Under hösten har vi kunnat följa första delen av SVTs Historien om Sverige. Där har vi har mött människor och berättelser från flera tusen år. De första tre programmen täckte in forntiden eller de förhistoriska perioderna. Följande två program behandlade medeltiden fram till Gustav Vasas död. Nu i vinter börjar SVT att sända de sista avsnitten som tar oss fram till nutid. Många spännande timmar väntar. Parallellt med serien har SVT även sänt Historiskt eftersnack som har diskuterat några av frågorna från programmet och en förenklad version som riktar sig till barn.

Liksom andra kan jag inte motstå att jämföra med TV4s serie som kom för drygt 10 år sedan med namnet Sveriges historia och som hade lite av samma syfte, att lyfta fram den senaste forskningen om Sveriges historia. I TV4s serie får vi följa Martin Timell och Dick Harrison genom historien, där Harrisson är den som står för förklaringen av ny kunskap och Timell som ställer frågorna. I SVTs serie får vi istället följa Simon J Berger som lägger ut ett historiskt raster av platser och personer. En mängd forskare medverkar för att uttala sig om de senaste forskningsrönen. Troligtvis berättar detta mycket om olika tiders syn på historia.

Intresset från serien har varit stort, men programmet har också kritiserats. Vissa har saknat information och berättelser från deras del av Sverige, andra tycker att det saknats fakta och mest varit en massa flum. Det är verkligen inte lätt att berätta 15 000 års historia från ett ganska stort land som Sverige på 10 avsnitt och totalt 10 timmar. Personligen tycker jag att det är en imponerande serie, men jag saknar en tydligare ramberättelse. Vem är det programmet vänder sig till? Min uppfattning är att för att förstå mycket av det som diskuteras i de olika avsnitten behövs en ganska god förförståelse för det huvudsakliga historiska skeendet. När hände vad, varför och hur.

Framställningen bygger i hög grad på ny forskning som under det senaste decenniet har skakat om och revolutionerat arkeologisk forskning. Framför allt forskning om DNA som har genomförts i Sverige och Europa, men även studier av klimatförändringar och ny förståelse för människors rörelsemönster. Mycket bygger på användandet av naturvetenskapliga metoder för att besvara arkeologiska frågor. Att använda naturvetenskap inom arkeologin är inget nytt, utan har varit del av den arkeologiska disciplinen sedan ämnet föddes på slutet av 1800-talet. Det som är nytt nu är att de arkeologiska frågorna är mer centrala i användandet av olika naturvetenskapliga metoder och att i och med internet och utvecklingen av datateknik har vi idag unika möjligheter att arbeta med stora datamängder, det som på engelska kallas big data. Slutsatser om klimatförändringar har till exempel sedan länge varit känt och har varit del av den arkeologiska berättelsen, men nu har vi helt andra möjligheter att studera hur klimatet har förändrats globalt och dess konsekvenser på lokal nivå. Lite om denna nya forskning har nyligen publicerat av Stockholms läns museums i boken Mobilitet och rörelse, fältarkeologiska perspektiv. Den går att ladda ner som PDF. Mobilitet och rörelse – Seminarierapport NR. 9 (kulturarvstockholm.se)

