En praktikants dagbok

Kära dagbok, 

Just nu praktiserar jag på Stockholms läns museum. Jag ska vara här en hel termin och mer än hälften av tiden har gått. Du kanske undrar vad jag har gjort? Jag ska berätta. 

Till att börja med, varför sökte jag praktik på Stockholms läns museum? Att praktisera är en chans att få använda kunskaper från en utbildning på en arbetsplats, och få en inblick i ett framtida arbetsliv. Jag har studerat etnologi, ett kulturvetenskapligt ämne som undersöker människors vardagsliv och kulturella uttryck, alltså hur människor lever, tänker och förstår sin värld. Jag sökte till Stockholms läns museum för att jag ville arbeta på ett museum och för att länsmuseet jobbar mycket utifrån det etnologiska perspektivet. 

Samtidsinsamling är något länsmuseet arbetar aktivt med och det har även präglat mycket av min tid här. Jag har fått hålla i ett pilotprojekt om dagboksskrivande. Det övergripande syftet med projektet var att undersöka hur museet på ett mer spontant och enkelt sätt skulle kunna samla in berättelser från länsinvånarna. Dagboksskrivande blev därmed en anteckningsform som representerade detta bra. 

När jag blev tilldelad projektet tänkte jag ”kul!”, men även ”hur ska jag undersöka detta?”. Frågor som Hur skriver människor dagbok? Gör de ens det? Använder de anteckningsbok eller mobilen? och Sociala medier kanske kan ses som en typ av dagbok? resulterade i en omvärldsbevakning i länet för att få svar på dessa frågor. Jag utformade en enkät med frågor om dagboksskrivande, som fortfarande går att svara på. Den är länkad nedan och är öppen tills den 21 april. Ska bli jätteroligt att läsa svaren! 

En sida i en dagbok, texten är skriven med snirklig handstil. Dagboken är från 1910.

Projektet avslutas passande nog till dagbokens dag den 12 maj, då ska jag skriva ett blogginlägg utifrån de svar vi fått in och hoppas kunna ge länsmuseet några idéer kring hur insamling av berättelser i dagboksform skulle kunna se ut. 

Men jag har fått göra andra saker också. Till exempel har jag intervjuat två punkare i Täby och skrivit flera inlägg till våra sociala kanaler, speciellt till olika temadagar. Jag har lärt mig om exempelvis alla hjärtansdag, skottdagen och våffeldagen. Jag visste till exempel inte att skottdagen var den dagen kvinnor historisk fick fria på! Lite snålt kan jag tycka, men intressant. 

En annan kul grej är att jag fick vara med på var att sitta i juryn till ”Hyllmeter åt kvinnorna!”. Ett projekt i samarbete mellan Stockholms län museum och Stockholms Kvinnohistoriska som handlar om att få in fler kvinnor i arkiven. Väldigt inspirerande att läsa alla nomineringar om häftiga kvinnor som verkar och har verkat i Stockholms län.  

Vad har jag lärt mig då? Jag kom till länsmuseet med en kandidat i etnologi där jag bland annat fått göra insamlingar och analyser av källmaterial utifrån olika teoretiska utgångspunkter och perspektiv, vilket var till stor hjälp i exempelvis projektet med dagboksskrivande. Under min tid på Stockholms länsmuseum har jag fått ett vidgat perspektiv på samtidsinsamling, alltså bevarandet av vår tid för framtiden. Det är en konst i att ha ett finger i luften om vad som är intressant just nu och som även kommer vara det längre fram i tiden.  

Ett annat perspektiv jag kommer ta med mig från min tid på länsmuseet är arbetet utåt och förmedling av kulturarv till länsinvånarna. Det är spännande i en region som Stockholm, som är så stor och har många olika typer kulturmiljöer, exempelvis både stads- och lantmiljö. Att alltid ha ett länsperspektiv var jag inte van vid innan jag kom hit, men nu känns det självklart. 

Det var lite om vad jag har gjort här på länsmuseet. Min praktikperiod är inte slut än, flera veckor är kvar. Men jag måste sluta skriva nu, finns fika i köket och måste skynda dit innan det tar slut.  

PS. Glöm inte att svara på enkäten om dagboksskrivande, den finns länkad nedan. 

Vi hörs! 

Rebecka Tellgren Mårtensson, praktikant på Stockholms läns museum. 

Till enkäten

Skriver du dagbok? (esmaker.net)

Vi undersöker dagboksskrivande

Under de kommande veckorna undersöker vi dagboksskrivande. Men varför ska vi göra det? Jo, reflektioner och beskrivningar är viktiga för att i framtiden kunna förstå hur livet har varit i olika tider.

Länsmuseet samlar kontinuerligt på människors berättelser, men vill nu hitta nya sätt att bevara länets röster för framtiden. Första steget är att ta reda på hur just du skriver dagbok. Detta gör vi genom en enkät som du hittar nedan. Den går att besvara fram till den 21 april. Undersökningens resultat presenteras på dagbokens dag, den 12 maj.

Svara på enkäten och berätta hur du skriver dagbok! 

