Brottö skärgårdsjordbruk – att dokumentera ett levande kulturarv

Den 4 juni lanserade länsmuseet den digitala utställningen Brottö – ett skärgårdsjordbruk. I utställningen finns filmer och bilder som berättar om livet på Brottö gård i Österåkers kommun förr och nu. Utställningen bygger på en dokumentation av det enda statliga kulturreservatet i Stockholms län. En plats som hittills inte varit så känd bland allmänheten. 

En kvinna fotograferar en ko, hon ser koncentrerad ut. Motivet är en ko.
Länsmuseets fotograf Jenny Bergensten fångar en highland-cattle ko. Foto: Moa Beskow.

Besök på Brottö

För några år sedan landade en fråga på länsmuseets bord. Kunde vi dokumentera och förmedla kulturreservatet och skärgårdsjordbruket på ön Brottö i Stockholms skärgård? Det skulle finnas ett gårdsarkiv men mycket mer än så visste vi inte. Idén till dokumentationen väcktes av Matts Jansson, praktisk förvaltare av reservatet och boende på Brottö gård. Frågan gick via Länsstyrelsen innan den landade hos oss. Arbetet inleddes med en ansökan om medel från Länsstyrelsen och museets etnolog Moa Beskow och arkivansvariga Ann-Sofie Nygren åkte ut till ön, det första besöket gjordes i oktober år 2022.

Vi kom till Brottö en strålande solig höstdag. Matts mötte upp och vi anlände lagom till lunch där sambon Solveig serverar oss en underbart god köttgryta på högrev från egna djur med egen odlad potatis. Till efterrätt får vi äppelkaka och kaffe i fina koppar. Efter lunchen får vi med oss arkivmaterialet upp till huset där vi ska bo och arbeta. Matts berättar det han vet och är angelägen om att den här historien ska berättas. Vi börjar gräva oss igenom högarna av papper i kartongerna och påbörjar arbetet med en arkivförteckning. Vid 22.00 är det beckmörkt, månen skiner och det är dags att gå till sängs.

Dagen efter guidar Matts oss tar bort mot den västra delen av ön där korna betar. Djuren äter både gräs, sly och vass och på så vis hålls landskapet öppet. När ljuset når marken gynnas olika arter av växter och djur och den biologiska mångfalden ökar. Vi tittar på utdikningar, strandängar och byggnader. Han visar skogsbestånd som stått sedan en slutavverkning på 1970-talet och berättar om det långsiktiga arbetet med skogen. De insatser som görs nu kommer hans barn och barnbarn kunna se resultatet av.

En tjur äter mat ur en vit plasthink, en man sitter och tittar på en bit bort. I bakgrunden syns vatten.
Matts Jansson matar korna på betesholmen Brännholmen och länsmuseet får följa med. Foto: Moa Beskow.

Sista dagen får vi följa med och mata djuren som finns på betesön Brännholmen. Förr i tiden, berättar Matts, så rodde man över och mjölkade två gånger om dagen. Men nu förtiden är det ingen som håller på med mjölkkor här i området. Den sista mjölkkannan skickades från ön på 1980-talet. Efter lunch är det dags att packa ihop. Arkivmaterialet tas tillbaka ner till huset, vi tackar för oss och går vidare ner till båten, fäller upp semaforen och åker hem igen.

En historia tar form

Tillbaka på museet fortskrider arbetet. Vad av allt vi sett och hört ska vi samla in? Hur ska vi kunna berätta den här historien? Det visar sig att det finns ett stort antal fotografier, äldre bilder i fotoalbum, diabilder och digitala bilder i datorer och minneskort. Vi åker tillbaka till Brottö och lånar med oss ett urval av bilder, både fysiska bilder omsorgsfullt nerpackade kartonger och album men också digitala filer som tankats över till museets dator.

En man står böjd över en kamera. Han filmar två kossor som tittar nyfiket.
Vi valde att berätta historien om Brottö med hjälp av rörlig bild. Nyfikna kor när länsmuseet var där och filmade. Foto: Moa Beskow.

Sakta men säkert börjar en historia ta form. Vi vill berätta om livet på ön idag, om familjens förutsättningar för att kunna leva i skärgården och förvalta detta unika kulturarv. Vi vill berätta historien om Brottö gård, om de människor som bott här tidigare, hur även deras liv och arbete lagt grunden till att Brottö skärgårdsjordbruk utsågs till kulturreservat. Besöken på Brottö blir fler och pusselbit efter pusselbit läggs till helheten. Det som framför allt träder fram är att det ligger ett enormt stort kunnande, en hängivenhet och långsiktigt arbete bakom Brottö kulturreservat. Dessa typer av små skärgårdsjordbruk var en vanlig syn i skärgården förr, men att detta finns kvar nu är unikt. Kunskaperna kring jordbruk och djurhållning väver också trådar bakåt i historien, för det sägs att det aldrig varit ko-tomt på Brottö sedan de första skriftliga källorna kom till på 1500-talet. Sedan slutet av 1800-talet har familjen Jansson levt och bott på Brottö gård. Kunskaper som gått i arv sedan dess vandrar nu vidare in i nästa generation när Matts och Solveigs dotter och hennes man tar över gården.

