Schweizerstilen var populär i Sverige mellan cirka 1840 och 1920 och är en byggnadsstil som hämtar sin inspiration från traditionella alpina trähus i Schweiz. Stilen kännetecknas av branta sadeltak med stora taksprång, synligt timmer och rikt dekorerade trädetaljer i form av snickarglädje.
Idealen bakom stilen speglar en romantisk föreställning om ett naturligt, fritt och enkelt liv, något som Schweiz kom att symbolisera under 1700- och 1800-talet, inte minst efter Goethes resor dit på 1770-talet. Schweizerstilen lyftes tidigt fram i svenska arkitekturtidskrifter som särskilt lämpad för landsbygden. Redan 1864 skrev arkitekten Adolf Wilhelm Edelsvärd om dess fördelar, och Fredrik Wilhelm Scholander hade tidigare publicerat typritningar som bidrog till att sprida stilen.
Så känner du igen Schweizerstil
Ett kännetecken för schweizerstilen är att husens gavelfasad ofta fungerar som huvudfasad. Byggnaderna har verandor och balkonger med rikt sågade dekorativa detaljer. Även om genuina schweizerhus var ovanliga i Sverige, fick stilen snabbt stor spridning i en mer blandad form, ofta i kombination med mer traditionell svensk arkitektur och nyrenässans. Resultatet blev fantasifulla trähus med rik ornamentik, något som underlättades genom framväxten av mönsterböcker och kataloger där färdiga snickerier kunde beställas. Arkitekter som Charles Emil Löfvenskiöld och Edelsvärd spelade en viktig roll i stilens popularisering genom sina typritningar och artiklar.
Trädetaljer och snickarglädje
Schweizerstilen kännetecknas särskilt av sin rika snickarglädje. Fasaderna pryds av lövsågade dekorationer på verandor, takbrädor och runt fönster och dörrar. Panelerna kunde vändas i olika riktningar på olika väggfält för att skapa dekorativa effekter, och symmetrin övergavs till förmån för en friare gestaltning. Sadeltaken var tunna och lätta, ofta täckta med falsad plåt. På enklare byggnader kunde snickarglädjen begränsas till verandan, medan mer påkostade villor ibland hade asymmetriska volymer och tornprydda huskroppar.
Under 1800-talets senare del utvecklades finbladiga sågar vid sågverken, vilket gav byggmästare nya möjligheter att skapa intrikata trädetaljer. Schweizerstilen introducerade därmed ett nytt ideal i 1800-talets svenska arkitektur – ett ideal som utgick från träets egna uttryck och möjligheter snarare än från stenens former.
Schweizerstilens färger
Färgsättningen i schweizerstilen genomgick en förändring över tid. Under den tidiga perioden målades fasaderna ofta i en ljus kulör utan kontrast mellan panel och listverk; dekorationerna framhävdes istället av ljus- och skuggeffekter. Kring sekelskiftet 1900 blev det vanligt att måla fasad och listverk i två närliggande nyanser av samma kulör, ofta med fasaden i en ljusare ton och detaljerna något mörkare. Vanliga färger var gult, grått och grönt, ofta i varma nyanser som krämgult, ockerbrunt, vitt och olivgrönt. Fönsterbågar målades ofta i mörkare kulörer, som umbra eller mörkgrönt, för att harmoniera med listverken. Taken, ofta i falsad plåt, målades i gröna nyanser för att smälta in i omgivande natur.
Den omsorgsfulla färgsättningen förstärkte helhetsintrycket och skapade en harmonisk, naturnära arkitektur där varje byggnadsdel hade sin egen funktionella och estetiska roll. Schweizerstilen fick stor spridning i Stockholms län, särskilt i områden som Djurgården, Nacka, Värmdö, Vaxholm och Dalarö, där många av dessa trävillor fortfarande utgör viktiga kulturhistoriska inslag i bebyggelsen.