Till enkäten

Skriver du dagbok? (esmaker.net)  

Två sätt att föra dagbok på. Du kanske gör på ett helt annat sätt? Berätta i enkäten! Bilden till vänster är uppladdad till Samtidsbild av Pi Ohlsson. Bild till höger, dagboksanteckningar från 1910. Foto: Katarina Schoerner Carr.

Fototävling med bilder från 1983 avgjord

I år är det museets 40-årsjubileum och detta uppmärksammas med en insamling av foton från födelseåret 1983. Vi bedriver sedan många år insamling av länsinvånarnas fotografier, både äldre och samtida. En viktig del av vår verksamhet är att göra länsinvånarna delaktiga i skapandet av vårt gemensamma kulturarv och därför vill vi fokusera extra på det under vårt jubileumsår.


Länsmuseet har väldigt få fotografier från början av 1980-talet och nästan inga som visar människors liv. Därför arrangerade vi en fototävling som pågick från 1 mars till 31 juli 2023. Vi uppmanade alla länsinvånare över 16 år att leta fram sin bästa bild från 1983 och delta i tävlingen. Varje person kunde bidra med max 3 bilder. Fotografierna skulle vara tagna 1983 i Stockholms län, eller däromkring om det fanns osäkerheter kring årtalet. Alla som deltog i tävlingen hade chans att vinna fri entré till Fotografiska i ett år. Förutom att sponsra tävlingen med pris medverkade även Fotografiska med en jurymedlem.

Nu är tävlingen slut och vi har fått in sammanlagt 80 bilder av 35 personer. Vi vill rikta ett varmt tack till alla tävlingsdeltagare! Tack vare er som bidragit med bilder har vi fyllt luckan i våra samlingar. Bilderna som skickats in till tävlingen kommer sparas för framtiden och blir en del av vår gemensamma historia.

Alla bilder som skickades in finns att se på webbplatsen Fototävling: 1983 – Connect to Collect

Vinnaren av Fototävling: 1988

Vinnarbilden i Fototävling: 1983.
En kvinna sitter vid ett bor på en café.
Pia Harrison som skickade in den vinnande bilden.

Vinnaren av Fototävling: 1983 är bilden ”Halloweenfestfixning” inskickad av Pia Harrison!

Juryns motivering:

”En berättande bild som innehåller igenkännande tidsmarkörer och dokumentär estetik. Vi ser partytjejer med sköna 80-tals frisyrer, det är hårgelé och blå kajal. Ett tight utsnitt, natten är på g, 1980-talet redo att erövras. Bildens inramning av ansikten och de bruna tonerna gav berättelsen om ungdom och vänskap på 1980-talet en första plats i tävlingen.”

Stort grattis till Pia, hur känns det?
”Det känns naturligtvis fantastiskt roligt att ha vunnit – vem gillar inte att vinna? – och priset kommer alla gånger användas flitigt.”

Så här berättar Pia om bilden, ”jag letade i gömmorna, men hade inte jättemånga bilder från 1983. Den här festen hade jag dock många härliga bilder från. I slutet av -83 ordnade vi en Halloweenfest i hyrd lokal på Körsbärsvägen. Halloween var inte ett vanligt förekommande maskeradtema, men vännerna hade gett allt för att passa in som häxor och vålnader. Bilden är på oss som anordnade festen, när vi höll på att förbereda välkomstbålen med kolsyreis. Jag är längst till vänster, jag minns att jag var mycket nöjd med mina blåa läppar”.

Många fina bidrag

Det kom in många fina bilder från 1983 och det var flera bilder som konkurrerade om vinsten. En annan bild som juryn vill lyfta fram, som hade en bra chans till vinnarplatsen, är Lars Håkan Widfors bild på hans syster och mamma. Så här berättar juryn om bilden, ”Här ser vi tidsmarkörerna är nästan som inplanterade, frisyren omisskännlig. Sommarmorgonen är krispig och skärpan likaså samtidigt som kaffedoften stiger ur bilden. Bilden växte ju mer man tittade på den och berättelserna växlade beroende på vilket detalj man landade på. Ett fint samspel i bilden mellan mamman och dotterns närvaro och världen runtomkring dem”.

Två kvinnor sitter och fikar i det gröna och bläddrar i en dagstidning.
Lars Håkan berättar om bilden, ”På en tomt i Vettershaga, söder om Norrtälje, min syster och mamma inför kaffedrickande och DN läsning i juli 1983”. Foto: Lars Håkan Widfors.

Jury Fototävling: 1983


De som har utsett vinnaren är en jury bestående av artistduon och 80-talsikonerna Lili och Susie, Karolina Hedström, fotoantikvarie på Stockholms läns museum och Lisa Hydén, utställningschef på Fotografiska. Juryns bedömning har baserats på samtidsmarkörer från tidigt 1980-tal, bildens berättelse samt estetiskt värde.

Porträttbild på Lili och Susie.
80-talsikonerna Lili och Susie. Foto: Peter Knutson.
Porträttbild på Karolina Hedström.
Karolina Hedström, fotoantikvarie på Stockholms läns museum. Foto: Karolina Hedström.
Porträttbild på Lisa Hydén.
Lisa Hydén, utställningschef på Fotografiska. Foto: Morgan Norman.

