Den medeltida katolska kyrkan i Sverige reformerades under 1500-talet till en evangelisk-luthersk statskyrka. Vid reformationens inledning under 1520-talet fanns redan en stor mängd rikt inredda kyrkor inom det dåvarande Sveriges gränser och därmed i det område som idag utgör Stockholms län.
Slutpunkten för reformationen skedde vid Uppsala möte år 1593 då katolicismen slutgiltigt förbjöds. Med undantag för kloster och andra kyrkliga inrättningar, bevarades under reformationen de flesta svenska församlingskyrkorna och även till stora delar deras inredningar. Enligt Martin Luther behövdes inget bildförbud i den kristna kyrkan. Man menade att målningar och skulpturer fyllde viktiga pedagogiska funktioner genom att de illustrerade Bibeln och den evangeliska läran för en allmänhet som varken kunde läsa eller skriva. Denna tillåtande syn på de gamla bilderna kan jämföras med den reformerta rörelsen i till exempel Nederländerna, Schweiz och delar av Frankrike där många kyrkliga föremål och inredningar förstördes.
Katolska föremål återanvändes
I Sverige gjordes en gradvis anpassning av de äldre kyrkorna till den nya statskyrkans lutherska lära där ordet och predikan var i centrum. De inslag i kyrkorummen som var alltför katolskt präglade som sidoaltare, helgonbilder och Mariabilder avlägsnades ofta men förstördes sällan. Metallföremål som rökelsekar, relikskrin och monstranser (behållare för hostian eller oblaten) kunde dock smältas ner och den värdefulla metallen återanvändes för andra ändamål. I de kyrkor som hade skrymmande gravmonument tillhörande olika adelssläkter placerades dessa i privata gravkor, som uppfördes intill kyrkan på ägarnas bekostnad. Dopfuntarna flyttades från sin traditionella plats vid kyrkans ingång i väster till mer central placering i koret. Under reformationstiden bevarades i allmänhet de äldre målningarna på väggar och tak. Om de målades över skedde det oftast långt senare, främst under 1700-talet, då av liturgiska och estetiska skäl nya stora fönster togs upp och interiörerna målades vita. Detta gav ljusa kyrkorum där en allt mer läskunnig församling kunde ta del av Guds ord. Collage av föremål?
Plats för långa predikningar
De mest påtagliga nya inslagen i de reformerade kyrkorummen var predikstolen och bänkinredningen. Eftersom predikan var central under gudstjänsten placerades predikstolen så nära församlingen som möjligt, med prästen synlig och hörbar för alla. De långa predikningarna medförde även behov av sittplatser i form av bänkinredningar med plats för hela församlingen, vilka därigenom fyllde större delen av kyrkorummet.
Bänkarna, som var slutna med dörrar, hade bestämda sittplatser strikt uppdelade efter kön och social ställning. Kvinnorna hade sin plats på norra sidan av mittgången och männen på den södra. De förnämsta platserna var närmast koret och de sämre längst ned i kyrkorummet. När församlingar växte kunde ökande behov av sittplatser medföra att nya läktare uppfördes längs långhusets sidor, i vissa fall i flera våningar. Under 1600- och 1700-talen utvidgades de äldre kyrkorna, varvid de ibland försågs med korsarmar och istället för de trånga absidförsedda medeltida koren kunde de få rymliga tresidigt eller rakt avslutade kor.
Dagens kyrkorum är därmed till stora delar präglade av den evangelisk-lutherska läran och liturgin med predikstolar, bänkinredningar och i många kyrkor med altaruppsatser som ersatte de medeltida altarskåpen. Dessa inredningar bekostades under 1600- och 1700-talen i allmänhet av socknarnas rikare familjer och utfördes ofta av tidens ledande bildhuggare och målare. Inredning – jämförelse
Ett återskapat kulturarv?
Reformationens inredningar kan dock i samband med samhällets och kyrkan förändringar under senare tider ha ersatts av nya inredningar. Under tiden vid förra sekelskiftet och i flera decennier framåt under 1900-talet ökade intresset för den äldsta medeltida kyrkokonsten. I många fall restaurerades kyrkorna till äldre utföranden och bevarade inventarier som medeltida dopfuntar, altarskåp och helgonskulpturer återfördes till kyrkorummen.