Historien om Brottö skärgårdsjordbruk fortsätter men finns fram tills våra dagar nedtecknad och arkiverad hos oss på länsmuseet.

Besök utställningen och ta del av historien!

Välkommen till utställningen om Brottö – ett skärgårdsjordbruk (stockholmslansmuseum.se)

Hur skriver länets invånare dagbok?

Under våren har Stockholms läns museum gjort en undersökning om dagboksskrivande. Undersökningen har utgått från en enkät som låg ute i ungefär en månad. Idag är det dagbokens dag, och vi avslutar projektet genom att berätta om de svar vi fått in från enkäten. Vi fick in hela 83 svar! Roligt att så många ville dela med sig av hur just de skriver dagbok. Tack till alla ni som bidragit! 

Länsmuseet samlar kontinuerligt in berättelser från länets invånare och vi ville undersöka nya sätt att samla in länets röster på. Vi undrade helt enkelt hur eller ens om människor skriver dagbok; På vilket sätt de gör det? Vad de skriver om? och Varför de gör det? Dagboksskrivande är intressant eftersom det representerar ett spontant sätt att anteckna sina egna tankar på.  

Vad är en dagbok för dig? 

En av de inledande frågorna vi ställde var vad är en dagbok för dig? För många är det en anteckningsbok där man skriver ner tankar och reflektioner från dagen som gått. Amanda 36 år, skriver till exempel att det är, ”En del av mig själv. Ett sätt att dokumentera och bearbeta mina tankar och känslor!”. Mio 65 år, berättar att det också kan vara en loggbok över intressen i livet ”Ett sätt att ordna tankar, följa ett skeende eller komma ihåg händelser. Ibland har jag skrivit träningsdagbok och trädgårdsdagbok”.  

Något som vi var nyfikna på att undersöka med projektet var hur skriver människor dagbok? Denna fråga tycker vi var intressant för den handlar om själva processen och berättar även om varför man skriver. Ulla 74 år, berättar: 

” Jag skriver dagbok varje dag. När jag var ung, då hade jag en årsdagbok. De böckerna, liksom en femårs-dagbok kastade jag när jag flyttade, för sju år sedan. Sedan några år tillbaka har jag en 10-årsdagbok. Jag skriver bara kort om vad jag har gjort eller varit respektive dag. Ibland något om vädret”. 

Alexandra 33 år, skriver också regelbundet: 

”Ja, ganska [regelbundet]. Flera gånger i veckan åtminstone. Jag gör det för att jag mår bättre av det, det är som en trygg plats där jag kan skriva ut allt jag känner och tänker på ett ocensurerat sätt. Jag gör det både i mobilen och i anteckningsböcker. Jag har skrivit dagbok sedan jag var ungefär 5 år gammal och har sparat alla mina dagböcker också”. 

Undersökningen visar också att det inte alltid behöver vara regelbundet, utan att vissa skriver periodvis som Minna 25 år

” Jag har under många år av mitt liv skrivit dagbok, men jag har också under vissa perioder slutat skriva. Mest för att jag har kommit av mig”. 

Citaten ovan visar att det finns flitiga dagboksskrivare i länet. En del personer berättade att de skriver dagbok väldigt sällan och vissa gjorde det inte alls. Dessa svar är också givande för oss eftersom vi även undersökte om länets invånare ens skriver dagbok. 

Att föra minnesanteckningar på andra sätt 

Dagboksskrivande associeras oftast till att skriva i en anteckningsbok. I enkäten framkommer det att flera använder andra sätt att dokumentera sina liv på. Många berättar att de antecknar i mobiltelefonen, men att fotografera också är populärt: 

”Jag skulle säga att alla foton jag tar är på många sätt en fotodagbok. Även om de bara finns i digital form så har jag tagit foton nästan hela mitt liv, med olika kameror och nu också telefonen. Så även under tiden då jag inte hade dagbok, så har jag foton” Minna 25 år

Jan 81, ser även almanackan som en slags dagbok, ”Inget utöver en hemgjord almanacka med kolumner för mig och familjemedlemmar. Avser t ex tider för planerade resor, läkarbesök, födelsedagar etc”: 

Ett exempel på en annan typ av dokumentation över vardagen är sociala medier. I enkäten handlade en fråga om det eftersom det är en stor del av vår samtid idag och för att många delar med sig av sitt liv där. Det fanns en del meningsskiljaktigheter kring sociala medier hos enkätsvararna. Lina 21 år, är en av de som lägger ut bilder på sociala medier ibland: 

”Jag brukar lägga ut om jag har gjort något kul, till exempel ätit på restaurang, rest osv. Men även bara bilder man tagit som man tycker är fina. Det är ett sätt att visa sina vänner och bekanta vad man håller på med, för att de man inte pratar med ofta också ska få veta, och för att man själv vill visa.” 

Amanda 36 år, tycker å andra sidan att ”det känns meningslöst, som att kasta sina tankar in i ett svart hål”. Likt dagboksskrivandet är sociala medier något vissa ägnar sig åt och andra inte. Dessa sätt att dokumentera på är intressanta eftersom de breddar synen på vad som är dagboksskrivande och hur man kan dokumentera sitt liv. 

