Bronsåldersyxorna från Gustavsdal

Av Martin Rundkvist, forskare i arkeologi vid Universitetet i Łódź

År 2016 fick amatörarkeologen Robert Bytner hobbytillstånd av länsstyrelsen för att gå med sin metallsökare i en skogsbacke utanför Tumba. Nedanför backen låg en gång 1700-talstorpet Gustavsdal, för länge sedan rivet. Enligt reglerna får allmänheten inte leta fokuserat efter fornfynd med metallsökare. Arkeologerna på Kulturmiljöenheten bedömde dock att den där backen var ett ganska hopplöst ställe för arkeologi, långt ifrån alla kända fyndplatser och fornlämningar. Men till allas häpnad anmälde Bytner snart att han hade hittat en bronsåldersdepå. Det var den första som påträffats i Mälardalen på 40 år!

En svartvit bild på torpet i Gustavsdal
En svartvit bild på torpet i Gustavsdal. Foto: Bertil Dahlby, Botkyrka Hembygdsgille.

Under bronsåldern för 3000 år sedan lade folk ofta ner bronsföremål i eller intill vattendrag. Vanligast är små gjutna holkyxor med ögla. Yxskaftet var V-format: man stack skaftets kortare ben i yxans holk och så surrade man fast den med en rem genom öglan. Varför folk lade ner bronsföremål såhär vet vi inte riktigt eftersom det är en tid helt utan skriftliga källor. Men många forskare menar att det rör sig om offer till gudarna. I vissa fall skulle det kunna vara gravgåvor som begravts på en helt annan plats än den döde. Ibland ger föremålen intryck av att vara gammal skrotbrons som samlats ihop för omsmältning, men det förklarar inte varför de begravdes.

I Skåne och Danmark är det inte ovanligt att man hittar 30 bronsföremål i samma grop. Det kallar vi för en bronsåldersdepå. Men i Mälardalen var tillgången på brons nerifrån kontinenten mycket sämre. Här är depåerna både färre och mindre. Innan Bytner gick ut med sin detektor hade ingen ny påträffats sedan 1986. Före Andra världskriget kom det tre gånger så många depåer per årtionde, för på den tiden torrlade man mycket våtmark för odling och bete. Dessutom plöjde man med häst, vilket innebar att lantbrukaren gick bakom plogen och såg vad som kom upp ur marken. Nu för tiden sitter man på traktorn framför plogen och ser ingenting.

Tre bronsåldersyxor som ligger sida vid sida
Fyndet vid Gustavsdal var två holkyxor och en halv holkmejsel, med andra ord tre verktyg för trädfällning och snickeri. Föremålens design är typisk för tiden omkring 900 f.Kr., under den yngre bronsåldern. Foto: Statens historiska museer

Fyndet vid Gustavsdal var två holkyxor och en halv holkmejsel, med andra ord tre verktyg för trädfällning och snickeri. Föremålens design är typisk för tiden omkring 900 f.Kr., under den yngre bronsåldern.

När folk gör viktiga fornfynd brukar arkeologer efterundersöka platsen. Syftet är dels att det kan finns fler saker där, dels att man vill ha information om fyndsammanhanget i form av gropar, stolphål, husgrunder och annat. I Gustavsdals fall trillade ärendet mellan stolarna och blev liggande i sex år. 2022 tog jag, som är universitetsforskare, och min kollega Daniel Sahlén, som har hand om arkeologiska frågor på Stockholms läns museum, självmant tag i saken och organiserade en fältundersökning. När vi gav oss ut i fält i början av oktober fick vi med tre metalldetektorer och elva duktiga frivilliga. De flesta var studenter från arkeologiprogrammet på Stockholms universitet, men en av deltagarna är styrelseledamot i Sveriges Metallsökarförening och som tog ledigt från jobbet för att vara med.

En grupp människor arbetar med en utgrävning i en skog
Foto: Martin Rundkvist

Tillsammans grävde vi ut nio kvadratmeter på fyndplatsen och sållade jorden. Sammanlagt gjorde vi 17 persontimmars metallsökning. Tyvärr hittade vi ingenting mera från bronsåldern. De flesta av fynden var patronhylsor från moderna jaktgevär, både finkalibriga kulvapen och hagelbössor. Vi hittade också en del sentida hushållssopor, förmodligen från de sista innevånarna på torpet nere vid kullens fot.

Men varför grävde då någon ner tre värdefulla redskap just på denna intetsägande plats den där gången för nästan 3000 år sedan? Det lär vi aldrig få veta. Klart är att han eller hon inte agerade efter de vanliga traditionerna som styrde bronsålderns offernedläggelser. I närheten fanns den inre änden av en långsmal havsvik som idag avtecknar sig som Tumbaån, Tullingesjön och Albysjön. Men avståndet från fyndplatsen till bronsålderns strandkant är mycket större än vanligt. Och likaså fattas det fornlämningar av bronsålderstyp i närheten, särskilt skärvstenshögar och de skålformade hällristningar som förr kallades älvkvarnar. Utan metallsökarhobbyn hade vi aldrig fått se yxorna och mejseln från Gustavsdal.

På fyndplatsen finns alltså inte mycket att titta på. Men Botkyrka är berömt för sina bronsålderslämningar. De som bor på Bronsgjutarvägen i Hallunda har till exempel sina hem på en av Nordens mest berömda forntida hantverksplatser. Här kan yxorna från Gustavsdal ha tillverkats. Och nedanför Slagsta Motell och Botkyrkaleden ligger en underbar hällristning från samma tid, full med skepp, hästar och skålgropar. Bronsåldern är aldrig långt borta.

Fin utmärkelse för banbrytande forskning

Tidigare i höstas tilldelades Svante Pääbo Nobelpriset i fysiologi/medicin för sin kartläggning av neandertalares DNA. Detta är andra gången forskning med anknytning till arkeologi tilldelas Nobelpriset. Willard Libby fick 1960 nobelpriset i kemi “för sin metod att använda kol-14 för åldersbestämning inom arkeologi, geologi, geofysik och andra vetenskapsgrenar”. Libby hade arbetat med studier av radioaktiv strålning sedan 1930-talet och deltog även i Manhattanprojektet som utvecklade atombomben. Hans arbete med kol-14 metoden utvecklades från upptäckten av att levande organismer lagrar kol-14 isotoper, men att kol-14 faller sönder eller halveras hos döda organismer. Detta upptäckte Libby blir en kemisk klocka om det är möjligt att beräkna hur hastigt kol-14 faller sönder. Sedan Libby publicerade sina upptäcker har metoden utvecklats ytterligare och i dag är den en av de viktigaste metoderna att datera organiska material inom arkeologin och andra discipliner.