Duellen på Orionkullen

Lekande barn vid Gamla Flickskolan på Orionkullen i Södertälje. Foto: Berth Ahlborg.

Det är sommar i slutet av 1960-talet eller början av 70-talet. På Orionkullen i centrala Södertälje grönskar träden och fåglarna kvittrar. På avstånd hörs trafiken och det larmande gatulivet nere i staden.

Men vad pågår här? Vi har hamnat mitt i en duell!

En flicka i kort plisserad kjol, virkad kofta och höga, vita knästrumpor har lyft sin högra arm och siktar en leksakspistol mot en pojke som står några meter därifrån. Pojken har på cowboy-vis en snusnäsduk knuten runt halsen och ett pistolhölster fäst runt livet. Koncentrerat siktar han mot flickan. På marken strax intill ligger en pojke, kanske var han lekens första offer. 

Hur ska detta sluta?

Nu tar jag dig! Barn leker på Orionkullen i Södertälje, en sommar i slutet av 60-talet. Foto: Berth Ahlborg.

Vi vet inte vad som händer härnäst. Antingen vann flickan med koftan duellen, eller så hann hon inte avlossa pistolens knallpulverskott innan lagens långa arm, i form av den äldre pojken, grep henne.

Flickan tas i vilket fall till fånga, och med armarna lyfta mot himlen förs hon bort.

Flickan i den virkade koftan. Foto: Berth Ahlborg.

Nu för tiden ser vi alltmer sällan barn leka fritt i stadens rum. Vi vuxna har organiserat våra barns liv så att det inte längre finns så mycket utrymme för fri lek. Naturligtvis är det av omtanke och välvilja, men kanske också för att skydda våra barn mot tänkta faror. Några av de vanligaste farorna som föräldrar ofta nämner är förstås biltrafiken, men också rädslan för att barnen ska möta farliga vuxna. Det kan finnas fog för denna rädsla, ny statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) visar att antalet brott i samhället är ungefär konstant, men brott och våld mot barn har ökat under 2019. Personrån mot barn har ökat med 31% och antalet anmälda misshandelsbrott ökade med 7%. Och det är klart att ju mer barnen vistas ute på egen hand, desto större risk löper de att drabbas.

Enligt barnkonventionens artikel 31 har alla barn rätt till lek, fritid och vila. Leken behöver ju givetvis inte vara fri och försiggå utomhus, men vad går förlorat om den inte är det?

Genom leken lär sig barnet förstå sig själv och sin omvärld, och den främjar den kognitiva, sociala och emotionella utvecklingen. I leken får barnet tänka kreativt, lär sig lösa problem och samspela med andra. Att få leka fritt och själv bestämma främjar självkänslan, självständigheten och självförtroendet. Att få leka utomhus, och särskilt i naturen, stärker inte bara barnens immunförsvar utan ökar också det allmänna välbefinnandet. Både genom att få vistas i naturen, men också genom den fysiska aktiviteten som det medför.

Det är inte bara en nostalgisk önskan från mig om att barnen ska få mer möjligheter att leka fritt, utan inblandning från oss vuxna. Fri lek, utomhus är helt enkelt bra för barnens utveckling.

Barn som leker på Orionkullen i Södertälje, en sommar i slutet av 60-talet. Foto: Berth Ahlborg.

Oj, oj! Nu har fotografen hamnat i skottgluggen! Bäst att han passar sig!

Berth Ahlborg fångade barnens lek på Orionkullen en sommardag för ca 50 år sedan. Vill du se mer av Berths bilder från Södertälje? Hitta alla i våra samlingar

Bilden av mig

Vad är egentligen en selfie och hur skiljer den sig från ett traditionellt självporträtt? Det var en av frågeställningarna som diskuterades på evenemanget “Bilden av mig” i onsdags kväll när vi på Stockholms läns museum bjöd in till en kväll om selfies tillsammans med Kvinnohistoriska och Centrum för fotografi. Två gäster: fotohistoriker Eva Dahlman och Lisa Ehlin, doktor i modevetenskap, berättade om bilder tagna av en själv ur ett historiskt och samtida perspektiv. Kvällen rundades av genom ett panelsamtal där även konstnären Arvida Byström deltog och Makda T. Embaie var moderator.

Självporträtt från förr

Självporträtt är en genre som fotografer sysslat med från 1860-talet och framåt och i fotografins historia finns det många exempel på kvinnliga självporträtt. Vid den tiden var det inte helt ovanligt att yrkesarbetande kvinnor etablerade sig som fotografer, antingen genom att skaffa sig en ateljé i staden för studioporträtt eller genom att införskaffa en kamera och lära sig fotokonsten för att verka som ambulerande bygdefotografer.