Dagböcker och framtiden 

Något som överraskande i enkätsvaren var de funderingar om dagböcker och framtiden. Anna 65, har funderar på det ett tag: 

”Jag har klurat i många år på vad som ska hända med mina anteckningar när jag dör. Ska de kremeras med mig eller ska någon få ärva dem på uppställda villkor. Ska jag skänka dem till ett museum? Jag har fortfarande inte kommit fram till något beslut”. 

Birgitta 78 år, reflekterar över innehållet i dagböckerna: 

”Funderar på vad som ska hända med mina dagböcker när jag dör. Lämna till barnen? Men kanske vill jag inte att de ska veta allt. Hur intressanta är mina dagböcker?” 

Det är lätt att fråga sig om ens egna berättelser är intressanta, men det är de! Länsmuseets verksamhet består till stor del av människors berättelser vara sig det är runstenar, Samtidsbild eller en intervju till en utställning om Sollentuna. Således är länsinvånarnas berättelser om livet viktiga för oss. Undersökningen har visat att det finns ett engagemang för att berätta hur man dokumenterar sitt liv, vilket är en värdefull kunskap för oss och något vi tar med oss för framtida arbete. Till alla som deltagit i vår undersökning och svarat på enkäten, återigen ett stort tack! 

Nu fortsätter länsmuseets vidare arbete med att samla in länets historia! 

En praktikants dagbok

Kära dagbok, 

Just nu praktiserar jag på Stockholms läns museum. Jag ska vara här en hel termin och mer än hälften av tiden har gått. Du kanske undrar vad jag har gjort? Jag ska berätta. 

Till att börja med, varför sökte jag praktik på Stockholms läns museum? Att praktisera är en chans att få använda kunskaper från en utbildning på en arbetsplats, och få en inblick i ett framtida arbetsliv. Jag har studerat etnologi, ett kulturvetenskapligt ämne som undersöker människors vardagsliv och kulturella uttryck, alltså hur människor lever, tänker och förstår sin värld. Jag sökte till Stockholms läns museum för att jag ville arbeta på ett museum och för att länsmuseet jobbar mycket utifrån det etnologiska perspektivet. 

Samtidsinsamling är något länsmuseet arbetar aktivt med och det har även präglat mycket av min tid här. Jag har fått hålla i ett pilotprojekt om dagboksskrivande. Det övergripande syftet med projektet var att undersöka hur museet på ett mer spontant och enkelt sätt skulle kunna samla in berättelser från länsinvånarna. Dagboksskrivande blev därmed en anteckningsform som representerade detta bra. 

När jag blev tilldelad projektet tänkte jag ”kul!”, men även ”hur ska jag undersöka detta?”. Frågor som Hur skriver människor dagbok? Gör de ens det? Använder de anteckningsbok eller mobilen? och Sociala medier kanske kan ses som en typ av dagbok? resulterade i en omvärldsbevakning i länet för att få svar på dessa frågor. Jag utformade en enkät med frågor om dagboksskrivande, som fortfarande går att svara på. Den är länkad nedan och är öppen tills den 21 april. Ska bli jätteroligt att läsa svaren! 

En sida i en dagbok, texten är skriven med snirklig handstil. Dagboken är från 1910.

Projektet avslutas passande nog till dagbokens dag den 12 maj, då ska jag skriva ett blogginlägg utifrån de svar vi fått in och hoppas kunna ge länsmuseet några idéer kring hur insamling av berättelser i dagboksform skulle kunna se ut. 

Men jag har fått göra andra saker också. Till exempel har jag intervjuat två punkare i Täby och skrivit flera inlägg till våra sociala kanaler, speciellt till olika temadagar. Jag har lärt mig om exempelvis alla hjärtansdag, skottdagen och våffeldagen. Jag visste till exempel inte att skottdagen var den dagen kvinnor historisk fick fria på! Lite snålt kan jag tycka, men intressant. 

En annan kul grej är att jag fick vara med på var att sitta i juryn till ”Hyllmeter åt kvinnorna!”. Ett projekt i samarbete mellan Stockholms län museum och Stockholms Kvinnohistoriska som handlar om att få in fler kvinnor i arkiven. Väldigt inspirerande att läsa alla nomineringar om häftiga kvinnor som verkar och har verkat i Stockholms län.  

Vad har jag lärt mig då? Jag kom till länsmuseet med en kandidat i etnologi där jag bland annat fått göra insamlingar och analyser av källmaterial utifrån olika teoretiska utgångspunkter och perspektiv, vilket var till stor hjälp i exempelvis projektet med dagboksskrivande. Under min tid på Stockholms länsmuseum har jag fått ett vidgat perspektiv på samtidsinsamling, alltså bevarandet av vår tid för framtiden. Det är en konst i att ha ett finger i luften om vad som är intressant just nu och som även kommer vara det längre fram i tiden.  

Ett annat perspektiv jag kommer ta med mig från min tid på länsmuseet är arbetet utåt och förmedling av kulturarv till länsinvånarna. Det är spännande i en region som Stockholm, som är så stor och har många olika typer kulturmiljöer, exempelvis både stads- och lantmiljö. Att alltid ha ett länsperspektiv var jag inte van vid innan jag kom hit, men nu känns det självklart. 

Det var lite om vad jag har gjort här på länsmuseet. Min praktikperiod är inte slut än, flera veckor är kvar. Men jag måste sluta skriva nu, finns fika i köket och måste skynda dit innan det tar slut.  

