Stckholms läns museum
Välj språk

Författare: hiq-admin

Tre platser från järnåldern, väl värda ett besök

Publicerad: 1 april 2020 | Skribent: Daniel Sahlén

Trädstammar som står i en skog. Stenbumlingar på marken.
Jordbro, gravfältet. Bildupphovsrätt i Sverige. Fotograf: Johan Stigholt.

De senaste två veckorna har jag liksom många andra arbetat mer hemifrån och begränsat hur jag reser och mängden människor jag träffar. Ett viktigt sätt att hindra smittspridning och avlasta sjukvården. Tanken med min bloggtext var ursprungligen att den skulle vara en historisk reflektion om hur tidigare pandemier påverkat vårt samhälle sedan vi blev bofasta för ungefär 12 000 år sedan i Mellanöstern, och för 6000 år sedan i stora delar av Sverige. Men i likhet med mig så tror jag att många är trötta på att läsa om coronavirusets som av förståeliga skäl upptar en stor del av vårt informations- och nyhetsflöde idag.

Så långt det går försöker jag att ge mig ut, åtminstone en gång per dag. Ofta bara på en kort promenad eller löprunda, men under helgerna försöker jag ge mig ut på längre turer. Med tanke på mängden människor som jag möter, tror jag att jag inte är ensam om att tänka så. Detta är bra för folkhälsan, men i stället för att trängas i Stockholms parker så vill jag i denna blogg rekommendera några arkeologiska platser i länet som är väl värda ett besök.

Tre av mina arkeologiska favoritplatser i Stockholms län är Jordbrogravfältet, Vidbynäs gravfält och Runsa fornborg. Dessa representerar tre miljöer, typiska för järnåldern, och är fascinerande arkeologiska besöksmål.

Jordbrogravfältet i Haninge kommun, med över 800 gravar, är ett av de största gravfälten i Sverige från äldre järnåldern (cirka 500 f.Kr till cirka 300 e.Kr.), men här finns även gravar från bronsåldern (cirka 1800–500 f.Kr.) och yngre järnåldern (cirka 300–1000 e.Kr.). Jordbrogravfältet består av en stor variation gravformer, skeppssättningar, resta stenar och stensättningar i olika geometriska mönster. En liten del av gravfältet har undersökts, senast av Stockholms universitet. Detta har gett oss värdefull information om gravskicket och ritualer som fanns på äldre järnåldern. Många av gravarna finns kvar och gravfältet är unikt välbevarat.

En skog vid kanten av en sjö.
Vy över terrasseringar vid Vidbynäs gravfält och sjön Turingen. Foto: Johanna Eklöv.

Vidbynäs gravfält i Nykvarn kommun, är ett mindre gravfält än det i Jordbro. Gravarna är främst från yngre järnåldern, men det ligger vackert i sluttningen ner mot sjön Turingen och i området finns det andra lämningar från stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Vidbynäs gård och runstenen vid Turinge kyrka visar på platsens kontinuitet under en lång tid. Nykvarn kommun har nyligen rustat upp Turingeleden, en 3,8 kilometer lång vandringsled längs sjön Turingens södra sida. Med utgångspunkt från Vidbynäs gård passerar leden flera fornlämningar och har en bedårande natur. Runt sjön ligger även flera fornborgar som är värda ett besök och området är rikt på skålgropar och hällristningar från bronsåldern.

Nordväst om Upplands Väsby med utsikt över Mälaren och Sigtuna ligger Runsa fornborg, ett befästningsverk som visar på upprustningen runt Mälaren för 1500 år sedan, under den period som arkeologerna kallar folkvandringstiden. Runsa är nog den plats av de tre som ligger mest otillgängligt, men efter en kort promenad uppför berget nås lämningarna av vad som en gång var en befäst bosättning. Här uppe finns även en magnifik utsikt över inloppet mot Sigtuna. Nedanför borgen ligger även en av Sveriges största skeppssättningar som är 53 meter lång och flera gravfält, främst från yngre järnåldern. Norr om borgen har arkeologer även undersökt vad som tros vara Runsas förhistoriska hamn.

Utsikt över vatten från en hög kulle.
Utsikt från Runsa fornborg mot Sigtuna. Foto: Alf Nordström.

Dessa var tre av mina favoriter, men det finns många fler platser att upptäcka. På vår besöksmålskarta finns fler förslag på besöksmål. Museet har i dagarna publicerat korta digitala visningar som också ger förslag på fler platser att besöka. Stockholms hembygdsförbund har under de senaste åren tillsammans med lokala hembygdsföreningar rustat upp och anlagt flera vandringleder, till exempel Fornstigen på Ekerö, Kustleden och flera leder i skärgården. Flera av länets kommuner har också på sin webbsida information om kulturhistoriska vandringar och platser. Genom Riksantikvarieämbetets webbapp Fornsök finns information om länets och landets alla registrerade fornlämningar. Möjligheterna är många, så ge dig av ut och upptäck en liten del av länets historia.

En kulturmiljö nära dig

Publicerad: 25 mars 2020 | Skribent: Stina Hagelqvist

Kubbegatan i Sköndal. Arkitekt: Ancker-Gate-Lindegren 1956. Foto: Lenita Gärde.

Nu när Covid-19 härjar och tvingar oss till hemarbete och möjligen en utflykt till och från närmaste matbutik finns all anledning att hitta nöjen hemmavid. Själv njuter jag av promenader i mitt närområde och förundras över hur genomtänkt hela miljön är.