Efter första avsnittet hade jag en intressant diskussion med ett par av mina kollegor som inte är arkeologer. De ifrågasatte några av de kommentarer som det medverkande forskarna tog upp. Hur vet de det, är en fråga som jag även hört andra ställa. Lite hör detta nog ihop med hur SVT berättar historien. Flera världsledande forskare kommer med korta påstående för att fylla ut det huvudsakliga narrativet. Det ska ge bilden av att historia är komplex, vilken den är, men skapar även utrymme för frågan Hur vet vi det. Detta skiljer sig från Timells och Harrisons resa där Harrisson medverkar som experten som kommer med tydligt resonemang och bygger upp detta med fakta. Framställningen blir då mer Så är det, vi har bevisat det. Men som vi som arbetar med arkeologi och även annan forskning vet, all forskning bygger på tolkningar. Dessa kan komma att ändras om vi får ny kunskap. Bakom de olika forskarnas påståenden i Historien om Sverige finns ofta en gedigen och omfattande forskning, men i serien är de rykta ur sitt sammanhang och verkar mesta vara tyckanden. Det är beklagligt och det vore bra om det fanns mer utrymme i de olika programmen att diskutera den bakomliggande forskningen. Som andra har sagt före mig, varför presenteras inte andra tolkningar? SVT har i Historien om Sverige valt att berätta historien med breda penseldrag. Det finns lite tal om arkeologiska perioder eller årtal, eller vad som skiljer olika tidsperioder eller olika grupper inom det som i dag är Sverige. Kanske är detta symtomatiskt med att vi nu befinner oss i en mellanperiod. Ny forskning har omkullkastat eller ifrågasatt gamla sanningar och forskarna håller på att leta sig fram till en ny ramberättelse. Eller kanske är detta ett berättande som SVT använt sig av för att göra historien mer intressant och spännande.

Historien om Sverige lyckas bra med är att lyfta några av de stora forskningsfrågorna. Detta har märkts inte minst genom den debatt som serien skapat och mängden frågor och åsikter som vi inom museisektorn möts av under hösten. Det är roligt och visar på att det finns ett starkt historieintresse. Förhoppningsvis kommer vi vid Sveriges museer lyckas möta detta intresse och ge exempel på hur arkeologerna vet att det var en ritual, vilka platser här i länet som är del av berättelsen om Sverige, varför så många tänker romartiden – och alla andra frågor som ni våra besökare har. Stockholms läns museum kommer under våren att berätta mer om mängden platser som finns i Stockholm som berättar om Sveriges och länets historia. Hoppas vi möts då!

Stockholms läns museum firar 40 år i år, vilket gör oss till landets yngsta länsmuseum. När museet grundades 1983 var syftet främst att bedriva vetenskaplig insamling och dokumentation samt utåtriktad verksamhet. Men snart blev också uppdragsarkeologiskt arbete viktigt. I månadens blogginlägg tittar jag tillbaka på några av de projekt som varit centrala för museets arkeologiska verksamhet. Sedan 2017 arbetar inte länsmuseet längre med arkeologiska uppdrag, men dessa projekt har ändå satt sin prägel på den arkeologiska verksamheten.  

Länsmuseet var aldrig någon av de större aktörerna inom uppdragsarkeologin i Stockholms län. Museets verksamhet kännetecknades snarare av mindre projekt men också av en del intressanta forskningsutgrävningar.

Det som främst karaktäriserar länsmuseets utgrävningsverksamhet är att större delen av de genomförda projekten har gjorts inom länet. Vad som är roligt när vi tittar tillbaka är att vi kan se arbeten från hela länet och en bredd av olika typer av projekt. Museet har gjort olika arkeologiska undersökningar från alla kommuner i Stockholms län, förutom Lidingö. Den första rapporten som finns publicerade är från 1987, en provundersökning av ett gravfält utanför Sigtuna. Gravfältet vid Åsby gård, Vidbo socken (RAÄ 63B) hade delvis undersökts på 1940-talet och på grund av utökningen av en närliggande grustäkt undersöktes ännu en del av gravfältet. Precis som på 1940-talet var gravarna fyndfattiga, men brända ben, ett stycke av brons och keramikskärvor hittades. Fyndmaterialet och gravtyperna pekar på att gravfältet anlades under järnåldern, men en närmare datering kunde inte ges.  