PS. Glöm inte att svara på enkäten om dagboksskrivande, den finns länkad nedan. 

Vi hörs! 

Rebecka Tellgren Mårtensson, praktikant på Stockholms läns museum. 

Till enkäten

Skriver du dagbok? (esmaker.net)

Vi undersöker dagboksskrivande

Under de kommande veckorna undersöker vi dagboksskrivande. Men varför ska vi göra det? Jo, reflektioner och beskrivningar är viktiga för att i framtiden kunna förstå hur livet har varit i olika tider.

Länsmuseet samlar kontinuerligt på människors berättelser, men vill nu hitta nya sätt att bevara länets röster för framtiden. Första steget är att ta reda på hur just du skriver dagbok. Detta gör vi genom en enkät som du hittar nedan. Den går att besvara fram till den 21 april. Undersökningens resultat presenteras på dagbokens dag, den 12 maj.

Svara på enkäten och berätta hur du skriver dagbok! 

Till enkäten

Skriver du dagbok? (esmaker.net)  

Två sätt att föra dagbok på. Du kanske gör på ett helt annat sätt? Berätta i enkäten! Bilden till vänster är uppladdad till Samtidsbild av Pi Ohlsson. Bild till höger, dagboksanteckningar från 1910. Foto: Katarina Schoerner Carr.

Fototävling med bilder från 1983 avgjord

I år är det museets 40-årsjubileum och detta uppmärksammas med en insamling av foton från födelseåret 1983. Vi bedriver sedan många år insamling av länsinvånarnas fotografier, både äldre och samtida. En viktig del av vår verksamhet är att göra länsinvånarna delaktiga i skapandet av vårt gemensamma kulturarv och därför vill vi fokusera extra på det under vårt jubileumsår.


Länsmuseet har väldigt få fotografier från början av 1980-talet och nästan inga som visar människors liv. Därför arrangerade vi en fototävling som pågick från 1 mars till 31 juli 2023. Vi uppmanade alla länsinvånare över 16 år att leta fram sin bästa bild från 1983 och delta i tävlingen. Varje person kunde bidra med max 3 bilder. Fotografierna skulle vara tagna 1983 i Stockholms län, eller däromkring om det fanns osäkerheter kring årtalet. Alla som deltog i tävlingen hade chans att vinna fri entré till Fotografiska i ett år. Förutom att sponsra tävlingen med pris medverkade även Fotografiska med en jurymedlem.

Nu är tävlingen slut och vi har fått in sammanlagt 80 bilder av 35 personer. Vi vill rikta ett varmt tack till alla tävlingsdeltagare! Tack vare er som bidragit med bilder har vi fyllt luckan i våra samlingar. Bilderna som skickats in till tävlingen kommer sparas för framtiden och blir en del av vår gemensamma historia.

Alla bilder som skickades in finns att se på webbplatsen Fototävling: 1983 – Connect to Collect

Vinnaren av Fototävling: 1988

Vinnarbilden i Fototävling: 1983.
En kvinna sitter vid ett bor på en café.
Pia Harrison som skickade in den vinnande bilden.

Vinnaren av Fototävling: 1983 är bilden ”Halloweenfestfixning” inskickad av Pia Harrison!

Juryns motivering:

”En berättande bild som innehåller igenkännande tidsmarkörer och dokumentär estetik. Vi ser partytjejer med sköna 80-tals frisyrer, det är hårgelé och blå kajal. Ett tight utsnitt, natten är på g, 1980-talet redo att erövras. Bildens inramning av ansikten och de bruna tonerna gav berättelsen om ungdom och vänskap på 1980-talet en första plats i tävlingen.”

Stort grattis till Pia, hur känns det?
”Det känns naturligtvis fantastiskt roligt att ha vunnit – vem gillar inte att vinna? – och priset kommer alla gånger användas flitigt.”

Så här berättar Pia om bilden, ”jag letade i gömmorna, men hade inte jättemånga bilder från 1983. Den här festen hade jag dock många härliga bilder från. I slutet av -83 ordnade vi en Halloweenfest i hyrd lokal på Körsbärsvägen. Halloween var inte ett vanligt förekommande maskeradtema, men vännerna hade gett allt för att passa in som häxor och vålnader. Bilden är på oss som anordnade festen, när vi höll på att förbereda välkomstbålen med kolsyreis. Jag är längst till vänster, jag minns att jag var mycket nöjd med mina blåa läppar”.

Många fina bidrag

Det kom in många fina bilder från 1983 och det var flera bilder som konkurrerade om vinsten. En annan bild som juryn vill lyfta fram, som hade en bra chans till vinnarplatsen, är Lars Håkan Widfors bild på hans syster och mamma. Så här berättar juryn om bilden, ”Här ser vi tidsmarkörerna är nästan som inplanterade, frisyren omisskännlig. Sommarmorgonen är krispig och skärpan likaså samtidigt som kaffedoften stiger ur bilden. Bilden växte ju mer man tittade på den och berättelserna växlade beroende på vilket detalj man landade på. Ett fint samspel i bilden mellan mamman och dotterns närvaro och världen runtomkring dem”.

