Stckholms läns museum
Välj språk

Stjärnor på himlavalvet

Under cirka hundra år mellan 1420 och cirka 1520 förses en mängd befintliga kyrkor med ribbvalv i avancerade stjärnmönster. De så kallade stjärnvalven karaktäriserar 1400-talets kyrkobyggande och är utmärkande för Mälardalen även om de förekommer på andra platser.

På kontinenten slås ribbvalv i såväl kalk- och sandsten som tegel redan på 1200-talet. I Sverige förekommer tunnvalv och kryssvalv men utan ribbor av kalksten och sandsten samt gråstensflis som till exempel i Estuna kyrkas korvalv. Valvslagningstekniken i sig har ännu längre anor och används redan under antiken. Kolla bilder på gamla sajten!

Ribbvalven sprids till Sverige genom de frekventa resor över Östersjön som såväl kyrkans män som handelsmän inom Hansan genomför från och till Baltikum och kontinenten under hela medeltiden. Missionerande klosterordnar som cistercienserorden sprider valvslagningstekniken till Norden redan under 1100-talet då de bygger stora klosterkyrkor som Alvastra, Nydala, Vreta och Varnhem med valv, förvisso ribblösa och i sten. Också domkyrkorna i Lund och Uppsala bidrar till att kännedomen och kunskapen om valvslagningen sprids.

Kryssribbvalv börjar slås på 1200-talet

På 1250-talet slås kryssribbvalven i dominikanerordens kyrka, Mariakyrkan i Sigtuna. Dessa består av vardera fyra valvkappor vilandes i två korsställda ribbor. Kryssribbvalv av detta enklare slag används i viss utsträckning då nya kyrkor uppförs under hela 1300-talet och förekommer även fortsättningsvis. Botkyrka kyrkas kryssribbvalv visar att dessa är slagna före 1400-talets mitt. Ribborna utgör konstruktivt en integrerad del i det gotiska strävsystemet och koncentrerar valvets tryckkrafter till ett fåtal punkter – till travéns fyra hörn varifrån lasterna fördelas i muren eller vidarebefordras genom pelare till grundläggningen. 

Fr v. 1. Valvets mittpunkt. Slutstenen är ofta valvens kritiska sten som låser konstruktion. Här har den funktionen övertagits av en ring. Fotograf Karin Myhrberg. 2. Långhuset i Botkyrka kyrka präglas av de fyra likadana stjärnvalven. Fotograf Mattias Ek 2005 3. Basen för Storkyrkans valv är det åttadelade ribbvalvet som kompletterats med en större ring samt mindre ringar i centrum samt ribbornas stjärningspunkter. Fotograf Mattias Ek, Stadsmuseet i Stockholm 2016

1400-talet är ribbvalvens storhetstid. 1420 påbörjas valvslagningen av Vadstena klosterskyrka och inleder det febrila byggandet av stjärnvalv. 1425 slås valven i Strängnäs domkyrka. Stjärnorna har fyra spetsiga uddar som utgår från kryssvalvets diagonalribbor och har en kompassliknande geometri. I Vadstena klosterkyrka har samtliga travéer i långhuset denna typ av stjärna, inalles femton, och den förekommer även hos Strängnäs domkyrka. In med exempel från Vadstena och Strängnäs

Valven är fyrdelade (enkla kryssribbvalv), sexdelade eller åttdelade. Ibland byggs ribborna ut och sammanfogas med kortare ribbor, uddar, plattor och ringar och bildar på så sätt intrikata mönster. En vanligt förekommande grundmodell är den så kallade Vadstensstjärnan som först uppträder i Vadstena klosterkyrka och sprids till Mälardalens sockenkyrkor. Denna stjärnform med fyra uddar påträffas med lite variationer i exempelvis Estuna, Roslags-Bro, Rimbo och Riala. Också i Odensala kyrka slås avancerade stjärnvalv när koret rivs och långhuset förlängs åt öster under 1400-talets sista decennier. Just dessa är varianter av Vadstenastjärnan med ytterligare fyra spetsar så att åtta uddar bildas. Ett snarlikt val hittas i Grödinge kyrka.Exempel på Vadstenastjärnan

Valven i Storkyrkan i Stockholm förefaller också att utöva visst inflytande och liknande valv med en stor ring som binder samman de övriga åtta ribborna, återkommer även i andra valv både i Stockholmsregionen – i Frötuna och Värmdö, och mer fjärran i norra Uppland, Ångermanland och Hälsingland.

Symboliska utsmyckningar

Variationsrikedomen på stjärnornas utformning är omfattande och varje valv är i princip unikt även om några grundformer återkommer. Ofta uppträder olika stjärnformationer i en och samma kyrka med det mest dekorativt utformade ovanför koret, som i exempelvis Odensala kyrka. På så vis stegras upplevelsen av kyrkorummet ju närmare koret man kommer och signalerar korets och altarets betydelse. I anslutning till att flera kyrkor valvslås förses de också med kalkmålningar i valv och på väggar. Resultatet blir en visuellt detaljrik miljö som för den medeltida gudstjänstbesökaren bör haft djup innehållslig innebörd. Stjärnmotivet har också en symbolisk laddning. Om kyrkan som under medeltiden ses som en konkretisering av himlen på jorden är stjärnornas närvaro i valven följdriktig. Enkel skiss över hur upplevelsen stegras?