Undersökningarna vid Broby bro i Täby 1995 tillhör ett av de projekt som satt störst avtryck. Arbetet vid Broby bro hade formen av en delundersökning i samband med en ombyggnad av Frestavägen. Vid undersökningen hittades resterna av ett vikingatida och tidigt kristet gravfält. Tre gravar undersöktes och i en av gravarna hade en äldre kvinna begravits. Dateringen och gravkontexten ledde till att arkeologerna lade fram teorin att kvinnan i graven var Estrid, den kända runstensresaren Jarlabankes farmor, som själv rest två runstenar som står i närheten av gravfältet. En docka av kvinnan, återskapad av konstnären Oscar Nilsson, har ställts ut i flera sammanhang. Platsen undersöktes igen av Stockholms läns museum och Stockholms universitet i mitten av 2010-talet i en serie forskningsundersökningar. Men det som haft störst betydelse publikt har varit fyndet av den äldre kvinnans grav och möjligheten att detta är Estrid. Hon har blivit en populär symbol för vikingatidens mäktiga kvinnor. Se ett inslag på UR-play där museet arkeolog medverkar: UR Samtiden – Länsmuseerna berättar: Broby bro – gravar, runstenar och en historisk plats | UR Play

En undersökning som ligger längre tillbaka men som är minst lika intressant är undersökningarna av ett dödshus från neolitikum utanför Nykvarn. Sommaren 1993 undersökte länsmuseet flera fornlämningar i Turinge socken i samband med utbyggnaden av E20. Vid en av platserna som undersöktes hittade arkeologerna ett hus som kunde dateras till sen stridsyxekultur eller ca 2300 f. Kr. Byggnaden var beläggen på sydsluttningen vid en dåtida udde ut mot den lilla havsvik som idag är Turinges bördiga dalgång. Längs husets väggar hittade arkeologerna 20 gropar som var fyllda med brända ben efter minst åtta barn, män och kvinnor samt från får eller get. I groparna fanns även flera föremål från stridsyxekulturen, till exempel stenyxor och keramik. Den som vill läsa hela rapporten kan se att det fanns fler spår från rituell hantering av de mänskliga resterna och föremålen. Rituell hantering av de döda som känns igen från bland annat Motala Ström som jag skrivit om i en tidigare bloggtext. Läs bloggtexten här: Våld och krig – en realitet även under förhistorien (stockholmslansmuseum.se)

Kanske det största projektet som länsmuseet ledde var undersökningarna vid Barkarby och Kalvshälla. Arbetet inleddes 1995 och fortsatte i fem år. Arbetet med fyndmaterialet från alla dessa undersökningar slutfördes först för några år sedan. Kalvshälla är namnet på en by som försvann på 1870-talet, men människor hade bebott platsen i 3000 år och länsmuseets undersökningar kom att omfatta undersökningar från bronsåldern och fram till slutet på 1800-talet. En lång och spännande resa. Materialet från Kalvshälla är ganska typiskt för material från Stockholmstrakten och är lämningar från vanliga människors under olika tidsperioder. Men vad som är ganska unikt är att platsen har en så lång kontinuitet. På platsen kunde arkeologer följa boplatsen och gravfält och se hur dessa förändrades under 3000 år eller hundra generationer av människor. Alltså är den representativ för hur livet här i Stockholms län sett ut sedan bronsåldern. Museet har producerat en serie poddar som du kan lyssna på här: Poddavsnitt – soundcloud.com

Detta var några av alla de undersökningar som Stockholms läns museum gjort under de år som museet hade aktiv uppdragsarkeologi. Det finns många fler, men dessa är några av de som jag tycker är mest intressanta. Som arkeolog vid museet kan jag naturligtvis ibland tycka att det är synd att vi inte längre arbetar med uppdragsarkeologi och att jag därmed inte kan vara ute i fält. Men samtidigt genomförs det så mycket intressant arkeologi i länet av andra aktörer och jag gör mitt bästa att följa allt som pågår. Jag ser det som en av mina huvuduppgifter att genom olika kanaler sprida denna kunskap om arkeologi till en intresserad och engagera publik.    

