Fem personer står i en rad på en avlång plattform av brons. Av titeln förstår vi att de väntar på tåget. Personerna är inte tydligt skildrade, det finns en grad av abstraktion, så man kan mera tala om gestalter än människor. Men en hel del går ändå att utläsa.
Människor och en hund
Kvinnan längst fram håller ett litet barn i handen. Ungen drar i väg, den verkar ha fått syn på något. Barnets arm är helt rak och kroppen lutar från kvinnan, ungen har bara en fot i marken. Men kvinnan, kanske mamman, håller emot. Hon har hästsvans, blicken är riktad neråt på det lilla barnet och hon håller ett stadigt tag om barnets hand.
Hos personen bakom kvinnan vilar ett barn i famnen. Nedanför dem sitter en hund med öronen rakt upp. Den tittar inte framåt, utan snett utåt. Det är konstnärens egen hund, dvärgschnauzern Bella som varit modell.
Personen bakom hänger på höften och håller i en väska. Blicken är riktad snett åt sidan. Nästa gestalt i kön har båda fötterna i marken, också den har en väska eller en kasse i handen. Blickriktningen är framåt. Den som står längs längst bak verkar tala i telefon. När kommer tåget?
I den först till synes ordnade kön där alla står ordentlig på rad, framträder vid en noggrannare granskning olikheter. Alla står som i en egen värld och ser åt olika håll.
Järnvägsparken och Roslagsbanan
Platsen där konstverket är beläget är Järnvägsparken. Förr gick Roslagsbanan till Rimbo, men sedan togs stationen bort. Endast parkens namn och konstverket berättar nu om tågen som kommit och gått till Rimbo.
I en intervju i Norrtälje tidning den 10 oktober 2016 berättade konstnären Hermine Keller vad människorna väntar på:
”Ett tåg som aldrig kommer. Det är förfärligt att de tog bort Roslagsbanan, det är många i Rimbo som vill ha tillbaka tåget.”
Hon berättade också hur hon gick till väga:
”Jag har gått ner till busstationen och tittat på hur folk ser ut när de väntar. Mobiltelefonen har ju blivit något som påverkar kroppsspråket, det ville jag ha med. Det är roligt att göra människor med uttryck. Man kan tolka hur människor känner genom deras hållningar.”
Hon sa också:
”Det är spännande med människor i grupp, de samspelar utan att samspela, härmar varandra utan att tänka på det.”