Två kvinnor sitter och fikar i det gröna och bläddrar i en dagstidning.
Lars Håkan berättar om bilden, ”På en tomt i Vettershaga, söder om Norrtälje, min syster och mamma inför kaffedrickande och DN läsning i juli 1983”. Foto: Lars Håkan Widfors.

Jury Fototävling: 1983


De som har utsett vinnaren är en jury bestående av artistduon och 80-talsikonerna Lili och Susie, Karolina Hedström, fotoantikvarie på Stockholms läns museum och Lisa Hydén, utställningschef på Fotografiska. Juryns bedömning har baserats på samtidsmarkörer från tidigt 1980-tal, bildens berättelse samt estetiskt värde.

Porträttbild på Lili och Susie.
80-talsikonerna Lili och Susie. Foto: Peter Knutson.
Porträttbild på Karolina Hedström.
Karolina Hedström, fotoantikvarie på Stockholms läns museum. Foto: Karolina Hedström.
Porträttbild på Lisa Hydén.
Lisa Hydén, utställningschef på Fotografiska. Foto: Morgan Norman.

Duellen på Orionkullen

Lekande barn vid Gamla Flickskolan på Orionkullen i Södertälje. Foto: Berth Ahlborg.

Det är sommar i slutet av 1960-talet eller början av 70-talet. På Orionkullen i centrala Södertälje grönskar träden och fåglarna kvittrar. På avstånd hörs trafiken och det larmande gatulivet nere i staden.

Men vad pågår här? Vi har hamnat mitt i en duell!

En flicka i kort plisserad kjol, virkad kofta och höga, vita knästrumpor har lyft sin högra arm och siktar en leksakspistol mot en pojke som står några meter därifrån. Pojken har på cowboy-vis en snusnäsduk knuten runt halsen och ett pistolhölster fäst runt livet. Koncentrerat siktar han mot flickan. På marken strax intill ligger en pojke, kanske var han lekens första offer. 

Hur ska detta sluta?

Nu tar jag dig! Barn leker på Orionkullen i Södertälje, en sommar i slutet av 60-talet. Foto: Berth Ahlborg.

Vi vet inte vad som händer härnäst. Antingen vann flickan med koftan duellen, eller så hann hon inte avlossa pistolens knallpulverskott innan lagens långa arm, i form av den äldre pojken, grep henne.

Flickan tas i vilket fall till fånga, och med armarna lyfta mot himlen förs hon bort.

Flickan i den virkade koftan. Foto: Berth Ahlborg.

Nu för tiden ser vi alltmer sällan barn leka fritt i stadens rum. Vi vuxna har organiserat våra barns liv så att det inte längre finns så mycket utrymme för fri lek. Naturligtvis är det av omtanke och välvilja, men kanske också för att skydda våra barn mot tänkta faror. Några av de vanligaste farorna som föräldrar ofta nämner är förstås biltrafiken, men också rädslan för att barnen ska möta farliga vuxna. Det kan finnas fog för denna rädsla, ny statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) visar att antalet brott i samhället är ungefär konstant, men brott och våld mot barn har ökat under 2019. Personrån mot barn har ökat med 31% och antalet anmälda misshandelsbrott ökade med 7%. Och det är klart att ju mer barnen vistas ute på egen hand, desto större risk löper de att drabbas.

Enligt barnkonventionens artikel 31 har alla barn rätt till lek, fritid och vila. Leken behöver ju givetvis inte vara fri och försiggå utomhus, men vad går förlorat om den inte är det?

Genom leken lär sig barnet förstå sig själv och sin omvärld, och den främjar den kognitiva, sociala och emotionella utvecklingen. I leken får barnet tänka kreativt, lär sig lösa problem och samspela med andra. Att få leka fritt och själv bestämma främjar självkänslan, självständigheten och självförtroendet. Att få leka utomhus, och särskilt i naturen, stärker inte bara barnens immunförsvar utan ökar också det allmänna välbefinnandet. Både genom att få vistas i naturen, men också genom den fysiska aktiviteten som det medför.

Det är inte bara en nostalgisk önskan från mig om att barnen ska få mer möjligheter att leka fritt, utan inblandning från oss vuxna. Fri lek, utomhus är helt enkelt bra för barnens utveckling.

Barn som leker på Orionkullen i Södertälje, en sommar i slutet av 60-talet. Foto: Berth Ahlborg.

Oj, oj! Nu har fotografen hamnat i skottgluggen! Bäst att han passar sig!

Berth Ahlborg fångade barnens lek på Orionkullen en sommardag för ca 50 år sedan. Vill du se mer av Berths bilder från Södertälje? Hitta alla i våra samlingar

Bilden av mig

Vad är egentligen en selfie och hur skiljer den sig från ett traditionellt självporträtt? Det var en av frågeställningarna som diskuterades på evenemanget “Bilden av mig” i onsdags kväll när vi på Stockholms läns museum bjöd in till en kväll om selfies tillsammans med Kvinnohistoriska och Centrum för fotografi. Två gäster: fotohistoriker Eva Dahlman och Lisa Ehlin, doktor i modevetenskap, berättade om bilder tagna av en själv ur ett historiskt och samtida perspektiv. Kvällen rundades av genom ett panelsamtal där även konstnären Arvida Byström deltog och Makda T. Embaie var moderator.