Kännetecknande för ett fotografiskt självporträtt är att samma människa befinner sig framför som bakom kameran. Ett sätt att ta en bild av sig själv förr var att placera sin kamera på ett stativ och fotografera med hjälp av ett tidur eller en självutlösare. Enklast var givetvis att ta spegeln till hjälp, vilket syns på de många självporträtt där även kameran är med i bilden.  Att ta till spegeln är ett knep som också många använder sig av idag när man tar en selfie. Eller så använder man sin arm som både förlängare och stativ.

Självporträtt jämfört med selfies

Likheten mellan dåtidens självporträtt ligger alltså delvis i tekniken, att man använder en kamera, och delvis i subjektet/objektet, det vill säga att det är du som befinner dig både framför och bakom kameran. Men för att ett självporträtt ska bli en selfie krävs att kameran som används är en smartphone och att fotografiet delas på sociala medier. Detta är definitionen av en selfie enligt Oxford Dictionaries från 2013.

En selfie är en bild där jag väljer hur jag vill att du ska se mig. På sätt och vis är det en slags iscensatt bild där vi designar oss själva. Där vi själva har makten över vårt eget utseende. Vi kan bestämma hur vi vill se ut och framstå, men vi kan inte påverka hur andra ser oss – hur  bilden faktiskt blir mottagen av betraktaren. Och det är här som det ofta problematiska med selfien kommer in, i synnerhet när det handlar om unga kvinnors selfies. När en bild laddats upp på sociala medier får den liksom ett eget liv, och intentionen med bilden kan förvanskas eller skalas av och därmed kan betraktaren döma ut fotografens avsikt med att ta och dela bilden.

Varför tar man selfies?

I fotografins historia använde kvinnliga fotografer ofta manliga attribut för att iscensätta sig själva när de tog självporträtt. De kunde till exempel posera i manliga kläder och röka cigaretter som ansågs som manligt. I dagens selfies tagna av unga kvinnor används ibland mer feminina attribut som maktmedel. Selfien som genre anklagas därmed för att handla om fåfänga och narcissism. Detta blir lätt till en ond cirkel där kvinnor anklagas för att vara fåfänga för att de tar selfies och selfies utstrålar fåfänga för att de skapas av unga kvinnor.

Men allt som oftast tas selfies för andra skäl än ren fåfänga. Det kan handla om att ta ställning för eller emot en företeelse eller händelse, som när #knytblus trendade på Instagram som stöd för Sara Danius när hon tvingades avgå som Svenska Akademins ständiga sekreterare. Eller så kan det vara selfies som tas och delas av personer som flytt över Medelhavet för att berätta för de som blev kvar att man klarade överfarten och fortfarande lever.

Eller så kan selfien användas som vykort som man delar direkt från senaste semesterresan, där man visuellt talar om var man befinner sig. För att använda konstnären och fotografen Arvida Byströms ord från kvällens panelsamtal “Selfien handlar väldigt mycket om kommunikation och det är ju till sist bara en bild.”

Lasse Nilsson – samtidsfotograf

Personer som går till bussar i snöstorm
Pendlare går från bussen till tunnelbanan i Slussen i snöstorm. Foto: Lasse Nilsson.

En del av oss tycks vara utrustade med en alldeles särskild gen. Vi kan kalla det för den dokumenterande genen. Gemensamt för oss är att vi går runt med ett ständigt behov av att dokumentera och bevara vår egen tid. Några av oss är också historienördar, och lägger ner en inte oansenlig tid på att ta reda på hur livet var förr. Vi läser böcker, vi ser filmer och vi bläddrar i fotoalbum.

Vi vet att det kommer en tid efter oss med nya människor som söker spår efter hur livet levdes förr. Vi är ju deras kommande “förr”. Därför vill vi hjälpa dem och ge dem trådar som leder dem bakåt, mot historien och vår tid.

För detta ändamål använder vi oss av kameran! Ett fantastiskt, nästan magiskt redskap som kan stoppa tiden. Ett litet klick och stunden och platsen har förevigats. Lasse Nilsson är en av dessa fantastiska fotografer som hjälper oss att stoppa tiden. Under det senaste året har han bidragit med 162 fotografier till museets samlingar genom att ladda upp dem på vår digitala insamlingstjänst Samtidsbild! Lasse cyklar runt i staden med kameran på magen, och på vägen till och från jobbet fångar han vår samtid på bild.

“Vad är typiskt för 2019 och vad kommer vi att skratta åt eller tycka är konstigt om fem år?” reflekterar Lasse.

Fotografier fungerar definitivt som minnen, tycker Lasse. Men när det gäller bilder som inte är på familj, vänner eller platser som man har nära anknytning till krävs det lite extra. De måste väcka en känsla av hur det var att leva på den tiden. Och det är just vad Lasse åstadkommer som enligt vår mening skildrar vår samtid med en nyfiken blick, som ibland fångar det humoristiska i tillvaron. Han iakttar hur platser runtomkring oss förändras och formas till nya miljöer och vad vi människor gör på de platserna. I hans ögon blir Stockholm en mänsklig, och ganska ljus och varm plats att befinna sig i. Vi tycker att fotografierna helt enkelt är bra samtidsbilder! Tack Lasse för att du bidrar till vår gemensamma historia!

