Kulturmiljöunderlag tema på höstens kulturmiljödag
Publicerad: 5 december 2024 | Skribent: Eleonor Åberg, kulturmiljöstrateg
Fredagen den 22 november samlades nästan 100 personer på Stadsmuseet för att ta del av presentationer och samtala på temat kulturmiljöunderlag. Merparten av deltagarna bestod av representanter från kommuner i Stockholms län men på plats fanns också många från konsultsektorn med flera.
Dagen inleddes efter välkomnande med korta presentationer från Järfälla, Södertälje, Danderyd och Vaxholms kommuner. De redogjorde samtliga för hur deras respektive kulturmiljöunderlag ser ut samt i grova drag hur de arbetar med kulturmiljö i samhällsplaneringen. Exemplen valdes för att ge en bredd av hur kommunerna resurssatt frågan, egen kompetens eller konsultstöd, samt också med anledning av underlagens utformning och ålder.
Pågående restaurering vid Ekudden i Vaxholms kommun. Foto: Vaxholms kommun.
Efter fikapausen informerade Riksantikvarieämbetet bland annat om sitt arbete riktat till kommunerna. Därefter följde ett panelsamtal samt frågestund. Dagen innehöll också en kort information från projektledaren för Byggnadsvårdsåret 50 år 2025 samt information om det pågående arbetet med en uppdatering av länets regionala kulturmiljöer.
Behovet av att få träffas och prata om kulturmiljöfrågorna är stort och vi hoppas på att vi genom vår samverkan ska kunna bidra till att kulturmiljöfrågorna stärks.
Det preliminära tillfället för vårens träff är den 9 maj. Håll utkik i länsstyrelsens kalender eller prenumerera på länsmuseets nyhetsbrev för mer info.
Vägen till Odensala kyrka går via åkrar och fält. Den svänger och vindlar sig fram i landskapet. Kyrkan syns på långt håll, den ligger högre än de omgivande fälten. En gulputsad fasad med högt fyrkantigt torn i väster. Den gör sig fint i oktober månad, med inslag av röda och gula löv i trädkronorna. Jag tar pendeltåget till Märsta där kyrkvaktmästaren möter med bil. En resa på cirka 1,5 halvtimme.
Exteriörbild på Odensala kyrka. Foto: Rebecka Walan.
En sal för Oden
Kyrkan byggdes på 1100-talet. Odensala. Smaka på ordet. En sal för Oden, en av de stora asagudarna. Från början hette kyrkan Othins harg, alltså Odens offer, det finns skriftliga belägg för att den hette så på 1200-talet. På 1400-talet omnämns kyrkan istället som Odensala. Detta är inte den enda kyrkan som har koppling till asagudarna, listan kan göras längre, ett annat exempel från Stockholms läns är Frösunda kyrka i Vallentuna, där ordet frö kommer från Freja eller Frej. Det är spännande att flera av de första kristna byggnaderna har fått namn av de fornnordiska gudarna.
Besöket i Odensala är en del av förberedelserna inför en visning av kyrkans målningar. Valven i kyrkan är målade av Albertus Picture i slutet av 1400-talet. Han anses vara den mest kände av medeltidens målare i Sverige. Tack vare källmaterialet kan vi få reda på en hel del om honom.
Om Albertus Pictor
Första gången han omnämndes var när han blev borgare i staden Arboga 1465. För att bli borgare vid den här tiden krävdes att man var en fullärd mästare. Hans efternamn var Immenhausen och troligen kom han från Tyskland där det finns en stad som heter just så.
Nästa gång han dyker upp i källorna är 1473. Då gifte han sig i Stockholm med Anna, änka efter Johan målare. På det sättet fick han en verkstad och en plats i det hårt reglerade skråväsendet. Verkstaden låg vid Norre port i det som nu är Gamla stan. Han lät Annas söner få ut fadersarvet, några egna barn skulle han inte komma att få. Genom skotteboken, dåvarande taxeringskalendern, får vi veta att han var en av de högst beskattade målarna i Stockholm. Verkstaden stan blev hans utgångspunkt för målningssviterna i kyrkorna i Uppland.
Interiörbild från Odensala kyrka. I taket syns kalkmålningar av Albertus Pictor. Foto: Rebecka Walan.
Målningarna och konsten att slå valv
Att se målningarna i kyrkan är en upplevelse. Valven har aldrig varit överkalkade. Väggmålningarna har däremot blivit kraftigt restaurerade. Det gör ont i nacken att böja huvudet bakåt. Där slår Moses vatten ur källan, där slukas Jona av valfisken. Och där trycks Josef ner i brunnen av sina elaka bröder efter att först ha kommit med mat till dem. Just detta har Pictor skildrat som en serie. Till höger kommer Josef intet ont anande traskande med en matkorg och till vänster är han plötsligen i brunnen. Brunnen är målad som av murat tegel, och det finns rikligt med byggda element i Pictors måleri där just tegel förekommer.
Närbild av kalkmålningarna i taket i Odensala kyrka med exempel på inslag av tegel i motiven. Foto: Rebecka Walan.
Konsten att slå valv med tegel var en förutsättning för Pictors målningssviter i kyrkorna. Under slutet av 1400-talet ersatte de murade valven de gamla innertaken av trä. Det var dessa valv som Pictor blev anlitad för att måla. Han kom att måla väggar och valv i omkring 30 kyrkor främst i Mälardalen. Målningarna förmedlar det bibliska budskapet för besökaren.
Motivet Moses slår vatten ur klippan. Foto: Rebecka Walan.