Självporträtt från förr

Självporträtt är en genre som fotografer sysslat med från 1860-talet och framåt och i fotografins historia finns det många exempel på kvinnliga självporträtt. Vid den tiden var det inte helt ovanligt att yrkesarbetande kvinnor etablerade sig som fotografer, antingen genom att skaffa sig en ateljé i staden för studioporträtt eller genom att införskaffa en kamera och lära sig fotokonsten för att verka som ambulerande bygdefotografer.

Kännetecknande för ett fotografiskt självporträtt är att samma människa befinner sig framför som bakom kameran. Ett sätt att ta en bild av sig själv förr var att placera sin kamera på ett stativ och fotografera med hjälp av ett tidur eller en självutlösare. Enklast var givetvis att ta spegeln till hjälp, vilket syns på de många självporträtt där även kameran är med i bilden.  Att ta till spegeln är ett knep som också många använder sig av idag när man tar en selfie. Eller så använder man sin arm som både förlängare och stativ.

Självporträtt jämfört med selfies

Likheten mellan dåtidens självporträtt ligger alltså delvis i tekniken, att man använder en kamera, och delvis i subjektet/objektet, det vill säga att det är du som befinner dig både framför och bakom kameran. Men för att ett självporträtt ska bli en selfie krävs att kameran som används är en smartphone och att fotografiet delas på sociala medier. Detta är definitionen av en selfie enligt Oxford Dictionaries från 2013.

En selfie är en bild där jag väljer hur jag vill att du ska se mig. På sätt och vis är det en slags iscensatt bild där vi designar oss själva. Där vi själva har makten över vårt eget utseende. Vi kan bestämma hur vi vill se ut och framstå, men vi kan inte påverka hur andra ser oss – hur  bilden faktiskt blir mottagen av betraktaren. Och det är här som det ofta problematiska med selfien kommer in, i synnerhet när det handlar om unga kvinnors selfies. När en bild laddats upp på sociala medier får den liksom ett eget liv, och intentionen med bilden kan förvanskas eller skalas av och därmed kan betraktaren döma ut fotografens avsikt med att ta och dela bilden.

Varför tar man selfies?

I fotografins historia använde kvinnliga fotografer ofta manliga attribut för att iscensätta sig själva när de tog självporträtt. De kunde till exempel posera i manliga kläder och röka cigaretter som ansågs som manligt. I dagens selfies tagna av unga kvinnor används ibland mer feminina attribut som maktmedel. Selfien som genre anklagas därmed för att handla om fåfänga och narcissism. Detta blir lätt till en ond cirkel där kvinnor anklagas för att vara fåfänga för att de tar selfies och selfies utstrålar fåfänga för att de skapas av unga kvinnor.

Men allt som oftast tas selfies för andra skäl än ren fåfänga. Det kan handla om att ta ställning för eller emot en företeelse eller händelse, som när #knytblus trendade på Instagram som stöd för Sara Danius när hon tvingades avgå som Svenska Akademins ständiga sekreterare. Eller så kan det vara selfies som tas och delas av personer som flytt över Medelhavet för att berätta för de som blev kvar att man klarade överfarten och fortfarande lever.

Eller så kan selfien användas som vykort som man delar direkt från senaste semesterresan, där man visuellt talar om var man befinner sig. För att använda konstnären och fotografen Arvida Byströms ord från kvällens panelsamtal “Selfien handlar väldigt mycket om kommunikation och det är ju till sist bara en bild.”

Lasse Nilsson – samtidsfotograf

Personer som går till bussar i snöstorm
Pendlare går från bussen till tunnelbanan i Slussen i snöstorm. Foto: Lasse Nilsson.

En del av oss tycks vara utrustade med en alldeles särskild gen. Vi kan kalla det för den dokumenterande genen. Gemensamt för oss är att vi går runt med ett ständigt behov av att dokumentera och bevara vår egen tid. Några av oss är också historienördar, och lägger ner en inte oansenlig tid på att ta reda på hur livet var förr. Vi läser böcker, vi ser filmer och vi bläddrar i fotoalbum.

Vi vet att det kommer en tid efter oss med nya människor som söker spår efter hur livet levdes förr. Vi är ju deras kommande “förr”. Därför vill vi hjälpa dem och ge dem trådar som leder dem bakåt, mot historien och vår tid.

För detta ändamål använder vi oss av kameran! Ett fantastiskt, nästan magiskt redskap som kan stoppa tiden. Ett litet klick och stunden och platsen har förevigats. Lasse Nilsson är en av dessa fantastiska fotografer som hjälper oss att stoppa tiden. Under det senaste året har han bidragit med 162 fotografier till museets samlingar genom att ladda upp dem på vår digitala insamlingstjänst Samtidsbild! Lasse cyklar runt i staden med kameran på magen, och på vägen till och från jobbet fångar han vår samtid på bild.

“Vad är typiskt för 2019 och vad kommer vi att skratta åt eller tycka är konstigt om fem år?” reflekterar Lasse.

