Nu skulle det byggas, mycket och stort! I slutet av 1950-talet var det högkonjunktur och bostadsbyggandet blev alltmer intensivt. Nya städer och förorter växte fram i länet, till exempel Märsta som växte från järnvägsort till stad i samband med öppnandet av Arlanda flygplats.

Stadskärnorna i både Stockholm och Södertälje genomgick stora förändringar. Många äldre hus som ansågs förslummade revs och moderna höghus växte upp. I Stockholm byggdes tunnelbanan ut under hela perioden. Linjerna till västerort och söderort knöts ihop (1957) till det som idag är den gröna linjen och den röda linjen öppnade (1964). Båda linjerna förlängdes med nya stationer. Landstinget började samla all kollektivtrafik i Storstockholms Lokaltrafik (SL) bland annat genom att köpa Roslagsbanan och ta över driften av pendeltågen från SJ.

Högkonjunktur och ekonomisk tillväxt gynnade inflyttningen från landsbygden. Bostäderna i Stockholm och de flesta andra städer var för få och lägenheterna små med låg standard. Bostadsbyggandet gick för långsamt för att möta behovet. Mot den bakgrunden lanserade regeringen miljonprogrammet med målet att bygga en miljon bostäder på tio år (1965-1975).

Många av kommunerna i Stockholms närhet byggde stora bostadsområden i utbyte mot löften om ny spårtrafik, t.ex. Vårby Gård i Huddinge. Bostäderna och infrastrukturen från den här tiden formade stadens struktur för lång tid framöver.

Länets industrier gick på högvarv och det var stor brist på arbetskraft. För att locka människor att flytta till Sverige erbjöds jobb och gratis boende. Arbetare kom från Finland och Italien för att jobba för de stora industrierna, till exempel Scania i Södertälje. Många stannade resten av livet och bidrog till vårt berikade kulturarv.

Den storslagna perioden fick sitt slut i och med oljekrisen 1973 då Sverige gick in i en lågkonjunktur.