Det ideala hemmet på 50- och 60-talet med Maria Perers
Publicerad: 8 oktober 2026
Onsdagen den 7 oktober gästades länsmuseet av Maria Perers som höll ett föredrag om bostäder i Sverige. Hon berättade om utvecklingen från lort-Sverige med råttor, löss och TBC till det rena och välordnade folkhemmet och visade tidstypiska bilder och fotografier.
Maria Perers har forskat om folkhemmets bostadsideal och hur hem, konsumtion och inredning formades i Sverige under efterkrigstiden. Hon disputerade i designhistoria 2020, är antikvarie vid Dalarnas museum och lektor på Konstfack.
Om du missade webbinariet så kan kolla på det här i efterhand. Sändningen är tillgänglig till och med den 21 oktober.
Besök Byggnadswebben
Här hittar du praktiska tips och inspiration om byggnadsvård, bebyggelse och arkitektur.
Publicerad: 29 september 2026 | Skribent: Annika Strandin Pers, antikvarie med inriktning kulturlandskap på Stockholms läns museum
Ser vi historien i vardagens landskap? Något fångar oss, medan annat försvinner i mängden och susar obemärkt förbi. Detta är första delen i bloggserien Historia längs vägen där vi följer E4:an genom Stockholms län, från söder till norr, och upptäcker kulturmiljöer och berättelser som finns där, precis utanför bilrutan.
Sedan början av 1980-talet sträcker sig E4:an i nord-sydlig riktning rakt genom Stockholms län. Till skillnad från de äldre vägarna som slingrar sig fram genom landskapet mellan kyrkor, gårdar, åkrar och torp, skär det sena 1900-talets motorvägar rakt genom skogar, berg och bygder. Vi far förbi landskapet, på väg någon annanstans. Men vägarna tar oss samtidigt till de platser vi passerar. Kanske reflekterar vi inte så mycket över dem, men de blir ändå en del av vår vardag, vårt inre landskap och vår historia.
E4:an genom slättens åkermarker Foto: A. Strandin Pers/Stockholms läns museum.
Där utmarkerna möts
Varje dag färdas mer än tiotusen bilister över länets osynliga södra gräns, som sträcker sig mellan Långsjön och Sörsjön i skogarna i Tullgarns kronopark gränstrakter. Dolda bortom skogen, men ofta alldeles nära, ligger flera små torpställen som en gång tillhörde Tullgarn och det längre norrut belägna Edeby säteri.
Länsgränsen mellan Långsjön och Sörsjön i Häradsekonomiska kartan ca 1900 Karta: Lantmäteriet.
Med nyfiken blick följer vi vägen norrut. Vi rör oss genom en jordbruksbygd där landskapet växlar med öppna dalgångar och skogsklädda höjder. När skogen öppnar sig kan vi blicka ut över odlingsmarkerna. Strax passerar vi mellan Lillsjön och Kyrksjön. Nu skymtar Edebys ekonomibyggnader väster om vägen, och vi kan ana Kyrksjön mellan grönskan öster om vägen. Vid sjöns norra strand ligger Hölö kyrka och Hölös gamla centrum. När E4:an drogs genom bygden, delades Hölö i två delar. Väster om vägen ser vi snart delar av bebyggelsen i Hölö tätort. Den växte upp runt järnvägsstationen efter Nyköpingbanans invigning 1913 och socknens mittpunkt flyttades hit.
Motorvägen upp mot Hölö mellan Lillsjön och Kyrksjön Flygfoto: Lantmäteriet.
Stenarna berättar
Nu pågår arkeologiska undersökningar på flera håll i markerna. Snart kommer Ostlänkens järnväg att följa motorvägens sträckning genom skogen, mellan sjöarna och över dalgångarna. Norr om Kyrksjön passerade vi Österby på en höjd alldeles vid vägen. Precis som här vid Ekeby, på höjden öster om vägen, i kanten av Skillebyåns dalgång, kommer järnvägen att dras genom gamla bebyggelselägen. Här pågår utgrävningar av gravfält från äldre järnålder och folkvandringstid. Sommaren 2026 gjordes ett spännande fynd vid Ekeby. En av de större stenarna i en grav, troligen från folkvandringstid, visade sig inte bara bestå av kalksten, ett material som inte förekommer naturligt på platsen. Det upptäcktes också att stenen var en bildsten dekorerad med cirkelformad ornamentik, på både fram- och baksidan. Bildstenar förekommer men är inte så vanliga i Mälardalen. I bygden är nog de mest kända stenarna de lite yngre resta stenarna från Linga i nästa dalgång. Runstenen Lingastenen flyttades på 1890-talet och kan ses på Skansen. Kvar på Linga står en av Sveriges största bautastenar, den fyra meter höga så kallade Kungsstenen.
Bildstenen på Ekeby gravfält. Foto: Arkeologikonsult.
Vi närmar oss Järna och på västra sidan av vägen finns en annan sten som fångar blicken, Trollhuset också kallat Stenhuset. På ett flyttblock har i över 30 år ett hus med gröna fönsterluckor och spröjsat fönster varit målat. Det var en kvinna från trakten som, tillsammans med sitt barnbarn, i smyg målade huset en sommardag i juli 1990. Tilltaget var både uppskattat och kritiserat. Det skrevs om det i lokaltidningen. Från myndighetshåll sågs det som ett brott mot fornlämningslagen. Det störde det känsliga fornlämningsområdet vid Linga och skulle tas bort. Men Trollhuset är alltjämt kvar och omnämns nu till och med i Riksantikvariets Fornsök.
Trollhuset vid Linga Foto: A. Strandin Pers /Stockholms läns museum.
