Vad är egentligen en selfie och hur skiljer den sig från ett traditionellt självporträtt? Det var en av frågeställningarna som diskuterades på evenemanget “Bilden av mig” i onsdags kväll när vi på Stockholms läns museum bjöd in till en kväll om selfies tillsammans med Kvinnohistoriska och Centrum för fotografi. Två gäster: fotohistoriker Eva Dahlman och Lisa Ehlin, doktor i modevetenskap, berättade om bilder tagna av en själv ur ett historiskt och samtida perspektiv. Kvällen rundades av genom ett panelsamtal där även konstnären Arvida Byström deltog och Makda T. Embaie var moderator.

Självporträtt från förr

Självporträtt är en genre som fotografer sysslat med från 1860-talet och framåt och i fotografins historia finns det många exempel på kvinnliga självporträtt. Vid den tiden var det inte helt ovanligt att yrkesarbetande kvinnor etablerade sig som fotografer, antingen genom att skaffa sig en ateljé i staden för studioporträtt eller genom att införskaffa en kamera och lära sig fotokonsten för att verka som ambulerande bygdefotografer.

Kännetecknande för ett fotografiskt självporträtt är att samma människa befinner sig framför som bakom kameran. Ett sätt att ta en bild av sig själv förr var att placera sin kamera på ett stativ och fotografera med hjälp av ett tidur eller en självutlösare. Enklast var givetvis att ta spegeln till hjälp, vilket syns på de många självporträtt där även kameran är med i bilden.  Att ta till spegeln är ett knep som också många använder sig av idag när man tar en selfie. Eller så använder man sin arm som både förlängare och stativ.

Självporträtt jämfört med selfies

Likheten mellan dåtidens självporträtt ligger alltså delvis i tekniken, att man använder en kamera, och delvis i subjektet/objektet, det vill säga att det är du som befinner dig både framför och bakom kameran. Men för att ett självporträtt ska bli en selfie krävs att kameran som används är en smartphone och att fotografiet delas på sociala medier. Detta är definitionen av en selfie enligt Oxford Dictionaries från 2013.

En selfie är en bild där jag väljer hur jag vill att du ska se mig. På sätt och vis är det en slags iscensatt bild där vi designar oss själva. Där vi själva har makten över vårt eget utseende. Vi kan bestämma hur vi vill se ut och framstå, men vi kan inte påverka hur andra ser oss – hur  bilden faktiskt blir mottagen av betraktaren. Och det är här som det ofta problematiska med selfien kommer in, i synnerhet när det handlar om unga kvinnors selfies. När en bild laddats upp på sociala medier får den liksom ett eget liv, och intentionen med bilden kan förvanskas eller skalas av och därmed kan betraktaren döma ut fotografens avsikt med att ta och dela bilden.

Varför tar man selfies?

I fotografins historia använde kvinnliga fotografer ofta manliga attribut för att iscensätta sig själva när de tog självporträtt. De kunde till exempel posera i manliga kläder och röka cigaretter som ansågs som manligt. I dagens selfies tagna av unga kvinnor används ibland mer feminina attribut som maktmedel. Selfien som genre anklagas därmed för att handla om fåfänga och narcissism. Detta blir lätt till en ond cirkel där kvinnor anklagas för att vara fåfänga för att de tar selfies och selfies utstrålar fåfänga för att de skapas av unga kvinnor.

Men allt som oftast tas selfies för andra skäl än ren fåfänga. Det kan handla om att ta ställning för eller emot en företeelse eller händelse, som när #knytblus trendade på Instagram som stöd för Sara Danius när hon tvingades avgå som Svenska Akademins ständiga sekreterare. Eller så kan det vara selfies som tas och delas av personer som flytt över Medelhavet för att berätta för de som blev kvar att man klarade överfarten och fortfarande lever.

Eller så kan selfien användas som vykort som man delar direkt från senaste semesterresan, där man visuellt talar om var man befinner sig. För att använda konstnären och fotografen Arvida Byströms ord från kvällens panelsamtal “Selfien handlar väldigt mycket om kommunikation och det är ju till sist bara en bild.”

En del av oss tycks vara utrustade med en alldeles särskild gen. Vi kan kalla det för den dokumenterande genen. Gemensamt för oss är att vi går runt med ett ständigt behov av att dokumentera och bevara vår egen tid. Några av oss är också historienördar, och lägger ner en inte oansenlig tid på att ta reda på hur livet var förr. Vi läser böcker, vi ser filmer och vi bläddrar i fotoalbum.

Vi vet att det kommer en tid efter oss med nya människor som söker spår efter hur livet levdes förr. Vi är ju deras kommande “förr”. Därför vill vi hjälpa dem och ge dem trådar som leder dem bakåt, mot historien och vår tid.