Även medeltida målningar som doldes bakom vitkalkade putslager kunde tas fram och konserveras. Många av de äldre kyrkobyggnader och kyrkorum som finns bevarade i Sverige och i det som nu är Stockholms län är därför resultatet av ett antal seklers utveckling av kyrkan och samhället. Förändringar inom tro och liturgi, politik och ekonomi, konst, teknik och hantverk, antikvarisk verksamhet och ideologi, har därmed skapat och i många fall även återskapat de kyrkliga kulturarv som vi ser och upplever idag. Utvecklingen
Ett ceremoniellt rum
Kyrkorummet är utformat för att utföra underverk – för att sätta de troende i kontakt med Gud. Centrum i kyrkorummet är koret. Här är högaltaret placerat och härifrån håller prästen gudstjänsten till församlingen i långhuset.
Kyrkans utformning beror på gudstjänstens behov och hur viktig nattvarden är. Fram till 1100-talet var koret där altaret stod dolt bakom ett slags galler, en s k absid. Från 1200-talet och framåt är altaret däremot synligt för alla. Kyrkans utseende och dekorationer symboliserar olika religiösa teman från Bibeln. Detta spelar en stor roll i kyrkans utformning och allt i kyrkan, som målningar, altarskåp och konstföremål som madonnaskulpturer, bidrog till innehållet i predikan och mässans mysterium.
Väderstreckens betydelse
De medeltida kyrkobyggnaderna särskiljer sig inte bara genom ålder, utan också genom form och uttryck. Väderstrecken är betydelsefulla – medeltidskyrkorna är orienterade i öst-västlig riktning med koret åt öster. För det var från öster, där solen går upp, som Kristus skulle återuppstå. Detta påverkade också hur människor blev begravda. För att den döde skulle kunna möta Kristus på domedagen begravdes människor med huvudet i väster. Bild östlig riktning Bild östlig riktning
Den religiösa ritualen
Kyrkorummet är ett ceremoniellt rum. Utgångspunkten är den religiösa ritualen som speglar en annan verklighet än den jordiska. Att inträda i kyrkan och delta i den religiösa ritualen innebar också att befinna sig i en annan sfär och i Guds närhet. Kyrkan är inte bara en symbol för kristendomen utan förkroppsligar också den kristna tron och den hierarki som uppfattades råda mellan himmel och jord, Gud och människa.
Skulpturer och kalkmålningar visualiserade och förstärkte de bibliska budskapet. Rökelse och vaxljus bidrog till atmosfären genom lukt och ljusväxlingar. Kan vi få in en video?
Kyrkorummets funktion och ceremonier
Koret var under medeltiden upphöjt med några trappsteg för att förstärka dess avskildhet och betydelse. Här placerades högaltaret som under medeltiden kunde innehålla reliker, alltså delar av en helig person som till exempel ett helgon. Altaret var under medeltiden murat. Endast prästen och dennes medhjälpare hade tillträde till koret under gudstjänsten. Koret var ritualens centrum med prästen som medlare mellan Gud och församlingen i långhuset. Illustration eller bild med kor, högaltare, reliker
Församlingen
Församlingen samlades i långhuset, männen till vänster och kvinnor till höger, sett från koret. Kvinnorna täckte sitt hår medan männen skulle ha bart huvud. Vapen lämnade man ifrån sig vapenhuset. Från och med 1300-talet var det vanligt med vapenhus i kyrkan.
Uppdelning med en kvinnosida på kyrkans norra sida och en manssida på södra sidan, korresponderade med placeringen av Mariaaltaret till höger, och sidoaltaret ägnat kyrkans skyddshelgon, till vänster om högaltaret. Sidoaltaren såväl som altare med helgonbilder i långhus, vapenhus och tornrum användes för privat andakt, själamässor och votivmässor enskilt eller i mindre grupper. Varje altare var vigt åt ett specifikt helgon. Mariabilder är ett viktigt inslag i de medeltida kyrkorna och visar på att kulten kring Maria som Gudsmoder var omfattande. Faktaruta votivmässa, själamässa, helgon
Triumfkrucifix
Ett av kyrkorummets symboliska konstverk är triumfkrucifixen. Triumfkrucifixen föreställer Kristus på korset och symboliserar Kristus seger över döden. Dessa brukade placeras mellan långhuset och koret, i triumfbågen, alltså i valvet som markerade övergången mellan de båda rumsligheterna.