En man i pälsmössa läser tidning på Bastugatan.
En gatumusikant spelar dragspel vid Jakobsbergs station.
Rivningen av Slussen
Denniso Pizzeria vid Åsötorget.
En flicka sover och en man tittar på mobilen på Auktionsverket vid Frihamnen.
Sabbatsbergs gospel uppträder på lördagsjam på Stampen i Gamla stan.
Personer som går till bussar i snöstorm
Några män i smoking dricker vin på jobbet.
Under ett par somrar fanns det en dansbana i Skånegläntan på söder. Togs bort för att grannarna klagade.
Dans kring stången på den årliga Midsommarfesten på Långgarn i Haninge skärgård.
Barberaren på Malmskillnadsgatan 50B tar en tupplur.
Greta Thunberg blev världsberömd för att hon skolstrejkade för klimatet varje fredag på Mynttorget.

Bildtexter

Med början längst upp till vänster. Alla foton är tagna av Lasse Nilsson.

  1. En man i pälsmössa läser tidning på Bastugatan. Fotografiet är taget 1988.
  2. En gatumusikant spelar dragspel vid Jakobsbergs station. Det är många EU-migranter som tigger pengar på gatorna i Stockholmsregionen i mitten av 2010-talet.
  3. Rivningen av Slussen påverkade södermalmsborna under lång tid.
  4. Denniso Pizzeria vid Åsötorget.
  5. En flicka sover och en man tittar på mobilen på Auktionsverket vid Frihamnen.
  6. Sabbatsbergs gospel uppträder på lördagsjam på Stampen i Gamla stan.
  7. Pendlare går från bussen till tunnelbanan i Slussen i snöstorm.
  8. Några män i smoking dricker vin på jobbet.
  9. Under ett par somrar fanns det en dansbana i Skånegläntan på söder. Togs bort för att grannarna klagade.
  10. Dans kring stången på den årliga Midsommarfesten på Långgarn i Haninge skärgård.
  11. Barberaren på Malmskillnadsgatan 50B tar en tupplur.
  12. Greta Thunberg blev världsberömd för att hon skolstrejkade för klimatet varje fredag på Mynttorget.

Vad är ett fotografi?

Vad är egentligen ett fotografi och vad kan det berätta för oss? 

Av många historiker och filosofer i fotografins historia har det beskrivits som ett sätt att stoppa tiden, att dokumentera och bevara för eftervärlden. Redan 1845 kunde man i tidskriften The Antheneum läsa: ”Fotografiet har redan gjort det möjligt för oss att överlämna en bild av gårdagens solsken till framtidens generationer”.

Svart-vitt foto av en kvinna som tvättar kläder vid en brygga.
Tvätt vid bryggan, 1930. Källa: Ekerö-Munsö Hembygdsförening/Kollektivt kulturarv. CC:By-Nd-Nc. Foto: Okänd.

På så vis är fotografiet nostalgiskt, det är ett visuellt minne av det förflutna, det berättar om vad som hänt i ett fruset ögonblick av tid. Men det som faktiskt pågick i bilden finns inte kvar, det har passerat i samma stund som bilden exponerades. Inte heller berättar fotografiet något om sammanhanget, om det som händer utanför bildens ram.

Nostalgi kan beskrivas som en vemodig men njutningsfull längtan hem eller tillbaka till en förlorad tid. Kvinnan på tvättbryggan är fångad av fotografen en solig dag sommaren 1930. Kvinnans varma leende, det glittrande vattnet, det röda huset bakom bryggan och grusvägen som slingrar sig upp i skogen kan väcka nostalgiska känslor hos oss. En längtan tillbaka till en tid då livet till synes var enklare. Där göromålen fick ta längre tid än vad de gör idag och kraven på oss var annorlunda.

Men kvinnans varma leende avslöjar inte vilket slit det var att tvätta för hand. Att tvätten först behövde skrubbas, för att sen röras över öppen eld i kittlar med varmt vatten och tvål och till sist sköljas i kallt vatten och bankas med klappträn. Bilden berättar inte om nariga händer, slitna ryggar och värk i kroppen. Att tvätta för hand ingick i kvinnans arbetssysslor ända fram till decennierna efter andra världskriget då tvättmaskinen introducerades i hemmen och i allmännyttans gemensamma tvättstugor. Tvättmaskinen gav kvinnorna mer fritid och frihet och det är inte undra på att Hans Rosling kallat den för ”den industriella revolutionens främsta uppfinning”!

För att läsa ett fotografi måste det avkodas parallellt på olika nivåer. Både det som till synes är självklart i bilden, till exempel att kvinnan knäböjer på en brygga som är nedsänkt i vattenbrynet och sköljer ett plagg i vattnet, men också det som döljer sig i bakgrunden, som att det var kvinnans lott att utföra det hårda och slitsamma arbetet med att få familjens kläder rena.  Ett fotografi är komplext och består av många olika lager och det krävs kunskap om tiden då fotografiets skapades och kulturen det skapades i för att kunna avkoda och tolka det.