De allra flesta av oss har tillgång till inte bara naturområden runt knuten, utan också till kulturmiljöer av olika slag. Det mesta i byggd väg som vi bor och lever i utgör en kulturmiljö av något slag. Det är bara en fråga om hur vi betraktar vår omgivning. Den kanske varken är q-märkt eller byggnadsminnesförklarad men har kulturhistoriska värden att uppmärksamma. Sätt på er antikvariehatten och häng med.

Var bor du? Själv bor jag i en lägenhet från 1947 i en förort strax söder om Söder. Det är ett enkelt hus i tre våningar med sadeltak i lertegel. Ingen märkvärdigt men gediget och genomarbetat. Huset är murat av lättbetong. Fasaden är putsad med cementbruk i en grågrön nyans, porten är av ek och fönstren var, innan de byttes ut för ett antal år sedan, vita kopplade bågar av trä med två lufter. Jag liksom mina grannar har balkong, vilket när byggnaden uppfördes hade blivit standard. En god bostad, välplanerad och luftig med sina 2,60 i takhöjd, två tilltagna sovrum och en rymlig klädkammare. I all sin enkelhet är huset typiskt för sin tid och har arkitekturhistoriska värden att bevara. Hur ser din bostad ut och var ligger den? Vad betyder området för dig och vad kan du lära dig av det? Titta runt omkring dig och fundera över när och hur din bostad planerades och varför den ser ut som den gör.

Bor du i en bostad från 1900-talets andra hälft och den ligger i en tätort eller förort till Stockholm, är det stor sannolikhet att den är planerad av en arkitekt. Att området den ligger i planerades av kommunens planarkitekter och att du har gångavstånd på max 10 minuter till en tunnel- eller pendeltågstation. Det gäller även om du bor i villa på Lidingö eller i lägenhet i Sollentuna. Från 1910-talet kom arkitektkåren i Sverige att bli alltmer intresserade av bostadshuset som arbetsuppgift, något som inte var fallet tidigare. Och från 1930-talet ägnade en majoritet arkitekter sig åt att både rita hus och planera hur ett trivsamt bostadsområde skulle organiseras och var det skulle placeras.

Jag går ut ur min tunga port av ek och tittar på tallarna på gården. Runt hörnet ligger vad som skulle kunna vara naturlig natur men det är det inte. Växtligheten på gårdarna, grönytor och grönstråk med lekplatser och gångstråk är precis som bostadshusen genomtänkta och avsedda för de promenader vi nu i vår virusisolering kan ägna oss åt. Såväl gårdar, grönytor som skogsområden är planerade av trädgårds- eller landskapsarkitekter. Här har vi en ofta förbisedd kulturmiljö att njuta av. Stammar över en viss diameter sparades, tallskog kompletterades med lövträd, buskar planterades längs husen för att mjuka upp övergången mellan hårda ytor. Perenner planterades för att ge färgvariation och lysa upp uterummens gröna nyanser. En typisk kulturmiljö från 1900-talets mitt alltså som ringar in begreppet kulturmiljö: en miljö som är påverkad av mänsklig verksamhet och aktivitet. På Riksantikvarieämbetets hemsida kan du läsa mer om kulturarv och kulturmiljö https://www.raa.se/kulturarv/definition-av-kulturarv-och-kulturmiljo/

Vikingaskepp i förgrunden av Kerstin Kjellberg-Jacobsson från 1957. Sköndal. Foto: Lenita Gärde.

Lägenhetens planlösning, bostadshusets läge i förhållande till stad och förortscentrum med butiker, skola, bibliotek och kollektivtrafikförbindelse, placering i naturen och i relation till kvarteret i övrigt är resultat av efterkrigstidens bostadspolitik och den forskning som genomfördes vid Hemmets forskningsinstitut, KTH, Chalmers och Svenska Slöjdföreningen från 1930-talet och framåt. Mänsklig aktivitet och verksamhet som sagt. Genomtänkt var ordet.

Vill du veta mer om ditt bostadsområde, undersök detaljplanen för ditt område och bygglovsritningarna. Du hittar dem hos din kommun.

Konsten på våra torg – männens domän

Publicerad: 18 mars 2020

Kungsträdgårdens norra del. ©Sivert Lindblom/Bildupphovsrätt 2020. Foto: Rebecka Walan.

Solen tittar fram, våren är här. Just nu är det öde på våra gator och torg, men så småningom kommer vi att kunna börja röra oss utomhus. Vattnet i fontänerna på stadens torg har inte satts igång, men snart kommer det att skvala, rinna och skvätta över oss. Frågan är vilka konstnärer som har gestaltat torgen, den plats som ibland kallas för det offentliga rummets vardagsrum?

Om vi ser till den äldre konsten, den som kom till fram till 70-talet är den övervägande delen gjord av manliga konstnärer. Det är inte så konstigt. På den tiden rådde ett manligt monopol. De som satt i juryn var män och de valde också ut manliga konstnärer.

Ett exempel är Kristallvertikal accent i glas och stål, den som i folkmun kallas Pinnen, eller Glaspelaren som står på Sergels torg och är gjord av Edvin Öhrström.

Stockholms stads gatunämnd hade 1962 bjudit in sex konstnärer till en tävling. Samtliga var män. Prisnämnden bestod av sju män, en del konstnärer, som Liss Eriksson och Palle Pernevi. 1964 hade de sju “efter ingående granskning av förslagen enats om att rekommendera förslaget Kristallvertikal accent i glas och stål till utförande.”

Den här listan kan göras längre. Åk till vilken stad som helst och se vilka konstnärer som skapat konsten på torget. Halmstad; Carl Milles, Jönköping; Sven Lundqvist, Linköping; Carl Milles.

Men min avsikt är inte att här granska hur det förhållit sig förr. Det har andra redan gjort mycket bra, till exempel Jessica Sjöholm Skrubbe i sin avhandling Skulptur i folkhemmet. Långt mer intressant är det att undersöka hur det förhållit sig under de senaste åren.