Att forskning med kopplingar till arkeologi får den högsta utmärkelsen för vetenskap visar på det stora intresset för vår tidigaste historia och vårt ursprung. Att det är användandet av naturvetenskapliga metoder som prisats är naturligt, det är främst den typ av forskning som uppmärksammas genom Nobelpriset. Samtidigt är det inte oväntat eftersom arkeologi i en hög grad använder sig av naturvetenskapliga metod. Arkeologi klassas i Sverige som en humanistisk disciplin, mycket på grund av dess koppling till historia. Men idag kan vi se en ökad användning av naturvetenskapliga metoder inom ämnet och faktum är att de första pionjärerna i den arkeologiska disciplinen kom från naturvetenskapen. Oscar Montelius, som la grunden för arkeologisk typologi och dateringsmetoder började sina universitetsstudier i de naturvetenskapliga ämnena botanik, kemi och matematik, vilket var grundläggande för hans insatser inom arkeologin. Även ämnet arkeologi har sina rötter i naturvetenskapen och utvecklades från geologin. Metodiskt har arkeologi och geologi fortfarande nära band.

Figur 1. Två olika platser i cellen innehåller DNA. Cellkärnans DNA innehåller merparten av vår arvsmassa men mitokondriernas lilla arvsmassa finns i tusentals kopior. Efter döden bryts DNA ner och med tiden finns mycket lite kvar. Då är det uppblandat med DNA, från exempelvis bakterier och nutida människor.
Att utvinna förhistoriskt DNA är svårt på grund av kemiska förändringar och uppblandning av annat DNA. En stor del av Svante Pääbos forskningsgärning har varit att hitta metoder för att överkomma dessa svårigheter. Illustrationer: © Nobelkommittén för fysiologi eller medicin. Illustratör: Mattias Karlén

Åter till årets pristagare, Svante Pääbo kunde med banbrytande teknik kartlägga neandertalarnas DNA och demonstrera att homosapiens från Europa och Asien har små mängder DNA från neandertalare. Hans forskning visar alltså att dessa två tidiga hominider haft en närmare relation än vad som tidigare antagits och gett insikter om hur tidiga människogrupper förflyttat sig under lång tid tillbaka. Pääbo är inte den enda som forskat om förhistoriskt DNA men han har utvecklat metoder för att studera de äldsta spåren av DNA. Hans studier banade väg för mer forskning om förhistorisk DNA, något som skapat ny kunskap om vårt ursprung och kulturella relationer under den förhistoriska eran. Jag skrev mer om genetisk forskning i arkeologin i en av länsmuseets bloggar för ett par år sedan de första svenskarna och arkeologisk forskning.

Svante Pääbos forskning är verkligen värd att uppmärksammas och en forskning som många kan relaterat till. Frågan är ju så grundläggande – Var kommer vi ifrån? Det görs mycket intressant forskning inom arkeologi i Sverige och utomlands, men det är naturligtvis svårt att sia om och när det kan resultera i ett nytt Nobelpris.

Läs mer

De första svenskarna och arkeologisk forskning

Våld och krig – en realitet även under förhistorien 

En tidigare bloggtext som jag skrev om vikingarnas färder österut genererade olika diskussioner på sociala medier om synen på vikingar och vikingarnas historia. Det är roligt när vi får reaktioner på det vi publicerar och att det skapar nya tankar och respons. En av kommentarerna på Facebook uttryckte att det under 80- och 90-talen var ett för stort fokus på vikingatidens mer fredliga sidor och menade att detta skapar en missvisande historieskrivning av en annars våldsam period.

Jag kan till viss del hålla med, om vi bara visar upp en bild skapar vi en historieskrivning utan nyanser. Samtidigt måste vi förstå anledningen till att forskningen under slutet av 1900-talet och senare lyfte fram dessa perspektiv. I den tidiga historieskrivningen var det ofta vikingens våldsamma sida som uppmärksammades och den populära bilden av vikingen är den av en krigare med skägg, hjälm och ett höjt svärd. Detta fokus missar andra delar av samhället – alla var inte krigare och alla var naturligtvis inte män. Våld, plundring och strider förekom, men även om detta har varit en betydande del av de historiska källorna var många under vikingatiden i första hand bönder, fiskare, hantverkare eller trälar.

Samtidigt var vikingatiden och andra tidsperioder våldsamma. Krig och krigets effekter levereras idag av massmedia och vi kan inte blunda, men historiskt har det varit svårt att få en äkta bild. Från förhistoriska perioder är det ännu svårare eftersom vi inte har någon skriven text som berättar om händelser och personliga öden. I stället får vi förlita oss på arkeologiska material. Vapen och sköldar visar att personer i samhället har varit krigare. En annan bild får vi från det osteologiska materialet, från de begravda människorna som kan ha spår av skador och sår. Även om vi hittar individer som tydligt dödats brutalt och vi kan säga hur personen dog är det inte alltid lätt att förstå händelsen eller sammanhanget.

En kyrkoruin
Bild: S:t Lars kyrkoruin, Sigtuna. Foto: Anna Ulfstrand, Stockholms läns museum

I Sigtuna hittade arkeologer 1998 av en slump en massgrav med 17 individer på den medeltida kyrkogården Sankt Lars. Dessa hade dött av olika hugg- och skärskador. En första tolkning är naturligtvis att detta är en massgrav av soldater eller krigare. Men flera saker pekar på en mer komplicerad förklaring. De döda i gropen är både män och kvinnor och av olika ålder. Den äldsta var en man i 60 årsåldern och den yngsta en flicka omkring 8–9 år. Inte en typisk grupp av krigare. Kanske är detta i stället ett antal individer som dödats vid en attack mot staden, men som vi ser är tolkningen inte självklar.

I ett fåtal fall har arkeologer lyckats hitta lämningar efter större slag från ett krig eller konflikt. Slagfältsarkeologi utvecklades under tidigt 2000-talet till en egen underdisciplin, som sökt efter slagfält med hjälp av historiska källor, metalldetektorer och inventeringar. Ett arbete som bland annat varit betydelsefullt för studier av skyttevärn från första världskriget, men även äldre historiska slagfält.

l England hittade arkeologer 1979 en massgrav med lämningar med åtminstone 264 personer i byn Repton. Arkeologiska och naturvetenskapliga analyser visar att detta troligtvis var en tillfällig grav för skadade och dödade krigare från den så kallade Stora armén. En armé av vikingar som erövrade stora delar av England under 800-talet, belagd i samtida historiska källor. Personerna i graven var främst mellan 18 och 45 år, 80 procent män och 20 procent kvinnor och barn. Arkeologernas undersökningar har gett intressant information om platsen och individerna. Genom isotopanalyser har det varit möjligt att säga något om personernas kost, framför allt när de var små. Något som kan ge viss information om individernas ursprung. Analyser av deras DNA har sedan kunnat avgöra vissa släktskap bland de döda. En stor del av de begravda hade troligtvis sitt ursprung i södra Skandinavien, men inte bara och vissa kan har varit från brittiska öarna. Detta visar på den blandning av personer som deltagit i vikingarnas stora armé. Två män, omkring 40 respektive 20 år, verkar ha varit far och son. De kom troligtvis från Danmark men hade senare i livet en ändrad kost som pekar mot ett mer kringflackande liv. Att det fanns kvinnor och barn i graven visar att dessa större arméer troligtvis var små mobila samhällen, något som är vanligt förekommande även länger fram i historien.

