Hyllmeter åt kvinnorna: arkiv fylls med nya berättelser

I nästan alla Sveriges arkiv finns det ett stort jämställdhetsglapp. Stockholms läns museum och Stockholms Kvinnohistoriska vill vara med och förändra detta med projektet Hyllmeter åt kvinnorna.

Genom att årligen avsätta plats på hyllorna i länsmuseets arkiv skapas en plattform för att lyfta fram något eller någon som har betydelse för kvinnohistorien som kanske vanligtvis inte hamnar i arkiven. Projektet Hyllmeter åt kvinnorna är ett långsiktigt initiativ för att synliggöra kvinnors historia i Stockholms län och öka representationen i våra arkiv. En viktig del är också att lyfta diskussioner om vems berättelser som sparas för framtiden.

Arkivhyllor fyllda med arkivlådor. På en tom hylla står en skylt med texten "Reserverad plats för kvinnor".
I länsmuseets arkiv avsätter vi hyllmeter för kvinnors historia. Foto: Jenny Bergensten.

Projektgruppen består av representanter från Stockholms läns museum och Stockholms Kvinnohistoriska. Tillsammans har vi utformat projektet och under arbetets gång har det även diskuterats hur vi kan nå ut till allmänheten och kanske det viktigaste av allt, vilka kriterier som ska gälla för nomineringarna. Det vi har tittat på bland nomineringarna är: att de ska ha relevans för Stockholms län, ha betydelse för kvinnohistorien och lyfta diskussionen om vems berättelser som sparas i våra arkiv och varför.

Men vad är egentligen relevant för just Stockholms län? Vad menar vi med kvinnohistoria? Vilken typ av material ska vi arkivera och hur? På dessa frågor finns inga enkla svar och diskussionerna som uppkommer är minst lika viktiga. Genom samarbetet får vi nya kunskaper och insikter.

Först ut att arkiveras

Efter att ha granskat över 200 nomineringar som skickats in av allmänheten har projektets referensgrupp noggrant undersökt och diskuterat dem innan vi landade i ett beslut. I urvalsgruppen ingick förutom delar av projektgruppen representanter från Hembygdsförbundet och Stockholms stadsarkiv. Vi har år 2023 valt att inleda projektet med att arkivera en person och en händelse, för att under det första året visa upp bredden av vad som kan arkiveras.

De två första att arkiveras är:

  • Kristiina Kolehmainen (1956–2012), en finsk-svensk bibliotekarie som grundade Serieteket och skapade plats för fler kvinnor i serievärlden. Motiveringen var bland annat att många inte känner till henne och behöver därför lyftas fram och få en plats i historien.
  • Hammarby Fotbolls damernas guldsäsong 2023 som följdes av en enorm och växande supporterskara med en läktarkultur som uppmärksammades världen över. Det är intressant att se hur en framväxande supporterkultur och damfotbollens ökade status kan arkiveras och få en plats i historien.

Nästa steg i arbetet

Nu börjar arbetet med att samla in material och att sammanställa handlingar, för att i november – på Arkivens dag, lägga materialet på hyllan i länsmuseets arkiv. Du bjuds in att följa processen! Med projektet vill vi att fler ska få en inblick i hur arkivering kan fungera. Därför kommer vi dela med oss av våra tankar och funderingar under hela projektet.

Mer information om projektet och uppdateringar under arbetets gång samlas på Kvinnohistoriskas webbplats. Prenumerera på vårt nyhetsbrev eller följ oss i sociala medier för att få uppdateringar.

Hyllmeter åt kvinnorna — Stockholms Kvinnohistoriska

Anmälan nyhetsbrev Stockholms läns museum – Stockholms läns museum

Facebook Stockholms läns museum

Instagram @stockholmslansmuseum

Projektet Hyllmeter åt kvinnorna är ett samarbete mellan Stockholms läns museum och Stockholms Kvinnohistoriska. Initiativet är också en del av Arkivism – Stockholms Kvinnohistoriskas stora satsning för att hitta, lyfta och bevara kvinnors berättelser.

Att fånga en plats

Jag har jobbat på Stockholms läns museum sedan 2016 och har arbetat lika länge med projektet Platsverkstan. I höstas lanserade vi den digitala utställningen Kungens kurva stories som är ett resultat av projektets verksamhet i Kungens kurva. I den här bloggtexten ska jag ta dig med på en tur till Kungens kurva och ge dig ett smakprov på hur det kan gå till när vi arbetar med insamling av material, och att hitta ingångar till vad som senare ska bli en utställning.

Två kvinnor sitter och skriver på en bänk.
På upptäcktsfärd i Kungens kurva. Efter promenaden en stunds skrivande innan minnet bleknar. Foto: Moa Beskow.

I projektet Platsverkstan riktar vi i tur och ordning fokus mot de så kallade regionala stadskärnorna. Det här är platser i Stockholmsregionen som är särskilt viktiga för länets utveckling. Det byggs nya bostäder och man vill locka människor till platsen. Det pågår med andra ord stora förändringar här med siktet inställt på framtiden. Men vad är platsen idag? Vilka minnen och berättelser finns här? Genom Platsverkstan undersöker och dokumenterar vi platserna och 2019 hade turen kommit till Kungens kurva.

Tidigare har vi varit på platser som Märsta, Flemingsberg och Barkarbystaden, platser där det bor människor. Men Kungens kurva? Oj, tänkte vi. Hur ska vi kunna samla berättelser härifrån? Ett enda stort handelsområde, kan det verkligen finnas något att berätta härifrån? Nåväl, detta måste undersökas. Jag och två andra kollegor från museet anländer till platsen en solig septembermorgon för drygt ett år sedan. Med pennor, papper och mobiler i högsta hugg ger vi oss ut. Vi försöker se på platsen med nya ögon, bortom det mest uppenbara. Inför det som så småningom ska bli utställningen Kungens kurva stories letar vi ledtrådar. Hur ser det ut här, egentligen? Och vilka spår av människor kan vi hitta? Vilka lager av historia går att finna? Här är ett utdrag ur mina anteckningar:

”Utanför IKEAs entré står vi en stund och tittar. Så öde, bara en stor tom yta. Storskaligt. En riktig bilplats, finns det inga bänkar att sitta på? Det borde finnas ett konstverk här, eller en fontän? En joggare springer förbi. Vem joggar här? Människor går med sina lastade vagnar med varor från möbelvaruhuset. En palm sticker upp bakom något vitt och stort. Till höger om entrén lägger vi märke till tre stora gamla ekar och en björkdunge. Vi tittar oss omkring och ser skogen som sticker upp bakom Segeltorp, och träden utanför IKEA fårplötsligt ett sammanhang och hänger ihop med skogen. Träden bär också vittne om att platsen sett helt annorlunda ut innan köplador och vägar skar genom landskapet. En truck fullastade med kundvagnar kör förbi. Vi vänder söderut och fortsätter gå längs med fasaden på Kungens kurva shoppingcenter.