Vi återvänder till Stockholm. Ett av stadens torg hittar vi mellan Kungsträdgården och Nybroviken. Två hästar travar majestätiskt (eller kanske är det så att de piafferar, gör konster). Hästarna på Blasieholmstorg har anor som kan ledas till Hippodromen i Konstantinopel, men torgets gestaltning är från 1989 och gjord av Sivert Lindblom. Ett stenkast bort har samme konstnär skapat fontän och urnor, ja hela gestaltningen kring fontänen i det som ibland kallas Stockholms hjärta; Kungsträdgården.  Och även om det kallas trädgård har platsen mera karaktär av torg. Gestaltningen är från 1997 – 1998.

Blasieholmstorg 1989. ©Sivert Lindblom/Bildupphovsrätt 2020. Foto: Rebecka Walan.

Det finns undantag. Kirsten Ortwed som ligger bakom Raoul Wallenbergs torg är ett exempel. Men det ska också nämnas att platsen inte hade karaktären av ett torg innan konstverket tog plats.

På Liljeholmstorget invigdes 2007 skulpturen sländan av Rune Rydelius. På torget i Bagarmossen finns det omtyckta konstverket Tårtkalaset som gick snett från 2003 av Dan Wolgers.

Nu till konsten i några kommuner och de torg som tillkommit de senaste åren. Barkarbystaden är en ny stadsdel i Järfälla. I samband med att den bildades anlades också ett torg. Torget skulle ha konst och uppdraget gick till Fredrik Wretman. Han har gjort tre guldglänsande drakar med tillhörande drakägg. Om detta berättar jag i en av museets digitala stadsvandringar. Verket är platsspecifikt och har titeln Dogfight. Tillkomståret var 2015.

I samma kommun, i Jakobsberg finns ett undantag. Mitt på torget har Mette Wihlborg gjort en fontän med titeln Källan. Verket är från 1995.

Några av de senaste verken som tagit plats på samma torg är Pojken av Lars Andersson från 2013 och Giraff av Thomas Karlsson, en 4,2 meter hög giraff på torget.

– Det var jag som hade det slutgiltiga i vad jag ville göra. Det kändes självklart på platsen att det skulle vara en giraff, säger Thomas i en intervju i Direktpress.

Vad är det som gör torgkonsten så prestigeladdad och vem säger egentligen att den är det? Jag vill hävda att torgen är viktiga platser och det visar sig gång på gång. Till exempel när vi firar något. Som att ett av våra landslag tagit medalj och hjältarna ska hyllas. Det visar sig när vi demonstrerar vilket brukar ske på våra torg. För att inte tala om när revolutioner sätts igång i andra länder, folket tar makten och odemokratiska regimer avsätts. Ett exempel är Tahirtorget i Kairo.

Det visar sig också genom torgets utformning. Runt torgen placeras gatumöbler som bänkar och lampor. Torgen är gjorda som samlingsplatser vilket gör att konsten hamnar i blickfånget på ett annat sätt än den konst som placeras vid gångstråk.

Vi tar en tur norrut, till Österåker och Åkersberga. När centrum byggdes om skulle ett nytt torg bildas mellan två köpcentrum. Uppdraget gick till Thomas Nordström som gjorde en organiskt formad fontän. Verket är platsspecifikt med många bottnar. Den kom till 2011. Han hade tidigare gjort en liknande fontän i Hammarby sjöstad.

I Upplands-Bro i Kungsängen har Wilhelm Mundt placerat Trashstones 601 och 602. Verket invigdes 2015.

Det handlar om konstnärer som skapat fantastiska verk. Ingen skugga faller över de konstnärer som skapat konsten. Konsten på våra torg har blivit en del av stadens identitet. Den visar också på en historia, inte bara den historia de berättar om utan även den historia de är en del av. Det är när vi ser den sammanlagda mängden som det blir bekymmersamt, eftersom det tycks handla om en tendens.

De som är ansvariga  ute i kommunerna tänker idag på genusperspektivet, det finns en stark medvetenhet. Så vid en rundvandring finns konst av båda könen, inte sällan landar fördelningen på 50/50. Men när det kommer till just torgen ser det ut på ett annat sätt.

På vilka platser finns då konst av kvinnor? Inte sällan hittar vi den i parker. Ganska ofta handlar det om djur eller barn. I Järnvägsparken i Åkersberga finner vi Barn på strand av Hanna Beling. I Sigtuna finns samma konstnärs verk i ett parkstråk; en liten gorillaunge i en lyktstolpe och en näsbjörnsunge på en parkbänk. Inte helt lätta att upptäcka, vilket också är en del av charmen, men det är inte som en skvalande fontän på ett torg som både låter och syns. I Kungsträdgården på en gräsplätt har Marianne Lindberg de Geer gjort två kaniner, de ser oskyldigare ut än titeln anger, A Study in Unhuman Sexual Expectations, men hamnar ändå inom ramen för temat djur i park av kvinnliga konstnärer.

På skolor hittar vi också en del konst av kvinnliga konstnärer. Till exempel Luffarspindel av Lisa Jeannin på Beckombergaskolan. Ett annat exempel är konstverket Förbindelsemaskinen av Jenny Berntsson på Förskolan Fiberpennan.

Missförstå mig rätt. Jag är glad att det finns olika sorters konst i det offentliga rummet. Och att upptäcka ett litet verk kan ge en minst lika stor upplevelse som att uppleva ett större verk.

