom uppdragsarkeologin har under de senaste decennierna i allt högre grad börjat använda metoder och tekniker från andra discipliner. I ”De första svenskarna” får vi bland annat träffa forskare som arbetar med genetik, geologi, språkhistoria och kemi för att få en heltäckande bild av de första svenskarna. Arkeologin har visserligen alltid stött sig på metoder från andra discipliner. Det arkeologiska fältarbetet har sitt ursprung ur geologisk metod och militär arbetsorganisation, och kemiska analyser för olika syften har länge varit god praxis. Idag ser vi dock en allt tydligare användning av metoder och data från vitt skilda vetenskaper, där de andra vetenskaper inte används för att besvara en specifik fråga utan är en central del av den forskning som utförs.

De två programmen bygger på flera olika forskningsprojekt, som har belyst populationsförflyttningar i olika delar av Sverige och Europa, och blir därför väldigt selektiv i hur och vad som presenteras. Kärnan i produktionen är den genetiska forskning som under de senaste åren har förändrat hur vi ser på de första människorna i Europa. Genom analyser av aDNA (historiskt DNA) har forskarna möjlighet att på ett helt nytt sätt studera hur människorna såg ut, deras släktskap och hur individer och grupper har rört sig i Europa under historien. Detta är en forskning som har skapat stort medialt intresse, men som också har ifrågasatts inte minst för att det ger associationer till rasbiologin. Andra forskningsprojekt som ingår i det material som presenteras har studerat den mänskliga dieten, metallers sammansättning och ursprung, språkets utveckling samt klimatförändringar. Att naturvetenskapliga tekniker de senaste åren har haft sådant genomslag har flera orsaker: teknikerna som används är i dag billigare och mer effektiva, men digitala framsteg har också gjort det möjligt att behandla en mycket större mängd data. Arkeologisk forskning har förändrats även på andra sätt, inte minst genom hur arkeologisk teori har skapat och utvecklat nya frågeställningar och perspektiv.

Den här typen av program är viktiga för att sprida den forskning som varje år genererar en stor mängd avhandlingar, artiklar och böcker och som annars är svår för många att ta till sig. Det skapar också ett intresse för historia, forskning och ställer frågor om vilka vi är. Visst kan man vara kritisk till att Lindström använder ganska breda penslar och sällan lyfter fram några källkritiska reservationer, men framställningen skapar ett intresse för de skeenden som presenteras. Arkeologi har länge haft ett stort publikt intresse, vilket kan kopplas till vårt engagemang av att förstå vårt ursprung. Stockholms läns museum organiserar varje år flera evenemang med fokus på det regionala kulturarvet och arkeologin. Antalet besökare vid dessa aktiviteter visar på att intresset för arkeologi inte bara är kopplat till de stora frågorna utan likväl till det regionala och lokala sammanhanget.

Om skribenten

Daniel Sahlén är fil. doktor i arkeologi och anställd på Stockholms läns museum