Fortsätter gå mot nedlagda Toys’r’us. Stannar till vid ett slags naturområde. I en liten bäck samsas en vält kundvagn med diverse skräp. Vi får syn på en slags rund byggnad och när vi stannar upp och tittar lite närmre ser vi att det sitter människor på bänken. Skulle vi passa på att också prata med folk nu när vi är här? Lite oplanerat, men vi tar tillfället i akt. En kvinna på bänken säger att hon är från Polen och inte kan svenska. Vi siktar vidare mot två herrar som sitter vända mot solen och lutar sig mot byggnaden som är en mobilmast. Den ena reser sig raskt och försvinner när vi kommer. Den andra mannen sitter kvar. Vi presenterar oss. Han verkar tycka det är trevligt att prata med oss. Det visar sig att han heter Tommy Moberg. Han brukar ofta sitta här säger han, som en oas här i området. En fin plats vid det lilla vattendraget. Alldeles lugnt och allt oljud stängs liksom ute. Man hör vinden rassla i träden och Tommy berättar att han brukar se vattenråttor och änder bland vassen. Vattnet är alldeles rent, källvatten som rinner ur ett litet rör. Men han har inte badat, säger han och skrattar. Samtalet blir mer och mer i form av en intervju och vi får veta att han bor i Erikssons gamla byggnad, högst upp. Det finns olika typer av boenden, familjer och andra är avskilda från varandra. Han bor högst upp och har bott där sedan maj 2019. Tidigt på morgonen hör han ljud från bygget som drar i gång. De ska bygga en park utanför, säger han.

Vi går vidare och utanför Lager 157 ser vi några food trucks. Vad händer här? Vi närmar oss och en pratglad man kommer ut. Han heter Jesper och har stått med sin vagn i Gamla stan i 20 år och är känd för sina kryddstarka korvar. Helldogs heter företaget. När coronan kom uteblev hela hans inkomst och han har inte kunnat betala hyran berättar han. Sedan fick han nys om den tomma parkeringen i Kungens kurva och efter många vändor lyckades han tills slut ta reda på vem som ägde marken. Nu hyr han här och har också fått dit fler vagnar och håller på att fixa en ny vagn med vedugnspizza.

Ett spegelblankt klot på en stensockel.
Hur ska vi kunna berätta om allt spännande vi upptäcker här? Kanske svaret finns i en spåkula utanför Heron city. Foto: Moa Beskow.

Vi fortsätter in i skogen bakom Stadsmissionen. Vi hittar mycket skräp och vad som ser ut som elsladdar av olika slag.  Vi funderar på om någon kanske har försökt utvinna koppar. Vi ser kläder, eldstäder, någon har ställt en liten turkos plastuggla på en sten. Cement, asfalt och betong överväxt med mossa. Kundvagnar, skor, kläder. Något som ser ut som en boplats. Kläder upphängda. På tork? Vi går en runda i skogsdungen och kommer ut på andra sidan, mot avspärrningarna där det håller på att byggas bredvid Kungens kurva shoppingcenter och mot Heron city. Bredvid skogsdungen står två husvagnar uppställda. En bil med förtäckt framruta. Kanske bor det människor här?”

Under året som gått har vi fortsatt vårt sökande efter historia, samtid och framtid i Kungens kurva. Förutom Tommy och Jesper har vi hittat fler människor som kan berätta om platsen. Vi har letat i arkiv och sökt i historiska källor och i september i år blev den digitala utställningen färdig för dig att ta del av. Kolla in Kungens kurva stories här på vår webb.

Nu tar vi oss vidare mot nästa plats; Haninge. Undrar vad vi kommer hitta här? Följ oss på sociala medier så får du veta mer!

Vardagen – det lilla i det stora

Bild på ett vardagsrum.
Foto: Marianne Bergman

Den här bilden är tagen av Marianne Bergman i Eldtomta som ligger mellan Södertälje och Tungelsta. Fotografiet togs förra veckan, den 20 april år 2021 och laddades upp på Samtidsbild och ingår där i en samling vardagsrumsbilder. Bildtexten lyder ”Vårt stökiga vardagsrum/kök, med massor av frön och odlingsgrejer på bordet. Dessutom corona-tider så ingen utomstående kommer in och kan se ’stöket’. ”

Varför är den här bilden intressant, jo den rymmer tusen och åter tusen ledtrådar som berättar något om den tid vi lever i. Som också kommer att kunna berätta för framtidens människor om vår tid. Hur vi åt, umgicks, vad vi omgav oss med för typer av föremål, och bildtexten berättar också något om hur pandemin gör avtryck i vardagen. Zooma in i bilden och studera vad som ligger på köksbordet, eller vad som står på köksbänken i bakgrunden. Finns det något i bilden som påminner om ditt hem? Eller som skiljer sig från det liv du lever?

Försvinnande kulturer och digitala bilder

I slutet av 1800-talet började diskussioner på lärosäten, och bland forskare att det behövdes en vetenskap som studerande vanligt folks vardag. Det växte också fram en oro kring de gamla bondesamhällena som höll på att försvinna, Känslan under 1900-talets början och mitt var att nu måste vi skynda oss att spara historien. Folklivsforskningen, eller etnologin som ämnet senare fick heta, tog form och forskarna reste runt och intervjuade, fotograferade och spelade in ljud för att fånga ett försvinnande kulturarv.

Nordiska museet har sedan 1920-talet använt sig av frågelistor och fasta meddelare för att skriva ner det tidstypiska och vardagliga. Sedan 2011 har Stockholms läns museum samlat digitala fotografier. Tanken är densamma som för etnologerna för hundra år sedan. Vad händer med alla dessa bilder vi har i våra mobiler, i datorernas hårddiskar eller i ett moln någonstans? Om vi inte samlar dessa bilder nu riskerar de att försvinna.

Var med och samla för framtiden!