Och det ska sägas att det så klart finns många undantag. Men tendensen finns. Tendensen att kvinnliga och manliga konstnärer verkar på skilda platser i det offentliga rummet. Att deras verk hamnar i olika sfärer. Och det är först när vi ser tendensen som beställare av konst kan finna nya vägar. Det är dags att kvinnliga konstnärer tar plats med konst på våra torg. Överhuvudtaget är det dags att det offentliga rummets vardagsrum präglas av det mångfacetterade samhälle vi lever vi. Ingen vill väl på allvar fortsätta att befinna sig i 1964 år politiska anda.

Eller vad tycker du? Finns det andra sätt att se på saken? Borde vi uppvärdera det mindre formatet? Borde vi uppvärdera konst i parker? Hur gör vi med torgen där det funntis konst sedan länge? Kan man göra tillägg som inte bara blir ett tillägg utan ett verk som tar plats med full rätt? Kan man ta kvinnliga konstnärers frånvaro på våra torg i beaktande utan att tillämpa kvotering? Det byggs fortfarande landet, inte i minst i Stockholmsregionen. Här gäller det att inte bara ha historien i åtanke utan också hitta sätt för den offentliga konsten på våra torg som gör att fler kan känna identifikation.

—-

Övriga källor och mer information

Skulptur i Folkhemmet, av Jessica Sjöholm Skrubbe,  

Prisnämndens utlåtande från 1964, Konstkansliet, Stockholms konstråd, Kulturförvaltningen 

Tårtkalaset som gick snett 

Duellen på Orionkullen

Publicerad: 11 mars 2020 | Skribent: Elisabeth Boogh

Lekande barn vid Gamla Flickskolan på Orionkullen i Södertälje. Foto: Berth Ahlborg.

Det är sommar i slutet av 1960-talet eller början av 70-talet. På Orionkullen i centrala Södertälje grönskar träden och fåglarna kvittrar. På avstånd hörs trafiken och det larmande gatulivet nere i staden.

Men vad pågår här? Vi har hamnat mitt i en duell!

En flicka i kort plisserad kjol, virkad kofta och höga, vita knästrumpor har lyft sin högra arm och siktar en leksakspistol mot en pojke som står några meter därifrån. Pojken har på cowboy-vis en snusnäsduk knuten runt halsen och ett pistolhölster fäst runt livet. Koncentrerat siktar han mot flickan. På marken strax intill ligger en pojke, kanske var han lekens första offer. 

Hur ska detta sluta?

Nu tar jag dig! Barn leker på Orionkullen i Södertälje, en sommar i slutet av 60-talet. Foto: Berth Ahlborg.

Vi vet inte vad som händer härnäst. Antingen vann flickan med koftan duellen, eller så hann hon inte avlossa pistolens knallpulverskott innan lagens långa arm, i form av den äldre pojken, grep henne.

Flickan tas i vilket fall till fånga, och med armarna lyfta mot himlen förs hon bort.

Flickan i den virkade koftan. Foto: Berth Ahlborg.

Nu för tiden ser vi alltmer sällan barn leka fritt i stadens rum. Vi vuxna har organiserat våra barns liv så att det inte längre finns så mycket utrymme för fri lek. Naturligtvis är det av omtanke och välvilja, men kanske också för att skydda våra barn mot tänkta faror. Några av de vanligaste farorna som föräldrar ofta nämner är förstås biltrafiken, men också rädslan för att barnen ska möta farliga vuxna. Det kan finnas fog för denna rädsla, ny statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) visar att antalet brott i samhället är ungefär konstant, men brott och våld mot barn har ökat under 2019. Personrån mot barn har ökat med 31% och antalet anmälda misshandelsbrott ökade med 7%. Och det är klart att ju mer barnen vistas ute på egen hand, desto större risk löper de att drabbas.

Enligt barnkonventionens artikel 31 har alla barn rätt till lek, fritid och vila. Leken behöver ju givetvis inte vara fri och försiggå utomhus, men vad går förlorat om den inte är det?

Genom leken lär sig barnet förstå sig själv och sin omvärld, och den främjar den kognitiva, sociala och emotionella utvecklingen. I leken får barnet tänka kreativt, lär sig lösa problem och samspela med andra. Att få leka fritt och själv bestämma främjar självkänslan, självständigheten och självförtroendet. Att få leka utomhus, och särskilt i naturen, stärker inte bara barnens immunförsvar utan ökar också det allmänna välbefinnandet. Både genom att få vistas i naturen, men också genom den fysiska aktiviteten som det medför.

Det är inte bara en nostalgisk önskan från mig om att barnen ska få mer möjligheter att leka fritt, utan inblandning från oss vuxna. Fri lek, utomhus är helt enkelt bra för barnens utveckling.

Barn som leker på Orionkullen i Södertälje, en sommar i slutet av 60-talet. Foto: Berth Ahlborg.

Oj, oj! Nu har fotografen hamnat i skottgluggen! Bäst att han passar sig!

Berth Ahlborg fångade barnens lek på Orionkullen en sommardag för ca 50 år sedan. Vill du se mer av Berths bilder från Södertälje? Hitta alla i våra samlingar

Här är allt som vanligt!

Publicerad: 4 mars 2020 | Skribent: Moa Beskow

Hör du till den skara människor som tar sig ett dopp mitt i vintern? Jag hackar gärna upp ett hål i isen och med skräckblandad förtjusning sänker jag mig ner i det nästan overkligt kalla vattnet. Vinterbadandet har blivit en relativt vanlig företeelse och det är också något jag gärna berättar för andra om. Jag antar att du som också vinterbadar gärna låter andra få höra om dina bravader i det svarta, iskalla vattnet. Så varför berättar vi just det här? Tänk efter, vad väljer du att berätta för andra, på vilket sätt och framförallt; vad väljer du bort?