Fotografiet kommer från Ekerö-Munsö hembygdsförening. För att se fler bilder ur samlingen eller från andra hembygdsföreningar i länet besök Kollektivt kulturarv på www.kulturarvstockholm.se

Hur sparar jag mitt innehåll på sociala medier för framtiden?

I ett tidigare blogginlägg berättade jag om att museer och arkiv så smått har börjat samla digitala fotografier och innehåll som vi delar på sociala medier. Men jag berättade också att företagen bakom de sociala medierna sannolikt inte kommer att lagra data för evigt på sina servrar. När de inte längre kan tjäna pengar på att sälja eller själva använda datan kommer det troligtvis att raderas. Vilket kan innebära att många spår från vår tid faktiskt kommer att gå förlorade. Så hur ska jag då göra för att spara mina egna bilder och sådant som jag delat i mina sociala medier-konton? Det tänkte jag berätta lite om idag.

För att kunna dela bilder och annat på sociala medier måste du alltid acceptera och aktivt säga ja till användarvillkoren (Terms & Conditions). Då ger du företagen rätt att använda ditt material men du behåller alltid själv rätten till det du delar och därmed har du också rätt att ladda ner och spara ditt eget konto. Men kom ihåg att det bara gäller ditt konto, du har inte rätt att till exempel spara någon annans fotografier.

Hur man går till väga förändras när de sociala medieplattformarna uppdateras men oftast hittar du nedladdningsmöjligheten (download your data) under fliken Inställningar (settings). Innehållet i ditt konto laddas sen ner i en zip-fil som du kan spara på din dator, eller ladda upp i en annan tjänst om du vill. Här är några exempel på var nedladdningen återfinns idag på tre av plattformarna:

  • Instagram: Nedladdningen hittar du genom att gå till Inställningar och välja fliken ”sekretess och säkerhet”. Skrolla ner och klicka på ”begär nedladdning”.
  • Facebook: Gå till inställningar och välj fliken ”ladda ner min information” och välj sen vilken information du vill ladda ner. · Flickr: Här hittar du information om hur du gör https://help.flickr.com/en_us/download-photos-or-albums-in-flickr-HJeLjhQskX
  • Samma möjlighet att ladda ner finns på Twitter och Google. Leta i inställningarna för instruktioner.

Så hur ofta ska jag göra det här? Räcker med att jag hämtar hem mina bilder en gång för alla? Nej, riktigt så enkelt är det inte. För du delar säkert fotografier och annat relativt regelbundet. Men om du inte är en superaktiv användare kan det räcka med att göra nedladdningar var 6:e till 12:e månad.

Lagra bilder och data

När du väl laddat ner ditt konto gäller det att lagra det på ett sätt så att det överlever in i framtiden. Det samma gäller för till exempel digitala fotografier och andra viktiga dokument som du vill spara. Gör följande:

  • Spara på flera ställen! Om du sparar datan på din dator se till att det också finns en back-up någon annanstans som till exempel på extern hårddisk och/eller i en molnlagring.
  • Hårddiskar går sönder och villkoren för molnlagringar förändras. Därför måste du se till att uppdatera dina back-upper men jämna mellanrum. Och kanske till och med flytta dem från en lagringsplats till en annan. För några år sedan var det populärt att spara på CD-skivor, men idag är många av dem oläsliga. Och flyttades inte datan i tid till en annan lagringsplats så är den ovillkorligen borta.

Sen behöver du kanske inte spara precis allt. Digital data ökar snabbt i mängd så rensa gärna ut ibland genom att radera sådant du faktiskt inte vill ha kvar.

Ett bra tips om du fotograferar med digitalkamera (alltså inte mobilkamera) och sparar RAW-filer är att konvertera dem till formatet tiff, eller jpeg om du vill spara på utrymmet (jpeg komprimerar bildfiler genom att ta bort innehåll och försämrar därför kvaliteten). Vill du behålla kvaliteten från RAW kan du välja att konvertera till Adobe DNG. Många olika kameror har egna varianter av RAW-filer som inte är standardiserade och blir sannolikt därför svåra att läsa i framtiden.

Sist men inte minst – se till att någon annan kan få åtkomst till dina sociala medier-konton i händelse av att du går bort eller blir svårt sjuk. Dina digitala fotografier och dokument är värdefulla för efterkommande och ett förslag är att skriva ner användarnamn och lösenord i ett dokument som du sen delar med någon du litar på. Eller välj i inställningarna på dina sociala medier-konton hur efterlevande får lov att hantera ditt konto.

Läs mer

En del av informationen i detta blogginlägg är hämtat från Save Your Social Media: a quick ‘how-to’ for downloading your valuable photos and content shared online (dpconline.org)

Mer utförlig information om hur man arkiverar sitt personliga arkiv hittar du här: Personal Digital Archiving – DPC Technology Watch Report 15-01 December 2015 (dpconline.org)

Om skribenten

Elisabeth Boogh har en fil.kand. i fotografi och arbetar på Stockholms läns museum som bildantikvarie med särskilt fokus på digital insamling.

