Kulturmiljödag om riksintressen för kulturmiljövården
Publicerad: 19 juni 2024 | Skribent: Eleonor Åberg, kulturmiljöstrateg
Sedan 2016 arrangerar Stockholms läns museum, Stadsmuseet i Stockholm och Länsstyrelsen i Stockholm gemensamma seminarietillfällen varje vår och höst för att öka och sprida kunskapen om aktuella kulturmiljöfrågor. Temat för vårens träff var riksintressen för kulturmiljövården.
Kulturmiljödagen vänder sig till de som är yrkespraktiserande och kommer i kontakt med kulturmiljö- och riksintressefrågor i sitt arbete.
Åldermansstugan på Wira bruk i Österåkers kommun. Foto: Ingvar Lundkvist.
Fredagen den 17 maj samlades nästan 100 personer på för att ta del av presentationer och samtala om riksintressen för kulturmiljövården. Merparten av deltagarna bestod av representanter från kommuner i Stockholms län men på plats fanns också representanter från konsultsektorn och statliga myndigheter.
Dagen inleddes efter välkomnande med en presentation från Länsstyrelsen i Stockholm och Riksantikvarieämbetet kring bakgrund, kriterier, översyn och tillämpning av riksintressen för kulturmiljövården. Den pågående översynen av kulturhistoriskt intressanta miljöer i länet belystes också.
Kulturmiljödag med tema riksintressen på Stadsmuseet i Stockholm. Foto: Daniel Sahlén.
Därefter presenterades Stockholms stads vyprojekt. Ett spännande exempel på ett fördjupande kunskapsunderlag som ska kunna användas i kommunens planering framöver.
Avslutningsvis reflekterade Haninge kommuns antikvarie över kommunens praktiska tillämpning och en önskelista lästes upp. Flera av de reflektioner som gjordes kopplar an till det arbete som redan idag görs på länsmuseet. Bland annat kommer arbetet återupptas med att stärka länets antikvarier genom nätverksträffar.
Behovet av att få träffas och prata om kulturmiljöfrågorna är stort och vi hoppas på att vi genom vår samverkan ska kunna bidra till att kulturmiljöfrågorna stärks.
Det preliminära tillfället för höstens träff är den 22 november. Håll utkik i länsstyrelsens kalender eller prenumerera på länsmuseets nyhetsbrev.
Brottö skärgårdsjordbruk – att dokumentera ett levande kulturarv
Publicerad: 12 juni 2024 | Skribent: Moa Beskow
Den 4 juni lanserade länsmuseet den digitala utställningen Brottö – ett skärgårdsjordbruk. I utställningen finns filmer och bilder som berättar om livet på Brottö gård i Österåkers kommun förr och nu. Utställningen bygger på en dokumentation av det enda statliga kulturreservatet i Stockholms län. En plats som hittills inte varit så känd bland allmänheten.
För några år sedan landade en fråga på länsmuseets bord. Kunde vi dokumentera och förmedla kulturreservatet och skärgårdsjordbruket på ön Brottö i Stockholms skärgård? Det skulle finnas ett gårdsarkiv men mycket mer än så visste vi inte. Idén till dokumentationen väcktes av Matts Jansson, praktisk förvaltare av reservatet och boende på Brottö gård. Frågan gick via Länsstyrelsen innan den landade hos oss. Arbetet inleddes med en ansökan om medel från Länsstyrelsen och museets etnolog Moa Beskow och arkivansvariga Ann-Sofie Nygren åkte ut till ön, det första besöket gjordes i oktober år 2022.
Vi kom till Brottö en strålande solig höstdag. Matts mötte upp och vi anlände lagom till lunch där sambon Solveig serverar oss en underbart god köttgryta på högrev från egna djur med egen odlad potatis. Till efterrätt får vi äppelkaka och kaffe i fina koppar. Efter lunchen får vi med oss arkivmaterialet upp till huset där vi ska bo och arbeta. Matts berättar det han vet och är angelägen om att den här historien ska berättas. Vi börjar gräva oss igenom högarna av papper i kartongerna och påbörjar arbetet med en arkivförteckning. Vid 22.00 är det beckmörkt, månen skiner och det är dags att gå till sängs.
Dagen efter guidar Matts oss tar bort mot den västra delen av ön där korna betar. Djuren äter både gräs, sly och vass och på så vis hålls landskapet öppet. När ljuset når marken gynnas olika arter av växter och djur och den biologiska mångfalden ökar. Vi tittar på utdikningar, strandängar och byggnader. Han visar skogsbestånd som stått sedan en slutavverkning på 1970-talet och berättar om det långsiktiga arbetet med skogen. De insatser som görs nu kommer hans barn och barnbarn kunna se resultatet av.
Matts Jansson matar korna på betesholmen Brännholmen och länsmuseet får följa med. Foto: Moa Beskow.
Sista dagen får vi följa med och mata djuren som finns på betesön Brännholmen. Förr i tiden, berättar Matts, så rodde man över och mjölkade två gånger om dagen. Men nu förtiden är det ingen som håller på med mjölkkor här i området. Den sista mjölkkannan skickades från ön på 1980-talet. Efter lunch är det dags att packa ihop. Arkivmaterialet tas tillbaka ner till huset, vi tackar för oss och går vidare ner till båten, fäller upp semaforen och åker hem igen.
En historia tar form
Tillbaka på museet fortskrider arbetet. Vad av allt vi sett och hört ska vi samla in? Hur ska vi kunna berätta den här historien? Det visar sig att det finns ett stort antal fotografier, äldre bilder i fotoalbum, diabilder och digitala bilder i datorer och minneskort. Vi åker tillbaka till Brottö och lånar med oss ett urval av bilder, både fysiska bilder omsorgsfullt nerpackade kartonger och album men också digitala filer som tankats över till museets dator.
Vi valde att berätta historien om Brottö med hjälp av rörlig bild. Nyfikna kor när länsmuseet var där och filmade. Foto: Moa Beskow.