Fotografier fungerar definitivt som minnen, tycker Lasse. Men när det gäller bilder som inte är på familj, vänner eller platser som man har nära anknytning till krävs det lite extra. De måste väcka en känsla av hur det var att leva på den tiden. Och det är just vad Lasse åstadkommer som enligt vår mening skildrar vår samtid med en nyfiken blick, som ibland fångar det humoristiska i tillvaron. Han iakttar hur platser runtomkring oss förändras och formas till nya miljöer och vad vi människor gör på de platserna. I hans ögon blir Stockholm en mänsklig, och ganska ljus och varm plats att befinna sig i. Vi tycker att fotografierna helt enkelt är bra samtidsbilder! Tack Lasse för att du bidrar till vår gemensamma historia!

En man i pälsmössa läser tidning på Bastugatan.
En gatumusikant spelar dragspel vid Jakobsbergs station.
Rivningen av Slussen
Denniso Pizzeria vid Åsötorget.
En flicka sover och en man tittar på mobilen på Auktionsverket vid Frihamnen.
Sabbatsbergs gospel uppträder på lördagsjam på Stampen i Gamla stan.
Personer som går till bussar i snöstorm
Några män i smoking dricker vin på jobbet.
Under ett par somrar fanns det en dansbana i Skånegläntan på söder. Togs bort för att grannarna klagade.
Dans kring stången på den årliga Midsommarfesten på Långgarn i Haninge skärgård.
Barberaren på Malmskillnadsgatan 50B tar en tupplur.
Greta Thunberg blev världsberömd för att hon skolstrejkade för klimatet varje fredag på Mynttorget.

Bildtexter

Med början längst upp till vänster. Alla foton är tagna av Lasse Nilsson.

  1. En man i pälsmössa läser tidning på Bastugatan. Fotografiet är taget 1988.
  2. En gatumusikant spelar dragspel vid Jakobsbergs station. Det är många EU-migranter som tigger pengar på gatorna i Stockholmsregionen i mitten av 2010-talet.
  3. Rivningen av Slussen påverkade södermalmsborna under lång tid.
  4. Denniso Pizzeria vid Åsötorget.
  5. En flicka sover och en man tittar på mobilen på Auktionsverket vid Frihamnen.
  6. Sabbatsbergs gospel uppträder på lördagsjam på Stampen i Gamla stan.
  7. Pendlare går från bussen till tunnelbanan i Slussen i snöstorm.
  8. Några män i smoking dricker vin på jobbet.
  9. Under ett par somrar fanns det en dansbana i Skånegläntan på söder. Togs bort för att grannarna klagade.
  10. Dans kring stången på den årliga Midsommarfesten på Långgarn i Haninge skärgård.
  11. Barberaren på Malmskillnadsgatan 50B tar en tupplur.
  12. Greta Thunberg blev världsberömd för att hon skolstrejkade för klimatet varje fredag på Mynttorget.

Vad är ett fotografi?

Vad är egentligen ett fotografi och vad kan det berätta för oss? 

Av många historiker och filosofer i fotografins historia har det beskrivits som ett sätt att stoppa tiden, att dokumentera och bevara för eftervärlden. Redan 1845 kunde man i tidskriften The Antheneum läsa: ”Fotografiet har redan gjort det möjligt för oss att överlämna en bild av gårdagens solsken till framtidens generationer”.

Svart-vitt foto av en kvinna som tvättar kläder vid en brygga.
Tvätt vid bryggan, 1930. Källa: Ekerö-Munsö Hembygdsförening/Kollektivt kulturarv. CC:By-Nd-Nc. Foto: Okänd.

På så vis är fotografiet nostalgiskt, det är ett visuellt minne av det förflutna, det berättar om vad som hänt i ett fruset ögonblick av tid. Men det som faktiskt pågick i bilden finns inte kvar, det har passerat i samma stund som bilden exponerades. Inte heller berättar fotografiet något om sammanhanget, om det som händer utanför bildens ram.

Nostalgi kan beskrivas som en vemodig men njutningsfull längtan hem eller tillbaka till en förlorad tid. Kvinnan på tvättbryggan är fångad av fotografen en solig dag sommaren 1930. Kvinnans varma leende, det glittrande vattnet, det röda huset bakom bryggan och grusvägen som slingrar sig upp i skogen kan väcka nostalgiska känslor hos oss. En längtan tillbaka till en tid då livet till synes var enklare. Där göromålen fick ta längre tid än vad de gör idag och kraven på oss var annorlunda.

Men kvinnans varma leende avslöjar inte vilket slit det var att tvätta för hand. Att tvätten först behövde skrubbas, för att sen röras över öppen eld i kittlar med varmt vatten och tvål och till sist sköljas i kallt vatten och bankas med klappträn. Bilden berättar inte om nariga händer, slitna ryggar och värk i kroppen. Att tvätta för hand ingick i kvinnans arbetssysslor ända fram till decennierna efter andra världskriget då tvättmaskinen introducerades i hemmen och i allmännyttans gemensamma tvättstugor. Tvättmaskinen gav kvinnorna mer fritid och frihet och det är inte undra på att Hans Rosling kallat den för ”den industriella revolutionens främsta uppfinning”!

För att läsa ett fotografi måste det avkodas parallellt på olika nivåer. Både det som till synes är självklart i bilden, till exempel att kvinnan knäböjer på en brygga som är nedsänkt i vattenbrynet och sköljer ett plagg i vattnet, men också det som döljer sig i bakgrunden, som att det var kvinnans lott att utföra det hårda och slitsamma arbetet med att få familjens kläder rena.  Ett fotografi är komplext och består av många olika lager och det krävs kunskap om tiden då fotografiets skapades och kulturen det skapades i för att kunna avkoda och tolka det.

