Stockholms läns museum
Stockholms läns museum
Sök

Fönstersnickerier

Om fönstersnickerier

Fönstren utgör en väsentlig del av en byggnads arkitektoniska uttryck. Under alla tider har fönstrens utformning styrts dels av rent funktionella krav på ljusinsläpp dels av estetiska ambitioner och traditioner.

Fönsterfoder har som praktisk funktion att skydda och dölja karmens infästning i väggen, men de har också tillhört utsmyckningen och därmed förändrats med panelmodets växlingar. Fönsterfoder i trä har alltid varit släthyvlade med avsikten att de skulle målas med linoljefärg.

Att göra utvändiga fönsterfoder var fönstersnickarens uppgift ända fram till 1900-talet, alltså en annan snickare än den som utförde brädfodringen. Därför var fönsterfodren, liksom fönstren, alltid tillverkade av furu och inte av gran.

Från profilhyvlat till rätvinkligt

Ett typiskt 1700-talsfoder var brett, ofta 6 tum eller mer, med profilhyvlade ytterkanter runtom medan innerkanterna var oprofilerade. Överbrädan rådde över sidobrädorna och fodret var tappat, pluggat och hopsatt i form av en lös ram. Fodret var alltså sammanfogat innan det spikades runt fönstret. Var huset brädfodrat placerades generellt vattbrädor av trä ovanför fodret samt i fönstrets nederkant, mellan karmen och fodret.

Ett typiskt foder från 1800-talets första hälft präglades av nyklassicismens rätvinkliga stenprofiler, och inte längre av de profilhyvlade ytterkanterna. Kvar fanns däremot lösningen med utskjutande karmbottenstycke och hyvlade vattbrädor. Allt fler fönster blev vid denna tid öppningsbara vilket gjorde det nödvändigt med ett urtag ur fodrets överliggare så att fönsterbågarna kunde lyftas av vid behov. Fortfarande hängdes fönsterbågarna normalt i fönstrens mittstolpar alltså inte i karmsidostyckena som senare.