Sakta men säkert börjar en historia ta form. Vi vill berätta om livet på ön idag, om familjens förutsättningar för att kunna leva i skärgården och förvalta detta unika kulturarv. Vi vill berätta historien om Brottö gård, om de människor som bott här tidigare, hur även deras liv och arbete lagt grunden till att Brottö skärgårdsjordbruk utsågs till kulturreservat. Besöken på Brottö blir fler och pusselbit efter pusselbit läggs till helheten. Det som framför allt träder fram är att det ligger ett enormt stort kunnande, en hängivenhet och långsiktigt arbete bakom Brottö kulturreservat. Dessa typer av små skärgårdsjordbruk var en vanlig syn i skärgården förr, men att detta finns kvar nu är unikt. Kunskaperna kring jordbruk och djurhållning väver också trådar bakåt i historien, för det sägs att det aldrig varit ko-tomt på Brottö sedan de första skriftliga källorna kom till på 1500-talet. Sedan slutet av 1800-talet har familjen Jansson levt och bott på Brottö gård. Kunskaper som gått i arv sedan dess vandrar nu vidare in i nästa generation när Matts och Solveigs dotter och hennes man tar över gården.
Historien om Brottö skärgårdsjordbruk fortsätter men finns fram tills våra dagar nedtecknad och arkiverad hos oss på länsmuseet.
Publicerad: 12 maj 2024 | Skribent: Rebecka Tellgren Mårtensson, praktikant på Stockholms läns museum
Under våren har Stockholms läns museum gjort en undersökning om dagboksskrivande. Undersökningen har utgått från en enkät som låg ute i ungefär en månad. Idag är det dagbokens dag, och vi avslutar projektet genom att berätta om de svar vi fått in från enkäten. Vi fick in hela 83 svar! Roligt att så många ville dela med sig av hur just de skriver dagbok. Tack till alla ni som bidragit!
Länsmuseet samlar kontinuerligt in berättelser från länets invånare och vi ville undersöka nya sätt att samla in länets röster på. Vi undrade helt enkelt hur eller ens om människor skriver dagbok; På vilket sätt de gör det? Vad de skriver om? och Varför de gör det? Dagboksskrivande är intressant eftersom det representerar ett spontant sätt att anteckna sina egna tankar på.
Vad är en dagbok för dig?
En av de inledande frågorna vi ställde var vad är en dagbok för dig? För många är det en anteckningsbok där man skriver ner tankar och reflektioner från dagen som gått. Amanda 36år, skriver till exempel att det är, ”En del av mig själv. Ett sätt att dokumentera och bearbeta mina tankar och känslor!”. Mio 65år, berättar att det också kan vara en loggbok över intressen i livet ”Ett sätt att ordna tankar, följa ett skeende eller komma ihåg händelser. Ibland har jag skrivit träningsdagbok och trädgårdsdagbok”.
Något som vi var nyfikna på att undersöka med projektet var hur skriver människor dagbok? Denna fråga tycker vi var intressant för den handlar om själva processen och berättar även om varför man skriver. Ulla 74år, berättar:
” Jag skriver dagbok varje dag. När jag var ung, då hade jag en årsdagbok. De böckerna, liksom en femårs-dagbok kastade jag när jag flyttade, för sju år sedan. Sedan några år tillbaka har jag en 10-årsdagbok. Jag skriver bara kort om vad jag har gjort eller varit respektive dag. Ibland något om vädret”.
Alexandra 33 år, skriver också regelbundet:
”Ja, ganska [regelbundet]. Flera gånger i veckan åtminstone. Jag gör det för att jag mår bättre av det, det är som en trygg plats där jag kan skriva ut allt jag känner och tänker på ett ocensurerat sätt. Jag gör det både i mobilen och i anteckningsböcker. Jag har skrivit dagbok sedan jag var ungefär 5 år gammal och har sparat alla mina dagböcker också”.
Undersökningen visar också att det inte alltid behöver vara regelbundet, utan att vissa skriver periodvis som Minna 25 år:
” Jag har under många år av mitt liv skrivit dagbok, men jag har också under vissa perioder slutat skriva. Mest för att jag har kommit av mig”.
Citaten ovan visar att det finns flitiga dagboksskrivare i länet. En del personer berättade att de skriver dagbok väldigt sällan och vissa gjorde det inte alls. Dessa svar är också givande för oss eftersom vi även undersökte om länets invånare ens skriver dagbok.
Att föra minnesanteckningar på andra sätt
Dagboksskrivande associeras oftast till att skriva i en anteckningsbok. I enkäten framkommer det att flera använder andra sätt att dokumentera sina liv på. Många berättar att de antecknar i mobiltelefonen, men att fotografera också är populärt:
”Jag skulle säga att alla foton jag tar är på många sätt en fotodagbok. Även om de bara finns i digital form så har jag tagit foton nästan hela mitt liv, med olika kameror och nu också telefonen. Så även under tiden då jag inte hade dagbok, så har jag foton” Minna 25 år.
Jan 81, ser även almanackan som en slags dagbok, ”Inget utöver en hemgjord almanacka med kolumner för mig och familjemedlemmar. Avser t ex tider för planerade resor, läkarbesök, födelsedagar etc”:
Ett exempel på en annan typ av dokumentation över vardagen är sociala medier. I enkäten handlade en fråga om det eftersom det är en stor del av vår samtid idag och för att många delar med sig av sitt liv där. Det fanns en del meningsskiljaktigheter kring sociala medier hos enkätsvararna. Lina 21år, är en av de som lägger ut bilder på sociala medier ibland:
”Jag brukar lägga ut om jag har gjort något kul, till exempel ätit på restaurang, rest osv. Men även bara bilder man tagit som man tycker är fina. Det är ett sätt att visa sina vänner och bekanta vad man håller på med, för att de man inte pratar med ofta också ska få veta, och för att man själv vill visa.”
Amanda 36år, tycker å andra sidan att ”det känns meningslöst, som att kasta sina tankar in i ett svart hål”. Likt dagboksskrivandet är sociala medier något vissa ägnar sig åt och andra inte. Dessa sätt att dokumentera på är intressanta eftersom de breddar synen på vad som är dagboksskrivande och hur man kan dokumentera sitt liv.