Så nu intresserar vi oss för vardagen, ett fenomen jag alltid har gillat. Den där självklara enkelheten som bara är. En vanlig lite halvtrist dag kanske någon skulle tänka, men oj vad den bär på mening! Tänk alla tusentals små detaljer som gör just din vardag till vad den är. Porslinet du dricker kaffe eller te ur på morgonen. Varifrån kommer det? Hur har det hamnat hemma hos dig? Vilka händer har skapat dess former och hur många människor har investerat tid, tanke och kärlek i just den här koppen? Alla gånger den diskats, torkats. Kanske tappats i golvet och tagits upp igen.

Om du verkligen studerar varje val, varje föremål och varje syssla i din egen vardag kommer du upptäcka hur du är förbunden med världen och ingår i något mycket större än du själv. Den större bilden är det som bildar vår gemensamma kultur och så småningom också berättelsen om oss.

Var med och samla vår historia! (Du vet, man saknar inte kon förrän båset är tomt!)

Så här gör du: Ta en bild av ditt vardagsrum. Ladda upp bilden i appen Samtidsbild eller på vår webb. Tagga den med #vardagsrum och skriv i bildtexten hur du använder rummet.

En tröst i natten

En elsparkcykel står övergiven på kajen och lyster grönt i natten.
Foto: Bitte Levenius

Den här bilden är tagen vid Årstaviken i november år 2020 och finns uppladdad på Samtidsbild. Fotografen har befunnit sig på kajen som ligger alldeles öde, och vi kan ana att det är sent. En övergiven sparkcykel lyser grönt mot den svartgrå himlen. Stadens ljus vakar natten igenom och i några av byggnaderna ligger nog människor och sover. Lugnt och skönt efter dagens bestyr vilar de tryggt i sina sängar. Eller? Kan det vara så att en och annan ligger vaken och stirrar i taket, eller reflexmässigt sträckt sig efter mobilen och ägnar sig åt planlöst skrollande medan tankarna mal?

Historiskt sett har vi människor anpassat vår livsrytm efter solens upp- och nedgång. För bara ett par hundra år sedan fanns inget artificiellt ljus, inga upplysta fasader, nattöppna butiker eller ljusskyltar. Stockholms län bestod av betesmarker, skogar, gårdar och torp. Dagen och natten styrde arbete och vila. Vid den här tiden låg man väl ändå inte vaken på natten? Jo, det gjorde man faktiskt. Författaren och idéhistorikern Karin Johannisson skriver i sin bok Melankoliska rum från 2009 om vakenvila.

Nattvaka och stjärnhimlar

Sömnen var, i vårt förindustriella samhälle, indelad i två etapper. Den första sömnen präglades av kroppens utmattning och kallades ibland för den döda sömnen. Efter några timmars djup sömn, strax efter midnatt, vaknade man igen och tillbringade en eller ett par timmar i vakenvila. Ofta stannade man i sängen, samtalade lågmält med sänggrannen, reflekterade över en dröm man haft eller bara över sakernas tillstånd. Men ibland gick man upp en stund, kanske ställde sig på farstukvisten och tittade upp mot stjärnorna och den nattsvarta himlen. Kanske stod det någon vid Årstaviken för flera hundra år sedan och gjorde just det?

Nu låter det här som ett väldigt oproblematiskt och idealiskt sätt att sova och leva på. Men i Johannissons bok kan man också läsa om historisk sömnlöshet bland både fattiga och rika, om nattskräck, mardrömmar, ångest och insomnia och det kanske också kan vara en tröst? Att det är sådana vi är.

Du som ligger där i korviga lakan och snurrar runt, runt, släpp taget och låt vakenvilan bli din tröst i natten. I stället för den växande paniken kan du ge dig ut på en stilla promenad, låta mobilen vila från ändlöst skrollande och visa hur mörkret ser ut där du bor. Ladda sedan upp din bild av natten på samtidsbild.se så får vi fler minnen till vår gemensamma historia om länet.

Det ligger i tiden!

Ogallrad skog i norr. Foto: Alf Nordström, 1976.

Simple living anno 1854

Simple living, downshifting, slow living och mindfulness. Eller att hoppa av ekorrhjulet, leva nära naturen, odla för självhushållning, skapa utrymme för reflektion och tystnad eller varför inte ta ett skogsbad?

Allt snurrar så fort med överkonsumtion, lyxkonsumtion, rekordsnabba kommunikationsmöjligheter mellan människor och världsdelar, stressiga liv i ett dunkelt missnöje hela tiden på jakt efter mer. Låter det bekant? Ja, så här kunde det låta i mitten på 1800-talet då en man vid namn Henry David Thoreau får nog och lämnar civilisationen. Han bygger en stuga vid sjön Walden dit han flyttar och lever ett enkelt liv. Odlar. Fiskar. Bygger. Reflekterar och funderar. Och skriver en bok.

Överst i en optimistisk boktrave på fyra härligt doftande pocketböcker, som jag inhandlat inför sommarens semester, ligger just den boken. Walden av filosofen Thoreau. Lagom till september har jag nästan tagit mig igenom den, vilket också blir den enda bok jag läser i sommar. Skam den som ger sig. Nåväl, jag är långt ifrån ensam om att referera till den här boken men jag kan inte låta bli. Det som är så slående är hur hans resonemang påminner om dagens, samtidigt som han själv tycker sig leva i en unik tidsålder.

Surdegsbröd och mindfulness

Han bakar surdegsbröd och ägnar sig åt mindfulness genom att sitta i timmar och titta på isens formationer och bubblor (och sedan återge detta i fyra sidor text). I boken diskuterar han konsumtionssamhället och all den lyx som finns. Han kommenterar hur rikedom endast kan existera på bekostnad av andra människors fattigdom. Och frågar sig varför allt måste gå så vansinnigt fort i det moderna samhället. Är det verkligen nödvändigt att äta mat som kommer från andra sidan jordklotet? Han kritiserar modeindustrin för de snabba växlingarna, vilket gör att förra säsongens kläder blir liggandes kvar på hyllan i butiken. Han undrar om det inte är dags att människan slutar äta kött en gång för alla. Han säger att livet plottras bort av struntsaker och att människan, när hon har det nödvändigaste, endast har två vägar att gå; antingen att börja leva i nuet eller att döva sig genom att hela tiden skaffa sig fler materiella ting.

