Med en etnologisk blick

Gammalt foto av personer som står och sitter på en klippa.
Källa: Haninge hembygdsgille. Foto: Börje Larsson.

Ett antal sommarklädda människor på en klippa. Det syns på både kläderna och fotografiets färger att bilden inte är nytagen. Titta en stund på bilden. Vad ser du?

Året är 1956 och bildtexten avslöjar att det är lärarkåren som gör en utflykt till Muskö. Med på utflykten är kommunalkamrer Engkvist. Vem av herrarna är det? När jag tittar på bilden lite längre kan jag inte låta bli att börja fundera. Varför åkte de just hit? Vid vilket tillfälle under dagen togs bilden? Vilka tankar rör sig i huvudena på de människor som förevigats genom kamerans lins? Vad kände de i exakt detta ögonblick? Vad hände efter det att bilden tagits? Förmodligen kommer jag inte få några svar.

Men jag antar att du liksom jag är omgiven av människor som inte har stelnat på ett fotografi, utan av riktiga, levande människor. Du ser dem överallt. Vissa kanske du kan störa dig på. Irritera dig. Varför måste grannen måla huset i en så gräslig färg och hur är det ens möjligt att prata så högt i mobiltelefonen på ett pendeltåg? Sedan när är det kutym att bära shorts på restaurang?

I mitt jobb som etnolog träffar jag många människor som jag intervjuar. Jag får höra dem berätta om sina liv och ta del av deras tankevärldar. När jag intervjuar ställer jag mig in på att lyssna. Många gånger får jag bita mig i läppen och hejda min framfart när jag får lust att lägga till saker som ”där bodde jag också” och ”åh, då är vi födda samma år” eller ”oj, det påminner mig om när jag…”. Men i mitt jobb som professionell intervjuare gör jag inte det utan jag lyssnar och lyssnar, ställer följdfrågor och nickar intresserat. Försöker förstå människan jag har mitt emot mig. Det som slår mig då är att alla människors liv ter sig så logiska. När jag förstår någons bakgrund och historia blir saker jag först kanske tyckte var lite märkliga istället alldeles begripliga och helt rimliga.

Pröva du också att för en dag se på världen med en etnologisk blick. Ta ett steg tillbaka och betrakta det du har omkring dig med samma noggrannhet som när du tittade på fotografiet förut. Kanske sitter du på en buss eller en tunnelbana, kanske är du hemma, kanske ute på stan eller på en klippa vid havet. Var du än är, föreställ dig att du är en rymdvarelse som just landat här på jorden och inte vet någonting om någonting. Ganska snart upptäcker du att inget verkar lämnat åt slumpen. Det finns en form för allting. Funderar du ett steg till kan du snart se att det i rutiner, ting och vardagliga göromål också finns idéer, normer och värderingar som kan berätta något om vad vi i vår tid anser vara viktigt. Formen eller ordningen är människans kultur. Det vi gör och de spår vi lämnar efter oss, är vårt gemensamma kulturarv.

Fortsätt betrakta din omgivning, även människorna. Du noterar en kostymklädd person som ser ut att ha trist och innehållslöst liv, där går en pappa med sina två barn, på en bänk sitter en äldre pensionerad dam och där virvlar några högljudda och stökiga ungdomar fram. Men vänta. Den kostymklädda kanske arbetar sin allra första dag på kontor men har jobbat hela livet fram till nu som fotograf långt bort i Amazonas regnskogar, pappan med barnen är inte alls är en pappa utan en kille som för dagen tar hand om ett barn och barnets bästa kompis. Den pensionerade kvinnan är inte alls pensionär utan mycket yngre än vad hon ser ut att vara, och har tagit en lunchpaus från jobbet. Ungdomarna är världens raraste om du börjar prata med dem. De låter högt och verkar stökiga men kan det vara för att de skrattar åt något väldigt roligt? Något som du också kanske skulle skratta åt? Någon av alla du möter på gatan kanske bär på en sorg som inte syns, en annan på en bubblande spännande hemlighet.

Men detta kommer du aldrig att få veta om du inte frågar. Kanske har just du en granne som målar huset i fel färg. Fråga. Och lyssna. Du kommer antagligen fortfarande tycka att färgen på huset är den fulaste tänkbara, men människan kommer att träda fram. Du märker att inget är lämnat åt slumpen. Inte heller hos den som målar sitt hus i helt fel färg.

Prova att betrakta världen med den etnologiska blicken. Du kommer att förundras.

Fler bilder från Haninge eller andra hembygdsföreningar i länet hittar du på Kollektivt kulturarv. www.kulturarvstockholm.se

Skeviks kvarn, Värmdö. En tillflyktsort utan jordiska bestyr

I mitt arbete som etnolog på Stockholms läns museum får jag ta del av många människors berättelser. Att samtala med människor om vardagslivet och fundera kring vilken betydelse den plats man lever och verkar på slutar aldrig att fascinera mig. Hur ser en vanlig dag ut? Var handlar du helst? När lämnar du platsen du bor på och varför?