Dagböcker och framtiden
Något som överraskande i enkätsvaren var de funderingar om dagböcker och framtiden. Anna 65, har funderar på det ett tag:
”Jag har klurat i många år på vad som ska hända med mina anteckningar när jag dör. Ska de kremeras med mig eller ska någon få ärva dem på uppställda villkor. Ska jag skänka dem till ett museum? Jag har fortfarande inte kommit fram till något beslut”.
Birgitta 78år, reflekterar över innehållet i dagböckerna:
”Funderar på vad som ska hända med mina dagböcker när jag dör. Lämna till barnen? Men kanske vill jag inte att de ska veta allt. Hur intressanta är mina dagböcker?”
Det är lätt att fråga sig om ens egna berättelser är intressanta, men det är de! Länsmuseets verksamhet består till stor del av människors berättelser vara sig det är runstenar, Samtidsbild eller en intervju till en utställning om Sollentuna. Således är länsinvånarnas berättelser om livet viktiga för oss. Undersökningen har visat att det finns ett engagemang för att berätta hur man dokumenterar sitt liv, vilket är en värdefull kunskap för oss och något vi tar med oss för framtida arbete. Till alla som deltagit i vår undersökning och svarat på enkäten, återigen ett stort tack!
Nu fortsätter länsmuseets vidare arbete med att samla in länets historia!
En praktikants dagbok
Publicerad: 17 april 2024 | Skribent: Rebecka Tellgren Mårtensson, praktikant på Stockholms läns museum
Kära dagbok,
Just nu praktiserar jag på Stockholms läns museum. Jag ska vara här en hel termin och mer än hälften av tiden har gått. Du kanske undrar vad jag har gjort? Jag ska berätta.
Till att börja med, varför sökte jag praktik på Stockholms läns museum? Att praktisera är en chans att få använda kunskaper från en utbildning på en arbetsplats, och få en inblick i ett framtida arbetsliv. Jag har studerat etnologi, ett kulturvetenskapligt ämne som undersöker människors vardagsliv och kulturella uttryck, alltså hur människor lever, tänker och förstår sin värld. Jag sökte till Stockholms läns museum för att jag ville arbeta på ett museum och för att länsmuseet jobbar mycket utifrån det etnologiska perspektivet.
Samtidsinsamling är något länsmuseet arbetar aktivt med och det har även präglat mycket av min tid här. Jag har fått hålla i ett pilotprojekt om dagboksskrivande. Det övergripande syftet med projektet var att undersöka hur museet på ett mer spontant och enkelt sätt skulle kunna samla in berättelser från länsinvånarna. Dagboksskrivande blev därmed en anteckningsform som representerade detta bra.
När jag blev tilldelad projektet tänkte jag ”kul!”, men även ”hur ska jag undersöka detta?”. Frågor som Hur skriver människor dagbok? Gör de ens det? Använder de anteckningsbok eller mobilen? och Sociala medier kanske kan ses som en typ av dagbok? resulterade i en omvärldsbevakning i länet för att få svar på dessa frågor. Jag utformade en enkät med frågor om dagboksskrivande, som fortfarande går att svara på. Den är länkad nedan och är öppen tills den 21 april. Ska bli jätteroligt att läsa svaren!
Projektet avslutas passande nog till dagbokens dag den 12 maj, då ska jag skriva ett blogginlägg utifrån de svar vi fått in och hoppas kunna ge länsmuseet några idéer kring hur insamling av berättelser i dagboksform skulle kunna se ut.
Men jag har fått göra andra saker också. Till exempel har jag intervjuat två punkare i Täby och skrivit flera inlägg till våra sociala kanaler, speciellt till olika temadagar. Jag har lärt mig om exempelvis alla hjärtansdag, skottdagen och våffeldagen. Jag visste till exempel inte att skottdagen var den dagen kvinnor historisk fick fria på! Lite snålt kan jag tycka, men intressant.
En annan kul grej är att jag fick vara med på var att sitta i juryn till ”Hyllmeter åt kvinnorna!”. Ett projekt i samarbete mellan Stockholms län museum och Stockholms Kvinnohistoriska som handlar om att få in fler kvinnor i arkiven. Väldigt inspirerande att läsa alla nomineringar om häftiga kvinnor som verkar och har verkat i Stockholms län.
Vad har jag lärt mig då? Jag kom till länsmuseet med en kandidat i etnologi där jag bland annat fått göra insamlingar och analyser av källmaterial utifrån olika teoretiska utgångspunkter och perspektiv, vilket var till stor hjälp i exempelvis projektet med dagboksskrivande. Under min tid på Stockholms länsmuseum har jag fått ett vidgat perspektiv på samtidsinsamling, alltså bevarandet av vår tid för framtiden. Det är en konst i att ha ett finger i luften om vad som är intressant just nu och som även kommer vara det längre fram i tiden.
Ett annat perspektiv jag kommer ta med mig från min tid på länsmuseet är arbetet utåt och förmedling av kulturarv till länsinvånarna. Det är spännande i en region som Stockholm, som är så stor och har många olika typer kulturmiljöer, exempelvis både stads- och lantmiljö. Att alltid ha ett länsperspektiv var jag inte van vid innan jag kom hit, men nu känns det självklart.
Det var lite om vad jag har gjort här på länsmuseet. Min praktikperiod är inte slut än, flera veckor är kvar. Men jag måste sluta skriva nu, finns fika i köket och måste skynda dit innan det tar slut.
PS. Glöm inte att svara på enkäten om dagboksskrivande, den finns länkad nedan.
Vi hörs!
Rebecka Tellgren Mårtensson, praktikant på Stockholms läns museum.
Publicerad: 26 mars 2024 | Skribent: Rebecka Tellgren Mårtensson, praktikant på Stockholms läns museum
Under de kommande veckorna undersöker vi dagboksskrivande. Men varför ska vi göra det? Jo, reflektioner och beskrivningar är viktiga för att i framtiden kunna förstå hur livet har varit i olika tider.
Länsmuseet samlar kontinuerligt på människors berättelser, men vill nu hitta nya sätt att bevara länets röster för framtiden. Första steget är att ta reda på hur just du skriver dagbok. Detta gör vi genom en enkät som du hittar nedan. Den går att besvara fram till den 21 april. Undersökningens resultat presenteras på dagbokens dag, den 12 maj.
