Ön Arholma i Stockholms norra skärgård har ett strategiskt läge med skyddade hamnar och ankringsplatser. Arholma nämns redan på 1200-talet i en beskrivning av segelleden längs den svenska kusten. I byn finns välbevarade hus där man kan ana hur skärgårdsbefolkningen försörjde sig med sjöfart, fiske och jakt. Högt över byn reser sig Arholma båk som byggdes på mitten av 1700-talet. Den fungerade som utkiksplats för lotsarna och är än idag ett viktigt sjömärke.

På Arholma finns ett 30-tal välbevarade redargårdar från 1800-talet. Det är stora bostadshus, ofta i två våningar och med stora glasverandor som redarna byggde åt sig. Redarna, de som ägde transportfartyg hade nämligen rejäl vind i seglen från slutet av 1700-talet. Björkös redare fraktade virke från norrlandskusten när träindustrin där blomstrade. Flera reformer under 1830-talet gynnade redarna. Det blev tillåtet att bygga större fraktfartyg med däck. Det blev lagligt för bönderna på Björkö-Arholma och andra skärgårdsöar att tjäna massor av pengar på transporter. De fraktade timmer men också järnmalm, sandsten, ved, kol, hö och livsmedel in till Stockholm. De finska fartyg som konkurrerat med Roslagens redare tidigare försvann när Finland blev en del av Ryssland 1809 och de förbjöds segla på den svenska kusten.

I folkskolestadgan slog riksdagen fast att varje socken i hela landet skulle ha en folkskola som styrdes av skolstyrelsen där kyrkohedern var ordförande. Undervisningen skulle skötas av en godkänd folkskollärare och staten stod för utbildningen av lärare. Med folkskolereformen tog staten ett större ansvar för de fattigas bildning. I Stockholms län finns flera exempel på skolhus från den här tiden. Några av dem byggdes som en  följd av folkskolestadgan.

År 1865 ger Överintendentsämbetet ut Normalritningar för folkskolebyggnader som både innehåller ritningar och beskrivningar över hur skolbyggnadernas standard skulle förbättras. Skriften ställde krav på luftvolym, luftväxling, uppvärmning och ljusförhållanden. Det var också viktigt att skolbyggnaderna fick en representativ utformning, en synlig placering i landskapet och en god materialkvalitet så att de skulle hålla över tid och få en värdighet som ansågs lämplig för ändamålet.