Sök
Till innehållet

Besöksmål: Utö

Kommun: Haninge

På norra Utö ligger vad som kan vara Sveriges äldsta järngruvor. Här började malmbrytningen redan under medeltiden och fortsatte fram till slutet på 1800-talet.

Spåren av gruvbrytningen är fortfarande tydliga i form av dagbrott och stora varpstenshögar. Kanske började brytningen av järnmalm redan under 1100-talet eftersom det har hittats mineral som bara finns på Utö i kulturlager från denna tid i Visby. Under stormaktstiden på 1600-talet drevs gruvorna på Utö av Clas Bielkenstierna, ägaren till Årsta slott i Österhaninge. Mycket av malmen gick då till Åkers styckebruk som tillverkade kanoner och kanonkulor.

Före slutet av 1700-talet bröts malmen genom att berget hettades upp och sedan snabbt kyldes med vatten. Därefter bröts berget loss för hand med släggor och spett. Det gick åt enorma mängder ved som måste köpas, men att spränga med krut hade blivit ännu dyrare. Vid rysshärjningarna i skärgården 1719 brändes all bebyggelse vid Utö gruvor ned. För att göra det svårare att börja bryta malm igen fyllde ryssarna gruvschakten med sten. Trots det togs de gamla schakten upp igen och gruvbrytningen växte stegvis. På 1800-talet började ångmaskiner användas för att länspumpa gruvorna och ett järnvägsspår byggdes för transporterna till hamnen.

Gruvbrytningen var som störst på 1840-talet då produktionen var drygt 16 000 ton malm om året. Redan i början av 1800-talet köpte ett nybildat gruvbolag hela ön och alla gårdar och torp organiserades i ett storskaligt jordbruk. Gruvbolaget bekostade också kyrkan på Utö som ritades av arkitekten J.F. Åbom. Men högkonjunkturen under 1800-talet blev kortvarig och gruvbolaget tvingades lägga ned driften 1879. När ångbåtar regelbundet började trafikera skärgårdens öar under 1800-talet kom sommargästerna till Utö. Nu öppnades nya försörjningsmöjligheter för de bofasta. Gruvkontoret byggdes om till restaurang och i närheten uppfördes ett societetshus. Under andra världskriget var större delen av Utö militärt skjutfält.

Gruvmuseum

År 1974 övertog Skärgårdsstiftelsen norra delen av ön. En stor upprustning gjordes och Utö har sedan dess åter blivit välbesökt. De gamla gruvarbetarbostäderna ligger fortfarande längs Lurgatan. En väderkvarn från 1700-talet är ett välkänt sjömärke för sjöfarare och har blivit Utös symbol. Utö gruvmuseum har en fin samling av malmer och stenar från ön samt foton och beskrivningar som visar hur järnhanteringen en gång bedrevs.

Tillgängligt landskap

Utö gruvor är en del av ”Tillgängligt landskap”. Dessa platser är lätta att besöka med rullstol och barnvagn. Det finns ljudguider som du kan lyssna på direkt i din mobiltelefon eller ladda ner till en MP3-spelare. Alla ljudguiderna är anpassade för synsvaga. Ljudguider och mer information finns på en extern webbsida.