Svara på enkäten och berätta hur du skriver dagbok!
Två sätt att föra dagbok på. Du kanske gör på ett helt annat sätt? Berätta i enkäten! Bilden till vänster är uppladdad till Samtidsbild av Pi Ohlsson. Bild till höger, dagboksanteckningar från 1910. Foto: Katarina Schoerner Carr.
Romsk kulturhistoria – en del av Sveriges historia
Publicerad: 22 november 2023 | Skribent: Daniel Sahlén
Under 2023 har museet arbetat med att ta fram en guide om romsk kulturhistoria i vår mobilapp Upptäck historien. Detta har varit ett intressant och lärorikt projekt, om en utsatt och ofta missförstådd grupp i Sverige och Europa. Materialet i appen bygger på en mängd intervjuer och arkivundersökningar som museet gjort under våren och sommaren 2023. Resultatet blev ett spännande material som vi har tagit fram tillsammans med personer med romskt ursprung. I guiden besöker vi en mängd platser runt om i Stockholms län som berättar om romskt kulturarv kopplade till personliga berättelser och minnen.
En pojke läser i lägerskolan vid Lilla Sköndal. Foto: Ericsson (SvD). Källa: Stockholms stadsmuseum.
Romer är ett samlingsbegrepp för flera olika grupper med romskt ursprung men som alla har en egen historia. Fem huvudgrupper brukar pekas ut – resande, svenska romer, finska romer, utomnordiska romer och nyanlända romer – men deras ursprung och kulturella identitet är mer varierad än denna enkla uppdelning ger sken av.
Den äldsta kända källan om romer som besöker Stockholm. Tänkebok från 1512. Källa: Stockholms stadsmuseum.
Den romska gruppen har sitt ursprung i Indien och vandrade in till Europa på 1000-talet, till Balkan, Italien och Iberiska halvön. De första uppgifterna om romska grupper som vistats i Sverige är från 1500-talet, även om det är möjligt att romer har vistats i Sverige innan dess brukar det sägas att romerna har en 500-årig historia i Sverige. Efter dessa tidiga källor har vi uppgifter om fortsatt invandring av romska grupper. Under vissa perioder har vi sett en större invandring som ofta kan knytas till politiska och kulturella händelser i Europa eller Sverige.
Upptäck historien är en mobilapp som Stockholms läns museum tagit fram tillsammans med kommuner i Stockholms län. I appen finns flera guider som berättar om platser och olika typer av historia. Vi vill med den berätta om Stockholms läns historiska platser och hur dessa har format länet. Många av oss känner till Sveriges historia utifrån våra kungar och de krig som Sverige har varit delaktiga i. Detta är den historia som vi lär oss i skolan, men den blir ofta svårtillgänglig och inget som vi känner berör oss idag. För oss som jobbar med historia och kulturarv är historia så mycket mer. Historia är olika människors berättelser. Platser som vi besöker dagligen vittnar om de som bott här före oss och det som har format länet under tusentals år.
Romska berättelser handlar om romskt kulturarv och historia i Sverige. Romer är en av fem utpekade minoritetsgrupper i Sverige och deras historia är del av Sveriges historia. Guiden är uppdelad i fyra delar, dessa är kronologiska perioder som grovt speglar sociala och politiska händelser som haft betydelse för den romska gruppen som helhet. Vi har arbetat brett för att få med så många romska grupper som möjligt och i dag inkluderar guiden berättelser kopplat till fem olika grupper: resande, kalderash, lovara, rumungry och kalé.
Vi hoppas att så många som möjligt ska upptäcka historien med oss och läsa om de platser och människor som vittnar om romernas långa och spännande historia i Stockholms län. Jag vill samtidigt tacka samtliga som medverkat och bidragit med sin kunskap och sina berättelser vilka utgör kärnan i Romska berättelser.
Publicerad: 25 februari 2022 | Skribent: Kristian Borg
Mononen springer Lidingöloppet. Foto: okänd.
Mina föräldrar kom hit som arbetskraftsinvandrare från Finland på 60-talet. De var finnar, men jag då? Jag föddes i Stockholm 1975, växte upp i Hässelby gård och pratade finska, men bara hemma. Under uppväxten kände jag mig varken finsk eller svensk. När ordet sverigefinne blev allmängods på 2010-talet var det som att hitta en saknad pusselbit
År 2016 gjorde jag boken Finnjävlar, där 15 andra generationens sverigefinnar skriver personligt om frågor som språk och identitet. Jag började hålla föredrag i hela landet och mötte hundratals sverigefinnar, särskilt äldre, som ville dela med sig av sina erfarenheter av diskriminering och språkförtryck och höra mer om hur vi utsatts för rasforskning men också hur vi kämpat för våra rättigheter i det land som var ett och samma i nära 800 år.
Sverigefinskheten hade börjat bli lite poppis redan med författare som Susanna Alakoski och musiker som Anna Järvinen. Nu blev vi ännu mer synliga. Och det fanns ett stort sug att berätta. Snart ledde jag också Finnjävlarpodden i Sveriges Radio. Men efter att ha fokuserat på min egen generations berättelser blev det naturligt att börja blicka tillbaka. Jag hade ju träffat många äldre under föreläsningarna och var nyfiken på att veta vad föräldragenerationen hade att säga om hur det var när de kom till Sverige.
När jag fick frågan om att ta fram material till guiden Sverigefinska berättelser i appen Upptäck historien tackade jag ja direkt. I guiden samlar vi lokala historier från 1600-talet till idag i text, ljud, film och bilder. Historiska platser som varit viktiga för sverigefinnar får liv genom enskildas minnen.
Många berättelser rör förstås just arbetskraftsinvandringen. Det kom ju 400 000 finnar till Sverige mellan 1950 och 1980. Det var lätt att få jobb i industrin, på byggen och i vården. Finnarna utgjorde ofta halva styrkan. Jag har sammanställt historier från Botkyrka kommun där AB Separator (Alfa Laval) i Hamringe var en av de stora arbetsgivarna. Det var ett ofta hårt och smutsigt arbete och många bodde trångt i ungkarlsbaracker. Det är en av de platser man kan besöka i guiden.