Landskapets färger
Nu öppnar sig vyn över slätten. Liksom i Hölö bröt motorvägen här upp bygden i två delar. Över motorvägen sträcker sig en röd och gulmålad gångbro i trä. Den byggdes år 1996 på lokalt initiativ för att åter binda samman den gamla sockenvägen, som motorvägen brutit av, från Överjärna samhälle ut till Saltå kvarn och Pilkrog i Ytterjärna.
Saltå gamla kvarn år 1969. Foto: Hans Rehnberg.
Idag är Saltå kvarn välkänt för sina ekologiska varor. Det startades som ett bageri inom den antroposofiska rörelsen på 1960-talet. I en källare till en byggnad vid Saltå bakades bröd till de boende på arbetsskolan för pojkar med särskilda behov. Bageriverksamheten växte och 1964 köptes den gamla bygdekvarnen vid Saltå, en äldre vattenkvarn som drevs av vattnet i Morån. Snart byggdes den vita bageribyggnaden där brödet på Saltå fortfarande bakas. Den ritades av den danske arkitekten Erik Asmussen. Hans särpräglade antroposofiskt inspirerade arkitektur har präglat Ytterjärna och kan ses i Vidarkliniken, Kulturhuset och många fler byggnader. Han har också ritat den nya, 26 meter höga, gula kvarnen närmast vägen. Den ersatte den gamla kvarnen 1980 och innehåller åtta våningar och är byggd med silos i väggarna. Den gula färgen är enligt Asmussen vald för att stå i samklang med åkrarnas mogna sädesfält, medan det vita bageriet påminner om det vita mjölet och den vitklädde mjölnaren.
Järna träbro över E4:an vid Saltå Foto: A. Strandin Pers/Stockholms läns museum.
Vänder vi blicken mot väster skymtar vi i fjärran det randiga vattentornet borta vid Järna centrum vid Överjärna kyrka. Tornet fick sin iögonfallande färgsättning då det målades som en present från den lokala färghandeln till Järna kommundels 20 årsfirande år 1990.
Vi far vidare norrut
Vi lämnar Järna bakom oss och fortsätter norrut mot Södertälje men innan vi når staden kommer vi att passera både Bränninge gård och sorgebarnet Södertälje Festival Park. Deras historier får dock vänta till nästa gång, när vi fortsätter vår resa efter E4:an i Historia längs vägen.
Tjejnyår – ny rolig högtid eller bara ett jippo?
Publicerad: 23 september 2026 | Skribent: Karolina Hedström, fotoantikvarie på Stockholms läns museum
Det finns högtider som växer fram långsamt, genom tid av traditioner, ritualer och berättelser. Och så finns det högtider som uppstår nästan över en natt – i tex sociala medier och i vardagskulturen.
Fenomenet tjejnyår, myntat av författaren Sandra Beijer och upptaget på Språkrådets nyordslista 2024 som en ”nystart i samband med höstens inträde”, hör till den senare kategorin.
Begreppet bottnar i tanken att året egentligen börjar i september, inte i januari. Som skolstartens rytm och den där känslan av att ”börja om”. Det är en nystart som känns mindre pressad än januari och mer som en mjuk återgång till vardagen.
Digitala ritualer och kvinnligt kodade praktiker
Tjejnyår är starkt knutet till digital kultur och bygger på praktiker som historiskt varit kvinnligt kodade: boande, ordning, planering, vardagsestetik. I dagens digitala miljöer har dessa blivit synliga, estetiserade och kollektiva.
Fenomenet beskrivs inte som separatistiskt i egentlig mening. Det bygger inte på exkludering, utan på en igenkänning som råkar vara starkare i kvinnodominerade digitala miljöer. Det kan ses som en gemenskap som uppstår kring delade erfarenheter, utan formella gränser men med en tydlig identitetsmarkör.
Digital popkultur eller ett uttryck för något mycket äldre och djupare i vår kultur?
Det finns kommentarer om att trenden riskerar att skapa press på unga tjejer och att företag snabbt kapitaliserar på den. Många moderna temadagar – från Kanelbullens dag till Singles Day – har vuxit fram i skärningspunkten mellan kultur och konsumtion. Samtidigt ser andra fenomenets särprägel som en sekulär, individualiserad höstritual som växer fram i kvinnodominerade digitala gemenskaper. I ett samhälle där traditionella religiösa högtider har fått minskad betydelse fyller sekulära ritualer en allt viktigare funktion.
Tjejnyår passar väl in i denna utveckling. Det erbjuder en symbolisk struktur i en tid där många saknar formella ritualer för övergångar. Det ger en kollektiv känsla av nystart utan krav på tro eller tradition, och fungerar som en sekulär övergångsrit i en kultur där människor fortfarande behöver markera när något avslutas och något nytt börjar. I den meningen är tjejnyår inte ett trivialt internetfenomen – utan ett uttryck för ett djupare mänskligt behov av ordning, mening och gemenskap i en sekulariserad samtid.
Människans behov av att markera övergångar
Det finns högtider med betydligt äldre traditioner kring hösten och inom etnologi talar man om att vi ”gör årstider” genom ritualer, vanor och berättelser. I det perspektivet är tjejnyår en helt logisk utveckling: en ny säsongsritual som ger hösten identitet och mening.
En högtid i vardande
Kulturhistoriskt är det ett fascinerande exempel på hur nya traditioner uppstår i samtiden. Det visar hur människor skapar egna sätt att strukturera tid, identitet och förändring. Och kanske är det just det som gör tjejnyår intressant: det är en högtid i vardande. Ett samtida uttryck som visar hur traditioner skapas här och nu, i realtid, inför våra ögon- och hur starkt människans behov är av att markera övergångar och skapa ritualer kring tidens skiften.