Vinterbadare vid Hellasgården i Nacka, år 2014. Foto: Lasse Nilsson.

Livsberättelsen

Före 1800-talet fanns i princip inte livsberättelsen som företeelse. Vi såg oss i högre grad som ett kollektiv och individen hade inget stort utrymme att själv forma sitt liv eller formulera en livsberättelse. Under 1800-talet och industrialiseringen började livet uppfattas mer som en framåtriktad och lineär process. Etnologen Birgitta Svensson menar att människan under 1800-talet började att se sig själv som en egen person. Det viktiga var inte längre att hon hade levt, utan också hur. Detta gjorde det möjligt att definiera hur livet borde vara, hur en karriär bör se ut, hur familjelivet förväntas ordnas.

Och det är väl det vi gör när vi berättar för varandra. Försäkrar oss och varandra om att vi lever som vi bör. Jag lyssnade häromdagen på ett samtal på tunnelbanan. En man och en kvinna som såg ut att vara i 35-årsåldern klev på i en förort, söder om stan. De verkade känna varandra ganska väl och befann sig troligtvis på en liknande plats i livet. De inledde ett samtal.

Att tänka i cirklar

Mannen: ”Jag var förresten på kursen i helgen”. Kvinnan, ”Åh, var du där, jag fick inte ihop det med familjen och kunde inte. Hur var det?” Mannen ”Jo, det var bra. Det var ju både rawfood och meditation. Jag tog särskilt med mig en sak”. Här spetsar jag, som sitter mittemot, öronen lite extra. Han fortsätter: ”Jag tog med mig ett sätt att tänka på maten i cirklar”.

Här kan man stanna upp lite och fundera på meningen ovan. ”Jag tänker på maten i cirklar”. För någon i ett helt annan tid eller plats i världen framstår uttalandet antagligen som ett mysterium. Nåväl, jag lyssnar vidare och det visar sig att mannen från och med nu tänker på treenigheten mat, resor och konsumtion i cirklar. Innerst äter han veganskt, åker tåg och konsumerar inget i onödan. I mellanringen finns lite utrymme för till exempel en omelett, en taxiresa och lite konsumtion. Begagnat förstås. Ytterst i ringen kan det bli en köttbit, till och med en flygresa om det kniper och något sprillans nytt som måste (?) inhandlas. Det kan alltså bli lite av varje. Men det finns en modell. Inget sker av en slump eller utan eftertanke.

Nu är inte min mening att raljera över den här mannen eller hans vilja att göra gott. Jag tycker att det är jättebra att tänka på vad vi äter, hur vi reser och på vilket sätt vi konsumerar. Inte bara jättebra utan faktiskt också nödvändigt om vi vill fortsätta leva ett gott liv på den här planeten. Men det intressanta är att det som framstår som så normalt och så alldagligt för oss här och nu, blir i en helt annan tid eller plats svårt att förstå. Hade samtalet skett för hundra, eller egentligen bara för tio år sedan hade det nog låtit mycket märkligt, näst intill obegripligt.

Här är allt som vanligt

Jag minns en lärare jag hade på universitetet som i sin forskning intresserade sig för hur människor på 1700-talet levde och tänkte. Källan hon använde sig av var personliga brev. Bland det värsta hon visste, och något som ofta förekom i dessa brev var frasen: ”Här är allt som vanligt”. Men åh, hur då??

Tänk om vi kunde få en pratstund med en människa som levde för hundra, tvåhundra, tusen eller varför inte 10 000 år sedan. Tänk att få höra personen prata om sina vedermödor, sina glädjeämnen, sin repetitiva vardag. Tanken svindlar i alla fall hos mig.

Nästa gång en person berättar något vardagligt för dig, se det som en gåva. Lägg undan vad du har för händerna, lyssna noga och upptäck att du får ett stycke historia serverad.

Betong – en surdeg?

Publicerad: 26 februari 2020 | Skribent: Stina Hagelqvist

Bostad och kontor av Ralph Erskine och Vernon Gracie, Drottningholm. Byggt 1963. Foto: Mattias Ek.

Utan betong stannar Sverige – bokstavligen. Mycket av vår infrastruktur som broar, vägar och kulvertar liksom en majoritet av vår bebyggelse från 1900-talet är utförd i betong. Betong byggde välfärds-Sverige men den åldras, vittras och smutsas. Det är inte alltid vackert, men det skulle det kunna vara. Nyligen genomförde Hantverkslaboratoriet i Mariestad en kurs i hur betong ska renoveras, sannolikt den första och förhoppningsvis inte den sista. Kunskapen om hur betong ska underhållas och behandlas är koncentrerad till ett fåtal specialister medan behovet är enormt. Betongbyggnaderna far också illa i debatten och beskylls för allt från att vara bara fula till att också vara skadliga för vår mentala hälsa.  

Betong är något av en surdeg: klimat- och miljömässigt, antikvariskt och dessutom rent faktiskt. Den kräver likt en deg, handpåläggning.

Bergshamra kyrka
Bergshamra kyrka, 1962. Arkitekt: Georg Varhelyi. Foto: Mattias Ek.

Problemområden

Tillverkningen av betongens bindemedel – cement, bidrar starkt till växthuseffekten genom den stora mängd koldioxid som släpps ut dels när kalksten som bildar cement hettas upp, dels av de fossila bränslen som används i cementugnarna. Enligt Naturvårdsverket bidrar tillverkningen av cement till 19% av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser. Kalkstensbrytning och sandutvinning påverkar vidare närmiljön på lokal nivå, och brotten lämnar stora sår i naturen. Men utan betongen stannar inte bara Sverige utan hela världen. Betong är idag världens mest använda byggnadsmaterial. Vi har dessutom, för att hålla oss inom Sveriges gränser, ett enormt stort byggnadsbestånd i betong, minst en miljon bostäder, som idag behöver tas om hand.