Dessa platser är exempel då det finns historiska uppgifter om ett slag, vilket gör det lättare att hitta och förstå vad som hänt. Att arkeologiskt hitta lämningar från ett slag eller krigshandling som vi inte känner till genom historiska uppgifter är naturligtvis mycket svårare och upptäcks främst av slumpen. Det är också en fråga om hur de arkeologiska lämningarna ska tolkas. 2010 undersökte Stiftelsen Kulturmiljövård lämningar från den äldre stenåldern i Kanaljorden vid Motala ström (mesolitikum, ca 10 000 till 4 000 före vår tideräkning). Här hittade arkeologerna skelettdelar från ett tiotal människor ovan en konstruerad stenpackning. När fyndet gjordes var det först oklart om detta var lämningar från en konflikt eller om det var frågan om en rituell handling. Efter fortsatta undersökningar stod det klart att de mänskliga resterna från Kanaljorden var rester av en ritual. Delar av människor och djur har placerats i eller på en träställning. Det är tydligt att relationen mellan människa och djur var en central del.  Rituella aktiviteter med mänskliga lämningar har under mesolitikum setts på andra platser i Europa, alltså varit del av en större världsbild. Men lämningarna från Motala är ytterligare ett exempel på svårigheten att tolka denna typ av material.

Ett kranium från Kanaljorden, monterat på en trästav. Foto Lisa Hartzell, Stiftelse Kulturmiljövård

Ett annat fynd, som mer säkert kan knytas till en krigshandling är lämningarna från bronsåldern som hittades 1996 vid floden Tollense i nordöstra Tyskland. Här fann forskare lämningar från ett stort slag som daterats till 1 200 före vår tideräkning. Den upptäckten har kommit att förändrat synen på bronsåldern. Vid en knappt 3km lång sträckning längs floden låg sargade skelett, vapen och djurben begravda på botten. Endast en liten del av det som antas vara slagfältet undersöktes av arkeologer och här fanns mer än 100 personer begravda, många av dem med skador som visar hur personen dött. De döda var främst män mellan 20 och 40 år, de flesta runt 20 år.

Fyndet vid Tollense är spektakulärt ur flera aspekter och motsäger synen av bronsåldern som en fredfull period. Forskarna uppskattar att kanske hade så mycket som 4000 personer deltagit i slaget, något som tyder på ett väl organiserat samhälle där något som kan kallas arméer ställs mot varandra. Det har tidigare också varit oklart vilken funktion svärd och yxor i brons hade under bronsåldern. Vissa har menat att dessa främst tillverkats för rituella ändamål och kanske aldrig användes. Den mängd vapen i brons som hittades vid Tollense talar emot detta och pekar på att bronsvapen i alla fall här massproducerats för att användas i strid. Fynden visar på en mörkare realitet från bronsåldern.

En flod som slingrar sig fram, med åkermark på båda sidor.
Vy över floden Tollense i nordöstra Tyskland idag, PD

Det här är några otäcka exempel där strid och krig har undersökts arkeologiskt. Syftet är att visa på att krig och våldshandlingar visst var en del av förhistoriska samhällen, precis som idag. Att hitta dessa händelser är inte alltid så enkelt, framför allt om vi inte har historiska uppgifter att utgå från. Samtidigt var detta bara en del av samhället, de flesta under vikingatiden, liksom bronsåldern och stenåldern var som sagt fiskare, jägare, bönder eller hantverkare.

Bronsåldern, en spännande och mystisk tidsperiod

Du som följt vad vi har publicerat inom arkeologi under våren har säkert märkt att en stor del har handlat om vikingatiden. Både i bloggar och webbinarier. Det här har varit en avsiktlig satsning från museets sida att under en viss period satsa lite mer på innehåll om en tidsperiod. Nu till hösten planerar vi att förflytta oss tillbaka i tiden, från vikingatiden till bronsåldern, en period som jag personligen tycker är mycket spännande.

Äldre skolplansch som visar en romantiserad bild av bronsåldern cc Ola Myrin / Malmö Museer

Till skillnad från vikingatiden är bronsåldern en period som vi inte vet så mycket om. Framför allt för att vi från den här perioden inte har några skriftliga källor, i alla fall inte som är samtida härifrån Norden. I stället är det bara det arkeologiska materialet som vi kan använda oss av. Detta innebär att det är helt andra frågor som vi måste arbeta med. Från bronsålderssamhällen kring medelhavet har vi vissa typer av skriftliga källor. Från Grekland finns till exempel Linear B som främst är administrativa och ekonomiska dokument. Homeros epos Illiaden och Odyssén, började troligtvis att berättas muntligt under bronsåldern och bär spår av den tidsperioden.

Vad vet vi om bronsåldern

Från vikingatiden har vi namn på personer som levt här i Stockholmsområdet, inte minst från alla runstenar, och vi har skriftliga källor som berättar om händelser och platser. Men från bronsåldern finns inga namn eller skriftliga källor som berättar om händelser. Genom det arkeologiska materialet kan vi trots allt veta en hel del om den period när vi började använda brons, en legering av koppar och tenn. Vi känner till boplatser, gravar, hällristningar och arkeologer har även hittat gammal åkermark som används under bronsåldern.

Genom boplatserna kan vi berätta om livet och samhället under denna spännande period, och från gravarna kan vi lära oss mer om människorna. Bronsålderns samhälle var hierarkiskt, skillnaden mellan en ledande elit och andra grupper blir tydligare. Verktyg, smycken och religiösa föremål tillverkas ofta i brons, men föremål i keramik, sten och ben användes i hög grad fortfarande. Även organiska material som textil och trä användes, men dessa har av naturliga skäl inte bevarats till våra dagar i samma utsträckning.

Bronsåldersröse i Orkesta, Vallentuna. Rösen var en grav för samhällets allra mäktigaste. Foto Ingvar Lundkvist

Hällristningarna är svåra att tolka, men kanske berättar de om religiösa föreställningar och myter från bronsåldern. Det tror i alla fall vissa forskare. Hällristningar är framför allt vanligt på västkusten, men även i Stockholms län har vi ett stort antal hällristningar som till exempel vid Slagsta i Botkyrka och Örsta vid Angarnssjön i Vallentuna. Ristningarna är starkt formaliserade och liknande symboler används på ristningarna i hela Sverige, bland annat så kallade fotsulor, skepp, människor och djurfigurer. Det är detta som lett till att vissa tolkat ristningarna som framställningar av myter och berättelser, men det kan också vara ett rituellt språk som används för att kommunicera med olika gudar, vilket vissa forskare har föreslagit.

Örstaristningen, Vallentuna. Ristningen föreställer två skepp och två hästar. Det största skeppet är drygt två och en halv meter långt. Foto Stockholms läns museum

Bronsåldern som en historisk period

Bronsåldern som period i Sverige avser tiden från ungefär 1 700 till 500 före Kristus. Till skillnad från vikingatiden är detta inga definitiva tidsramar. Vikingatiden är definierad från historiska händelser och skeenden. Bronsåldern avser en tidsperiod som definieras utifrån användningen av brons och hur vi tolkat att samhället var uppbyggt. Naturligtvis var bronsåldern inte en period för de som levde då, utan det är en konstruktion av arkeologer på 1800-talet.