Fotografiet kommer från Ekerö-Munsö hembygdsförening. För att se fler bilder ur samlingen eller från andra hembygdsföreningar i länet besök Kollektivt kulturarv på www.kulturarvstockholm.se

Hur sparar jag mitt innehåll på sociala medier för framtiden?

I ett tidigare blogginlägg berättade jag om att museer och arkiv så smått har börjat samla digitala fotografier och innehåll som vi delar på sociala medier. Men jag berättade också att företagen bakom de sociala medierna sannolikt inte kommer att lagra data för evigt på sina servrar. När de inte längre kan tjäna pengar på att sälja eller själva använda datan kommer det troligtvis att raderas. Vilket kan innebära att många spår från vår tid faktiskt kommer att gå förlorade. Så hur ska jag då göra för att spara mina egna bilder och sådant som jag delat i mina sociala medier-konton? Det tänkte jag berätta lite om idag.

För att kunna dela bilder och annat på sociala medier måste du alltid acceptera och aktivt säga ja till användarvillkoren (Terms & Conditions). Då ger du företagen rätt att använda ditt material men du behåller alltid själv rätten till det du delar och därmed har du också rätt att ladda ner och spara ditt eget konto. Men kom ihåg att det bara gäller ditt konto, du har inte rätt att till exempel spara någon annans fotografier.

Hur man går till väga förändras när de sociala medieplattformarna uppdateras men oftast hittar du nedladdningsmöjligheten (download your data) under fliken Inställningar (settings). Innehållet i ditt konto laddas sen ner i en zip-fil som du kan spara på din dator, eller ladda upp i en annan tjänst om du vill. Här är några exempel på var nedladdningen återfinns idag på tre av plattformarna:

  • Instagram: Nedladdningen hittar du genom att gå till Inställningar och välja fliken ”sekretess och säkerhet”. Skrolla ner och klicka på ”begär nedladdning”.
  • Facebook: Gå till inställningar och välj fliken ”ladda ner min information” och välj sen vilken information du vill ladda ner. · Flickr: Här hittar du information om hur du gör https://help.flickr.com/en_us/download-photos-or-albums-in-flickr-HJeLjhQskX
  • Samma möjlighet att ladda ner finns på Twitter och Google. Leta i inställningarna för instruktioner.

Så hur ofta ska jag göra det här? Räcker med att jag hämtar hem mina bilder en gång för alla? Nej, riktigt så enkelt är det inte. För du delar säkert fotografier och annat relativt regelbundet. Men om du inte är en superaktiv användare kan det räcka med att göra nedladdningar var 6:e till 12:e månad.

Lagra bilder och data

När du väl laddat ner ditt konto gäller det att lagra det på ett sätt så att det överlever in i framtiden. Det samma gäller för till exempel digitala fotografier och andra viktiga dokument som du vill spara. Gör följande:

  • Spara på flera ställen! Om du sparar datan på din dator se till att det också finns en back-up någon annanstans som till exempel på extern hårddisk och/eller i en molnlagring.
  • Hårddiskar går sönder och villkoren för molnlagringar förändras. Därför måste du se till att uppdatera dina back-upper men jämna mellanrum. Och kanske till och med flytta dem från en lagringsplats till en annan. För några år sedan var det populärt att spara på CD-skivor, men idag är många av dem oläsliga. Och flyttades inte datan i tid till en annan lagringsplats så är den ovillkorligen borta.

Sen behöver du kanske inte spara precis allt. Digital data ökar snabbt i mängd så rensa gärna ut ibland genom att radera sådant du faktiskt inte vill ha kvar.

Ett bra tips om du fotograferar med digitalkamera (alltså inte mobilkamera) och sparar RAW-filer är att konvertera dem till formatet tiff, eller jpeg om du vill spara på utrymmet (jpeg komprimerar bildfiler genom att ta bort innehåll och försämrar därför kvaliteten). Vill du behålla kvaliteten från RAW kan du välja att konvertera till Adobe DNG. Många olika kameror har egna varianter av RAW-filer som inte är standardiserade och blir sannolikt därför svåra att läsa i framtiden.

Sist men inte minst – se till att någon annan kan få åtkomst till dina sociala medier-konton i händelse av att du går bort eller blir svårt sjuk. Dina digitala fotografier och dokument är värdefulla för efterkommande och ett förslag är att skriva ner användarnamn och lösenord i ett dokument som du sen delar med någon du litar på. Eller välj i inställningarna på dina sociala medier-konton hur efterlevande får lov att hantera ditt konto.

Läs mer

En del av informationen i detta blogginlägg är hämtat från Save Your Social Media: a quick ‘how-to’ for downloading your valuable photos and content shared online (dpconline.org)

Mer utförlig information om hur man arkiverar sitt personliga arkiv hittar du här: Personal Digital Archiving – DPC Technology Watch Report 15-01 December 2015 (dpconline.org)

Om skribenten

Elisabeth Boogh har en fil.kand. i fotografi och arbetar på Stockholms läns museum som bildantikvarie med särskilt fokus på digital insamling.