Förra veckan höll Länsstyrelsen sitt årliga event Arkeologi i länet. Ett evenemang som Länsstyrelsen i Stockholm organiserat de senaste tio åren för att lyfta fram arkeologiska undersökningar i länet som behandlats av länsstyrelsen. De senaste två åren har evenemanget i och med coronapandemin ställts in och det kunde märkas att det var efterlängtat att det organiserades igen. Detta är ett uppskattat tillfälle för oss som arbetar inom branschen att höra om arkeologiska undersökningar som genomförts, länsstyrelsens resurshantering och att träffa kollegor. Många av projekten känner vi naturligtvis till, men det är alltid kul att se mer i detalj om vad som har gjorts och om resultaten.   

Arkeologi i länet har formatet av ett seminarium där olika utförare som genomfört undersökningar i länet eller forskare bjudits in att berätta om projektets genomförande och resultat. Det är därför en bra genomgång av vad som gjorts arkeologiskt i länet under året. Föredragen har formen av antigen en längre presentation eller som en kortare blänkare. Årets presentationer hade en stor bredd och eftersom det hade varit ett uppehåll var det projekt från de senaste två åren som presenterades. Undersökningar av gravar vid Storkyrkan i Gamla stan, nyupptäckta hällristningar i Kärrtorp, historiska landskap vid Molnby (Vallentuna), nya rön om Biskopstuna (Österåker), vidare undersökningar av ett hamnläge vid Birka, trädgårdslämningar på Södermalm, den gropkeramisk boplatsen vid Norvik (Nynäshamn) och lämningar från Jungs glasbruk på Kungsholmen är några exempel på undersökningar som vi fick veta mer om. Dessa visar på den arkeologiska verksamhetens bredd i länet, gällande tidsperioder, geografi och typen av lämningar.

Utöver uppdragsarkeologiska projekt presenterade även några forskare pågående projekt som ökat kunskapen inom ett område, som till exempel Johan Rönnby vid Södertörns högskola som gav en längre presentation om undersökningar och upptäckter kring vasaskeppet ”Kraveln” ett av Gustav Vasas tidigare krigsskepp. Det avslutande presentationer hade också ett marinarkeologisk fokus. Jim Hansson från museet VRAK tillsammans med representanter från Polisen gav en genomgång kring hur olika myndigheter och marinarkeologer samverkar för att förhindra plundring av historiska vrak. En viktig och framgångsrik satsning.      

I år medverkade även jag själv och berättade om mitt arbete med 3D-fotografering av runstenar i länet och presentationen av runstenar i museets mobilapp Upptäck historien. Två projekt som finansierats av länsstyrelsen. Båda ingår i en större satsning under de senaste åren som syftar på att lyfta fram kunskapen om runstenar i södra delen av länet. Under 1990-talet och tidigt 2000-tal samarbetade länsmuseets med Täby kommun och Vallentuna kommun i skapandet av Runriket, som är en pedagogisk resurs och upplevelsemiljö kopplat till runstenar runt Vallentunasjön. För att skapa samma förutsättningar i södra delen av länet har jag de senaste åren arbetat med att lyfta fram runstenar på Södertörn digitalt. Fotografering av runstenarna i 3D syftar till att göra dessa mer tillgängliga men också att dokumentera dessa för framtida undersökningar. I guiden Runstenarnas landskap i Upptäck historien använder vi AR-filter (augmented reality, förstärkt verklighet) för att presentera olika runinskrifter digitalt. Nästa vecka lanserar vi ytterligare 14 runinskrifter i appen och sexstycken som presenteras med AR-teknik.

Reflektioner från evenemanget    

Vid årets Arkeologi i länet deltog ett stort antal arkeologer och från ett stort antal organisationer. Från uppdragsarkeologiska företag, museer, studenter och forskare vid universitet, hembygdsföreningar och naturligtvis från länsstyrelsen. Evenemanget är öppet men agendan riktar sig framför allt till yrkesverksamma. Det var roligt att se att det var så många studenter som deltog eftersom detta är ett bra tillfälle att få en genomgång av vad som sker inom arkeologin i länet, men också för att nätverka och träffa framtida arbetsgivare. Ett medskick till de medverkande arkeologerna är kanske att fokusera mer på att berätta om sitt projekt än att återge exakt vad som hittats. Den som är intresserad av alla fynd och stolphål kan ju läsa rapporten.