Hundra år av hälsningar – dokumentation av klotter på Barnens Ö
Publicerad: 10 september 2026 | Skribent: Moa Beskow, etnolog på Stockholms läns museum
I mer än hundra år har namn, årtal och hälsningar ristats in under sängar, på väggar och i gamla byggnader på Barnens Ö. När Stockholms läns museum följde upp ett tips om historiskt klotter visade det sig att platsen rymmer spår av generationer av barn och ungdomar som tillbringat sina sommarlov här.
Klotter på väggen i ett båthus på Barnes ö. Foto: Jesper Yu/Stockholms läns museum.
Nu lider sommaren mot sitt slut. Solblekta dagar dröjer sig kanske kvar i medvetandet ett tag till men snart tar hösten över taktpinnen. Vissa av sommarens händelser och känslor stannar bara kvar som flyktiga tankar medan andra ristas in och lämnar konkreta spår. Vilka minnen har du kvar från din egen barndom och ungdomstid? På Barnens Ö har generationer av sommarminnen stelnat i fysisk form. Tipset om det hundraåriga klottret kom från en tidigare kolloledare. Stockholms läns museum åkte dit för att följa upp spåren. Men först lite om själva platsen.
Ett sekel av barnverksamhet
Barnens Ö ligger på Väddö i Norrtälje kommun. Barnens Ö är egentligen inte en egen ö utan ett sammanhängande område på Väddö där kolloverksamhet bedrivits sedan början av 1900-talet. Här har generationer av barn tillbringat sina sommarlov. Verksamheten har sina rötter från slutet av 1800-talet, då sommarlovsföreningar började skicka ut stadsbarn på landet för att de skulle få frisk luft och bättre möjligheter att återhämta sig och stärka sin hälsa.
På väggen vid en av våningssängarna i en sovsal på Barnens ö. Foto: Jesper Yu/Stockholms läns museum.
År 1905 byggdes det första kollot på Barnens Ö, och 1911 köptes området in av Barnens Dags Förening i Stockholm. Kollorörelsen blev en viktig del av framväxten av det svenska folkhemmet. De över 400 byggnaderna på området bär fortfarande på minnen från mer än ett sekel av barnverksamhet och verksamheten pågår än idag.
På jakt efter hälsningar från förr
En solig dag i slutet av augusti begav vi oss i väg, en etnolog och en fotograf från länsmuseet. Uppdraget var att leta rätt på klottret som skulle finnas här. Klotter förknippas kanske oftast med något oönskat som ska tvättas bort. Men namn, hälsningar, teckningar och små meddelanden som människor lämnat efter sig kan berätta mycket om livet på en plats.
Vi blev väl mottagna av Stiftelsen Barnens Dags vd Niklas Rubin som visade oss runt och hjälpte oss i vår jakt på klotter. Besöket väckte också stor nyfikenhet hos de barn som var på kollo på ön. Många undrade vilka vi var och vad vi gjorde. När de fick höra att vi letade efter gammalt klotter ville flera hjälpa till.
Och de visste precis var vi skulle leta.
Klotter under sängarna
Barnen visade oss platser som vi annars kanske inte hade hittat. De kastade sig ivrigt ner på golvet och kröp in under sängar och i skrymslen och vrår för att leta fram det bästa klottret och visa oss. Många berättade att de hade klotter som de såg när de låg i sina sängar och tittade upp i sängen ovanför. Vi besökte sovsalar, toaletter, ett gammalt båthus och ett öde hus som stått tomt länge. Klottret fanns överallt! Det dök upp på sängar, hurtsar, i garderober, på väggar och på gömda kattvindar. På väggar och träytor fanns namn, datum, hjärtan, figurer och hälsningar kvar.
Klotter under en av våningssängarna på Barnens ö. Foto: Jesper Yu/Stockholms läns museum.
Humor blandades med allvar och nonsens på de klottrade ytorna. Det märktes att barnen tyckte det var spännande att läsa meddelanden och tyda tecken från människor som varit där före dem. Några skrattade åt det de hittade. Andra funderade över vem som skrivit. Och kanske var det någon som blev inspirerad att själv lämna ett litet spår efter sig, eller redan hade gjort det.
Ett båthus med över hundra år gamla spår
Jakten på det riktigt gamla klottret tog oss till ett gammalt båthus. Här hittade vi dagens mest fascinerande upptäckter, nämligen klotter från början av 1920-talet. Det äldsta fyndet lydde ”M L 1923–24, 28″. Här fanns både namn och årtal inristat med blyertspennor. Det blev också tydligt att många barn återkommit flera somrar, något som syntes på flera ställen och också under andra tidsperioder.
Klotter från 1923 i ett båthus på Barnens ö. Foto: Jesper Yu.
Att stå framför namn och årtal som ristades in för ungefär hundra år sedan ger ett särskilt perspektiv. Kanske var det barn eller unga vuxna som ville lämna ett särskilt meddelande från sin tid på Barnens Ö. Eller så ville de bara visa att de varit där. Oavsett anledning finns deras hälsningar fortfarande kvar som små tidskapslar från en annan tid.
Mysteriet med Solflickan
På gården Solvik fick vi höra spökhistorier om Solflickan. Många av barnen på Solvik kände till sägnen om henne. På sängar och väggar stod saker som ”Solflickan är här seriöst”.
Precis som klottret är berättelsen en viktig del av en plats kulturarv. Det kanske inte säger så mycket om vad som verkligen har hänt, men kan berätta om människors fantasi, rädslor, gemenskap och minnen. Kanske är det därför historier som den om Solflickan fortsätter att berättas.