Men historierna handlar inte bara om arbete utan också om föreningsliv. Vad gjorde man på fritiden på 70-talet? Kanske dansade till finska toner i Tumba folkets hus eller idrottade på Rödstu Hage IP. Raimo Mononen, en eldsjäl i Tullinge-Tumba finska förening, var med och odlade hundratals friidrottstalanger varav flera blev svenska mästare.
Berättelserna visar också varför sverigefinnar är en nationell minoritet. Vi har bott på den här sidan om Östersjön långt före arbetskraftsinvandringen och jobbat på bruk, i gruvor och som tjänstefolk. På 1600-talet kom skogsfinnarna och satte en prägel på Sveriges landskap och kultur. En historia handlar om ett kontor i Norsborg som man kunde komma till med klagomål till kungen. På finska. På 1700-talet. Det är rätt häftigt.
I dag kallas vi inte längre invandrare eller finnjävlar. Med den nyvunna minoritetsstatusen har våra historier blivit angelägna och värda att lyssna på. Guiden Sverigefinska berättelser skildrar en viktig och tidigare ofta okänd del av Sveriges historia och det har varit ögonöppnande och roligt att få vara med och ta fram den.
Kristian Borg. Foto: okänd.
/Gästbloggare Kristian Borg
Journalist och förläggare på Verbal förlag. Författare till boken Ett halvt sekel av sisu för vilken han utsågs till Årets murvel 2021 av Sverigefinska publicistföreningen.
Ladda ner appen Upptäck historien där du brukar ladda ner appar
Mästarnas mästare – Albertus Pictor
Publicerad: 22 juni 2021 | Skribent: Rebecka Walan
Kliv in vilken medeltida kyrka som helst och du förflyttas bakåt i tiden. Om du sedan går in i kyrka med medeltida muralmålningar blir känslan ännu starkare. Och har du lyckan att få träda in i ett kyrkorum där väggar och valv är målade av vår största medeltida målare genom tiderna, ja du har du tur.
Albertus Pictor målade i ett trettiotal kyrkor runt om i Mälardalen. Flera av dem finns i Stockholms län. Troligen målade han och hans lärlingar som flitigast just vid denna tid på året, när solen äntligen lyste och värmde upp kyrkorummet. Hans tid i Sverige är dokumenterad till mellan 1465 och 1509.
De flesta målningarna har bibliska motiv. Och helt klart fanns det en poäng med det. På det sättet blev de bibliska berättelserna levande för sockenborna i kyrkan. Här kunde de både förskräckas och förtjusas. Målningarna förstärkte det bibliska budskapet. Som Adam och Eva i paradiset, Jesus som frestas av Djävulen, eller Josef som kastas i brunnen av sina bröder.
En Albertus Pictor många målningar i Täby kyrka. Foto Anna Ulfstrand.
Men det finns också andra motiv. Rent dekorativa inslag som rankor och blad. Inte sällan ringar blad och rankor in de bibliska motiven. Något som också återkommer är schabloner. Tryckta blomliknande former i en djupröd nyans.
Bladrankor, Täby kyrka. Foto: Anna Ulfstrand.
Det förekommer också motiv av en helt annan art. Djur och fantasidjur av alla möjliga slag. I Härkeberga kyrka finns flera lekare, som musiker kallades på medeltiden. De spelar flöjt och trumma, fiddla och säckpipa. Ja, skulle man sätta ihop alla dessa lekare så skulle de bilda en hel orkester. Intressant i sammanhanget är att Albert själv, som han ju egentligen hette, fick betalt för att leka i Helga lekamens gille i Storkyrkan i Stockholm, som också hyser en av hans målningar. Det tycks alltså som om han själv var hemma i musikens värld. Kanske var det därför han hade intresse för att skildra lekare i sina målningar?
Målningarna har blekts med tiden. En del färger har också förändrats, som blymönjan som från början var en orangeröd färg men som nu blivit gråaktig och svart på grund av den kemiska förändring som uppstått i mötet med kalkväggen. Därför är till exempel kinderna på människor ofta sotsvarta istället för röda.
Men det är samma målningar som den medeltida bonden såg på under gudstjänsten som vi ser idag. Vilken hisnande känsla!
Nu när sommaren är här passar det bra att upptäcka våra medeltida kyrkor. I Stockholms län hittar du Albertus Pictors måleri i Bromma kyrka, Håbo-Tibble kyrka, Odensala kyrka, Sollentuna kyrka, Solna kyrka, Storkyrkan, Täby kyrka och Ösmo kyrka.
I Lids kyrka i Sörmland hittar du Albertus Pictors självporträtt och i Härkeberga kyrka finns flera lekare och märkliga djur.
Ett tips är att du kontrollerar att kyrkan är öppen innan du åker på upptäcktsfärd. Har du tillgång till en kikare så kan du se målningarna uppe i valven ännu bättre.
”Ett lågintensivt obehag”
Publicerad: 7 maj 2020 | Skribent: Moa Beskow
Den här bloggtexten blir lite annorlunda. Som det mesta nu för tiden. Texten som följer efter inledningen har inte jag skrivit. Den har ni skrivit.
Foto: Moa Beskow.
Sedan i mitten på mars har vi på Stockholms läns museum dokumenterat människors vardagsliv under covid-19 genom att samla bilder och berättelser. Ni är många som hittills har bidragit genom att svara på vår frågelista och laddat upp bilder till Samtidsbild. Tack!
Vi har bland annat frågat om hur och när nyheten om coronaviruset nådde er och om vilka känslor och tankar som väcktes då. Vi har också undrat hur virusutbrottet påverkat vardagslivet och har lämnat öppet för att berätta själva. I frågelistan finns totalt åtta frågor och jag har här valt ut tre av frågorna och ett antal av alla de svar som kommit in.
Nu börjar er berättelse.
Hur och när nådde nyheten om coronaviruset dig och vilka känslor och tankar väcktes då?