Försvinnande minnen i sociala medier

Har du funderat på vad som händer i framtiden med det du lägger upp och delar i sociala medier?  Har du tänkt på att det kanske inte kommer att finnas kvar där för evigt? Kanske skulle du dra en lättnadens suck om en del gamla pinsamheter försvann, men någon annan skulle bli ledsen, kanske rent av förtvivlad om en del av ens personliga historia gick förlorad. Vi utgår från att det som en gång laddats upp på sociala medier finns kvar där för eviga tider, men det är skörare än vad vi tror. Frågan är hur framtiden kommer att tolka vår tid om få digitala spår överlever?

Sedan några år tillbaka har de stora jättarna inom sociala medier introducerat olika funktioner för att spara och visa minnen till exempel i form av fotografier. Efterhand som åren gått har företagen insett att människors personliga minnen är en viktig del av affärsmodellen som gör sociala medietjänsten framgångsrik. Facebook till exempel har idag en hel avdelning som sysslar med att ta fram modeller för att visa minnen och påminna om händelser i ditt liv.  Du har säkert flera gånger sett de små filmerna som dyker upp i flödet med dina fotografier inbäddade i färgglada ramar med symboler som tårtor och fyrverkerier, där Facebook med hjälp av algoritmer försökt utröna vilka av dina händelser under året som varit de roligaste och trevligaste. Minnesteamet på Facebook ser dessa “album” som en naturlig förlängning av de album som vi själva tidigare gjorde, till exempel fotoalbumen från sommarens semester.

Även Instagram och Snapchat har introducerat minnesfunktioner under de senaste åren. På Instagram går det numera att spara fotografier från ditt eget och andras flöden i en egen “samling” där de kan sorteras in i olika mappar och det går också att arkivera eller spara händelser efter de försvunnit från flödet. På så vis behöver inte användaren längre spara fotografierna i den egna mobiltelefonen. Lagringen eller arkiveringen är alltså numera inbyggd i Instagram. När Snapchat var nytt var en del av själva affärsidéen att bilderna skulle försvinna efter en viss tid, men efter fem års verksamhet har utvecklarna på Snapchat insett att tjänsten användes i allt större grad för att dokumentera stora händelser i användarnas liv. Idag går det följaktligen att spara bilderna du delar på Snapchat.

Två hundar tittar in i kameran, de sitter på en grusig väg i skogen.
Disa och Gezon är två hundkompisar med eget konto på Instagram @disagezon. Fotograf: Git Gustavsson.

Vad händer när affärsmodeller förändras?

Att de sociala medieföretagen sparar dina minnen kanske inte är så illa i utgångspunkten men det som blir tråkigt är när dina minnen en dag går förlorade. Det gäller att komma ihåg att bakom sociala medier finns stora företag och när affärsmodellen inte längre fungerar förändras villkoren raskt för användarna. Flickr’s nya ägare ”SmugMug” ändrar till exempel villkoren för gratisanvändarna och stryper lagringsutrymmet för fria konton från 1 TB ner till 1000 bilder. Nu gäller det att antingen uppgradera kontot eller hämta hem sina bilder. Har man mer än 1000 bilder på sitt konto kommer Flickr att börja radera de äldsta. Lyckligtvis aviserades de kommande förändringarna i god tid så användarna hade en chans att ladda ner sitt material.

Men häromdagen hände det som inte får hända när Myspace tappade bort allt innehåll som laddats upp på plattformen före 2016. Miljontals låtar, fotografier och videor som inte fanns någon annanstans på nätet är nu för evigt borta. Myspace hävdar att det beror på en misslyckad migration mellan servrar och på deras sida möts man av meddelandet “…We apologize for the inconvenience and suggest that you retain your backup copies…” Man ber om ursäkt och föreslår att användarna ska spara sina backuper. Bara det att många av de ungdomar som delade delar av sina tonår på Myspace inte har sparat eller ens någonsin gjort en backup.

Dessa två exempel, Flickr och Myspace, ger en fingervisning om vad framtiden kommer att kunna se från vår tid.  Vissa talar till och med om en “digital dark age”, där inga eller få spår från vår tid finns kvar. Vi kan helt enkelt inte överlämna åt de stora sociala mediejättarna att vara de enda förvaltarna av våra personliga och kollektiva minnen.

Museer och arkiv börjar samla

Därför är det så bra och viktigt att museer och arkiv nu äntligen börjat samla skeenden och händelser på sociala medier.  Olika insamlingsprojekt har påbörjats men har samtidigt visat sig vara svåra att genomföra inte minst på grund av etiska och juridiska frågor. Stora institutioner som Library of Congress i USA har till exempel samlat från Twitter, och nyligen rapporterade The New Yorker om Schlesingerbiblioteket vid Harvard som tänker samla in många miljoner tweets och hundratusentals websidor som vittnar om #MeToo.  För att framtiden ska kunna förstå och tolka vår tid krävs att vi samlar in de primära källorna, och i fallet #MeToo handlar det till exempel om de vittnesmål som delades.