”Vi skryter om att vi tillhör artonhundratalet och gör de snabbaste framsteg av alla…”, skriver han. Vi är väl ändå moderna människor och inga gamla mossiga 1700-talare tycks han mena. För oss som lever nu känns 1800-talet kanske lite mossigt? Men det beror ju såklart på vad man jämför med. Hur som helst verkar det som vi människor alltid tycker att vi lever i en extrem tidsålder. I relation till ett förr verkar det kunna vara både bättre och sämre, men sällan likadant.

Lika unika

Den här sommaren har varit lite annorlunda. Jag har varit på samma plats fem veckor i sträck. Förutom att läsa nästan en hel bok har jag odlat lite mer än vanligt. Vi har också åkt SUP-bräda, en sådan där stand up paddleboard. Va? Är det fler än jag som gjort det? Eller som börjat odla? Det kan väl ändå inte vara möjligt. Ibland är det så slående hur vanliga och osjälvständiga vi människor är. Det är något rörande med hur vi tror att vi har kommit på något själva. Tydligt är att vi lever i en viss tid som skapar vissa tankemönster, vanor och idéer. En tid som dessutom inte skiljer sig så mycket från andra tider.

Enkelhet och perspektiv

Tänk att någon för mer än 150 år sedan pratar om samma saker som vi diskuterar idag. Jag vet inte om någon simple livning-fantast eller minimalist känner igen sig men så här resonerar Thoreau kring att äga saker när han blir erbjuden en matta: ”eftersom jag inte hade någon plats i huset, och inte heller någon tid för att skaka mattor, tackade jag nej och föredrog att torka av mig fötterna på gräset utanför dörren. Det är bäst att sätta stopp för det onda så tidigt som möjligt.”

Citatet kommer från sidan 87 i boken Walden av Henry David Thoreau i översättning av Peter Handberg, utgiven av Natur och Kultur i Stockholm år 2006. (Originaltitel; Walden, or, Life in the Woods, 1854.)

Låt tankarna vandra

Jag sätter mig i bilen och låter tankarna vandra. Ska lösa ett problem och väljer aktivt att inte sätta på bilradion eller på annat sätt distrahera mig. Först är jag rastlös, tänker att det är lönlöst, jag kommer inte komma på något. Det är tomt, blankt och fladdrigt i hjärnan.

Vargstenarna, runt 1980-1989. Foto: Britt-Marie Ohlsson, Kollektivt kulturarv: Strömma hembygdsförening

Men så går det ett tag till. Tallarna flyger förbi. Solens strålar smyger sig igenom gran och björk. Sticker mig lite retsamt i ögonen. Vägen slingrar sig, jag måste hålla koncentrationen för att följa hur vägen svänger än till höger än till vänster. Motorn brummar. Jag växlar ner i en kurva, växlar upp på en raksträcka, bromsar ner igen när jag närmar mig nästa kurva. Tall, gran, björk. Längs vägkanten försommarens blommor. Partier av avverkad skog bruna och öppna. Täta barrskogspartier gröna, täta. Tänker plötsligt på ingenting. En stund, om så en kort stund är det stilla. Ett ingenting. Som motorljudet, ett sug i magen under en sväng, solens strålar i ögonen på en och samma gång. Bara det. Ingenting annat. Så sakta, sakta börjar tankarna vandra. Långsamt sträcker det sig mot en form, en tanke som får lite skarpare konturer. Embryot till det som kommer bli svaret på mitt problem. Jag anar det, men är inte framme än.

Personer som vandrar på en stig över ängsmark
Vandring Hagby-Fjäturen, 1971 Foto: Sven A Bayard, Kollektivt kulturarv: Täby hembygdsförening

Att gå till Stockholm

Metaforen om tanken som vandrar får mina tankar att vandra vidare mot den fysiska förflyttningen och vandringen i det yttre landskapet. Människan har alltid vandrat och de första Stockholmarna kom till fots. Jag tänker på Dalfolket som gick till Stockholm för att arbeta. Ja, de gick! I alla fall innan järnvägen kom i slutet på 1800-talet. Så mycket tid för reflektion och eftertanke de måste haft. Ett långsamt och stillsamt liv. Undrar vad de tänkte? Men så hittar jag en beskrivning av en stockholmsvandring som gått från Dalarna till Stockholm år 1832. Den återfinns i historikern Anna Götlinds bok Förbindelser från 2013 och bygger på forskning gjord av etnologen Göran Rosander (1967).

Resan startade den första maj år 1832. Sällskapet var stort och i täten gick två spelmän. Den fastställda dagsetappen var fem mil. Kvällsmaten bestod av tunnbröd och strömming och under kvällen var det dans ”så träflisorna rök om näverskorna”. Efter sju dagar var man framme i Stockholm. Ett stort sällskap som gick tillsammans alltså. Med spelmän, en bonde som körde packningen och dans och musik på kvällarna. Det låter ändå rätt långt ifrån dagens mindfulness-vandringar och populära pilgrimsvandrande där tystnad och stillhet är en central del.

Vandringssjuka och bortlängtan

I Karin Johannissons bok Melankoliska rum från 2009, berättas om en helt annan typ av vandring, en slags vandringssjuka eller ”bortlängtan”, som spreds epidemiskt genom Europa kring sekelskiftet 1900. Diagnosen ”fugue” eller ”fuga” återfinns i läkarböcker och beskriver och hur de som drabbades drevs av en plötslig och sjuklig lust att ge sig iväg hemifrån och kunde vandra och resa i dagar, veckor och månader. Minnesluckor och identitetsförvirring var vanliga i samband med dessa tvångsmässiga vandringar. Fugue, beskriver Johannisson vidare, är en särskilt sorts flykt som också utspelar sig inuti själva jaget och i att söka eller jaga efter sig själv. Också pilgrimsvandringen kan beskrivas som tvåfaldig; dels en fysisk vandring genom skogar, berg och dal, men också som en resa inåt mot det inre landskapet.

I P1:s radioprogram Spanarna från den 15 maj 2020 ger Jessica Gedin exempel på en annan typ av vandring där hon beskriver ett slags turistande och upptäckande. Fast på internet. En blandning mellan en fysisk vandring och en vandring i fantasin?

Vandringen rymmer många dimensioner och det problem jag inledningsvis satte mig i bilen för att lösa är nu löst. Var det bilens fysiska förflyttning eller resan inåt som hjälpte mig? Kanske var det både och.