Svaren på dessa till synes enkla frågor tangerar ofta större frågor om en människas liv, en särskild plats, dess historia och utveckling. Ofta sätter människor ord på aktuella samhälleliga problem, givetvis utifrån sina egna alldeles speciella perspektiv. Många gånger säger också de människor jag intervjuar, att de börjar se och intressera sig för sin omgivning och närmiljö på ett nytt sätt.

Handskriven text.
Ur Skevikarnas skrifter, arkivmaterial från Uppsala Universitetsbibliotek Carolina Rediviva. Foto: Moa Beskow.

Men det är inte alltid det går att prata med de människor man intresserar sig för. Ibland är de borta sedan länge och lämningarna i landskapet visar endast subtila tecken. Skeviks kvarn är just en sådan plats. Här finns inga människor att fråga, men samma nyfikenhet driver mig: Hur levdes livet här? Vad gjorde de på dagarna? Stämmer de historier som berättas om ”Skevikarna”?

Berättelserna om människorna

Själv besökte jag lämningarna efter Skeviks kvarn våren 2017 tillsammans med en mindre arbetsgrupp från museet. Kvarnplatsen var en av de utvalda kulturmiljöerna från en större damminventering som genomfördes på länsmuseet år 2013 och skulle nu djupare undersökas och analyseras. Den första utmaningen var att hitta själva platsen och utan arkeologen hade åtminstone inte jag hittat till kvarnlämningen. Det krävs ett tränat öga för att uppfatta hur några mossbeklädda stenpartier bildar formen av en fördämning och hur en nedsänkning i vegetationen egentligen är ett torrlagt vattendrag. Så, vad är det då som gör just den här platsen så spännande? Jo, det är berättelserna om de människor som tros ha brukat kvarnen och vistats här.

Närbild på en skog med träd och buskar.
Skeviks kvarnplats. Foto: Jan af Geijerstam.

Kvarnen är uppförd omkring år 1787 och vid den här tiden hade ett pietistiskt samfund, ”Skevikarna” sin hemvist på Skeviks gård. Samfundet härrör från Österbotten och de så kallade Erikssönerna som revolterade mot kristendomens stränga seder och bruk. Bland annat vägrade de nattvarden och följden blev landsförvisning. Under elva års tid reste sällskapet ”Främlingarna”, på ca 60 personer runt i Europa innan de så småningom återvände till Sverige och fick en fristad på Skeviks gård. De levde av gåvor och drev gården som ett hälftenbruk. Det finns en rad skildringar kring Skevikarnas liv och leverne. De lär ha levt en närmast klosterlik tillvaro och i en bok från 1887, skriven av Carl Alfred Cornelius, beskrivs de på följande vis:

“Också hade sällskapet på Skevik fullt upp af hvad som fordrades till lifvets nödtorft, ja till och med åskillligt derutöfver. Ty på deras bord förekommo ibland ända till två slags viner jemte hvarjehanda villebråd, som vanligen erhölls från Finland. Kaffe och te ansågs böra undvikas. Men t. ex. tobak var ingen förbjuden vara, icke heller bränvin, ehuru det blott skulle begagnas för medicinkt ändamål.

Med lekamligt arbete sysselsatte sig Skevikarne ganska litet, ty man följde den beqväma grundsatsen, att när de fromme ingens egodelar begärde och icke fölle någon till besvär, utan lefde af frivilliga gåfvor, så kunde då så mycket som möjligt bespara sig sysslandet med jordiska bestyr, helst som lekamlig öfning vore till föga nytta.”

Carl Alfred Cornelius

Skevikarnas samlade skrifter

Citatet ovan ger mig en viss inblick i hur deras liv kan ha tett sig. I den litteratur som finns tillgänglig finns fler beskrivningar om livet på Skevik. Bland annat beskrivs deras vadmalskläder och långa hår. Däremot hittar jag inga belägg för att kvarnen verkligen uppfördes och brukades av sällskapet. Jag beger mig till Uppsala Universitetsbibliotek Carolina Redivia och begär ut Skevikarnas samlade skrifter. Öppnar de varsamt vikta och ihopknutna pappersbuntarna och bläddrar i de många tätt skrivna böckerna.

Ett handskriven text.
Ur Skevikarnas skrifter, arkivmaterial från Uppsala Universitetsbibliotek Carolina Rediviva. Foto: Moa Beskow.

Doften av gammalt papper slår emot mig. Det är spännande att tänka sig att pennan som format de snirkliga bokstäverna jag försöker tyda har suttit i handen på en Skevikare. Men fortfarande kvarstår många frågor: Hur såg en vanlig dag ut? Hur kände och tänkte du som skrev? Vad kan du berätta om kvarnen?

Om skribenten

Moa Beskow har en fil. masterexamen i etnologi och arbetar på Stockholms läns museum.