De kunde se en uppdelning av föremål av olika material som de sedan kunde koppla till skilda tidsperioder. Först tillverkades verktyg främst i sten, sedan i brons och till slut i järn. Vi vet idag att denna process egentligen var mycket mer komplicerad, men uppdelningen har fortsatt använts inom arkeologin. Men något som är tydligt är att denna uppdelning i tidsperioder främst är kopplad till utvecklingen i Europa, i andra delar av världen finns inte denna utveckling. I vissa områden användes aldrig brons eller kopparlegeringar i någon högre omfattning och i andra fortsatte dessa metaller att ha en central betydelse även om tillverkningen av järn påbörjats.

När bronsåldern började och slutade skiljer sig mellan olika delar av Europa. Bronsåldern i Grekland började 3 600 före Kristus och slutade på 1 000-talet före Kristus. I Tyskland och centrala Europa definieras bronsåldern som perioden 2 450–750 före Kristus. Detta är för att det var under de perioderna som verktyg och föremål tillverkades i brons och kopparlegeringar i dessa olika områden. Kunskapen om att använda brons och kopparlegeringar kom från mellanöstern och östra Medelhavet och spred sig genom Europa med start på Balkan och i Spanien.

Brons en viktig metall

Brons är alltså en legering av koppar och tenn, som när de blandas skapar ett hårt och guldblänkande material. Koppar och tenn finns inte överallt utan det krävdes långväga handelskontakter och det är tydligt att den som hade kontroll över dessa hade makten. Därför hade föremål i brons en viktig betydelse också för att uttrycka makt.

Dessa handelsvägar betydde också att människorna under bronsåldern reste långa avstånd och vi vet att det under bronsåldern fanns kontakter mellan olika delar av Europa. Vissa arkeologer har kallat bronsåldern för Skandinaviens första vikingatid, alltså att handeln och kontakterna hade samma betydelse under dessa två perioder.

Länets hitintills största bronsåldersfynd från Ekudden, Nykvarn. Foto Anna Ulfstrand

Till hösten planerar vi flera webbinarier med fokus på bronsåldern och museet kommer att delta i en mindre utgrävning av en plats med material från bronsåldern i Botkyrka. Bronsåldern är inte en av de tydligaste förhistoriska perioderna i Stockholmsområdet, men nya upptäckter och ny forskning kan komma att förändra detta.

Välkommen till en höst i bronsålderns tecken!

Vikingarnas resor österut mer komplexa än vi trott

stenhäll med runor
Runhäll U 209 vid Veda i Vallentuna.

När jag bodde i Skottland i början av 2000-talet reagerade jag ofta på att mina vänner pratade om vikingar som norrmän eller danskar. Jag har egentligen ingen starkare känsla för vare sig vikingar eller vikingatiden som period men jag tyckte att det var viktigt att poängtera att vi svenskar också hade varit vikingar. Jag förstod naturligtvis varför mina vänner refererade till våra grannländer i denna fråga. De flesta vikingar som reste till brittiska öarna vid slutet av första årtusendet efter Kristus kom just från områdena runt dagens Danmark och Norge.

Men på den tiden fanns det inget Danmark, Norge eller Sverige utan Skandinavien bestod av mindre kungadömen som slogs om herraväldet. Det var först efter att denna del av Europa kristnades på 1000–1100-talet som länderna Danmark, Norge och Sverige började formas. Det vi i dag kallar Sverige är främst en konstruktion från 1500-talet och Gustav Vasas tid. Men där och då, i Skottland i början av 2000-talet, kändes det viktigt att poängtera att vi svenskar också hade varit vikingar.

Varför är då detta viktigt? Först och främst för att det är en del av vår historia förstås. Men också för att vi ska kunna lära oss mer om vad som faktiskt hände under vikingatiden. Här får vi hela tiden större och bättre kunskaper, bland annat tack vare de runstenar som finns i länet. Låt oss titta närmare på några områden där vi numera har bättre kunskaper om denna tid.

Vart åkte vikingarna

Det brukar sägas att svenska vikingar reste österut och grundlade Kievriket och hade en avgörande betydelse för utvecklingen av dagens Ryssland, Belarus och Ukraina. Jag återkommer till detta men först ett förtydligande. Svenska vikingar, eller vikingar som bodde i dagens Sverige, reste inte bara österut. Många reste mot de brittiska öarna och västra Europa tillsammans med norrmän och danskar. Det har vi kunskap om bland annat från flera runinskrifter som berättar om resor västerut. Ett exempel är runinskriften på en sten i Södra Beteby i Österhaninge som säger att Jorund reste västerut med Ulv Håkonsson. Vi vet inget mer om Ulv Håkansson eller hans vikingafärd, men inskriften är ett exempel på resor åt väst, vilket ofta tolkas som brittiska öarna. Naturligtvis åkte norska och danska vikingar även österut.

Runinskrifterna i Mälardalen och i Stockholms län berättar mycket om resor österut. Det finns inskrifter som berättar om personer som deltog i vikingatåg, framför allt Ingvarståget som finns omnämnt på ett 30-tal olika runinskrifter. Ett exempel är en runsten i Vansta i Nynäshamn som berättar om Toste som dog när han följde med på Ingvars följe. Ingvarståget som reste österut och till Särkland på 1000-talets mitt hade ett tragiskt slut, samtliga som följde med dog på resan. Vi har kunskap om Ingvar och hans följe också genom den isländska sagan Ingvar den vittfarnes saga.

tecknad runsten
Runsten U 73 från Hansta i Järfälla, tecknad av Richard Dybeck i mitten av 1800-talet.

De flesta runinskrifterna berättar dock på ett mer kortfattat sätt om resor, som Han reste till Holmgård eller Han dog i Grekland. Att resa till Grekland vara samma sak som att resa till det Bysantiska riket. Rom, Konstantinopel och även Jerusalem var vallfärdsorter och människorna som på tusentalet reste våra runstenar var del av en växande kristen grupp i samhället. Vi vet att både män och kvinnor åkte på dessa pilgrimsresor. Många män reste också till det Bysantiska riket för att ta värvning i Väringagardet, en styrka i den bysantinska armén som bestod av soldater från Norden. Om även kvinnor åkte för att ta värvning vet vi mindre om.

Att resa till Holmgård betydde att personen rest till staden som i dag kallas Novgorod i nordvästra Ryssland, vars äldsta delar visar på starkt skandinaviskt inflytande. Holmgård var en av orterna i öst som nämns på runstenar i Stockholmsområdet, men platser i dagens Finland, Ukraina och de baltiska staterna förekommer också.

Vad hände österut?

I den tidiga historiebeskrivningen förklarades den skandinaviska närvaron i Baltikum och området österut som en kolonisering. Att vikingarna la grunden till de samhällen som skulle komma att utvecklas på 1100-talet längs floderna mellan Östersjön och Svarta havet. Eftersom det skriftliga materialet från norra Europa är ganska begränsat fram till att området i högre grad blir kristet på 1000-talet bygger historieskrivningen på att lappa ihop olika skrivna källor och arkeologiska material.