Jag hörde först om corona strax efter årsskiftet och kände ett lågintensivt obehag, men det fick inte riktigt fäste eftersom allt kring viruset då var för oklart och avlägset.
Jag hörde talas om viruset redan när det bröt ut i Kina. Spridningen gick så snabbt där, så det kändes lite oroväckande.
Eftersom jag är föräldraledig och har mycket tid till att scrolla när jag ammar, och kanske för att jag jobbar med forskning och har studerat kris och säkerhet, så började jag göra efterforskningar. Jag såg det komma tidigt och ställde dels in en planerad resa till Tyskland och uppdaterade vårt hemapotek. Jag förstod rätt snabbt att det skulle komma hit. Förberedde mig i hemlighet då jag visste att folk skulle tycka att jag var knäpp.
Mitten av januari. Fick lite panik, har ofta mardrömmar om virus men tänkte inte så mycket på det då när det var bara i Kina.
I mitten/slutet av januari. Tyckte det var obehagligt, men trodde aldrig att det skulle påverka mitt liv.
Idag är det den 18e mars 2020 och första gången jag hörde om viruset var i slutet av januari. Vi hade planerat att åka till Asien på semester och hade en hembiljett bokad från Hong Kong till Stockholm. Så reaktionen var nog kort och gott ”shit”. Sen kom en lättnad över att vi inte kunde åka då vi inte fick till det med semesterdagarna och det var lika bra. Men där och då kändes det långt borta.
Jag tror jag hörde om det på Twitter, då var det inte så många smittade så jag tänkte väl att det skulle gå över om ett par veckor.
Till en början kändes det lugnt, som att läget var under kontroll. Först när Sverige fick sitt första fall började jag bli orolig.
I januari. Jag tänkte först att det var något hemskt som hände i ett land långt borta och som inte skulle kunna drabba mig. Jag kände mig lugn och fokuserade istället på mitt eget liv här i Sverige.
Tänkte först ”jaha, ett virus till”.
I februari. Först kändes det inte så allvarligt, sen inser en ganska snabbt att virus och virusspridning kommer vara framtidens vardag. Människans exploatering och utbredning, ihop med att vi äter andra levande (!) varelser, straffar sig ju till slut.
Jag hörde först om viruset i januari då min mamma berättade det för mig efter skolan. Hon reagerade starkt eftersom hon är en prepper, medan jag inte trodde att det skulle gå så här långt.
I januari, Kina. Influensan den kommer och går. Nyheten väckte väl någon slags skräck, precis som när ebola härjade.
Det var någon gång i slutet av januari som jag såg något inlägg på Instagram om en ny sjukdom som upptäckts i Kina. Det var inte så intressant för jag inte hade hört något utöver det inlägget, så jag scrollade vidare för att jag trodde att det var fake news.
Hur har virusutbrottet påverkat din vardag? Vad gör du annorlunda och varför?
Jag tvättar händerna i 40 sekunder och sjunger blinka lilla stjärna långsamt, när jag kan komma ihåg orden, det var ett tag sedan jag kunde den utantill.
Funderar mer på livet, hur skört det är. Är orolig för mina äldre anhöriga och alla konsekvenser som blir efterföljden av detta. Känns som att jag går och väntar på något men vet inte riktigt vad. Känner mig som en levande zombie som kämpar för överlevnad dag för dag.
Jag går och handlar tidigt på morgonen när det är lugnt. Besöker inte köpcentrum. Är mer noga med vad jag behöver köpa så att det inte blir så många besök. Har tyvärr slutat att vara barnvakt åt barnbarnen. Besöker inte äldre personer. Vi bor på landet och det är jag tacksam för. Äldre människor som bor inne i stan har flyttat hit ut till sina sommarstugor.
Jobbar hemifrån, träffar inte äldre vänner och släktningar. Träffar några personer utomhus i jobbet, åker bil då. Måste lära mig Microsoft Teams och få rutin. Digital fikapaus tillsammans med kollegor som jobbar i hemmet, det var kul. Lättare att få ihop motion och arbete, men mindre rörelse eftersom man sitter stilla hela dagen vid datorn. Mindre stress när man jobbar hemma och tidsvinst att slippa arbetsresor.
Vi renoverar köket hemma och tar all mat som take away.
Virusutbrottet har bidragit till att jag är arbetslös. Det är tufft, speciellt när ingen vet när detta kommer att upphöra. Jag får dock ekonomiskt stöd av mina föräldrar för att klara min höga hyra, men de kan inte hjälpa mig under någon längre tid. I värsta fall måste jag flytta hem igen.
Sitter mycket inomhus hur som helst, men är ny student på universitetet och kan inte gå ut och träffa nya vänner och så vidare.
Från och med imorgon kommer jag gå i skolan på distans. Jag går en estetisk utbildning, så jag är mest orolig över hur det ska gå med min utbildning inom de ämnena. Jag kan inte göra någonting utanför hemmet om jag är lite, lite förkyld (till exempel lite ont i halsen).
Mitt arbete där alla omsorgstagare är i riskgruppen har förändrats oerhört. Alla aktiviteter, påskmiddagar etc inställda. Annorlunda fokus vilket drabbar omsorgstagarna mycket. Mestadels negativt. Press på oss personal. Ändrade arbetsuppgifter. Vi har tagit hand om två konstaterade covid-fall vilket egentligen absolut inte faller inom ramen för våra arbetsuppgifter.
Det har påverkat min vardag mycket. Själv är jag inte särskilt orolig men jag kan till exempel inte gå till gymmet, vilket gör att jag och flera andra inte tränar lika mycket. I min klass är vi hälften som går till skolan och likadant i de andra klasserna.
Är mest i karantän. Ute i samhället har jag handskar samt ficksprit. Ber folk hålla avstånd precis så som jag gör.
Det har framförallt påverkat min vardag på så sätt att jag arbetar hemifrån, vilket jag normalt sett bara gör enstaka dagar i månaden. Jag har också begränsat/tagit bort de sociala kontakter jag hade innan utbrottet i Sverige. Allt som inte måste ske fysiskt sker inte alls eller digitalt. Mitt umgänge består idag i stort sett enbart av min man.