Nu är det snart semestertider och i sommar kan vi inte resa så långt i den fysiska världen, men vi kan alltid låta tankarna vandra.

”Ett lågintensivt obehag”

Den här bloggtexten blir lite annorlunda. Som det mesta nu för tiden. Texten som följer efter inledningen har inte jag skrivit. Den har ni skrivit.

Ett kort med ett ängel och texten "Tack för alla era bidrag"
Foto: Moa Beskow.

Sedan i mitten på mars har vi på Stockholms läns museum dokumenterat människors vardagsliv under covid-19 genom att samla bilder och berättelser. Ni är många som hittills har bidragit genom att svara på vår frågelista och laddat upp bilder till Samtidsbild. Tack!

Vi har bland annat frågat om hur och när nyheten om coronaviruset nådde er och om vilka känslor och tankar som väcktes då. Vi har också undrat hur virusutbrottet påverkat vardagslivet och har lämnat öppet för att berätta själva. I frågelistan finns totalt åtta frågor och jag har här valt ut tre av frågorna och ett antal av alla de svar som kommit in.

Nu börjar er berättelse.

Hur och när nådde nyheten om coronaviruset dig och vilka känslor och tankar väcktes då?

Jag hörde först om corona strax efter årsskiftet och kände ett lågintensivt obehag, men det fick inte riktigt fäste eftersom allt kring viruset då var för oklart och avlägset.

Jag hörde talas om viruset redan när det bröt ut i Kina. Spridningen gick så snabbt där, så det kändes lite oroväckande.

Eftersom jag är föräldraledig och har mycket tid till att scrolla när jag ammar, och kanske för att jag jobbar med forskning och har studerat kris och säkerhet, så började jag göra efterforskningar. Jag såg det komma tidigt och ställde dels in en planerad resa till Tyskland och uppdaterade vårt hemapotek. Jag förstod rätt snabbt att det skulle komma hit. Förberedde mig i hemlighet då jag visste att folk skulle tycka att jag var knäpp.

Mitten av januari. Fick lite panik, har ofta mardrömmar om virus men tänkte inte så mycket på det då när det var bara i Kina.

I mitten/slutet av januari. Tyckte det var obehagligt, men trodde aldrig att det skulle påverka mitt liv.

Idag är det den 18e mars 2020 och första gången jag hörde om viruset var i slutet av januari. Vi hade planerat att åka till Asien på semester och hade en hembiljett bokad från Hong Kong till Stockholm. Så reaktionen var nog kort och gott ”shit”. Sen kom en lättnad över att vi inte kunde åka då vi inte fick till det med semesterdagarna och det var lika bra. Men där och då kändes det långt borta.

Jag tror jag hörde om det på Twitter, då var det inte så många smittade så jag tänkte väl att det skulle gå över om ett par veckor.

Till en början kändes det lugnt, som att läget var under kontroll. Först när Sverige fick sitt första fall började jag bli orolig.

I januari. Jag tänkte först att det var något hemskt som hände i ett land långt borta och som inte skulle kunna drabba mig. Jag kände mig lugn och fokuserade istället på mitt eget liv här i Sverige.

Tänkte först ”jaha, ett virus till”.

I februari. Först kändes det inte så allvarligt, sen inser en ganska snabbt att virus och virusspridning kommer vara framtidens vardag. Människans exploatering och utbredning, ihop med att vi äter andra levande (!) varelser, straffar sig ju till slut.

Jag hörde först om viruset i januari då min mamma berättade det för mig efter skolan. Hon reagerade starkt eftersom hon är en prepper, medan jag inte trodde att det skulle gå så här långt.

I januari, Kina. Influensan den kommer och går. Nyheten väckte väl någon slags skräck, precis som när ebola härjade.

Det var någon gång i slutet av januari som jag såg något inlägg på Instagram om en ny sjukdom som upptäckts i Kina. Det var inte så intressant för jag inte hade hört något utöver det inlägget, så jag scrollade vidare för att jag trodde att det var fake news.

Hur har virusutbrottet påverkat din vardag? Vad gör du annorlunda och varför?

Jag tvättar händerna i 40 sekunder och sjunger blinka lilla stjärna långsamt, när jag kan komma ihåg orden, det var ett tag sedan jag kunde den utantill.

Funderar mer på livet, hur skört det är. Är orolig för mina äldre anhöriga och alla konsekvenser som blir efterföljden av detta. Känns som att jag går och väntar på något men vet inte riktigt vad. Känner mig som en levande zombie som kämpar för överlevnad dag för dag.

Jag går och handlar tidigt på morgonen när det är lugnt. Besöker inte köpcentrum. Är mer noga med vad jag behöver köpa så att det inte blir så många besök. Har tyvärr slutat att vara barnvakt åt barnbarnen. Besöker inte äldre personer. Vi bor på landet och det är jag tacksam för. Äldre människor som bor inne i stan har flyttat hit ut till sina sommarstugor.

Jobbar hemifrån, träffar inte äldre vänner och släktningar. Träffar några personer utomhus i jobbet, åker bil då. Måste lära mig Microsoft Teams och få rutin. Digital fikapaus tillsammans med kollegor som jobbar i hemmet, det var kul. Lättare att få ihop motion och arbete, men mindre rörelse eftersom man sitter stilla hela dagen vid datorn. Mindre stress när man jobbar hemma och tidsvinst att slippa arbetsresor.

Vi renoverar köket hemma och tar all mat som take away.

Virusutbrottet har bidragit till att jag är arbetslös. Det är tufft, speciellt när ingen vet när detta kommer att upphöra. Jag får dock ekonomiskt stöd av mina föräldrar för att klara min höga hyra, men de kan inte hjälpa mig under någon längre tid. I värsta fall måste jag flytta hem igen.

Sitter mycket inomhus hur som helst, men är ny student på universitetet och kan inte gå ut och träffa nya vänner och så vidare.

Från och med imorgon kommer jag gå i skolan på distans. Jag går en estetisk utbildning, så jag är mest orolig över hur det ska gå med min utbildning inom de ämnena. Jag kan inte göra någonting utanför hemmet om jag är lite, lite förkyld (till exempel lite ont i halsen).

Mitt arbete där alla omsorgstagare är i riskgruppen har förändrats oerhört. Alla aktiviteter, påskmiddagar etc inställda. Annorlunda fokus vilket drabbar omsorgstagarna mycket. Mestadels negativt. Press på oss personal. Ändrade arbetsuppgifter. Vi har tagit hand om två konstaterade covid-fall vilket egentligen absolut inte faller inom ramen för våra arbetsuppgifter.