Det skriftliga materialet består främst av senare nedskrivna historiska källor. Till exempel Nestorkrönikan som berättar om Kievrikets historia fram till 1100-talet, men även arabiska och västeuropeiska texter. Tolkningen av det historiska skeendet beror i hög grad på vilka källor som använts och detta har i dag av politiska syften utnyttjats för att skriva en ”passande historia”. Men utifrån det skriftliga materialet kan vi följa ett historiskt skeende och personer från Skandinavien som rest och påverkat historien i Kievrikets historia.

Från det arkeologiska materialet kan vi följa en delvis annan historia. Nu är det inte personer och rikens utbredning vi följer, utan artefakter och mänskliga kontakter. Under 800- och 900-talen ser vi en stor mängd arkeologiska lämningar och fynd i Baltikum, Belarus, Ryssland och Ukraina som kan kopplas till främst resor och kontakter från Gotland och östra Mellansverige. På vissa platser kan vi se ett stort skandinaviskt material, med gravar och boplatslämningar som talar om en lång och bestående närvaro. I andra fall ser vi mindre och sprida lämningar som indikerar tillfälliga kontakter eller utbyten. De tidiga svenska arkeologerna, så som Ture J Arne och Birger Nerman, tittade främst på de mer omfattande lämningarna och inspirerade av de historiska källorna talade de ofta om en kolonisering.

Mer omfattande arkeologisk forskning i Belarus, Ryssland och Ukraina har visat att den här utvecklingen var mycket mer komplicerad och att tala om en skandinavisk kolonialisering är en tydlig misstolkning. Nyare forskning har i stället visat att artefakter och lämningar från vikingarna i öst ofta hittats tillsammans med material av mer östligt ursprung, det var alltså grupper eller personer som levde sida vid sida. Tittar vi på fyndmaterial i Mälardalen hittar vi också en stor andel artefakter med östligt ursprung. Till exempel är det klart att den vikingatida krigaren ofta hade dräktdetaljer av östligt ursprung.

Kulturellt utbyte

Det här visar på ett kulturellt utbyte snarare än en kolonisering. Visst finns det platser som har starka skandinaviska inslag, till exempel Grobina i Lettland, Staraja Ladoga öster om Sankt Petersburg och Novgorod. Men även på dessa platser finns ett rikt material av mer inhemsk karaktär. Den som tittar närmare i det arkeologiska materialet ser resterna av flera rika lokala och regionala kulturer. Vikingar i öst kallades av samtida källor ofta för Rus. Troligtvis är detta en blandad kulturell grupp, som präglats av öst-skandinaviska och inhemska traditioner. Det är heller inte säkert att detta var en kulturellt homogen grupp.

Att åka på viking

Det som jag ville förklara för mina skotska vänner den gången var förstås att vikingar var en lika viktig företeelse i dagens Sverige som i dagens Danmark och Norge.

tröja med en viking
Sweden Land of the Vikings. Foto: Daniel Sahlén.

Men det som är än viktigare för oss alla att vara medvetna om är att vad som hände på vikingatiden är mer komplext än vi många gånger tänker oss. Dåtidens människor reste både åt öster och väster. Av geografiska skäl åkte de flesta från området runt Stockholm österut. Och de reste av olika skäl – handelsfärder, pilgrimsvandringar och för att ta värvning.

Historiska och arkeologiska källor visar att dessa resor haft stor inverkan på den historiska utvecklingen i det som idag är Baltikum, Belarus, Ryssland och Ukraina. Historien och kulturarvet i dessa länder har formats av människor som bor och bott där, men även påverkats genom kontakter med andra människor och kulturer.

Och i Stockholms län möter vi än idag berättelserna om dessa kontakter och de människor som hade dem på de runstenarna som finns runtomkring oss.

Kyrkoherdens malmgård på Södermalm

När du tänker på hur Stockholm såg ut förr i tiden är kanske inte grönska och trädgårdar det första du tänker på. Men det fanns faktiskt betydligt mer odlade ytor då än vad vi har idag. Karin Lindeblad, arkeolog vid Statens historiska museer, berättar om hur en utgrävning på Söder i Stockholm som visar detta.

Stadsodling är ingen ny företeelse. Tvärtom – de äldre stadskärnorna var betydligt grönare än dagens stadsmiljöer. Genom nya arkeologiska metoder och analyser har städernas trädgårdsodlingar studerats alltmer under 2000-talet. Den nya forskningen visar att trädgårdsodlingar var en självklar del av stadsbornas livsmiljö, både under medeltiden och 1600 -och 1700-talen. Redan på 1400-talet nämns trädgårdar, örtagårdar och kålgårdar i Stockholms skriftliga källmaterial. Malmgårdar, som var trädgårdsanläggningar med herrgårdsliknande bostäder i sten eller trä, nämns först i mitten av 1500-talet. På 1700-talet fanns det ett hundratal malmgårdar i huvudstaden, flest på Södermalm. De ägdes av förmögna borgare eller adelsmän, många av dem bodde på annat håll och använde malmgårdarna som sommarnöje.

Kartan nedan är över Södermalm med en tomtbok från 1670-talet som underlag. Den visar trädgårdsanläggningarna som fanns på Södermalm då, markerade med svarta fält. Kvarter där det bodde trädgårdsmästare är markerade med svarta eller vita punkter.

Gammal karta över Östermalm
Karta över Södermalm med Holms tomtbok från 1670-talet som underlag. Efter Åke Meyerson, Befolkningen på Södermalm år 1676. I Samfundet Sankt Eriks årsbok 1943.

Malmgård i kvarteret Rosendal

Hösten 2020 fick Arkeologerna vid Statens historiska museer möjlighet att undersöka lämningar efter en av dessa malmgårdar i kvarteret Rosendal. Kvarteret ligger i ett flackt parti av Södermalm, som var väl lämpat för odling, i skydd av bergknallar och branta sluttningar. Den äldsta kartan över kvarteret, där tomter och tomtägare noterats, är från år 1679. Då var i stort sett alla tomter i kvarteret malmgårdar eller trädgårdar, ägda av högreståndspersoner, som grevinnan Sofie Maria de la Gardie och kommersrådet Willhelm Drakenhielm. Större delen av det område vi undersökte ägdes då av kyrkoherden i Tyska kyrkan, Christoffer Bezelius.

Vy över utgrävningsområdet i kvarteret Rosendal. I bakgrunden syns Maria Magdalena och Katarina kyrka. Till vänster i bild Södermalmsskolan.
Vy över utgrävningsområdet i kvarteret Rosendal. I bakgrunden syns Maria Magdalena och Katarina kyrka. Till vänster i bild Södermalmsskolan. Foto: Arkeologerna.
Två arkeologer rensar fram trädgårdslämningar i den norra delen av trädgården, upp mot planket. Foto: Arkeologerna.
Arkeologerna Annika Nordström och Ann-Mari Hållans Stenholm rensar fram trädgårdslämningar i den
norra delen av trädgården, upp mot planket. Foto: Arkeologerna.