För detta ändamål använder vi oss av kameran! Ett fantastiskt, nästan magiskt redskap som kan stoppa tiden. Ett litet klick och stunden och platsen har förevigats. Lasse Nilsson är en av dessa fantastiska fotografer som hjälper oss att stoppa tiden. Under det senaste året har han bidragit med 162 fotografier till museets samlingar genom att ladda upp dem på vår digitala insamlingstjänst Samtidsbild! Lasse cyklar runt i staden med kameran på magen, och på vägen till och från jobbet fångar han vår samtid på bild.

“Vad är typiskt för 2019 och vad kommer vi att skratta åt eller tycka är konstigt om fem år?” reflekterar Lasse.

Fotografier fungerar definitivt som minnen, tycker Lasse. Men när det gäller bilder som inte är på familj, vänner eller platser som man har nära anknytning till krävs det lite extra. De måste väcka en känsla av hur det var att leva på den tiden. Och det är just vad Lasse åstadkommer som enligt vår mening skildrar vår samtid med en nyfiken blick, som ibland fångar det humoristiska i tillvaron. Han iakttar hur platser runtomkring oss förändras och formas till nya miljöer och vad vi människor gör på de platserna. I hans ögon blir Stockholm en mänsklig, och ganska ljus och varm plats att befinna sig i. Vi tycker att fotografierna helt enkelt är bra samtidsbilder! Tack Lasse för att du bidrar till vår gemensamma historia!

Bildtexter

Med början längst upp till vänster. Alla foton är tagna av Lasse Nilsson.

1. En man i pälsmössa läser tidning på Bastugatan. Fotografiet är taget 1988.
2. En gatumusikant spelar dragspel vid Jakobsbergs station. Det är många EU-migranter som tigger pengar på gatorna i Stockholmsregionen i mitten av 2010-talet.
3. Rivningen av Slussen påverkade södermalmsborna under lång tid.
4. Denniso Pizzeria vid Åsötorget.
5. En flicka sover och en man tittar på mobilen på Auktionsverket vid Frihamnen.
6. Sabbatsbergs gospel uppträder på lördagsjam på Stampen i Gamla stan.
7. Pendlare går från bussen till tunnelbanan i Slussen i snöstorm.
8. Några män i smoking dricker vin på jobbet.
9. Under ett par somrar fanns det en dansbana i Skånegläntan på söder. Togs bort för att grannarna klagade.
10. Dans kring stången på den årliga Midsommarfesten på Långgarn i Haninge skärgård.
11. Barberaren på Malmskillnadsgatan 50B tar en tupplur.
12. Greta Thunberg blev världsberömd för att hon skolstrejkade för klimatet varje fredag på Mynttorget.

Vad är egentligen ett fotografi och vad kan det berätta för oss? 

Av många historiker och filosofer i fotografins historia har det beskrivits som ett sätt att stoppa tiden, att dokumentera och bevara för eftervärlden. Redan 1845 kunde man i tidskriften The Antheneum läsa: ”Fotografiet har redan gjort det möjligt för oss att överlämna en bild av gårdagens solsken till framtidens generationer”.

På så vis är fotografiet nostalgiskt, det är ett visuellt minne av det förflutna, det berättar om vad som hänt i ett fruset ögonblick av tid. Men det som faktiskt pågick i bilden finns inte kvar, det har passerat i samma stund som bilden exponerades. Inte heller berättar fotografiet något om sammanhanget, om det som händer utanför bildens ram.

Nostalgi kan beskrivas som en vemodig men njutningsfull längtan hem eller tillbaka till en förlorad tid. Kvinnan på tvättbryggan är fångad av fotografen en solig dag sommaren 1930. Kvinnans varma leende, det glittrande vattnet, det röda huset bakom bryggan och grusvägen som slingrar sig upp i skogen kan väcka nostalgiska känslor hos oss. En längtan tillbaka till en tid då livet till synes var enklare. Där göromålen fick ta längre tid än vad de gör idag och kraven på oss var annorlunda.

Men kvinnans varma leende avslöjar inte vilket slit det var att tvätta för hand. Att tvätten först behövde skrubbas, för att sen röras över öppen eld i kittlar med varmt vatten och tvål och till sist sköljas i kallt vatten och bankas med klappträn. Bilden berättar inte om nariga händer, slitna ryggar och värk i kroppen. Att tvätta för hand ingick i kvinnans arbetssysslor ända fram till decennierna efter andra världskriget då tvättmaskinen introducerades i hemmen och i allmännyttans gemensamma tvättstugor. Tvättmaskinen gav kvinnorna mer fritid och frihet och det är inte undra på att Hans Rosling kallat den för ”den industriella revolutionens främsta uppfinning”!

För att läsa ett fotografi måste det avkodas parallellt på olika nivåer. Både det som till synes är självklart i bilden, till exempel att kvinnan knäböjer på en brygga som är nedsänkt i vattenbrynet och sköljer ett plagg i vattnet, men också det som döljer sig i bakgrunden, som att det var kvinnans lott att utföra det hårda och slitsamma arbetet med att få familjens kläder rena.  Ett fotografi är komplext och består av många olika lager och det krävs kunskap om tiden då fotografiets skapades och kulturen det skapades i för att kunna avkoda och tolka det.

