Som ett monument från äldre tider står fyra höga stenar i parken i Tumba. De är placerade i en svag böj i utkanten av grönområdet.
Stenarna är uthuggna i granit och diabas. De har flera likheter med varandra, men de skiljer sig också åt. Alla har samma yttre mått och även ett utsnitt, ett hålrum i mitten. Men sedan upphör likheterna. Varje sten har sitt eget uttryck som kommer sig av konstruktionen och formen. En av dem känns lätt medan en annan har ett tyngre, mera massivt uttryck. Om vi börjar med att titta på hålrummens utformning och jämför dem med varandra så kan vi också hitta ett sätt att tolka stenarna.
Tittskåp
En av dem har ett mycket litet kvadratiskt hål som mäter cirka 5 x 5 centimeter. Hålet blir som ett tittskåp, eller som ett kameraöga. Om du kikar igenom får du en utskuren bild av verkligheten, men bilden kommer att skifta beroende på vilken årstid det är. Jämför sedan med de andra stenarnas hålrum. En av dem har ett avlångt och mycket smalt hål. Den tredje har ett så stort hålrum att du kan ställa dig i det, och på så sätt bli en del av konstverket. Den fjärde har ett avlångt snitt men med en tyngre överliggande sten som gör att stenens uttryck förändras. Stenarnas olikformade utskurna hålrum bildar nya sätt att se på verkligheten.
Stenar från förr
Konstnären Pål Svensson har sedan trettio år tillbaka arbetat med sten. Hans verk är som en hälsning till äldre tiders resta stenar, till stenålderns monument och Stonehenge, en stenformation med stora stenar i England från ca 3 000 före Kristus som gett arkeologer huvudbry och satt i gång fantasin för många människor. En annan inspirationskälla är amerikanen Mark Rothkos monokroma måleri som kan ses som portaler.
Pål Svensson är fascinerad av egyptiernas sätt att hushålla med materialet och av deras känsla för skala. Allt ifrån konstruktionen av pyramider till små vikter.
I framtiden
I Mellanrum finns det en kraftfullhet i varje sten men sammantaget blir de fyra stenarnas uttryck något annat. Varje sten har sitt hålrum, sitt mellanrum, som vittnar om ett exakt hushållande av materialet, men mellanrummen finns också mellan varje sten. De bildar en helhet och en rumslighet i parkens utkant som känns gåtfull och konkret på samma gång. Det finns både något uråldrigt i stenformationen samtidigt som de precisa hålrummen, så elegant karvade, vittnar om att de är från modern tid. Frågan är hur framtiden människor kommer att tolka stenarna?