Det var roligt att se att flera av föredragen redan innan hade presenterats på länsmuseets webbinarieserie. Andra föredrag kan komma att delta i länsmuseets webbinarier under det kommande året. Våra webbinarier har ett liknande syfte i att öka kunskapen om arkeologi som utförs i länet, men är riktad mot en breddare publik än de yrkesverksamma. Länsstyrelsen är den myndighet som ansvarar för arkeologiska undersökningar av fornlämningar och att kapitel två i kulturmiljölagen, som skyddar fornlämningar, efterföljs. Att bevara och skydda fornlämningar kostar staten och företag pengar och det är därför viktigt att kunskapen om det som görs kommer ut till så många som möjligt. Vår roll som regionalt museum är att öka kunskapen och tillgängligheten till kulturmiljöer i Stockholms län och här är våra webbinarier om arkeologi ett viktigt forum. Vår mobilapp Upptäck historien har blivit ett annat viktigt redskap.  

Tidigare i höstas tilldelades Svante Pääbo Nobelpriset i fysiologi/medicin för sin kartläggning av neandertalares DNA. Detta är andra gången forskning med anknytning till arkeologi tilldelas Nobelpriset. Willard Libby fick 1960 nobelpriset i kemi “för sin metod att använda kol-14 för åldersbestämning inom arkeologi, geologi, geofysik och andra vetenskapsgrenar”. Libby hade arbetat med studier av radioaktiv strålning sedan 1930-talet och deltog även i Manhattanprojektet som utvecklade atombomben. Hans arbete med kol-14 metoden utvecklades från upptäckten av att levande organismer lagrar kol-14 isotoper, men att kol-14 faller sönder eller halveras hos döda organismer. Detta upptäckte Libby blir en kemisk klocka om det är möjligt att beräkna hur hastigt kol-14 faller sönder. Sedan Libby publicerade sina upptäcker har metoden utvecklats ytterligare och i dag är den en av de viktigaste metoderna att datera organiska material inom arkeologin och andra discipliner.

Att forskning med kopplingar till arkeologi får den högsta utmärkelsen för vetenskap visar på det stora intresset för vår tidigaste historia och vårt ursprung. Att det är användandet av naturvetenskapliga metoder som prisats är naturligt, det är främst den typ av forskning som uppmärksammas genom Nobelpriset. Samtidigt är det inte oväntat eftersom arkeologi i en hög grad använder sig av naturvetenskapliga metod. Arkeologi klassas i Sverige som en humanistisk disciplin, mycket på grund av dess koppling till historia. Men idag kan vi se en ökad användning av naturvetenskapliga metoder inom ämnet och faktum är att de första pionjärerna i den arkeologiska disciplinen kom från naturvetenskapen. Oscar Montelius, som la grunden för arkeologisk typologi och dateringsmetoder började sina universitetsstudier i de naturvetenskapliga ämnena botanik, kemi och matematik, vilket var grundläggande för hans insatser inom arkeologin. Även ämnet arkeologi har sina rötter i naturvetenskapen och utvecklades från geologin. Metodiskt har arkeologi och geologi fortfarande nära band.

Åter till årets pristagare, Svante Pääbo kunde med banbrytande teknik kartlägga neandertalarnas DNA och demonstrera att homosapiens från Europa och Asien har små mängder DNA från neandertalare. Hans forskning visar alltså att dessa två tidiga hominider haft en närmare relation än vad som tidigare antagits och gett insikter om hur tidiga människogrupper förflyttat sig under lång tid tillbaka. Pääbo är inte den enda som forskat om förhistoriskt DNA men han har utvecklat metoder för att studera de äldsta spåren av DNA. Hans studier banade väg för mer forskning om förhistorisk DNA, något som skapat ny kunskap om vårt ursprung och kulturella relationer under den förhistoriska eran. Jag skrev mer om genetisk forskning i arkeologin i en av länsmuseets bloggar för ett par år sedan de första svenskarna och arkeologisk forskning.