Under medeltiden förändrades motivet. Äldre krucifix framställde Kristus i kungakrona och med rak hållning men under 1300-talet skedde en förändring. Istället för det tidigare triumfatoriska betonades nu Kristi lidande och plågor, som till exempel törnekronan, såret i sidan, de hopspikade fötterna visade på Kristus smärta och offer. I några kyrkor, som Odensala och Ösmo, kan vi se och uppleva hur Kristus lider på korset.
Placeringen av triumfkrucifixet mellan kyrkans rum, koret och långhuset, kan vi också se som symbolisk. Krucifixen hängde mellan det heliga och det allra heligaste. Under äldre medeltid, före 1200-talets mitt, har det troligen funnits ett så kallat korskrank som förhindrade insyn över koret och prästens förehavanden. Vi kan tänka oss att avskärmningen bidrog till att förläna de religiösa ritualerna en mystisk innebörd för församlingen. Faktaruta triumfkrucifix
Korskrank
Några rester av medeltida korskrank finns inte i Stockholmsområdet men det finns litterära och konstnärliga belägg för att det funnits korskrank i de romanska kyrkorna. I Bälinge kyrka i norra Uppland har man hittat arkeologiska fynd som tyder på att ett korskrank har satts på plats under 1330-talet. Bild korskrank
Dopfunten
Dopfunten var en betydelsefull del av kyrkan under medeltiden. De var gjorda av sten och konstnärligt utformade. Själva skålen, cuppan, försågs ibland med bibliska motiv eller ornamentik i relief.
I Järfälla kyrka finns en ovanligt detaljrik funt i sandsten från 1100-talet. Cuppan är rikt dekorerad på utsidan med springande hjortar, bevingade fabeldjur och flätverk i relief. Flätverket bildar knutar och blad som påminner om akantus.
På funtens fot finns fyra skulpterade huvuden med grinande ansikten som liknar odjur. En förklaring är att det handlade om att driva ut onda andar ur barnet vid dopet och att ansiktena är en symbol för detta. Bild dopfunt med pil till olika dekorerade delar, gärna både Sångas och Järfällas
I Spånga kyrka finns också en rikt utformad dopfunt från 1100-talet med fabeldjur, stiliserade växter och djur. Precis som på funten i Järfälla kyrka har den skulpterade huvuden i fotstycket. Likheterna mellan de båda dopfuntarna, och att det finns andra dopfuntar i Sörmland och Uppland som också är gjorda i samma stil, har bidragit till att man inom forskningen betraktar dessa som gjorda av samma verkstad.
Vilka som gjorde dopfuntarna vet vi inte så mycket om. Men det finns likheter mellan olika dopfuntar som gör att vi kan ana att det handlar om samma sten-mästare.
Altarskåp
Altarskåpen var viktiga inslag i den medeltida kyrkan, särskilt under den yngre medeltid från 1300-talet och framåt. I klostren och i domkyrkorna var det ofta omfattande pjäser. I våra sockenkyrkor är de mindre objekt, men ofta vackert snidade och målade och visar på stor hantverksskicklighet. Bild altarskåp
1400-talet är altarskåpens storhetstid. Vi ser skulpturgrupper i monumentala skåp i tre eller fler delar, som kan öppnas och stängas beroende tid på kyrkoåret eller högtid. Skåpen är rikt utsirade som det i Roslags-Bro kyrka och efterliknar i mångt och mycket en gotisk katedral med spetsbågar och masverk (spröjs).
Om vi kikar närmare på altarskåpet i Roslags-Bro kyrka från 1400-talets början, ser vi Marias kröning i mitten, hon är flankerad av helgonen Sankt Erik och Sankt Olof och de tolv apostlarna. Skåpet är påkostat, rikt bemålat och förgyllt och bär likheter med samtida tyska altarskåp. Detta visar på de nära kontakter som svenska hantverkare hade med kontinenten.
Illustration spetsbågar, masverk, tre- och fyrpass, fialer och vimperger.
Mer om medeltiden i Stockholms län
Karta: medeltida kyrkor och ruiner.
På den här kartan kan du hitta medeltida kyrkor och kyrkoruiner i Stockholms län.
