Flickan som försvann

Flickan som försvann består av sex skulpturer som är utspridda på olika platser i Gustav II Adolfs park, intill ån. Blomflicka, Duvor, Svanen, Pöl, Stenar och Fluga är placerade så att de samspelar med varandra och parkens utformning. Några av skulpturerna är väl synliga, andra är delvis dolda av växtlighet och att hitta de olika delarna är lite som att gå på skattjakt.

Ett berg av fåglar

Skulpturen Duvor består av ett berg av fåglar och mellan dem hittar vi en flicka. Hon har en frisyr med bena i mitten, hennes ögon är öppna, men hon möter inte vår blick utan ser neråt. Även om både fåglarna och flickan är gjorda av brons skiljer de sig åt färgmässigt. Flickans hår är grönt och hennes ansikte har en brun och varmare nyans.

Djur med ansikten

På en sten i rabatten sitter skulpturen Fluga som är en varelse med vingar och sex ben. Ansiktet påminner om flickan under duvorna, de har också samma frisyr. Här ler hon, fast leendet är inåtvänt. Längre ner mot vattnet hittar vi Svanen. Den är vitpatinerad med orange näbb. Lägg märke till att även på svanen finns ett ansikte som visar sig på bröstet.

Levande stenar

En bit bort i parken finns skulpturen Pöl. På ett brunnsliknande lock dyker ett ansikte upp, ungefär som om gestalten just kommit upp ur brunnen. Här är uttrycket drömskt. Kvinnan eller flickan har slutna ögon. I en rabatt intill finns Stenar, också dessa har ansikten. Konstnären berättar att hon tänkte på dem som just stenar, och att de också har ett liv, fast långsammare.  

Den största skulpturen är Blomflicka. Hon sitter på en sten med ett knä i marken och är klädd i åtsittande klänning och röda skor. Håret hänger i en lös hästsvans på ryggen. Vi ser inte hennes ansikte eftersom det är dolt bakom en stor grön blomma av brons som växer upp ur stenen. Vem är hon?

Konstnären berättar

Om flickor och kvinnor säger Klara Kristalova: 

”Flickan och kvinnan har alltid intresserat mig. Hon är ju jag och vi. Hur går utveckling till? Jag försöker ibland minnas mig själv. Vem jag var för länge sen. Hur jag såg på världen och hur ledde det ena till det andra? Men ofta inspireras jag mer av romaner, tillfälligheter eller tidningsartiklar.” 

Konstverket tycks spegla olika själstillstånd. Leende, inåtvänt, blundande. Det finns något drömskt över gestalterna. Skulpturerna med de olika uttrycken leder tanken till varseblivning, men också en känsla, eller en önskan, om av att få vara kvar i drömmen. Flickan som försvann, vart tog hon vägen? 

Samtidigt som verket delvis handlar om naturen har det tack vare placeringarna runt om i parken blivit en del av naturen, som om en symbios uppstått mellan växtlighet och konstnärlig gestaltning. Istället för att utgå från platsen har Klara Kristalovas skulpturer satt sin prägel på parken så att en helt egen stämning uppstått. Det är som att hela parken har blivit besjälad.