Det har påverkat min vardag mycket. Själv är jag inte särskilt orolig men jag kan till exempel inte gå till gymmet, vilket gör att jag och flera andra inte tränar lika mycket. I min klass är vi hälften som går till skolan och likadant i de andra klasserna.

Är mest i karantän. Ute i samhället har jag handskar samt ficksprit. Ber folk hålla avstånd precis så som jag gör.

Det har framförallt påverkat min vardag på så sätt att jag arbetar hemifrån, vilket jag normalt sett bara gör enstaka dagar i månaden. Jag har också begränsat/tagit bort de sociala kontakter jag hade innan utbrottet i Sverige. Allt som inte måste ske fysiskt sker inte alls eller digitalt. Mitt umgänge består idag i stort sett enbart av min man.

Min fru och jag håller oss isolerade från umgänge med övriga i familjen och vänner. Veckohandlar mat redan klockan 07.00, då det år ganska få kunder i butiken. Vi cyklar och promenerar till kolonistugan (cirka 15 min) ganska ofta.

Mina föräldrar är födda 1948 och 1952 så jag vågar inte träffa dem men ska handla åt dem idag och ta hand om deras växter på deras landställe. Jag (och mina vänner) upplever mycket ångest och stress över att livet glider ifrån en, men att man inte kan göra något.

Jag går bara ut om det är nödvändigt.

Jag har vabbat och varit hemma sjuk i mer än 2 veckor, men vi är friska nu. Jag har varit hemma väldigt mycket. Surfat på nätet och sett presskonferenser. Lagat mat och bakat.

Min mamma påminner mig och mina syskon konstant om att vi måste tvätta händerna och när man går ut, rör man inget med händerna, utan man använder alltid en barriär för att inte få viruset.

Jag pluggar hemma genom videolektioner och undviker allmänna platser så mycket som möjligt.

Blev ju rejält sjuk med 39-40 graders feber i 8 dygn i sträck och därefter lägre feber i ytterligare 7 dagar, så det fick mig ju att stanna hemma. Jag kontaktade vänner i byn att handla åt mig, isolerade mig i övrigt med Netflix, HBO och eget filmutbud. Skrev på en högskoleuppsats när jag orkade.

Tvättar händerna i tid och otid! Och tjatar på barnen som sjunger små visor när de tvättar.

Köpt toapapper (dock bara en liten påse).

Jag jobbar som flygvärdinna och på grund av corona har vi mycket mindre jobb. Så just nu sitter jag mest bara hemma och väntar på information om vad som händer med oss anställda nu när det inte längre finns jobb. Jag undviker att träffa min mormor som är i riskgruppen men ringer henne dagligen för att prata med henne och spelar wordfeud med henne.

Min kyrka har ställt om och sänder sina gudstjänster via webben och helt ärligt, det är rätt skönt att gå i kyrkan från sängfluffet, jag är ingen morgonmänniska.

Den sista frågan i formuläret löd: Är det något annat du vill berätta? Här är några av svaren:

Vi lever i historien just nu. En ny generation kommer förändra sitt sätt att se på hot mot samhällets säkerhet och hälsa.

Ibland är det svårt att behålla lugnet. Jag är hemma med min man så det hjälper. Men alla som är ensamma tycker jag synd om.

Har feber vid detta tillfälle. Har mycket ångest kring saken. Ogillar väldigt att vara sjuk, samt är rädd om det verkligen är covid-19 eller en vanlig förkylning. Annars är det väldigt intressant att se hur politiska barriärer bara försvunnit i riksdagen. Vi kommer definitivt att höra mycket om det här i framtiden.

Det är en orolig tid och det är många som drabbas, både av sjukdom och ekonomiskt. Men det är också fint att se hur mycket medkänsla det finns och hur hjälpsamma folk är.

Jag som i övrigt är en ganska orolig person har gått in som i ett lugnt beredskaps- och krisläge i detta. Det känns som ett krig och jag vill göra det jag kan för att stötta och inte belasta.

Det vilar en osäkerhet över allt som har med corona att göra.

Tillsammans skriver vi historia. Tack för alla svar på vår frågelista!

Många har svarat och långt ifrån alla svar har fått plats i bloggtexten men följande personer är citerade: Jaana Starck (1960), anonym butikssäljare (1961), Jill Gustavsson (1953), anonym pensionär/deltidsarbetare (1952), Berth Ahlborg (1948), anonym (1992), Agnes Ivéus Wegnlert (2004), anonym gymnasiestudent (2003), anonym skolungdom (2004), anonym heltidsanställd (1989), anonym numera arbetslös (1996), Mattias Ek (1967), Catta-Rina Nordensson Hallén (1968), anonym lärare (1960), Linda Boodh (1990), anonym tandsköterska (1975), Désirée Kolthoff (1971), Hanna Holmberg (1981), Max Jonsson (1988), Jenny Epel Insulander (1980), John Arthur Ekebert (1957), Joakim Le bolloch Appell (1979), anonym man (1999), anonym kvinna (1960), Miranda Gehlin (1996), anonym student (1995), Helena Cloodt (1981), Emy Lindberg (1985), Queen L .Jonsson, (2003), Estelle Khayati (2002), Emmy Frieedal (1973), Valentin Rodikov (2002), Caroline Persson (1967), Ulrika Westling (1966), anonym flygvärdinna (1999). Tack till er!

Här är allt som vanligt!

Hör du till den skara människor som tar sig ett dopp mitt i vintern? Jag hackar gärna upp ett hål i isen och med skräckblandad förtjusning sänker jag mig ner i det nästan overkligt kalla vattnet. Vinterbadandet har blivit en relativt vanlig företeelse och det är också något jag gärna berättar för andra om. Jag antar att du som också vinterbadar gärna låter andra få höra om dina bravader i det svarta, iskalla vattnet. Så varför berättar vi just det här? Tänk efter, vad väljer du att berätta för andra, på vilket sätt och framförallt; vad väljer du bort?

Vinterbadare vid Hellasgården i Nacka, år 2014. Foto: Lasse Nilsson.

