“Ska vi sätta på musik medan barnen målar?” frågar läraren. “Det brukar bli så lugnt då.” När jag för första gången fick förslaget, sa jag att ja det kan vi väl göra. Men sedan upplevde jag att det blev jobbigt. Klassisk musik strömmade ut i rummet. Rätt vad det var ville någon ha hjälp, men jag hörde knappt vad barnet sa på grund av musiken.
Som uppsökande konstpedagog är jag van att anpassa mig till olika förhållanden, men jag är också tydlig med målet. Som är att är att hjälpa barnen att hitta sitt eget uttryck i bild. Uppgifterna varierar. Ofta får barnen måla en viktig plats, platsen i sitt hjärta. De arbetar med grundfärgerna och blandar fram sina egna färger. Olika platser växer fram. Det är fascinerande att 25 barn som sitter i samma klassrum mentalt kan befinna sig i helt olika världar. Sommarstället på landet, parken som någon brukar leka i, fotbollsplanen intill, eller platser som är långt, långt, bort. Afghanistan, Syrien, Kurdistan. Länder och platser som barnet har i sig men kanske inte besökt på länge. Stilarna varierar. Allt från rena kolorister till de som älskar linjer brukar rymmas i en skolklass.
“Vem målar finast?” undrar någon. Jag säger som det är, att jag tycker om att de målar olika. Och att fint och fult inte är viktigt. För det som fint för någon kan var fult för en annan. “Det viktiga är att du målar så att det känns bra för dig”, säger jag. Barnen brukar nöja sig med det svaret.
Ibland jobbar vi med projekt där barnen får ta fram förslag på offentlig konst, till exempel med lera. Vilket konstverk skulle barnen vilja ha på skolgården om de fick bestämma? Jag lovar att svaren på den frågan växlar. Det knådas och kläms. Olika djur, fotbollsspelare och fontäner tar form. Inte sällan tänker barnen in lek i sina förslag. På barnens skulpturer ska man kunna klättra, leka och vara på. Men det finns också allvar. En val som svalt för mycket plast påminner oss om den pågående miljöförstöringen och får oss att förstå att det också upptar barnens tankar.
Tillbaka till frågan: Varför ska barnen ha musik på just när de målar? Och en följdfråga: Under vilka andra lektioner brukar de ha musik på i skolan? Frågan är såklart retorisk. Handlar det om att bild ses som ett lättsamt ämne där det kan vara skönt med musik i bakgrunden?
Mitt huvudargument för att inte ha på musik är att den stämning den generar kan färga av sig på det som barnet målar. Kanske barnet målar en mörk skog där det finns mycket rädsla som barnet vill få fram, ja då kan det bli konstigt att lyssna på ett lättsamt musikstycke. Att däremot måla till musik och försöka fånga musiken i bild är förstås något annat.
Ett annat argument är att det är krångligt om jag vill tipsa eller förtydliga något när musiken är igång. Ljudet ska stängas av, för att sedan sättas på igen. Att gå in i en skapande process kräver koncentration. Det är inte något lättsamt. Efter en hel dag med skapande är barnen, med rätta, ganska trötta.
Kan detta med musik under lektionstid ha att göra med att synen på pyssel och skapande går ihop? Det finns undersökningar där det visar sig att termerna blandas samman. Men för mig finns det här en klar skiljelinje. Om du vet hur resultatet kommer ska se ut, då är det frågan om pyssel och inte skapande. Om alla barn ska göra en påskkyckling av exakt samma material så är utgången given. Det kommer att bli 25 kycklingar. Men kanske någon invänder; kycklingarna är ju inte exakt likadana. Det stämmer, för barnen kan ha målat ögonen på olika sätt. Eller placerat fötterna på olika ställen. Men det svarar ändå på frågan vad detta kommer att bli. Och de är gjorda efter en given mall. Vilket också betyder att utrymmet för den egna kreativiteten minskar. Under pysslandet kan det kanske vara skönt att ha musik på. Ungefär som man har julmusik på när det är dags att göra smällkarameller (om nu någon fortfarande gör sådana, vilket jag hoppas).
Pyssel är bra, det bästa är ju att barnen får göra både och. Både skapande och pyssel. Det fyller olika funktioner. Pyssel passar också bra att göra tillsammans. Man kan visa varandra och få tips. Som liten gillade jag att pyssla och gör det även gärna som vuxen. Fortfarande hänger min mamma upp den mobila ängla-dekorationen som jag gjorde som barn. Och jag kan fortfarande känna stolthet och glädje över den. Men jag skulle inte drömma om att kalla den för skapande.
Bildbeskrivning (teckning högst upp)
Norge/ Narvik
Jag har valt Norge som min plats. I Norge finns det en plats som heter Narvik. I Narvik växte min morfar upp till same. Så jag är same. Norge åker jag till varje år. Jag valde den platsen för jag älskar Norge och halva min släkt bor där. Jag älskar att vandra och vara med renarna. Jag brukar vandra, åka snöskoter i fjällen och bada i forsar. Mina minnen är fjället och forsarna. På den här platsen känner jag mig lugn och glad. Min norska släkt träffar jag varje dag när jag är där. Uppe i Nordnorge finns det mycket renar och får.
/Flicka i Salem åk 6