Klotter om Solflickan på sidan av en våningssäng. Foto: Jesper Yu/Stockholms läns museum.
Små spår av stora minnen
När man dokumenterar kulturhistoria handlar det inte bara om stora byggnader eller berömda personer. Ibland finns de mest intressanta berättelserna i ett namn under en säng, en teckning på en dörr eller ett årtal i ett båthus.
Klotter kan ses som vardagliga spår av människor som annars sällan lämnar avtryck i historieböckerna. Fotografierna från dagen visar inte bara klotter på väggar och träytor. De fångar också de många berättelser som gömmer sig i öns miljöer och hjälper oss att förstå platsens historia. Tillsammans bildar det inristade klottret en berättelse om Barnens Ö som sträcker sig över många generationer.
Har du sett något intressant i din omgivning som du tycker borde dokumenteras och bevaras för framtiden? Hör gärna av dig till oss via mail lansmuseet.kultur@regionstockholm.se
Klotter på insidan av en garderobsdörr. Foto: Jesper Yu/Stockholms läns museum.
Även i en hurts fanns spår från förr. Foto: Jesper Yu/Stockholms läns museum.
Vandra nya stigar
Publicerad: 10 juni 2026 | Skribent: Annika Strandin Pers, antikvarie med inriktning kulturlandskap
För länsmuseets kulturgeograf Annika Strandin Pers är vandringsleder en hjärtefråga som rymmer både historia och landskap. Här delar hon med sig av några av sina favoriter i länet som tar dig ut i skog och mark.
Jag såg den vid sidan av vägen på väg till mataffären. En gammal bleknad markering liksom ingrodd i stammen på ett träd i utkanten av en dunge. En annan satt på en stolpe när bussen stannade till på en hållplats. Avskavda gula, röda och blå ledmarkeringar.
Jag kunde inte släppa tanken på dem. Hur länge hade de suttit där? Vart leder stigarna? Och vem var det som en gång målade dem?
Åldrad ledmarkering visar vägen. Foto: A. Strandin Pers.
När man väl börjar lägga märke till dem dyker de plötsligt upp överallt.
I Stockholms län är skogen aldrig långt borta och utspritt över hela länet slingrar sig markerade vandringsleder och motionsspår genom skogar, över berghällar och längs sjöar. Många av dem har en historia som sträcker sig flera decennier tillbaka i tiden, till en period då både samhället och föreningslivet tog krafttag för folkhälsa och friluftsliv för den alltmer stillasittande befolkningen under industrialiseringen. Det började anläggas vandringsleder och mellan 1960 –1980-talet byggdes nästan 2000 elljusspår runt om i landet.
För mig ger de markerade lederna en perfekt kombination av stiglöpning och upptäckarglädje. Jag kan bara följa stigen och se vart den tar mig. Samtidigt finns det något fint i att de gör skogen tillgänglig för alla, även för den som är ovan vid kartor eller är orolig att tappa bort sig. Den markerade leden gör det ju enkelt att både hitta ut och hitta rätt.
Kanske har du snart en ledig dag. Sörmlandsleden känner många till. Och säkert finns det någon vandringsled eller spår i din närmsta skog.
Jag vill tipsa om några av mina favoriter där naturupplevelsen också har sällskap av spännande kulturhistoria. Välkomna att följa med in i platsernas spännande och ibland udda historia.
Ängsjö & Granskog terrängspår – Järfälla
Norra Järvafältets fyra naturreservat utgör tillsammans ett av de största naturreservaten i Stockholms län. Trots sin närhet till huvudstaden har områdets skog- och jordbrukslandskap behållit en ålderdomlig karaktär. Förklaringen ligger i att Järvafältet under första halvan av 1900-talet var militärt övningsområde. Området var avstängt för allmänheten och de gårdar som fanns i området hängde inte riktigt med i de förändringar som skedde vid många andra gårdar vid tiden.
Följ de gröna markeringarna ut från Ängsjö gård. Foto: A. Strandin Pers.
Under 1970-talet när militären lämnat området kom stora delar av marken att bebyggas. Särskilt de delar som låg inom Stockholms stads gränser i södra delen av fältet, som miljonprogrammen Kista, Tensta, Akalla, Rinkeby och Husby. Planer fanns för fortsatt byggande även på Norra Järvafältet men som tur var lades planerna ned och skogen och gårdarna fick bli kvar.
På Järvafältet finns flera olika spår men och jag återkommer till flera, som tillexempel Ängsjös 10 km långa terrängspår. Det startar vid Ängsjö gård här det finns både kafé, utegym, äventyrsstig för barn, bad och elljusspår. Om du vill komma ut mer i orörd skog är det terrängspåren du ska leta efter. De går, till skillnad från motionsspårens preparerade banor, ofta på mindre på stigar som smyger sig över hällmarker och ut med sjöarnas stränder och i kanten av våtmarker.
Ingen stress vid Översjön i Granskog. Foto: A. Strandin Pers.
Om du vill prova en kanske lite mer okänd favorit i området vill jag tipsa om Granskog som ligger söder om Ängsö. Det 10 km långa terrängspåret startar (och slutar) vid Järfälla orienteringsklubbs stuga, nära det gamla torpet Granskog. Rundan går genom skog, äldre jordbruksmark förbi lämningar från militärernas tid och avslutas med de sista kilometrarna på det ordentligt kuperade elljusspåret.
Bara en mil fågelvägen från Stockholms innerstad ligger halvön Bogesundslandet. På 1960-talet fanns långtgående planer på att dra en bro från Lidingö och skapa den nya stadsdelen Bogesundsstaden. Planerna blev som tur var aldrig verklighet och sedan 2015 skyddas området genom ett statligt naturreservat.