Livsberättelsen

Före 1800-talet fanns i princip inte livsberättelsen som företeelse. Vi såg oss i högre grad som ett kollektiv och individen hade inget stort utrymme att själv forma sitt liv eller formulera en livsberättelse. Under 1800-talet och industrialiseringen började livet uppfattas mer som en framåtriktad och lineär process. Etnologen Birgitta Svensson menar att människan under 1800-talet började att se sig själv som en egen person. Det viktiga var inte längre att hon hade levt, utan också hur. Detta gjorde det möjligt att definiera hur livet borde vara, hur en karriär bör se ut, hur familjelivet förväntas ordnas.

Och det är väl det vi gör när vi berättar för varandra. Försäkrar oss och varandra om att vi lever som vi bör. Jag lyssnade häromdagen på ett samtal på tunnelbanan. En man och en kvinna som såg ut att vara i 35-årsåldern klev på i en förort, söder om stan. De verkade känna varandra ganska väl och befann sig troligtvis på en liknande plats i livet. De inledde ett samtal.

Att tänka i cirklar

Mannen: ”Jag var förresten på kursen i helgen”. Kvinnan, ”Åh, var du där, jag fick inte ihop det med familjen och kunde inte. Hur var det?” Mannen ”Jo, det var bra. Det var ju både rawfood och meditation. Jag tog särskilt med mig en sak”. Här spetsar jag, som sitter mittemot, öronen lite extra. Han fortsätter: ”Jag tog med mig ett sätt att tänka på maten i cirklar”.

Här kan man stanna upp lite och fundera på meningen ovan. ”Jag tänker på maten i cirklar”. För någon i ett helt annan tid eller plats i världen framstår uttalandet antagligen som ett mysterium. Nåväl, jag lyssnar vidare och det visar sig att mannen från och med nu tänker på treenigheten mat, resor och konsumtion i cirklar. Innerst äter han veganskt, åker tåg och konsumerar inget i onödan. I mellanringen finns lite utrymme för till exempel en omelett, en taxiresa och lite konsumtion. Begagnat förstås. Ytterst i ringen kan det bli en köttbit, till och med en flygresa om det kniper och något sprillans nytt som måste (?) inhandlas. Det kan alltså bli lite av varje. Men det finns en modell. Inget sker av en slump eller utan eftertanke.

Nu är inte min mening att raljera över den här mannen eller hans vilja att göra gott. Jag tycker att det är jättebra att tänka på vad vi äter, hur vi reser och på vilket sätt vi konsumerar. Inte bara jättebra utan faktiskt också nödvändigt om vi vill fortsätta leva ett gott liv på den här planeten. Men det intressanta är att det som framstår som så normalt och så alldagligt för oss här och nu, blir i en helt annan tid eller plats svårt att förstå. Hade samtalet skett för hundra, eller egentligen bara för tio år sedan hade det nog låtit mycket märkligt, näst intill obegripligt.

Här är allt som vanligt

Jag minns en lärare jag hade på universitetet som i sin forskning intresserade sig för hur människor på 1700-talet levde och tänkte. Källan hon använde sig av var personliga brev. Bland det värsta hon visste, och något som ofta förekom i dessa brev var frasen: ”Här är allt som vanligt”. Men åh, hur då??

Tänk om vi kunde få en pratstund med en människa som levde för hundra, tvåhundra, tusen eller varför inte 10 000 år sedan. Tänk att få höra personen prata om sina vedermödor, sina glädjeämnen, sin repetitiva vardag. Tanken svindlar i alla fall hos mig.

Nästa gång en person berättar något vardagligt för dig, se det som en gåva. Lägg undan vad du har för händerna, lyssna noga och upptäck att du får ett stycke historia serverad.

The Big Bang och invasiva arter

En äng med lupiner vid ett hus
Tynningö. Lupiner i backe upp mot hus. Foto: Mattias Ek

Jag svävar långsamt uppåt och lyfter från jorden. Stiger ljudlöst och ser rymdstationen ISS ligga där och ruva, som ett skepp utan ankare. Jag flyter förbi den vita farkosten och vidare, uppåt, bortåt. Ut i vårt solsystem och genom vintergatans enorma galax och stjärnan, som är vår sol, bleknar till en svag liten ljusprick. Jorden syns inte mer. I ett virrvarr av andra galaxer befinner jag mig nu och färdas vidare, bortåt, utåt och bakåt i tiden. Tills slut blir allt runt omkring mig suddigt. Gråaktiga prickar som löser upp i sig ett vitaktigt sken. The Big Bang. Det svindlar. Efter detta inget mer.

Jag befinner mig på Visualiseringscenter i Norrköping där jag och ett antal museikollegor från hela landet får en visning av deras domteater. Vi får höra om den visualiseringsforskning i världsklass som bedrivs vid Linköpings universitet och Campus Norrköping och ser exempel på hur digitaliseringens verktyg kan skapa både fördjupade kunskaper och intressanta upplevelser.

Stora data och futtiga streck

Vi sitter i den så kallade Domen, i sköna biofåtöljer och iklädda 3D-glasögon. Ovanför och runt omkring oss är en filmduk uppspänd där den här rymdfärden pågår. Allt vi ser och upplever bygger på faktiska uppmätta data och filmen är en iscensättning av verkliga förhållanden. En pedagog på centret berättar att de tar emot många skolklasser och grupper och att det ofta blir intressanta diskussioner efteråt och att filmen öppnar upp för existentiella frågor. Om vilka vi är.

Att se jorden som en liten, liten försvinnande prick får mig att tänka på oss människor som en enda gemenskap. Mitt ute i den tomma svarta rymden har vi bara varandra. Det verkar så futtigt att rita streck på en karta. Streck som blir till gränser. Här får du vara men inte här. Det här är mitt och inte ditt. Så färdas vi tillbaka mot jorden, genom galaxer och solsystem och tillslut syns jorden och vi kan urskilja hav och land. Vi landar och verkligheten känns påtagligt nära. Strandad i nuet ser jag mig omkring. Här är vi, några av människorna på jorden, kulturvarelser med våra berättelser, vår historia och våra idéer om hur saker ska vara.

Kampen mot lupiner

Av någon anledning gör min hjärna en koppling till en artikel jag nyligen läst. Jag tänker på lupiner. Ni har säkert sett de hav av långsmala blommor i blått, rosa, lila och vitt som böljar sig längs vägkanterna. I artikeln diskuterar etnologerna Mattias Frihammar och Lars Kaijser och kulturgeografen Maja Lagerqvist lupinen som en invasiv art. Författarna beskriver hur lupinen infördes som en trädgårdsväxt från Nordamerika till Europa i början på 1800-talet. Under hela 1900-talet har lupinen varit ett vanligt inslag i svenska trädgårdar och säljs fortfarande som en lättodlad trädgårdsväxt. Men sedan början av 2000-talet omnämns lupinen, enligt författarna, i alltmer negativa ordalag. Deras framfart anses tränga undan ängsblommorna och på senare år har en del kommuner satt igång utrotningskampanjer för att få bukt med den invasiva arten.