Så hur ska vi förhålla oss till ett byggnadsmaterial som har en så stor påverkan på klimatet och dessutom mycket begränsad livslängd? För trots betongens beständighet bryts materialet ned och skapar svårlagade sår i konstruktion och yta. Det är både etiska och estetiska frågor som betongantikvarien behöver ta ställning till. Betong är ett känsligt material och behöver behandlas därefter, som en surdeg – enligt recept och med stor noggrannhet och varsamhet.

Under kursen om hur betong ska renoveras fick vi se betongsår, betongskador och betongbyggnader som farit illa och förvanskats. För trots betongens robusta karaktär och hållfasthet är betong både sprött och ömtåligt. Varje delmaterial och delmoment i betongtillverkningen behöver sin särskilda hantering och bidrar på olika sätt till slutresultatet. Receptet är centralt, gjutningen behöver utföras enligt särskild instruktion, liksom vibrering, härdning och ytbehandling. Det får inte vara för varmt under härdning och inte heller för kallt. Gjutformen måste ha särskilda egenskaper eftersom den påverkar betongens ytkaraktär, ibland oavsiktligt.

Betongbyggnadernas skilda karaktär ställer antikvarien inför flera frågor rörande hur konstruktion, detaljer och inte minst ytstruktur ska tas om hand under rivning, rekonstruktion och renovering?

Betongens innehåll och utseende 

Betong är en komposit. Det betyder att den är sammansatt av flera olika material, varav bindemedlet cement är ett. Vatten ett annat. Sand ett tredje. Ytterligare ingredienser behövs för att påverka betongens egenskaper. För att göra betongen frostsäker eller vattentät bland annat. Mängden och egenskaperna hos respektive delmaterial påverkar betongens kvalitet och utseende. Det är helt enkelt många komponenter att hålla reda på när betongen går sönder, för det gör den, förr eller senare. Och då behöver den lagas.

Bergshamra kyrka Detalj av vägg interiört, betong gjuten med ohyvlade brädor. Foto: Mattias Ek

Förutom kalkstenens kemiska innehåll som bland annat påverkar cementens kulör har ballasten stor betydelse. Ballasten bidrar förutom till bulk, till slitstyrka men framför allt till betongytans karaktär. Och det är nu betongens variations- och nyansrikedom blir tydlig.

Ballastens storlek, färg och form kan fullkomligt förändra en byggnads uttryck. Vita släta finkorniga fasader med stor andel finmald ballast kan anta en närmast abstrakt prägel på håll. Betongelement med frilagd mjuk bärnstensfärgad sjösten får händer att smeka över ytan. Småkorniga ytor löses på nära håll upp i en färgkaskad av röda, orange och gråa prickar och ser på långt håll ut som en varmgrå textil. Kontraster mellan släta och skrovliga ytor lurar ögat att se två olika kulörer. Slipad och polerad, frilagd, ballast närmast glänser i solsken och skimrande glimmer reflekterar solens strålar när de träffar ädelsputsens släta yta. Valet av ballast ger oändliga estetiska möjligheter, för att inte tala om den rikedom som avtryck av gjutformens yta kan medföra.

Med lite god vilja finns det skönhet även i ett platsgjutet parkeringshus. För att inte tala om gamla Arkitekturskolan på Östermalm.

Betongens nyansrikedom, den stora variationen på uttryck och särskilt konstruktiva möjligheter har gjort betongen till ett flexibelt och funktionsdugligt byggnadsmaterial som har format stora delar av 1900-talets kulturarv, inte minst miljonprogrammet. Detta är nu åldrat och behöver tas om hand. Handpåläggning gäller om inte betongens gråskala och nyansrikedom ska gå förlorad. När viktiga betongmonument förvandlas till det sämre, ett flertal kulturhistoriskt värdefulla betongbyggnader i Stockholmsområdet har redan förvanskats medan andra står inför kraftiga förändringar, behöver betongens kulturhistoriska värde uppmärksammas. Värna om en betongbyggnad nära dig!

Kulturmiljöer nära vatten

Publicerad: 19 februari 2020 | Skribent: Daniel Sahlén

En gammal stenbro, en övergiven kvarn eller vattenspegeln vid en igenvuxen damm är exempel på kulturmiljöer nära vatten. Sådana är ofta uppskattade natur- och kulturmiljöer som många av oss gärna besöker. Vatten är en viktig del av Stockholms län – skärgården, Mälaren och Stockholms ström är centrala delar av staden och länet, inte minst för rekreation på olika sätt.

Vira bruk, nedre dammen. Foto: Tina Mathiesen.

Tidigare var vattnet främst en viktig ekonomisk resurs. Att transportera något över vatten gick mycket snabbare än landvägen, när bra vägar och bilar saknades. Fiske var viktigt för den lokala ekonomin. Både för yrkesfiskare som på medeltiden sålde fisk på Fiskaretorget i Gamla Stan (i dag är torget borta men låg tidigare mellan Brunnsgränd och Nygränd) eller som ett sätt att dryga ut en annars torftig kost. Men en av de viktigaste ekonomiska funktionerna av vatten har sedan medeltiden varit dess betydelse som kraftkälla. I dag utvinns vattenkraft i Sverige från flera stora vattenkraftverk, där vatten används för att skapa elektricitet. Redan på medeltiden brukades vattnet för att driva mjölkvarnar och var en viktig energikälla när järnbruk och små industrier växte i antal. Många av dessa har i dag till stor del övergivits, men i flera fall finns miljöerna kvar, är välbesökta och uppskattas lokalt eller nationellt.