Min fru och jag håller oss isolerade från umgänge med övriga i familjen och vänner. Veckohandlar mat redan klockan 07.00, då det år ganska få kunder i butiken. Vi cyklar och promenerar till kolonistugan (cirka 15 min) ganska ofta.
Mina föräldrar är födda 1948 och 1952 så jag vågar inte träffa dem men ska handla åt dem idag och ta hand om deras växter på deras landställe. Jag (och mina vänner) upplever mycket ångest och stress över att livet glider ifrån en, men att man inte kan göra något.
Jag går bara ut om det är nödvändigt.
Jag har vabbat och varit hemma sjuk i mer än 2 veckor, men vi är friska nu. Jag har varit hemma väldigt mycket. Surfat på nätet och sett presskonferenser. Lagat mat och bakat.
Min mamma påminner mig och mina syskon konstant om att vi måste tvätta händerna och när man går ut, rör man inget med händerna, utan man använder alltid en barriär för att inte få viruset.
Jag pluggar hemma genom videolektioner och undviker allmänna platser så mycket som möjligt.
Blev ju rejält sjuk med 39-40 graders feber i 8 dygn i sträck och därefter lägre feber i ytterligare 7 dagar, så det fick mig ju att stanna hemma. Jag kontaktade vänner i byn att handla åt mig, isolerade mig i övrigt med Netflix, HBO och eget filmutbud. Skrev på en högskoleuppsats när jag orkade.
Tvättar händerna i tid och otid! Och tjatar på barnen som sjunger små visor när de tvättar.
Köpt toapapper (dock bara en liten påse).
Jag jobbar som flygvärdinna och på grund av corona har vi mycket mindre jobb. Så just nu sitter jag mest bara hemma och väntar på information om vad som händer med oss anställda nu när det inte längre finns jobb. Jag undviker att träffa min mormor som är i riskgruppen men ringer henne dagligen för att prata med henne och spelar wordfeud med henne.
Min kyrka har ställt om och sänder sina gudstjänster via webben och helt ärligt, det är rätt skönt att gå i kyrkan från sängfluffet, jag är ingen morgonmänniska.
Den sista frågan i formuläret löd: Är det något annat du vill berätta? Här är några av svaren:
Vi lever i historien just nu. En ny generation kommer förändra sitt sätt att se på hot mot samhällets säkerhet och hälsa.
Ibland är det svårt att behålla lugnet. Jag är hemma med min man så det hjälper. Men alla som är ensamma tycker jag synd om.
Har feber vid detta tillfälle. Har mycket ångest kring saken. Ogillar väldigt att vara sjuk, samt är rädd om det verkligen är covid-19 eller en vanlig förkylning. Annars är det väldigt intressant att se hur politiska barriärer bara försvunnit i riksdagen. Vi kommer definitivt att höra mycket om det här i framtiden.
Det är en orolig tid och det är många som drabbas, både av sjukdom och ekonomiskt. Men det är också fint att se hur mycket medkänsla det finns och hur hjälpsamma folk är.
Jag som i övrigt är en ganska orolig person har gått in som i ett lugnt beredskaps- och krisläge i detta. Det känns som ett krig och jag vill göra det jag kan för att stötta och inte belasta.
Det vilar en osäkerhet över allt som har med corona att göra.
Tillsammans skriver vi historia. Tack för alla svar på vår frågelista!
Många har svarat och långt ifrån alla svar har fått plats i bloggtexten men följande personer är citerade: Jaana Starck (1960), anonym butikssäljare (1961), Jill Gustavsson (1953), anonym pensionär/deltidsarbetare (1952), Berth Ahlborg (1948), anonym (1992), Agnes Ivéus Wegnlert (2004), anonym gymnasiestudent (2003), anonym skolungdom (2004), anonym heltidsanställd (1989), anonym numera arbetslös (1996), Mattias Ek (1967), Catta-Rina Nordensson Hallén (1968), anonym lärare (1960), Linda Boodh (1990), anonym tandsköterska (1975), Désirée Kolthoff (1971), Hanna Holmberg (1981), Max Jonsson (1988), Jenny Epel Insulander (1980), John Arthur Ekebert (1957), Joakim Le bolloch Appell (1979), anonym man (1999), anonym kvinna (1960), Miranda Gehlin (1996), anonym student (1995), Helena Cloodt (1981), Emy Lindberg (1985), Queen L .Jonsson, (2003), Estelle Khayati (2002), Emmy Frieedal (1973), Valentin Rodikov (2002), Caroline Persson (1967), Ulrika Westling (1966), anonym flygvärdinna (1999). Tack till er!
Mer om Samling pågår
Coronatider
Se bilderna och beskrivningarna om pandemin från länets invånare
Publicerad: 22 april 2020 | Skribent: Stina Hagelqvist
Bild hämtad ur Stadsfullmäktige handlingar. Beredningsutskottets utlåtanden och memorial 1890. Bihang 7.
På förekommen anledning är ämnet för länsmuseets blogg denna vecka relationen mellan smittspridning, stadsbyggande och sjukhusbyggande. I Älvsjö har Försvarsmakten nyligen uppfört ett fältsjukhus för att avlasta och förstärka den befintliga vården av coronapatienter. På några dagar utökades antalet vårdplatser med flera hundra anpassade för smittsamma patienter med andningsbesvär. Annat var det förr.
Älvsjömässan byggs om till sjukhus för att kunna ta emot akutpatienter i coronatider. Från 24 mars 2020. Foto:Jenny Bergensten.
Hur gjorde man då? När börjar epidemisjukhus byggas och hur? Hur skiljer sig detta från andra typer av sjukhus?
Kolera, difteri, tyfus, tuberkulos, mässlingen, scharlakansfeber och smittkoppor sprids med regelbundenhet och under mycket gynnsamma förhållanden i 1800-talets allt större och mer tättbebyggda städer. Farsoterna skördar tusentals människoliv och väldigt lite bot finns att få. Länge är Serafimerlasarettet, öppnat 1752, det enda sjukhus som är öppet för allmänheten i Stockholm, kompletterat av provinsialläkare, kurhus för veneriska sjukdomar och hospital för psykiskt sjuka. 1827 öppnar ett särskilt sjukhus för Stockholms fattiga i Katarina kronobränneri och 1854 ett särskilt barnsjukhus.