Barockträdgård med räta vinklar

Den äldsta trädgårdsanläggningen i utgrävningsområdet kom till under första hälften av 1600-talet och omgavs då med ett rejält plank i trä. Den drygt 2000 m2 stora trädgården delades in i sex rektangulära odlingskvarter. Runt kvarteren anlades grusbelagda trädgårdsgångar. Vid undersökningen påträffades även en djup, stensatt brunn, som troligen grävdes redan på 1600-talet. God tillgång till vatten var en förutsättning för växtligenheten i den stora anläggningen. Trädgården var anlagd enligt en symmetrisk plan, med en gestaltning som var både praktisk och inspirerad av barockens stilideal. Dess storlek indikerar att det inte bara odlades för husbehov, utan även för försäljning. Teckningen nedan är ett rekonstruktionsförslag som visar de äldsta trädgårdsanläggningarna från 1640-talet.

Rekonstruktionsteckning som visar de äldsta trädgårdsanläggningarna.
Rekonstruktionsteckning som visar de äldsta trädgårdsanläggningarna. Teckning: Jens Heimdahl, Arkeologerna.

I odlingsbäddarnas välgödslade jord fanns ett ovanligt välbevarat växtmaterial, med bevarade fröer, bärkärnor och kvistar. Den arkeologiska undersökningen har hittat fröer och pollen efterväxter som odlats för olika ändamål. Rester efter såväl köksväxter och kryddväxter som medicinalväxter har identifierats. Ett exempel på medicinalväxt som hittades är spikklubba, vars fröer troligen har väckts till liv när jorden grävdes om vid förundersökningen 2019

Medicinalväxten spikklubba
Medicinalväxten spikklubba växer igen Foto: Arkeologerna.
Spade i marken vid en utgrävning
De historiska jordlagren berättar mycket för arkeologen om det som hänt på platsen Foto: Arkeologerna.

På 1700-talet minskade trädgårdens yta när bryggarfamiljen Sifverts köpte tomten. Nya byggnader uppfördes och på 1800-talet fanns ett garveri här. Nu ska tomten göras om till park och återigen blir den en grönskande del av staden.

Lästips

Bengtsson, L. 2007. Palats eller kåkar? Malmgårdar i Stockholm på 1700-talet. I Blick Stockholm då och nu. Stockholms stadsmuseum 4.

Hållans Stenholm, A-M & Lindeblad, K. I manus Malmgårdar, bryggeri och garveri på Södermalm. Arkeologisk undersökning i kvarteret Rosendal Mindre. Rapport Arkeologerna, SHM.

Lindeblad, K. & Nordström, A. 2014. Trädgårdsarkeologi i medeltida och tidigmoderna städer. Källor till trädgårdsodlingens historia: tre tvärvetenskapliga seminarier 2010 – 2012 arrangerade av Nordiskt Nätverk för Trädgårdens Arkeologi och Arkeobotanik (NTAA). SLU Alnarp.

Mer på om projektet hos Arkeologerna.

Från finnjävlar till nationell minoritet 

Man som springer med nummerlapp på bröstet. Människor som står vid spåret i bakgrunden.
Mononen springer Lidingöloppet. Foto: okänd.

Mina föräldrar kom hit som arbetskraftsinvandrare från Finland på 60-talet. De var finnar, men jag då? Jag föddes i Stockholm 1975, växte upp i Hässelby gård och pratade finska, men bara hemma. Under uppväxten kände jag mig varken finsk eller svensk. När ordet sverigefinne blev allmängods på 2010-talet var det som att hitta en saknad pusselbit

År 2016 gjorde jag boken Finnjävlar, där 15 andra generationens sverigefinnar skriver personligt om frågor som språk och identitet. Jag började hålla föredrag i hela landet och mötte hundratals sverigefinnar, särskilt äldre, som ville dela med sig av sina erfarenheter av diskriminering och språkförtryck och höra mer om hur vi utsatts för rasforskning men också hur vi kämpat för våra rättigheter i det land som var ett och samma i nära 800 år.

Sverigefinskheten hade börjat bli lite poppis redan med författare som Susanna Alakoski och musiker som Anna Järvinen. Nu blev vi ännu mer synliga. Och det fanns ett stort sug att berätta. Snart ledde jag också Finnjävlarpodden i Sveriges Radio. Men efter att ha fokuserat på min egen generations berättelser blev det naturligt att börja blicka tillbaka. Jag hade ju träffat många äldre under föreläsningarna och var nyfiken på att veta vad föräldragenerationen hade att säga om hur det var när de kom till Sverige.

När jag fick frågan om att ta fram material till guiden Sverigefinska berättelser i appen Upptäck historien tackade jag ja direkt. I guiden samlar vi lokala historier från 1600-talet till idag i text, ljud, film och bilder. Historiska platser som varit viktiga för sverigefinnar får liv genom enskildas minnen.

Många berättelser rör förstås just arbetskraftsinvandringen. Det kom ju 400 000 finnar till Sverige mellan 1950 och 1980. Det var lätt att få jobb i industrin, på byggen och i vården. Finnarna utgjorde ofta halva styrkan. Jag har sammanställt historier från Botkyrka kommun där AB Separator (Alfa Laval) i Hamringe var en av de stora arbetsgivarna. Det var ett ofta hårt och smutsigt arbete och många bodde trångt i ungkarlsbaracker. Det är en av de platser man kan besöka i guiden.

Men historierna handlar inte bara om arbete utan också om föreningsliv. Vad gjorde man på fritiden på 70-talet? Kanske dansade till finska toner i Tumba folkets hus eller idrottade på Rödstu Hage IP. Raimo Mononen, en eldsjäl i Tullinge-Tumba finska förening, var med och odlade hundratals friidrottstalanger varav flera blev svenska mästare.

Berättelserna visar också varför sverigefinnar är en nationell minoritet. Vi har bott på den här sidan om Östersjön långt före arbetskraftsinvandringen och jobbat på bruk, i gruvor och som tjänstefolk. På 1600-talet kom skogsfinnarna och satte en prägel på Sveriges landskap och kultur. En historia handlar om ett kontor i Norsborg som man kunde komma till med klagomål till kungen. På finska. På 1700-talet. Det är rätt häftigt.

I dag kallas vi inte längre invandrare eller finnjävlar. Med den nyvunna minoritetsstatusen har våra historier blivit angelägna och värda att lyssna på. Guiden Sverigefinska berättelser skildrar en viktig och tidigare ofta okänd del av Sveriges historia och det har varit ögonöppnande och roligt att få vara med och ta fram den.

Kristian Borg. Foto: okänd.

/Gästbloggare Kristian Borg 

Journalist och förläggare på Verbal förlag. Författare till boken Ett halvt sekel av sisu för vilken han utsågs till Årets murvel 2021 av Sverigefinska publicistföreningen.

Ladda ner appen Upptäck historien där du brukar ladda ner appar

Leif Bolter – Bärande ljus

Bild tagen i en tvåfilig biltunnel. Koboltblått tak med randiga valv.
©Leif Bolter/Bildupphovsrätt 2021. Foto: Rebecka Walan.

Tänk dig att du befinner dig ute på ett fält en stjärnklar vinternatt. De blinkande stjärnorna och så det stora blå. Rymden är väldig och stor. Du är bara en liten del av det hela. En liten prick i universum. Finns det inte förtröstan i den upplevelsen?