Minst 25 procent har försvunnit

Enligt en studie av Naturvårdsverket har minst 25 procent av kulturmiljöerna vid vattendrag försvunnit eller förlorat sitt kulturhistoriska värde de senaste 10–20 åren. Anledningarna till detta är många. Bland annat restaurering av vattendrag och borttagande av vandringshinder för fisk. Dessa är åtgärder som genomförts de senaste 20 åren för att förbättra miljön och den biologiska mångfalden i våra sjöar och vattendrag, men samtidigt skapat en konflikt om bevarandet av kulturmiljöer eller naturvärden. En viktig del i Naturvårdverkets program för att förbättra miljön i våra sjöar och vattendrag har därför varit att öka kunskapsunderlaget för vattennära kulturmiljöer och Riksantikvarieämbetet har sedan 2010 delat ut medel för inventering av kulturmiljöer nära vatten och undersökt hur de på bästa sätt kan bevaras.

Under 2013 genomförde Stockholms läns museum med medel från Länsstyrelsen en inventering av vattenanknutna industrimiljöer i Stockholms län. Undersökningen fokuserade på dammar och verksamheter knutna till dessa och kom att kallas damminventeringen. Syftet var att bedöma dammarnas kulturhistoriska värde och var en del av den nationella satsningen för att öka kunskapen om vattennära kulturmiljöer. Inventeringen följdes upp av två mindre projekt. En förstudie av fem utvalda miljöer med särskilt kulturhistoriskt intresse och geografisk spridning studerades och ett förmedlingsprojekt som fokuserade på att lyfta pedagogiska berättelser om dessa platser.

Mer än 300 dammanläggningar registrerades

Inventeringen skapade ett stort och viktigt kunskapsunderlag om vattenanknutna kulturmiljöer och mer än 300 dammanläggningar registrerades, med en tydlig koncentration av platser i glesbefolkade kommuner med kustnära anknytning, främst i Norrtälje, Värmdö och Nynäshamn. Under 2019 har Stockholms läns museum arbetat med att uppdatera information i damminventeringen och nu är materialet tillgängligt digitalt. Avsikten med att publicera inventeringen digitalt är för att öka kunskapen om materialet och möjliggöra för framtida studier av dessa spännande miljöer. Materialet som publicerats ska bara ses som en första inventering. Förteckningen är inte komplett och vidare studier av platserna krävs för en fullständig bild av dessa och de olika dammarna. Hör gärna av dig om du har mer uppgifter om dammarna som finns registrerade i damminventeringen, eller om du känner till dammar som inte finns med i registret.

I konstnärens ateljé 

Publicerad: 29 januari 2020 | Skribent: Rebecka Walan

Foto: Rebecka Walan

Vi går uppför en stentrappa. I trapphuset är det mörkt. På första avsatsen hänger en affisch från Konstnärsförbundets utställning 1902. Ovanför tittar en skulptur av ett manshuvud ner på oss. En trappa till. Så är vi framme vid dörren till Eva Langes ateljé.

Vitt. Allt är vitt. Stora mjuka vita former. En del kärl. Skulpturerna expanderar. Vidgar sig ut i rummet. Ljuset flödar in från ett stort fönster. Eva tar emot. Hon har ett förkläde på sig och hälsar oss välkomna. 

Några av Evas skulpturer. Foto: Rebecka Walan

Vi är här för att intervjua och filma, jag och Niclas. Eva ska berätta om skulpturen Hjärtat och hur den blev till. Den har nyligen fått en ny placering nere vid Brunnsviken, i Tivoliparken.

I mitten av rummet har Eva ställt fram sin första version av Hjärtat. En skulptur som är cirka trettio centimeter hög. Från en viss blickpunkt visar sig hjärtat. Den öppnar sig mot oss. Skulpturen är av röd granit och bryter av mot alla vita former.

Stentrappan med affischen från konstnärsförbundets utställning 1902. Foto: Rebecka Walan

Jag har svårt att koncentrera mig på uppgiften och det jag är här för att göra. Intervjua. Ateljén och Evas personlighet är överväldigande. Blicken dras hela tiden mot det stora fönstret med spröjs som löper längs väggen mot gården. Hon berättar mjukt och lågmält men med skärpa och pondus. Det händer att Eva Lange beskrivs som en konstens Grand old lady. Jag tänker att det stämmer fast ändå inte. Hon är välkomnande och prestigelös och får oss att slappna av.

Det är Christian Erikssons ateljé, ritad med hjälp av Ragnar Östberg, arkitekten bakom Stadshuset. Sonen Liss Eriksson höll också till här. Mansfiguren i trappan visar sig vara Christian Erikssons gipsförlaga till Skridskoåkaren.

Eva har gjort upp eld i järnspisen. Värmen och doften sprider sig i rummet. Kaffekoppar och saffranskrans står på bordet. Kransen lyser gul på ett fat av vit keramik. Tända ljus på bordet.

Ett av de konstverk Eva är mest stolt över har nyligen tagit plats i Helsingfors. Tro, Hopp, Kärlek. Den röda Pinnen, sex meter, är en del av verket. Den vertikala linjen får blicken att dras upp mot taket.

Niclas riggar utrustningen. De svarta kamerorna monteras. Frågan är var de ska placeras. Vi kommer överens om var i rummet Eva ska stå. Hon får en mikrofon som Niclas fäster på koftan. Jag ställer de frågor jag har förberett och Eva berättar. Trots att vi tagit plats med kameror och stativ (det känns lite som att vi har brötat in något, inte heligt, men rent och avskalat) så är Eva förunderligt avspänd inför kameran.