Vår på Stortallsrundan, den 7,5 km långa leden på Bogesundslandets västra sida. Foto: A. Strandin Pers.
Bogesundslandet är verkligen värt ett besök. För här finns många riktigt fina markerade vandringsleder, från 2 till 12 km långa som utgår från olika platser på halvön. Flera kan startas från Bogesunds slott. Ett sagoaktigt slott vars stökiga förflutna ligger bakom den egna lagen, Lex Bogesund. Mer om slottets historia kan du läsa i vår Besöksmålskarta. Bogesunds slott -Besöksmålskartan
Men i skuggan av slottet finns även mindre kända berättelser. Längst ner i slottsparken kan du se en grupp lite mer oansenliga byggnader. Här drevs under mitten av 1900-talet en fångkoloni där skötsamma fångar dömda till kortare straff placerades. Fångkolonier anlades ofta där det fanns behov av arbetskraft som på större gårdar, väg- eller skogsarbeten eftersom fångarna skulle arbeta under vistelsen. Många av de intagna var dömda för rattfylleri och under hösten 1967 avtjänade även trubaduren Cornelis Vreeswijk ett straff på Bogesunds fångkoloni. Sedan 1971 är vistelsen i de tidigare kolonibyggnaderna helt frivillig då de idag inrymmer ett vandrarhem.
Bogesundsslott. Foto: Elisabeth Boogh/Stockholms läns museum.
Paradiset – Huddinge och Haninge
Mitt nästa tips har ett namn som talar för sig själv och Pardisets naturreservat gör ingen besviken. Här finns tre vandringleder; Tornbergsslingan på 6 km, Brinkslingan på 8 km och Sameslingan på 5 km. De går också bra får till en längre rundslinga om du följer dem efter varandra. Det är nog kombinationen, av att få starta vid det gamla torpet, mötet med de små sjöarna och riktig skog med vildmarkskänsla som gör det. Hit vill jag alltid!
Lilla Ottos första tur i Paradiset. Foto: A. Strandin Pers.
Utmed Tornbergsslingan kommer du faktiskt upp på Stockholms läns högsta naturliga punkt. För att kunna blicka ut över trädtopparna behöver du ta dig upp i det tio meter höga utsiktstornet. Inte något för mig, men om du vågar får du utsikt över stora delar av Södertörns vidsträckta skogar. Via Besöksmålskartan kan du annars kika på ett foto från toppen som min kollega Mats tagit och läsa mer om platsen. Tornberget i Besöksmålskartan.
En paus utmed Sameslingan i Paradiset. Foto: A. Strandin Pers.
Barnmorskans historia – från jordgumma till profession
Publicerad: 6 mars 2026 | Skribent: Karolina Hedström, bildantikvarie
Barnmorskans historia handlar om hur människor och samhällen har organiserat sig kring födandet.
Långt innan barnmorskeyrket blev ett reglerat yrke fanns kvinnor som tog ansvar för förlossningar i sina lokalsamhällen. De kallades hjälpgummor, jordgummor eller jordemödrar. De hade ingen formell utbildning, men deras erfarenhet och kunskap gjorde dem oumbärliga.
Barnmorskan Edith Esping på hembesök i Rönninge år 1913. Hon sitter i ett enkelt hemmarum, med barnet tryggt i famnen och ett stort tvättfat framför sig. Bilden fångar den nära, praktiska och förtroendefulla relationen mellan barnmorskan och familjen. Foto: Salem hembygdsförening.
Från hemförlossningar till reglerat yrke
Fram till 1940-talet födde de flesta kvinnor i hemmet. Barnmorskan var en central person i bygden och kunde bli kallad när som helst, oavsett väder eller tid på dygnet. Före 1700-talet var barnmorskorna oftast självlärda och hade särskild kunskap om födande och folkmedicin.
När Collegium Medicum – föregångaren till Socialstyrelsen – bildades 1663 började staten reglera arbetet. Den första barnmorskeutbildningen startade i Stockholm 1708. År 1711 kom ett reglemente som slog fast att bara utbildade barnmorskor fick utöva yrket. Målet var att varje socken skulle ha en utbildad barnmorska, men det dröjde långt in på 1800-talet innan det blev verklighet.
Utbildningen var gratis, men kostnader för boende, böcker och utrustning gjorde den ändå svår att gå. Därför kunde kvinnor få ekonomiskt stöd från sin hemsocken, mot att de lovade att återvända och arbeta där efter examen.
Foto: Västmanlands länsmuseum.
Stockholm – centrum för utbildning och reglering
År 1686 beslutade Collegium Medicum att Stockholms barnmorskor måste examineras av stadsläkaren och avlägga ed. Detta sågs som ett svar på kritik mot ”okunniga jordegummor och hjälpkvinnor” och reglerna gällde först huvudstaden.
Stockholm var också platsen där den första kända förteckningen över utbildade barnmorskor sammanställdes. I Sveriges första utbildade barnmorskor, förteckning från år 1760 framgår att staden var ett centrum för utbildning och kontroll. Barnmorskorna utgjorde eget skrå i Stockholm. Endast 40 barnmorskor fick finnas i staden – skråna brukade begränsa antalet utövare för att säkra inkomsterna – och de fick inte utföra instrumentförlossning; det skulle göras av kirurg eller fältskär, alltså män.
Yrket organiseras
Under 1500- och 1600-talen växte ett mer strukturerat system fram. År 1777 infördes ett rikstäckande reglemente som lade grunden för den moderna barnmorskerollen.
På 1800-talet tog barnmorskan Johanna Bovall Hedén initiativ till att organisera yrkeskåren. 1886 hölls det första allmänna barnmorskemötet i Stockholm. Där bildades Svenska Barnmorskeförbundet – Sveriges första kvinnliga yrkesförening.