Känslan återkommer i Leif Bolters gestaltning Bärande ljus i Södra länken. Den som du möter vid avfarten Globen. Ett konstverk som man passerar i en hastighet av 70 km/h i timmen, om det inte är köer vill säga, men som varje gång lockar till att sakta ner för att kunna ta in helheten. Det är andlöst vackert och tycks rymma magi och vetenskap på samma gång.

Leif Bolter är bland annat upphovsman till Anna Lind-monumentet på Medborgarplatsen och det lysande tornet Luftande på Odenplan. Han har även gjort ett snurrande urverk Sollentuna. Sedan flera år är han ledamot av Konstakademin.

Vi träffas en dag i början av december. Det blir ett samtal om konst, ljus och rymden.

Som barn tyckte Leif om att teckna och måla och fick uppmuntran för det i skolan. Efter gymnasiet började han på Konstfacks kvällsskola i monumentalmåleri och några år senare sökte han in på Konstakademin där han gick mellan 1965 – 1970. ”Men”, säger han ”jag har alltid varit intresserad av naturvetenskap, kanske stundtals mer än av än konst. Konsten den kom ändå till slut i första hand och blev mitt språk att utforska världen med.”

På Konstakademin föreläste professorn i kärnfysik Tor Ragnar Gerholm om materiens innersta väsen. Det påverkade och Leif berättar:

”Sedan 30-talet har teorin om att galaxerna avlägsnar sig från varandra format den nu ledande teorin om att de gör detta – evigt från ett ursprungligt Big Bang. Innan dess uppfattades universum som statiskt – då även av Einstein. Men teorin om evig expansion har jag svårt för. Jag tilltalas mer av tanken om ett universum som både kan expandera och störta samman i ett ”statiskt” pulserande tillstånd. Jag gav mig då själv uppgiften att försöka skapa så många skulpturer/strukturer som möjligt som förefaller att expandera och störta samman samtidigt. Jag tänkte bland annat kring ett fullständigt koordinatsystem, alltså ett treaxligt sådant. Vad händer om jag tar mig friheten och låter koordinataxlarna rotera? Origo i mitten, stål, sex elmotorer, kugghjul och Pvc–rör. Allt som allt med måtten 5 x 5 x 5 meter.”

Leif upptäckte att beroende på var man befann sig i systemet föreföll tomrummet mellan axlarna att störta samman eller expandera. Verket finns nu utanför Moderna museet i Malmö och heter Pulserande koordinatsystem.

Han berättar också om en upplevelse i Axmar där han tillbringade sina lovledigheter från sex års ålder.

”På sportlovets vinterkvällar var det helt mörkt. Här fanns inga lampor. Att se stjärnhimmeln var helt överväldigande. Den upplevelsen har påverkat mig starkt.

Jag frågar hur han fick idén till Bärande ljus.

”Man befinner sig i ett bergrum. Ljus är en bristvara. Det är ljuset som håller upp. (Leif visar med händerna.) Klotet i mitten är av granit och två meter i diameter. Det är massivt och hänger i en metallstång. På sidorna finns två stöd. Klotet, svävande likt en planet buret av ljus, är en hänvisning till avfarten Globen som finns ovan jord.

Bergrummets valv-vägg av betong är infärgad i Stockholms-ockra och perforerad med 1 dm stora hål. Detta ger en ljuddämpande effekt. Inuti väggen hänger en ljusdiod i varje hål vilket gör att väggen strålar av ljus. Tanken med det blå ljuset runtomkring är att skapa en känsla av rymd i det tunga bergrummet. Valven är formade av massiva granitblock som hålls isär av ett kraftigt ”ljustryck”.”

Bakgrunden var att Vägverket, nuvarande Trafikverket, bjöd in tio konstnärer till en tävling. Gösta Wessel, Gunilla Bandolin, Tommy Östmar och Leif Bolter valdes för genomförande. De gjorde två konstverk var, så sammanlagt finns åtta verk i tunneln. Förutsättningarna var att skapa upplevelsevariation, men konsten fick heller inte vara distraherande. Ett krav var också att konsten skulle vara beständig och lätt att underhålla.

När man möter konstverket Bärande ljus i Södra länken kör man rakt in i universum. Globen där i mitten blir till en måne med de lysande stjärnorna runtomkring. Det slår mig att han har lyckats med konststycket att få den tunga graniten att förefalla lätt och svävande, tack vare det sätt på vilket han använt ljuset.

Det tycks också som om Leif Bolters livserfarenheter och upplevelser på ett förunderligt vis har lett fram till just det här verket. Stjärnhimmeln i Axmar. Rymden. Tredimensionaliteten. Jag tänker att det handlar om att besitta en ovanlig förmåga. Att kunna förvalta sina kunskaper och det man har varit med om på ett sådant sätt att det kan bli en rik upplevelse för andra människor.

Linda Persson – Blickfång 

Konstverket består av två delar. Ett som öga som ändrar färg och ett vitt ulligt moln. Båda lyser när det är mörkt ute.
Blickfång. ©Linda Persson/ Bildupphovsrätt 2022. Foto: Sara Appelgren.

Offentlig konst som lyser

Ett öga som lyser och ändrar färg. Ett annat som blinkar och flörtar med dig. Konstverket Blickfång möter dig tre meter upp i luften vid pendeltågsstationen i Handen i Haninge. Det är annorlunda och eget gjort. Verket består av två delar. På andra sidan stigen lyser ett stort vitt ulligt moln. Eller ett irrbloss som konstnären kallat det.

Konstnären som ligger bakom heter Linda Persson. Hon är utbildad vid Chelsea College of Art and Design i London. 1999 kom hon in på Konsthögskolan i Stockholm och samtidigt på skolan i Chelsea. Hon valde Chelsea för att klimatet där var mera prestigelöst och tillåtande. Att bli konstnär hade varit både en dröm och självklarhet sedan länge.

Vi möts på ett Teamsmöte, hon och jag. Under flera år har hon bott i London, men nu sedan några månader har hon flyttat tillbaka till Sverige. Hon berättar om uppdraget att skapa konst för platsen. Haninge kommun utlyste 2018 en tävling som hon deltog i. Bakgrunden var att platsen upplevdes som otrygg och behövde ljus. När det gäller ljus har Linda många tankar.

”En gatlykta ger ett väldigt skarpt ljus och skapar stora kontraster. Det kan nästan förstärka mörkret och göra det mer kompakt. Ljussättning för att göra en plats tryggare handlar inte bara om en massa belysningsstolpar, utan om en omsorg, och där känner jag att konsten kan spela en aktiv roll i samhället, förklarar hon. Mitt flirtande öga kan ge en styrka, en snällhet till platsen som en vanlig lyktstolpe inte kan.”

Linda är uppvuxen i Haninge och hade erfarenhet av platsen.

”Här brukade vi gå förbi när vi skulle till och från Rudan för att bada. På den här sidan av spåret var de då ett sommarstugeområde. Om kvällarna låg skogen kompakt och mörk runtomkring. Vi skyndade oss förbi och sprang över tågspåren. Då fanns det ingen gång över spåren.”