Här i Norden pågår forskningsprojektet Collecting Social Media där Stockholms läns museum är en av deltagarna. Tillsammans har vi samlat i lite mindre skala, till exempel från terrordådet 2017 eller vardagsbilder som människor delat med #Södertälje på Instagram. Vilka fotografier från sociala medier tycker du att ett museum ska samla? Vet du om ett bra konto på Instagram som beskriver en plats eller en företeelse i länet eller kanske du rent av själv fotograferar mycket och delar på sociala medier? Hjälp museet att se till att åtminstone skärvor av vår tid blir insamlade och bevarade. Kontakta gärna mig om du har bra tips!

elisabeth.boogh@sll.se

Om skribenten

Elisabeth Boogh har en fil.kand. i fotografi och arbetar på Stockholms läns museum som bildantikvarie med särskilt fokus på digital insamling.

Refotografering

För några somrar sedan traskade jag runt i Märsta, inför projektet ”Platsverkstan Märsta”. Jag hade en idé om att försöka hitta några av de miljöer som fotograferades av Alf Nordström redan på 1960-talet. Mitt mål var att fotografera nya bilder av platserna för att kunna jämföra hur de har förändrats. Hur ser platserna ut nu? Skulle jag ens kunna hitta rätt platser? Det visade sig inte vara helt enkelt, för trots att husen står kvar ser platserna annorlunda ut. Dessutom var informationen om de äldre bilderna knapphändig, vilket riktade mig åt fel håll. 

Länets första landsantikvarie

Alf Nordström var den förste landsantikvarien i Stockholms län, och senare även länsantikvarie och chef för kulturmiljöenheten på länsstyrelsen i Stockholm. Förutom att han var en hängiven förespråkare för bevarandet av kulturmiljöer i länet var han också en produktiv fotograf. Enligt de som jobbade med honom var han oskiljaktig från sina kameror. Vart han än reste i länet följde kameran med och han tog bilder vid varje tillfälle. Alf Nordströms stora fotografisamling bestående av ca 9000 svartvita fotografier med tillhörande negativ och 15 000 färgdia, från tidigt 1960-tal till början av 1980-talet, finns numera hos oss på Stockholms läns museum.

Metod

Genom refotografering fick jag nu tillfälle att närma mig Alfs fotografier från sextiotalet. Refotografering är en beprövad metod inom fotografin och har länge använts både inom naturvetenskap och samhällsvetenskap för att mäta och undersöka hur en plats har förändrats. I och med digitaliseringen har tekniken utvecklats men i grunden går det ut på att fotografen uppsöker en plats som fotograferats i en annan tid – av en annan fotograf. För bästa effekt använder du samma kamera, film och brännvidd som den första fotografen, och bilden tar du vid samma tidpunkt på dagen och under samma årstid som det ursprungliga fotografiet. Sedan lägger du bilderna bredvid varandra och jämför dem. Ett område där metoden har använts är till exempel inom glaciärforskningen. När nya fotografier tagna av forskaren Tyrone Martinsson jämförs med Nils Strindbergs fotografier från Andrées polarexpedition 1896-1897 syns tydligt hur isen dragit sig undan i Arktis. Här kan du se en av hans publikationer.

Arctic Views – Passages In Time (issuu.com)

Dessa två fotografier är också från Tingvallavägen, Alf Nordströms svartvita foto från 1962 och mitt foto taget 2016. På originalbeskrivningen till Nordströms foto står det att platsen är Valstaområdet, vilket förbryllade mig när jag skulle försöka återfinna platsen. Valsta är ett annat område i Märsta som tillkom under miljonprogrammet (1965-1975), husen på Tingvallavägen började byggas 1959.

En kvinna går på en gata, det är radhus bredvid henne.
Tingvallavägen, Valstaområdet. Fotograf: Alf Nordström.
En man går på en gata, det är radhus bredvid honom.
Tingvallavägen. Fotograf: Elisabeth Boogh.

Strövtåg i Märsta

Bilderna från mina egna strövtåg i Märsta visar inte på lika drastiska förändringar som i polarområdet. Men växtligheten har skjutit i höjden, fasader har i viss mån förändrats och människorna som befolkar bilderna har andra kläder. När vi lägger bilderna bredvid varandra blir effekten av förfluten tid ganska slående. Även om jag nu inte använt exakt samma kamera och film som Alf Nordström, eller tagit bilden vid samma årstid. När Nordström fotograferade på sextio-talet var områdena nybyggda och det fanns knappt någon växtlighet att tala om.

Bostadsbebyggelse på Dalgatan/Stationsgatan syns i bilderna nedan. Alf Nordströms svartvita bild är tagen i april 1963 och min i augusti 2016. På Nordströms bild leker några barn, strax bakom där bilarna står parkerade på min bild. De ser ut att vara i ungefär fyra till fem år och bör alltså idag vara i sextio års åldern. Undrar om de förblivit Märstabor?

Ett par hus i ett bostadsområde.
Dalgatan/Stationsgatan. Fotograf: Alf Nordström.
Ett par hus som står i ett bostadsområde.
Dalgatan/Stationsgatan. Fotograf: Elisabeth Boogh.

Om skribenten

Elisabeth Boogh har en fil. Kand. i fotografi och arbetar på Stockholms läns museum som bildantikvarie med särskilt fokus på digital insamling.