Johanna Bovall Hedén grundade också tidskriften Jordemodern, där hon skrev under namnet Syster Stork. Tidskriften ges fortfarande ut.
Barnmorskans historia visar hur ett livsviktigt kvinnodominerat yrke har vuxit fram ur lokala traditioner, statliga reformer och professionell organisering. Från självlärda jordgummor till en modern, medicinskt utbildad yrkeskår har barnmorskor spelat en avgörande roll i både samhällsutveckling och kvinnors hälsa.
Foto: Örebro läns museum.
Källor: Svenska barnmorskeförbundet, Stockholmskällan, Riksarkivet, KB, Populär Historia
Följ med in i Mörby slottsruin
Publicerad: 9 december 2025
Vid Skedvikens strand reser sig den mystiska ruinen – en tyst men mäktig påminnelse om århundraden av makt, prakt och vardagsliv. Genom VR-teknik och historiska källor får vi möjlighet att upptäcka dess historia och forna prakt.
Stockholms läns museum har producerat en film inom projekt Otillgängliga kulturmiljöer som gör det möjligt att digitalt besöka kulturmiljöer som är svåra att besöka på plats.
Inspelningen gjordes med specialkameror som tar 360-gradersbilder, både från marken och med drönare. Resultatet är en film där du kan “snurra runt” i miljön och uppleva slottet i alla riktningar.
Flera andra platser har dokumenterats på liknande sätt, bland annat Penningby slott, Torkladorna, Landsort, Sickla gruva och Korvlinjen – alla tillgängliga via länsmuseets webbplats.
Detta blogginlägg kommer att berätta om hur arkeologer och historiker arbetar för att tolka ruiner som Mörby – och vad vi kan säga om människorna som levde inom slottets väggar.
Mörby slottsruin som den porträtterades i Erik Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna.
Slottets historia
Mörby slottsruin ligger vid Skedvikens strand och var en gång i tiden ett av Sveriges mest imponerande renässansslott. Sedan 1700-talet har det stått som ruin och dess romantiska siluett har fascinerat besökare i över två århundraden. Redan på 1800-talet avbildades ruinen i målningar, och under åren 1933–1945 undersöktes den arkeologiskt av Riksantikvarieämbetet.
Mörby var länge huvudgods för den mäktiga adelsätten Oxenstierna, en av 1500- och 1600-talens mest inflytelserika familjer. Det var under deras tid som Mörby utvecklades till ett storslaget renässanspalats.
Från de historiska källorna vet vi att Mörby, eller Villa Myraby, fanns redan på 1300-talet – då troligen som en träbyggnad som gått helt förlorad. Däremot finns rester kvar av ett medeltida stenhus som byggdes senare på platsen. Den norra sidan av borggården består av murar från ett så kallat fast hus från 1450-talet, uppfört när familjen Slaweka ägde Mörby. Stora medeltida byggnadsstenarna syns fortfarande, och inne i ruinen finns flera detaljer som vittnar om slottets äldre ursprung.
Borggården vid Mörby idag. Notera de större stenarna i borgmuren rakt fram. Foto: Daniel Sahlén.
Forskning om borgar och slott
Borgar väckte tidigt forskarnas intresse. Redan på 1600-talet började svenska staten samla in information om landets fornlämningar genom prästerna, vilket resulterade i Rannsakningar efter antikviteter. En omfattande inventering av fornminnen och skyddsvärda byggnader som gjordes under andra halvan av 1600-talet. Borgar var en typ av lämningar som ansågs värda att skyddas. I samma anda skapade arkitekten och militären Erik Dahlberg sitt monumentala verk Suecia Antiqua et Hodierna (Det forna och nuvarande Sverige), bilder från 1600-talet som lyfte fram stormaktstidens storslagna byggnader.
Under denna tid låg fokus främst på borgen som symbol för makt, status och militär styrka. Detta är ett perspektiv som påverkat forskning inom arkeologi och historia ända fram till 2000-talet. I många fall var det borgen eller slottets funktion som maktsymbol som lyftes fram Inte alltid har det funnits plats eller intresse för människorna som levde på borgen.
Under de senaste decennierna har forskningen dock skiftat riktning. I stället för att betrakta borgen enbart som försvarsverk har arkeologer börjat studera den som en levd miljö – en plats fylld av vardag, relationer och olika sociala grupper. Genom att analysera fyndmaterial och rummens utformning kan man numera rekonstruera hur människor rörde sig i byggnaden och hur olika delar av borgen användes.
Ett exempel är resultaten från de arkeologiska undersökningarna vid slottet Saxholmen i Värmland. I en artikel från 2004 visar Eva Svensson och Susanne Pettersson att man genom att studera hur olika fynd är spridda i en borg kan förstå hur platsen användes. De förklarar att borgen hade olika områden för maktutövning, vardagsliv och sociala relationer. Plötsligt kan vi se var hantverkare, tjänstefolk, män och kvinnor rört sig och vistats i borgens miljöer.
Livet på Mörby slott
Samma perspektiv vill jag tillämpa på Mörby. De arkeologiska undersökningar som genomfördes under 1930- och 40-talen är tyvärr bristfälligt dokumenterade och saknar en fullständig rapport. Det innebär att vi har begränsad kunskap om var fynden gjordes och om allt material verkligen togs tillvara. Trots detta finns det mycket att utläsa genom att kombinera äldre forskning med dagens metoder. Genom att exempelvis studera Dahlbergs bilder av Mörby kan vi få en uppfattning om hur slottet såg ut på 1660-talet – även om hans avbildningar ofta är något idealiserade.