Linda vann tävlingen och fick uppdraget. Kommunen önskade att hon skulle samarbeta med lokala grupper för att förankra konstverket. Hon kontaktade orienteringsklubben och skidklubben. De visade sig framför allt vara intresserade av upplysta spår. Så småningom kontaktade hon också en teatergrupp som bestod av ungdomar. De berättade att det kändes otryggt att gå ner till Rudan. Någon hade blivit överfallen. Även om detta låg långt tillbaka i tiden skapade det otrygghet och osäkerhet.

De hade också en diskussion om symboler. Genom smartphones använder många unga emojis, som ju är en slags symboler. Ögat kom delvis fram ur dessa diskussioner men det är också något som Linda funderat över länge. Blicken som ser. Det var viktigt att ögat hade en seende blick snarare än att den som möts av det ska känna sig övervakad.

Jag uppfattar ögat som väldigt snällt. Kanske beror det på de långa ögonfransarna. Men också på formen som är mer rund och öppen än långsmal och på den runda pupillen. Det är ett öga som ser utan att bedöma. Om du stannar upp så upptäcker du att det ändrar färg i mörker: från rött till rosa, gult, grönt blått. Dagtid är ögat blått. Konstverket med sina båda delar blev klart 2020 då det invigdes.

Konstverk som lyser i mörkret.
©Linda Persson/ Bildupphovsrätt 2022. Foto: Sara Appelgren.

Så till den andra delen av verket; irrblosset som lyser med ett vitt sken i mörkret. Men vad är ett irrbloss egentligen? “Det förekommer i gammal folktro och fanns i sumpmarken och var både vägvisare och förvillare”, berättar Linda. Ett riktmärke som kunde avläsa om folk hade ont eller gott i sinnet. Man har senare förklarat fenomenet med geologiska reaktioner i marken som kan göra att det bildas ett sken. Tanken på att skapa ett irrbloss kom eftersom det fanns just skog och våtmarker i närheten.

”Men även om idén kom från folktrons irrbloss har konstverket också likheter med en diamant eller en lysande sten. Och dessa hittar man ju i naturen som i berg och sten”, säger hon.

Så ett moln, ett irrbloss eller en diamant. Vad tycker du att det liknar? 

Vinnarna i fototävlingen #fisksätra

Tre kvinnor som står bredvid varandra i ett bibliotek.
De tre vinnarna. Från vänster; Dominika Depczyk (2:a) Fatima Ali Abdi (1:a) och Jeanette Josefsson (3:a). Foto: Elisabeth Boogh.

I fredags var det vernissage i Fisksätra bibliotek och under tre timmar besökte fler än 400 nyfikna invånare lokalen i Fisksätra centrum. Här finns det över sextio bilder från vardagen i Fisksätra. Barn, djur, natur, byggnader, aktiviteter och matlagning är några av de motiv som går att ta del av i utställningen. Stockholms läns museum och Fisksätra bibliotek har under hösten arrangerat en fototävling och vi visar nu ett urval av alla 445 bilder som har laddats upp i appen Samtidsbild. Vi hade inte trott att intresset skulle bli så stort, men tack vare ett digert arbete av bland andra vår insamlingsassistent Stella Waldenström lyckades vi skapa ett stort engagemang för tävlingen i ”Fiskis”. Vi är väldigt stolta över att så många nya bilder nu finns tillgängliga för en framtida generation.

Alla bilder kan du hitta du hitta här. Välj samling Fisksätra.

Fototävlingens första pris gick till Fatima Ali Abdi, andra priset fick Dominika Depczyk och slutligen gick tredje priset till Jeanette Josefsson. Grattis!

Första pristagaren Fatima Ali Abdis beskrivning:

Foto på två barn som spelar pingis framför en stor trappa.
Folkets hus. Foto: Fatima Ali Abdi

”Ena dagen är barnen i danssalen och rör på sina höfter, medans jag tar en kopp kaffe och har ett intressant samtal med annan Fisksätrabo. En annan dag är det pingismatch mellan kusinerna, tiden man spenderar tillsammans skapar goda minnen livet ut.

Då mina barn är i ålder där de vill testa olika aktiviteter/intressen, erbjuder Folkets hus möjligheter som tillgodoser detta. Att det även fanns något för mig var glädjande, från föreläsningar till att bilda nya kontakter.

Folkets hus har varit för mig en mötesplats för alla i området. Det är en mittpunkt, en trygg plats som präglas av positivitet.”

Juryns motivering:

”Fotografiet berättar om samvaro och närvaro på en av vardagens platser i Fisksätra.

Två personer, en ung man och en flicka klädd i rosa, står på varsin sida om ett pingisbord. Blickarna riktas mot pingisbollen som fångats i luften. Bilden utstrålar glädje över spelet och gemen-skapen, men berättar också något om platsen, Folkets hus – en mötesplats där generationer kan spendera vardagens tid tillsammans.”


Andra pristagaren Dominika Depczyks beskrivning:

En nattbild med upplysning av utomhusbelysning.
Nattdimma. Foto: Dominika Depczyk.

”Att fotografera är min passion och ett försök att fånga ett ögonblick. Genom bilder vill jag berätta om det som väcker min beundran och fascinerar mig i just den stunden, oavsett om det gäller fotografering av människor, natur- eller arkitekturfoto.

Detta fotografi visar en vanlig utsikt från ett fönster som blir mystiskt och poetiskt på grund av dimma och ljus. Sådana fenomen inspirerar mig.”


Juryns motivering:

“Lyktstolpens sken omfamnar och lyser upp gångvägen mellan husen i Fisksätra. Det är som en scen tagen ur en film eller saga, samtidigt som bilden i själva verket visar något så vardagligt som utsikten från fotografens lägenhetsfönster.

Bilden förmedlar trygghet och inger en känsla av att man vill befinna sig just där i regnet, kanske på väg hem från en promenad i kvällningen. Samtidigt väcker bilden en undran hos betraktaren över vad som döljer sig i mörkret utanför lampans sken. Bildens motiv ställer ljusets trygghet mot mörkrets osäkerhet.”

Tredje pristagaren Jeanette Josefssons beskrivning:

En bild på en spis med en omelett i en stekpanna
Steker omelett. Foto: Jeanette Josefsson.

”Jag står i mitt kök och steker omelett i en gjutjärnsstekpanna på en standard spis. Mer vardag än det kan det inte bli. När vi inte kommer på något gott eller roligt till frukost eller lunch blir det omelett. Både min man och jag tycker att en spansk omelett är väldigt gott och mättande.”


Juryns motivering:

“Fotografens blick synliggör något av det mest vardagliga på en plats som vi alla kan känna igen. Vi befinner oss i ett kök. På spisen puttrar en omelett i gjutjärnspannan och på köksbänken står flaskor med matolja och hushållsapparater. Motivet är långt ifrån tillrättalagt och visar vardagen som den känns på riktigt, i den bemärkelsen att det är något vi upplever varje dag.

Samtidigt väcker bilden vår nyfikenhet. Vad ska serveras utöver omeletten, vem eller vilka är det som ska äta och vem är det som bor i den här lägenheten?”