När intervjun är klar slår vi oss ner och fikar. Eva är noga med att jag inte ska sitta vänd mot diskbänken. Saffranskakan är fylld av mandelmassa och smälter i munnen.

Bild på Eva i hennes ateljé. Foto: Rebecka Walan

Niclas filmar detaljer. Sådant som fångar hans intresse. En lång stund filmar han elden i spisen. Så packar vi ihop. Det är dags att ge sig av.

När vi kånkar ner utrustningen inser vi att vi nog just varit i en av Stockholms vackraste ateljéer.

Få skulle kunna bära upp den som Eva Lange.

Stockholms läns museum kommer till Kungens kurva

Publicerad: 19 december 2019

Mitt under julruschen i Kungens kurva den 7:e december bjöd Stockholms läns museum på en flashmob. När den gamla slagdängan ”Sole, sole, sole” med Siw Malmqvist från 1964 plötsligt sattes på i högtalarna, strömmade det fram cirka 50 personer från olika håll i blandade åldrar. Genast började de damma och feja bland kastruller, bord och soffor för att sedan bryta städningen med några danssteg. Denna udda händelse är kanske inte någonting man vanligtvis brukar förknippa med ett museum, men detta ska ses som ett startskott till museets närvaro i Kungens kurva under våren 2020. Vi vill väcka nyfikenhet och få kontakt med människor som vill dela med sig av sina berättelser och minnen kring platsen Kungens kurva.

Bilden av mig

Publicerad: 6 december 2019 | Skribent: Elisabeth Boogh

Vad är egentligen en selfie och hur skiljer den sig från ett traditionellt självporträtt? Det var en av frågeställningarna som diskuterades på evenemanget “Bilden av mig” i onsdags kväll när vi på Stockholms läns museum bjöd in till en kväll om selfies tillsammans med Kvinnohistoriska och Centrum för fotografi. Två gäster: fotohistoriker Eva Dahlman och Lisa Ehlin, doktor i modevetenskap, berättade om bilder tagna av en själv ur ett historiskt och samtida perspektiv. Kvällen rundades av genom ett panelsamtal där även konstnären Arvida Byström deltog och Makda T. Embaie var moderator.

Självporträtt från förr

Självporträtt är en genre som fotografer sysslat med från 1860-talet och framåt och i fotografins historia finns det många exempel på kvinnliga självporträtt. Vid den tiden var det inte helt ovanligt att yrkesarbetande kvinnor etablerade sig som fotografer, antingen genom att skaffa sig en ateljé i staden för studioporträtt eller genom att införskaffa en kamera och lära sig fotokonsten för att verka som ambulerande bygdefotografer.

Kännetecknande för ett fotografiskt självporträtt är att samma människa befinner sig framför som bakom kameran. Ett sätt att ta en bild av sig själv förr var att placera sin kamera på ett stativ och fotografera med hjälp av ett tidur eller en självutlösare. Enklast var givetvis att ta spegeln till hjälp, vilket syns på de många självporträtt där även kameran är med i bilden.  Att ta till spegeln är ett knep som också många använder sig av idag när man tar en selfie. Eller så använder man sin arm som både förlängare och stativ.

Självporträtt jämfört med selfies

Likheten mellan dåtidens självporträtt ligger alltså delvis i tekniken, att man använder en kamera, och delvis i subjektet/objektet, det vill säga att det är du som befinner dig både framför och bakom kameran. Men för att ett självporträtt ska bli en selfie krävs att kameran som används är en smartphone och att fotografiet delas på sociala medier. Detta är definitionen av en selfie enligt Oxford Dictionaries från 2013.

En selfie är en bild där jag väljer hur jag vill att du ska se mig. På sätt och vis är det en slags iscensatt bild där vi designar oss själva. Där vi själva har makten över vårt eget utseende. Vi kan bestämma hur vi vill se ut och framstå, men vi kan inte påverka hur andra ser oss – hur  bilden faktiskt blir mottagen av betraktaren. Och det är här som det ofta problematiska med selfien kommer in, i synnerhet när det handlar om unga kvinnors selfies. När en bild laddats upp på sociala medier får den liksom ett eget liv, och intentionen med bilden kan förvanskas eller skalas av och därmed kan betraktaren döma ut fotografens avsikt med att ta och dela bilden.

Varför tar man selfies?

I fotografins historia använde kvinnliga fotografer ofta manliga attribut för att iscensätta sig själva när de tog självporträtt. De kunde till exempel posera i manliga kläder och röka cigaretter som ansågs som manligt. I dagens selfies tagna av unga kvinnor används ibland mer feminina attribut som maktmedel. Selfien som genre anklagas därmed för att handla om fåfänga och narcissism. Detta blir lätt till en ond cirkel där kvinnor anklagas för att vara fåfänga för att de tar selfies och selfies utstrålar fåfänga för att de skapas av unga kvinnor.

Men allt som oftast tas selfies för andra skäl än ren fåfänga. Det kan handla om att ta ställning för eller emot en företeelse eller händelse, som när #knytblus trendade på Instagram som stöd för Sara Danius när hon tvingades avgå som Svenska Akademins ständiga sekreterare. Eller så kan det vara selfies som tas och delas av personer som flytt över Medelhavet för att berätta för de som blev kvar att man klarade överfarten och fortfarande lever.

Eller så kan selfien användas som vykort som man delar direkt från senaste semesterresan, där man visuellt talar om var man befinner sig. För att använda konstnären och fotografen Arvida Byströms ord från kvällens panelsamtal “Selfien handlar väldigt mycket om kommunikation och det är ju till sist bara en bild.”