Svante Pääbos forskning är verkligen värd att uppmärksammas och en forskning som många kan relaterat till. Frågan är ju så grundläggande – Var kommer vi ifrån? Det görs mycket intressant forskning inom arkeologi i Sverige och utomlands, men det är naturligtvis svårt att sia om och när det kan resultera i ett nytt Nobelpris.

Läs mer

De första svenskarna och arkeologisk forskning

En tidigare bloggtext som jag skrev om vikingarnas färder österut genererade olika diskussioner på sociala medier om synen på vikingar och vikingarnas historia. Det är roligt när vi får reaktioner på det vi publicerar och att det skapar nya tankar och respons. En av kommentarerna på Facebook uttryckte att det under 80- och 90-talen var ett för stort fokus på vikingatidens mer fredliga sidor och menade att detta skapar en missvisande historieskrivning av en annars våldsam period.

Jag kan till viss del hålla med, om vi bara visar upp en bild skapar vi en historieskrivning utan nyanser. Samtidigt måste vi förstå anledningen till att forskningen under slutet av 1900-talet och senare lyfte fram dessa perspektiv. I den tidiga historieskrivningen var det ofta vikingens våldsamma sida som uppmärksammades och den populära bilden av vikingen är den av en krigare med skägg, hjälm och ett höjt svärd. Detta fokus missar andra delar av samhället – alla var inte krigare och alla var naturligtvis inte män. Våld, plundring och strider förekom, men även om detta har varit en betydande del av de historiska källorna var många under vikingatiden i första hand bönder, fiskare, hantverkare eller trälar.

Samtidigt var vikingatiden och andra tidsperioder våldsamma. Krig och krigets effekter levereras idag av massmedia och vi kan inte blunda, men historiskt har det varit svårt att få en äkta bild. Från förhistoriska perioder är det ännu svårare eftersom vi inte har någon skriven text som berättar om händelser och personliga öden. I stället får vi förlita oss på arkeologiska material. Vapen och sköldar visar att personer i samhället har varit krigare. En annan bild får vi från det osteologiska materialet, från de begravda människorna som kan ha spår av skador och sår. Även om vi hittar individer som tydligt dödats brutalt och vi kan säga hur personen dog är det inte alltid lätt att förstå händelsen eller sammanhanget.

I Sigtuna hittade arkeologer 1998 av en slump en massgrav med 17 individer på den medeltida kyrkogården Sankt Lars. Dessa hade dött av olika hugg- och skärskador. En första tolkning är naturligtvis att detta är en massgrav av soldater eller krigare. Men flera saker pekar på en mer komplicerad förklaring. De döda i gropen är både män och kvinnor och av olika ålder. Den äldsta var en man i 60 årsåldern och den yngsta en flicka omkring 8–9 år. Inte en typisk grupp av krigare. Kanske är detta i stället ett antal individer som dödats vid en attack mot staden, men som vi ser är tolkningen inte självklar.

I ett fåtal fall har arkeologer lyckats hitta lämningar efter större slag från ett krig eller konflikt. Slagfältsarkeologi utvecklades under tidigt 2000-talet till en egen underdisciplin, som sökt efter slagfält med hjälp av historiska källor, metalldetektorer och inventeringar. Ett arbete som bland annat varit betydelsefullt för studier av skyttevärn från första världskriget, men även äldre historiska slagfält.