Fotografiet kommer från Ekerö-Munsö hembygdsförening. För att se fler bilder ur samlingen eller från andra hembygdsföreningar i länet besök Kollektivt kulturarv på www.kulturarvstockholm.se

I ett tidigare blogginlägg berättade jag om att museer och arkiv så smått har börjat samla digitala fotografier och innehåll som vi delar på sociala medier. Men jag berättade också att företagen bakom de sociala medierna sannolikt inte kommer att lagra data för evigt på sina servrar. När de inte längre kan tjäna pengar på att sälja eller själva använda datan kommer det troligtvis att raderas. Vilket kan innebära att många spår från vår tid faktiskt kommer att gå förlorade. Så hur ska jag då göra för att spara mina egna bilder och sådant som jag delat i mina sociala medier-konton? Det tänkte jag berätta lite om idag.

För att kunna dela bilder och annat på sociala medier måste du alltid acceptera och aktivt säga ja till användarvillkoren (Terms & Conditions). Då ger du företagen rätt att använda ditt material men du behåller alltid själv rätten till det du delar och därmed har du också rätt att ladda ner och spara ditt eget konto. Men kom ihåg att det bara gäller ditt konto, du har inte rätt att till exempel spara någon annans fotografier.

Hur man går till väga förändras när de sociala medieplattformarna uppdateras men oftast hittar du nedladdningsmöjligheten (download your data) under fliken Inställningar (settings). Innehållet i ditt konto laddas sen ner i en zip-fil som du kan spara på din dator, eller ladda upp i en annan tjänst om du vill. Här är några exempel på var nedladdningen återfinns idag på tre av plattformarna:

• Instagram: Nedladdningen hittar du genom att gå till Inställningar och välja fliken ”sekretess och säkerhet”. Skrolla ner och klicka på ”begär nedladdning”.
• Facebook: Gå till inställningar och välj fliken ”ladda ner min information” och välj sen vilken information du vill ladda ner. · Flickr: Här hittar du information om hur du gör https://help.flickr.com/en_us/download-photos-or-albums-in-flickr-HJeLjhQskX
• Samma möjlighet att ladda ner finns på Twitter och Google. Leta i inställningarna för instruktioner.

Så hur ofta ska jag göra det här? Räcker med att jag hämtar hem mina bilder en gång för alla? Nej, riktigt så enkelt är det inte. För du delar säkert fotografier och annat relativt regelbundet. Men om du inte är en superaktiv användare kan det räcka med att göra nedladdningar var 6:e till 12:e månad.

Lagra bilder och data

När du väl laddat ner ditt konto gäller det att lagra det på ett sätt så att det överlever in i framtiden. Det samma gäller för till exempel digitala fotografier och andra viktiga dokument som du vill spara. Gör följande:

• Spara på flera ställen! Om du sparar datan på din dator se till att det också finns en back-up någon annanstans som till exempel på extern hårddisk och/eller i en molnlagring.
• Hårddiskar går sönder och villkoren för molnlagringar förändras. Därför måste du se till att uppdatera dina back-upper men jämna mellanrum. Och kanske till och med flytta dem från en lagringsplats till en annan. För några år sedan var det populärt att spara på CD-skivor, men idag är många av dem oläsliga. Och flyttades inte datan i tid till en annan lagringsplats så är den ovillkorligen borta.

Sen behöver du kanske inte spara precis allt. Digital data ökar snabbt i mängd så rensa gärna ut ibland genom att radera sådant du faktiskt inte vill ha kvar.

Ett bra tips om du fotograferar med digitalkamera (alltså inte mobilkamera) och sparar RAW-filer är att konvertera dem till formatet tiff, eller jpeg om du vill spara på utrymmet (jpeg komprimerar bildfiler genom att ta bort innehåll och försämrar därför kvaliteten). Vill du behålla kvaliteten från RAW kan du välja att konvertera till Adobe DNG. Många olika kameror har egna varianter av RAW-filer som inte är standardiserade och blir sannolikt därför svåra att läsa i framtiden.

Sist men inte minst – se till att någon annan kan få åtkomst till dina sociala medier-konton i händelse av att du går bort eller blir svårt sjuk. Dina digitala fotografier och dokument är värdefulla för efterkommande och ett förslag är att skriva ner användarnamn och lösenord i ett dokument som du sen delar med någon du litar på. Eller välj i inställningarna på dina sociala medier-konton hur efterlevande får lov att hantera ditt konto.

Läs mer

En del av informationen i detta blogginlägg är hämtat från Save Your Social Media: a quick ‘how-to’ for downloading your valuable photos and content shared online (dpconline.org)

Mer utförlig information om hur man arkiverar sitt personliga arkiv hittar du här: Personal Digital Archiving – DPC Technology Watch Report 15-01 December 2015 (dpconline.org)

Om skribenten

Elisabeth Boogh har en fil.kand. i fotografi och arbetar på Stockholms läns museum som bildantikvarie med särskilt fokus på digital insamling.