På Dahlbergs skiss syns en stor huvudbyggnad med fyra hörntorn och ett rundtorn, en omfattande trädgårdsanläggning med växthus och lusthus samt ekonomibyggnader nere vid vattnet. Jämför vi med ruinen som står kvar idag ser vi att slottet i verkligheten var mindre, och att vissa byggnader som Dahlberg återger saknar tydliga lämningar. Däremot finns spår av den storslagna barockträdgården kvar på den nuvarande tomten söder om ruinen, vilket också framgår i tidiga kartor. Nere vid vattnet finns rester från byggnader som bland annat var del av slottets hamn.
Väster om borgen finns resterna av en lång byggnad som en gång löpte från ett av hörntornen – troligen ett av Sveriges tidigaste växthus, ett så kallat pomeranshus. Hus för att odla exotisk frukt började byggas i Sverige på 1600-talet, och andra tidiga växthus finns bland annat dokumenterade vid Ulriksdals slott och Näsby slott.
De utgrävningar som gjordes under 1930- och 40-talen fokuserade framför allt på att rensa bort rasmassor från borggården, samla in fynd och stabilisera murarna. Hade en mer detaljerad rapport funnits hade vi kunnat se var fynden hittats och dra långt fler slutsatser om hur olika rum använts och av vilka personer. Genom studier av jorden som undersökts skulle vi kunnat hitta pollen och förkolande fröer, vilket gett oss en möjlighet att säga mer om växthuset och trädgården runt Mörby.
Fynden – mellan status och vardag
Fynden från utgrävningarna ger i alla fall en bild av hur det var att leva på Mörby slott under 1600-talet och inkluderar föremål som både visar på slottets familjs höga status och på det mer vardagliga livet. Precis som med undersökningen så saknas det en mer omfattande genomgång av materialet och jag kommer här bara ge en allmän översikt över fynden från Mörby.
Bland de mer exklusiva fynden finns en guldring med en pyramidslipad diamant, fragment av slipat glas till ett par glasögon samt fragment av dyrbara glasbägare – föremål som vittnar om familjen Oxenstiernas rikedom och makt. Slipade glas som användes för att förbättra synen kom till Sverige redan på 1400-talet. Det blev vanligare under slutet av 1600-talet men var fortfarande förbehållna ett fåtal. Glasögon med bågar introducerades på 1700-talet, och det var först under 1800-talet som glasögon blev ett mer allmänt hjälpmedel.
Glasfynd från Mörby. Foto: Daniel Sahlén.
Föremål som speglar slottets mer vardagliga sida inkluderar fragment av skålar och muggar av bränd lera och keramik, verktyg, husgeråd och nycklar. Dessa fynd berättar om det praktiska, dagliga livet på slottet. Dryckesglas, kärl och fat av glas var ovanliga under 1600-talet och markerar det adliga livets exklusivitet, medan muggar och skålar av keramik var betydligt vanligare och användes av människor i alla samhällsklasser. Den rika förekomsten av keramik ger oss därför en inblick i vardagen vid Mörby.
Keramikfynd från Mörby. Foto: Daniel Sahlén.
Kan vi lära oss mer om livet på Mörby slott i framtiden?
Sammantaget visar ruinen, de arkeologiska fynden och de historiska källorna oss en del av hur livet var på slottet för 400 år sedan. Trots den begränsade dokumentationen från tidigare undersökningar ger materialet ändå värdefulla insikter om slottet, dess miljöer och människorna som levde där. Genom att formulera nya forskningsfrågor och genomföra mer detaljerade studier av fyndmaterialet finns dessutom goda möjligheter att fördjupa och nyansera kunskapen om slottet ytterligare.
Besök Mörby slottsruin genom vår film om slottet och dess historia.
Om du vill kan du läsa mer om de senaste årens forskning om borgar:
Edman, Victor & Geijer, Mia (red.) (2008). Nya perspektiv på borgar och befästningar. Bebyggelsehistorisk tidskrift, nr 56. Föreningen Bebyggelsehistorisk tidskrift.
Martin Rundkvist (2019). Hemma på borgen. Livsstilar på Östergötlands medeltidsborgar år 1200–1530.
Svensson, Eva & Pettersson, S. (2004). Det sociala rummet på Saxholmen. I Saxholmen. Värmländsk arkeologi 2004.
Stockholms skärgård i bilder – ett levande kulturarv dokumenterat
Publicerad: 10 juli 2025 | Skribent: Karolina Hedström, fotoantikvarie
Med sina över 30 000 öar, kobbar och skär är Stockholms skärgård inte bara en av världens största – den är också en av de mest fotograferade.
Här möts dramatiska landskap, glittrande vatten och ett rikt kulturliv i ett unikt ljus som har lockat både amatörer och professionella fotografer i över ett sekel.
Sedan 1900-talet har fotografi spelat en avgörande roll i att dokumentera livet i skärgården. Stockholms läns museum har bland annat samlat in bilder från öar som Brottö, där man dokumenterat jordbruk, fiske och vardagsliv. Dessa bilder är ovärderliga för att bevara kulturarvet.
Sommarnöjen och snickarglädje
Skärgården blev under 1800-talet ett semesterparadis för stadsbor. I länsmuseets digitala utställning Sommarnöjen – Med ångbåt till 1800-talets semesterparadis får vi följa med till verandor med havsutsikt, där kaffekoppar klirrar och regnet smattrar mot snickarglädje. En bildvärld som både väcker nostalgi och fascination.
I utställningen Brottö – ett skärgårdsbruk får vi följa livet på en gård i skärgården, både i nutid och dåtid. Genom film och historiska bilder får vi en unik inblick i hur människor har levt och arbetat i samklang med naturen.