Lätt generat inser jag sammanträffandet. Även jag har på senare år inlett en kamp mot just den här växten. På sommarstället i Bergslagen sliter jag upp dem med rötterna. I min ivriga framfart försöker jag skapa gränser i trädgården som lupinerna inte får passera. (Jag kan också klippa av dem och ordna blommorna i stora vackra buketter som jag med glädje ställer i en vas på den öppna spisen. Men det är en annan historia). Detta tuktande förhållningssätt gäller även kirskålen. Och björnlokan. Och nu har några balsaminer inlett en liten småskalig karriär i min mammas trädgård och jag pekar oroligt mot växten. ”Ska du inte dra bort de där? Och elda upp blommorna så de inte sprider sig… ”

Hur ska jag nu knyta ihop den här säcken undrar kanske ni som läst så här långt. The Big Bang och jakten på lupiner, hur hänger det ihop? I ärlighetens namn är jag inte helt säker. Det jag vill är nog mest att ge perspektiv på det stora och det lilla och att ställa några frågor. Vilka gränser vaktar du? Och har du funderat på varför?

Litteratur:

Mattias Frihammar, Lars Kaijser, Maja Lagerqvist (2018) ”Hotet i vägrenen; blomsterlupinens plats i ett svenskt kulturarvslandskap” ur tidskriften Kulturella Perspektiv nr 2018:3-4, s. 13-24.

Med en etnologisk blick

Gammalt foto av personer som står och sitter på en klippa.
Källa: Haninge hembygdsgille. Foto: Börje Larsson.

Ett antal sommarklädda människor på en klippa. Det syns på både kläderna och fotografiets färger att bilden inte är nytagen. Titta en stund på bilden. Vad ser du?

Året är 1956 och bildtexten avslöjar att det är lärarkåren som gör en utflykt till Muskö. Med på utflykten är kommunalkamrer Engkvist. Vem av herrarna är det? När jag tittar på bilden lite längre kan jag inte låta bli att börja fundera. Varför åkte de just hit? Vid vilket tillfälle under dagen togs bilden? Vilka tankar rör sig i huvudena på de människor som förevigats genom kamerans lins? Vad kände de i exakt detta ögonblick? Vad hände efter det att bilden tagits? Förmodligen kommer jag inte få några svar.

Men jag antar att du liksom jag är omgiven av människor som inte har stelnat på ett fotografi, utan av riktiga, levande människor. Du ser dem överallt. Vissa kanske du kan störa dig på. Irritera dig. Varför måste grannen måla huset i en så gräslig färg och hur är det ens möjligt att prata så högt i mobiltelefonen på ett pendeltåg? Sedan när är det kutym att bära shorts på restaurang?

I mitt jobb som etnolog träffar jag många människor som jag intervjuar. Jag får höra dem berätta om sina liv och ta del av deras tankevärldar. När jag intervjuar ställer jag mig in på att lyssna. Många gånger får jag bita mig i läppen och hejda min framfart när jag får lust att lägga till saker som ”där bodde jag också” och ”åh, då är vi födda samma år” eller ”oj, det påminner mig om när jag…”. Men i mitt jobb som professionell intervjuare gör jag inte det utan jag lyssnar och lyssnar, ställer följdfrågor och nickar intresserat. Försöker förstå människan jag har mitt emot mig. Det som slår mig då är att alla människors liv ter sig så logiska. När jag förstår någons bakgrund och historia blir saker jag först kanske tyckte var lite märkliga istället alldeles begripliga och helt rimliga.

Pröva du också att för en dag se på världen med en etnologisk blick. Ta ett steg tillbaka och betrakta det du har omkring dig med samma noggrannhet som när du tittade på fotografiet förut. Kanske sitter du på en buss eller en tunnelbana, kanske är du hemma, kanske ute på stan eller på en klippa vid havet. Var du än är, föreställ dig att du är en rymdvarelse som just landat här på jorden och inte vet någonting om någonting. Ganska snart upptäcker du att inget verkar lämnat åt slumpen. Det finns en form för allting. Funderar du ett steg till kan du snart se att det i rutiner, ting och vardagliga göromål också finns idéer, normer och värderingar som kan berätta något om vad vi i vår tid anser vara viktigt. Formen eller ordningen är människans kultur. Det vi gör och de spår vi lämnar efter oss, är vårt gemensamma kulturarv.

Fortsätt betrakta din omgivning, även människorna. Du noterar en kostymklädd person som ser ut att ha trist och innehållslöst liv, där går en pappa med sina två barn, på en bänk sitter en äldre pensionerad dam och där virvlar några högljudda och stökiga ungdomar fram. Men vänta. Den kostymklädda kanske arbetar sin allra första dag på kontor men har jobbat hela livet fram till nu som fotograf långt bort i Amazonas regnskogar, pappan med barnen är inte alls är en pappa utan en kille som för dagen tar hand om ett barn och barnets bästa kompis. Den pensionerade kvinnan är inte alls pensionär utan mycket yngre än vad hon ser ut att vara, och har tagit en lunchpaus från jobbet. Ungdomarna är världens raraste om du börjar prata med dem. De låter högt och verkar stökiga men kan det vara för att de skrattar åt något väldigt roligt? Något som du också kanske skulle skratta åt? Någon av alla du möter på gatan kanske bär på en sorg som inte syns, en annan på en bubblande spännande hemlighet.

Men detta kommer du aldrig att få veta om du inte frågar. Kanske har just du en granne som målar huset i fel färg. Fråga. Och lyssna. Du kommer antagligen fortfarande tycka att färgen på huset är den fulaste tänkbara, men människan kommer att träda fram. Du märker att inget är lämnat åt slumpen. Inte heller hos den som målar sitt hus i helt fel färg.

Prova att betrakta världen med den etnologiska blicken. Du kommer att förundras.

Fler bilder från Haninge eller andra hembygdsföreningar i länet hittar du på Kollektivt kulturarv. www.kulturarvstockholm.se