l England hittade arkeologer 1979 en massgrav med lämningar med åtminstone 264 personer i byn Repton. Arkeologiska och naturvetenskapliga analyser visar att detta troligtvis var en tillfällig grav för skadade och dödade krigare från den så kallade Stora armén. En armé av vikingar som erövrade stora delar av England under 800-talet, belagd i samtida historiska källor. Personerna i graven var främst mellan 18 och 45 år, 80 procent män och 20 procent kvinnor och barn. Arkeologernas undersökningar har gett intressant information om platsen och individerna. Genom isotopanalyser har det varit möjligt att säga något om personernas kost, framför allt när de var små. Något som kan ge viss information om individernas ursprung. Analyser av deras DNA har sedan kunnat avgöra vissa släktskap bland de döda. En stor del av de begravda hade troligtvis sitt ursprung i södra Skandinavien, men inte bara och vissa kan har varit från brittiska öarna. Detta visar på den blandning av personer som deltagit i vikingarnas stora armé. Två män, omkring 40 respektive 20 år, verkar ha varit far och son. De kom troligtvis från Danmark men hade senare i livet en ändrad kost som pekar mot ett mer kringflackande liv. Att det fanns kvinnor och barn i graven visar att dessa större arméer troligtvis var små mobila samhällen, något som är vanligt förekommande även länger fram i historien.

Dessa platser är exempel då det finns historiska uppgifter om ett slag, vilket gör det lättare att hitta och förstå vad som hänt. Att arkeologiskt hitta lämningar från ett slag eller krigshandling som vi inte känner till genom historiska uppgifter är naturligtvis mycket svårare och upptäcks främst av slumpen. Det är också en fråga om hur de arkeologiska lämningarna ska tolkas. 2010 undersökte Stiftelsen Kulturmiljövård lämningar från den äldre stenåldern i Kanaljorden vid Motala ström (mesolitikum, ca 10 000 till 4 000 före vår tideräkning). Här hittade arkeologerna skelettdelar från ett tiotal människor ovan en konstruerad stenpackning. När fyndet gjordes var det först oklart om detta var lämningar från en konflikt eller om det var frågan om en rituell handling. Efter fortsatta undersökningar stod det klart att de mänskliga resterna från Kanaljorden var rester av en ritual. Delar av människor och djur har placerats i eller på en träställning. Det är tydligt att relationen mellan människa och djur var en central del.  Rituella aktiviteter med mänskliga lämningar har under mesolitikum setts på andra platser i Europa, alltså varit del av en större världsbild. Men lämningarna från Motala är ytterligare ett exempel på svårigheten att tolka denna typ av material.

Ett annat fynd, som mer säkert kan knytas till en krigshandling är lämningarna från bronsåldern som hittades 1996 vid floden Tollense i nordöstra Tyskland. Här fann forskare lämningar från ett stort slag som daterats till 1 200 före vår tideräkning. Den upptäckten har kommit att förändrat synen på bronsåldern. Vid en knappt 3km lång sträckning längs floden låg sargade skelett, vapen och djurben begravda på botten. Endast en liten del av det som antas vara slagfältet undersöktes av arkeologer och här fanns mer än 100 personer begravda, många av dem med skador som visar hur personen dött. De döda var främst män mellan 20 och 40 år, de flesta runt 20 år.

Fyndet vid Tollense är spektakulärt ur flera aspekter och motsäger synen av bronsåldern som en fredfull period. Forskarna uppskattar att kanske hade så mycket som 4000 personer deltagit i slaget, något som tyder på ett väl organiserat samhälle där något som kan kallas arméer ställs mot varandra. Det har tidigare också varit oklart vilken funktion svärd och yxor i brons hade under bronsåldern. Vissa har menat att dessa främst tillverkats för rituella ändamål och kanske aldrig användes. Den mängd vapen i brons som hittades vid Tollense talar emot detta och pekar på att bronsvapen i alla fall här massproducerats för att användas i strid. Fynden visar på en mörkare realitet från bronsåldern.

Det här är några otäcka exempel där strid och krig har undersökts arkeologiskt. Syftet är att visa på att krig och våldshandlingar visst var en del av förhistoriska samhällen, precis som idag. Att hitta dessa händelser är inte alltid så enkelt, framför allt om vi inte har historiska uppgifter att utgå från. Samtidigt var detta bara en del av samhället, de flesta under vikingatiden, liksom bronsåldern och stenåldern var som sagt fiskare, jägare, bönder eller hantverkare.