Relationen mellan smittspridning, hygien, byggnadsskick och stadsbyggnad är så tagen för given att den inte uppmärksammats på länge. Frågan om varför särskilda epidemisjukhus uppfördes kan idag med vår kunskap om virus, bakterier och smittspridning samt betydelsen av karantän och vaccin tyckas självklar men ända fram till 1800-talets sista decennier ansågs det vara miasma som orsakade sjukdomarna.
Hygien
Miasman förknippades med avdunstningar från våtmarker och förruttnelseprocesser men också utsöndringar från kroppar. Fuktig, kall luft, skämd lukt, förorenat vatten och smuts sammankopplades med miasma snarare än med trångboddhet, dålig hygien och avsaknaden av rent vatten, avlopp och sophantering i modern mening. Sambandet mellan den snabba stadstillväxten, dåliga sanitära förhållanden och sjukdom undgick dock inte läkare och politiker och 1874 inrättades en nationell hälsostadga. Samma år fick Sverige sin första nationella byggnadsstadga, att jämföra med äldre lokala byggnadsordningar. I båda stadgorna ställs krav på hygien och städerna avkrävs såväl hälsovårdsnämnd som byggnadsnämnd att besluta över frågor som rör stadens renlighet. Krav på ren luft och god luftväxling, rent vatten, avlopp och strängare sophantering återkommer bland direktiven samtidigt som kännedomen om smittor och smittspridning ökar. Dessa krav bidrar till utbyggnaden av vatten- och avloppssystem i staden och allt eftersom utrustas lägenhetshusen på Stockholms malmar med rinnande vatten och avlopp, rumsvolymerna gjordes stora och fönstren höga för att säkra god luftväxling.
År 1875 inrättas en särskild epidemistadga som kräver att man ska inrätta tillfälliga vårdinrättningar när epidemin slår till. För det gör de. Epidemiskt sjuka har tidigare tillfälligt vårdats i såväl Katarina sjukhus som i det Epidemiska sjukhuset på Hornsgatan 82 (dagens Bysis) som öppnas 1872, men antalet vårdplatser är få, standarden på dessa undermålig. Vårdinrättningen anses göra mer skada än nytta och 1890 kan man läsa i Stadsfullmäktige handlingar att ”sjukhuset erbjuder endast mycket tvifvelaktig trygghet för att dit hänvisade patienter icke skola angripas af nya sjukdomar eller löpa risk till helsa och lif på grund av dålig sjukhuskonstitution”.
Stadsbyggnad
Vid denna tidpunkt är dock ett permanent epidemiskt sjukhus beslutat och en lämplig tomt inköpt – kvarteret Ruddammen, det då oreglerade området mellan Roslagsbanan och Vallhallavägen. Redan 1885 har Stockholms stad budgeterat för ett permanent epidemisjukhus men det råder brist på lämpliga tomter. Kvarteret Ruddammen är synnerligen lämpligt. Det ligger avskilt i förhållande till bostadsbebyggelsen och högt, ovanför en brant bergvägg som effektivt skulle hindra bebyggelse att läggas allt för nära. Det skulle dessutom enbart finnas en väg till och från sjukhuset för att minska risken för smitta. Området är också trots den kuperade terrängen, tillräckligt stort.
Bild hämtad ur Stadsfullmäktige handlingar. Beredningsutskottets utlåtanden och memorial 1890. Bihang 7.
Arkitektur
Avskildhet, luftighet och avstånd mellan husen är således viktigt liksom byggnadernas orientering. Huvudfasaderna skulle riktas söderut liksom de viktigaste salarna. Byggnadsmaterialet får vara tegel då de träbaracker som tidigare använts i olika vårdsammanhang inte ansågs hygieniska. Sprickor i vilka ”sjukdomsfrön” kunde gömma sig kunde uppstå i konstruktion och försvåra rengöring och desinficering. Släta väggar, tak, golv och lister påbjuds. Varje klinik ska anpassas efter respektive infektionssjukdom och utformas på så sätt att behandling och tillfrisknande underlättas. I beskrivningen av sjukhuset i Stadsfullmäktige handlingar från 1890 finns noga redovisat ytmått, rummens orientering och utrustning för de olika salarna. Det här är funktionalism i 1890-talstappning.
Innan patienterna läggs in ska de diagnostiseras i en separat byggnad. Byggnaden är halvrund med rum som nås från utsidan. Innanför rummen finns en överbelyst gång med tättslutande dörrar som endast kan öppnas av sköterskan. I byggnadens mitt påträffas en toalett per rum. I observationspaviljongen får patienterna ligga isolerad tills rätt sjukdom identifierats och de kan flyttas över till korrekt paviljong. Denna typ av solfjäderformade plan används även i 1800-talets fängelser och möjliggör insyn och kontroll av de intagna från en central punkt. Idén kan härledas till Jeremy Benthams panoptikon från 1791. I epidemisjukhuset kom den i modifierad form att enligt Stadsfullmäktige handlingar lösa ett ”svårlösligt sjukhushygieniskt problem”, att på både isolera patienter och centralisera och koncentrera latrinutrymmena så att dessa enkelt och hygieniskt kunde desinficeras mellan varje patient.
Citat och bilder hämtade ur Stadsfullmäktige handlingar. Beredningsutskottets utlåtanden och memorial 1890. Bihang 7. Sid 59
Så byggs Roslagtulls sjukhus, Stockholms första permanenta epidemisjukhus, efter ritningar av arkitekten Per Emanuel Werming och står färdigt 1893. En paviljong för varje infektionssjukdom, förvaltningsbyggnad, kök, tjänstebostäder, kapell och likhus. Husen fick ljusgul puts och rödaktiga detaljer. Den märkliga och unika observationspaviljongen finns kvar att beskåda utifrån om än till tillbyggt skick. Den är q-märkt och har särskilt kulturhistoriskt värde och får inte förvanskas. Exteriör, planlösning och ursprunglig inredning i entré och trapphus ska bevaras.