I kulturreservatet på Brottö betar korna fritt i skogen.
Sök efter din skärgård
Vill du själv dyka ner i skärgårdens bildskatt? I länsmuseets databas kan du söka på öar, platser eller teman och hitta tusentals historiska fotografier.
Stockholms läns museum söker samiskt kulturarv i Stockholmsområdet. Vill du vara med och bidra? Läs mer här!
Visste du att samiskt hantverk från vikingatiden har hittats i jorden på Birka? Har du hört om renskötseln på Norra Djurgården på 1600-talet? Har du sett den samiska flaggan hissas utanför Stadshuset på den samiska nationaldagen den 6 februari?
Under 2025 vill vi på Stockholms läns museum lyfta hur samer levt och gjort avtryck i Stockholms län. Vi samlar just nu kunskap som så småningom ska förmedlas genom vår webb och i vår verksamhet. Vi vill berätta om både samisk historia och samtid här i länet.
Projektet är en del av länsmuseets pågående arbete med att lyfta nationella minoriteters historia och samtid i länet.
Samiska flaggan utanför Stadshuset i Stockholm på samiska nationaldagen 6 februari 2025. Foto: Elin Heppling.
Var finns länets samiska historia?
Känner du till några platser eller berättelser med samisk koppling i länet? Finns det något särskilt du undrar om samisk historia och samtid i Stockholmsområdet? Vi vill gärna veta vad du tycker är viktigt att vi berättar om när det gäller samers historia i Stockholm. Svara på några korta frågor via enkäten nedan och dela med dig av vad du tycker att vi ska titta på.
Stockholms läns museum arbetar för att bevara och dela berättelsen om livet i länet ur många olika perspektiv. Genom att samla in samtida bilder och historier formar vi vår gemensamma historia. Men utan din hjälp riskerar vi att viktiga delar går förlorade – pusselbitar som aldrig kan återfås.
Var med och dokumentera samiskt liv i Stockholms län med bilder! Dina bilder kan hjälpa till att berätta för andra om samernas samtid och bredda blickarna som finns i våra arkiv. Vardag eller högtid, familjemys, naturens skönhet, matlagning, fritidsintressen eller känslosamma ögonblick – varje bild har en unik berättelse att förmedla och kan bredda förståelsen för vår samtid och ge rika insikter till framtiden.
Ladda upp dina bilder till Samtidsbild och inkludera en kort beskrivning av vad bilden betyder för dig. Tagga bilden med ”samisksamtid”.
Publicerad: 22 maj 2025 | Skribent: Karolina Hedström, fotoantikvarie
“Barnen utbedja sig mors förlåtelse för all ohörsamhet och bristande tacksamhet, för allt som vållat Mor sorg, suckar, bekymmer och svårigheter…”
Det kunde man läsa i ett häfte som kom ut 1920 med titeln Mors dag. Här gavs tips och idéer för hur dagen borde firas, både i och utanför hemmet. Traditionen att fira Mors dag kom till Europa från Amerika och växte fram i en tid då moderskapet stod i centrum för det borgerliga kvinnoidealet. I Sverige infördes mors dag år 1919 på initiativ av Cecilia Bååth-Holmberg, som ville lyfta fram moderskapets betydelse och samtidigt motverka det hon ansåg vara en ökande osedlighet i kultur och medier.
Foto: Södertälje 1968, Berth Ahlborg.
Här kan du läsa alla tips på hur man kan fira Mors dag från 1920:
I hemmet
Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.
Mor hälsas på morgonen med sång av barnen.
Hon bjudes före uppstigandet på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Hon hedras med blommor och en liten gåva.
Henne beredas, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.
Vid eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar. Något vackert läses upp, utantill och ur detta häfte, och hjärtats tack bringas Mor, som är hemmets sammanhållande kraft. Barnen utbedja sig mors förlåtelse för all ohörsamhet och bristande tacksamhet, för allt som vållat Mor sorg, suckar, bekymmer och svårigheter.
Frånvarande barn hälsa Mor med brev, eller telegram eller vykort, som särskilt gjorts och tillhandahållas för Mors dag.
Utanför hemmet
Mors dag firas med allmän flaggning.
I kyrkor och bönhus erinra prästen och predikanten om Mors dag och om hennes betydelse för hem och samhälle.
Efter slutad gudstjänst går man i procession ut på kyrkogården, där psalmer sjungas och där mödrars gravar äro prydda med blommor.
Om aftonen kunna festligheter ordnas i skolsalar och i andra offentliga lokaler, varvid programmet upptager sång, tal, uppläsning ur detta häfte, kaffe med dopp. Alla mödrar äro inbjudna som gäster. Ungdomsföreningar av olika slag, nykterhets- och föredragsföreningar, präster, lärare och lärarinnor kunna åtaga sig anordnandet av dylika festligheter.
I god tid före firandet av Mors dag kunna gåvor av penningar eller av annat slag vara insamlade till förmån och glädje för obemedlade goda mödrar och änkor, kanske även till beredandet av sommarvila åt någon sjuk eller utarbetad moder.
Mors dag firas stilla och värdigt. Mors dag vare en familjekärlekens, en tacksamhetens och en löftets dag.
Även om det inte skapades för kommersiella ändamål har många idag den uppfattningen om dagen men många tycker också att det är en fin dag att hylla sin mamma. Hur tänker du kring Mors dag? Firar du eller firas du?
Vi vill gärna samla in era bilder och tankar kring dagen!
För att ladda upp en bild och berättelse om mors dag i vår samtid, gå till Samtidsbild.
För att ladda upp en äldre bild och en berättelse om mors dag, gå till Dåtidsbild.
