En flicka och en pojke sitter mitt emot varandra. Båda är nakna och deras kroppar är smärta och vältränade. Flickan har håret i hästsvans, medan pojkens hår är kortklippt. Skulpturen är gjord av brons och placerad på en sockel av granit. Den har funnits på samma plats sedan 1957, bara omgivningen är förändrad. Låt oss kika närmare på de två ungdomarna.
Pojken halvligger och lutar sig mot den högra armen. Det ena benet vilar mot marken, med foten lätt vinklad utåt. Posen är avslappnad. Det andra benet är böjt med knäet i vinkel och flickan lutar sin vänstra arm mot hans knä. Flickans position är mera stram och upprätt än pojkens. Hon sitter nästan helt rak i ryggen. Höger ben är vinklat inåt mot kroppen och det andra benet har hon utsträckt.
Men vad tittar de på? Inte på varandra utan de har istället blicken i fjärran.
Vid invigningen 1957 sa kulturnämndens ordförande Robert Anberg:
“Efter förmiddagens tunga regndis kändes det befriande skönt när solen bröt igenom höstlövsprakten. Detta vårt senaste förvärv är skapat av en av vår stads egna söner. Konstnären har i sitt verk betonat framtiden och en önskan att de unga skall gå en ljusare och bekymmerslösare framtid till mötes.”
Robert Anberg
Skulpturen kom till under den period vi brukar kalla för folkhemmet under den tid då Sverige byggdes upp med målet att bli en modern välfärdsstat. Framtiden var viktig och det är också synligt i konsten. Vi ser en pojke och en flicka, men skulpturen är också en symbol för ungdom. En ungdom som går framtiden till mötes.