Färgskalan
Färgskalan är annorlunda i jämförelse med exempelvis Täby kyrka. I Odensala finns inget blått. Hade han kanske brist på den dyra lapis lazuli-stenen som de blå pigmenten kommer ifrån? Utan det blå blir färgerna mera sammanhållna, jag upplever målningssviterna som mer varma i tonen, med brunt och grönt som dominerande. Men när kyrkan var färdigmålad vid slutet av 1400-talet så var färgskalan en annan. Förutom att färgerna var klarare och starkare har blymönjan svartnat med åren, från början var den lysande orangeröd. Kroppar som nu är gråa till färgen hade en rosaröd ton.
Detaljer från valven i Odensala kyrka. Foto: Rebecka Walan.
Platsen
Målningarna är en del av kyrkan. Men kyrkan var också platsen för målningarnas tillblivelse, den byggnad som målaren och hans lärlingar hade att förhålla sig till. Det tog mig cirka 1,5 halv timme enkel väg, men när Albertus och hans lärlingar skulle ta sig till Odensala kyrka från Stockholm måste det ha tagit flera dagar med hästar och vagnar. De bör också ha övernattat någonstans.
Ljuset i kyrkan var inte som nu. Fönstren på norrväggen togs upp under 1700-talet, då också de tre fönstren på söderväggen förstorades. Så ljuset flödade inte på samma sätt under det sena 1400-talet som idag. Vi får tänka oss att kyrkan under Albertus Pictors tid var bra mycket mörkare. Att fönstren förstorats och nya fönster blivit till är också anledningen till att väggmålningarna blivit skadade och därmed också hårt restaurerade.
Detaljbild från valven i Odensala kyrka. Josef i brunnen och Jona och valfisken. Förstorat fönster mot söder. Foto: Rebecka Walan.
Hur gick det till?
Hur gick det till när kyrkan målades? De måste ha klättrat och klängt på stegar till ställningar högt upp under valven. Och hur lät det i kyrkan när flera målare var igång samtidigt? Jag förställer mig hur de ropade och tjoade till varandra. Kanske att en färg tog slut och någon hojtade om mer pigment. Eller ett utrop av irritation när något inte blev som tänkt med en målning. Kroppar som värker av konstiga ställningar och samtidig en vilja att bli klar, att få komma hem.
Publicerad: 1 augusti 2024 | Skribent: Mats T Nilsson, digital pedagog
Hur mycket vet du egentligen om historien i Stockholms län? Jag menar länet utanför Stockholms stad: de 25 kommuner som sträcker sig genom skärgården från Landsort till Grisslehamn, över Mälaren och dess öar samt bygderna norr och söder om, de medeltida städerna landsbygdens socknar och förorterna.
Som länsmuseum är det vår uppgift att sprida kunskap om detta områdes fascinerande historia och kulturarv. Det är en tacksam pedagogisk uppgift eftersom så många bor här och intresset för lokal historia är stort, men ändå lite outforskat. Många är nyinflyttade. Ur ett historiskt perspektiv är vi det nästan allihop.
De länsinvånare som är i skolåldern är en viktig målgrupp för oss på museet. Det finns ungefär 365 000 barn och ungdomar i skolåldern i länet, och om du är deras lärare så har vi viktig information till dig!
Vi vet att planeringen inför höstterminens undervisning pågår för fullt så här års. Museernas utbud är en guldgruva av trovärdiga, pedagogiska resurser och lektionsplaneringar som är fria att använda. För den som vill väcka sina elevers intresse för det omgivande samhället finns stora möjligheter att hitta något helt lokalt hos oss på Stockholms läns museum. Här följer en liten presentation av vårt pedagogiska material, inspirerande gräv-där-du-står-pedagogik!
Länskällan
På länskällan hittar du lokala historier om din ort. Korta artiklar berättar om fotografier, kartor och andra historiska källor. Vad kan de säga om platsen, tiden och hur samhället påverkas av och påverkar människor och händelser lokalt? Här finns också lektionsplaneringar och färdiga elevuppgifter, främst för årskurs 6–9. Texterna är korta och lättlästa men intressanta för alla! Söker du konkreta exempel på historieanvändning eller källkritiska begrepp så kan du vaska fram precis det lektionsmaterial du behöver genom filtreringsfunktionen baserad på läroplanens mål. Du hittar den här Lärarmaterial – Länskällan
Länskällan samlar lokal historia i Stockholms län utifrån läroplanen.
Än så länge omfattar Länskällan nio kommuner men mer material och fler kommuner tillkommer hela tiden. Stockholms Stad har sin egen Stockholmskällan. Besök den här Stockholmskällan – Stockholmskällan
Samtidsbild
Låt eleverna bidra till framtidens historieskrivning med sin egen berättelse och sina egna fotografier. Undersök selfiens historia och reflektera över hur bilder används för kommunikation nu och förr. Kopplat till vår fotodatabas och kontinuerliga insamling av länsinvånarnas bilder har vi flera pedagogiska upplägg som anknyter till flera skolämnen, svenska, bild, samhällskunskap och historia.
Lär känna Albert målare och lär er mer om medeltiden genom kyrkmålningar och annat historiskt källmaterial. Här finns ett stort material för både historia och bild med en färdig powerpoint-presentation, elevtexter, quiz och flera olika lektionsförslag.
Salomos dom, kalkmålning av Albertus Pictor i Täby kyrka. Foto: Anna Ulfstrand.
Vikingatiden med Estrid
Utforska vikingatiden med hjälp av en miniutställning som lånas hem till klassrummet. Möt vikingakvinnan Estrid och lär er mer om runor och runstenar, och om hur människorna levde på vikingatiden. Läs sagor, klura, känn, gissa och experimentera!
Ett interaktivt elevmaterial baserat på illustrationer och en lärarhandledning för att besöka fornlämningar är just nu under utveckling. Är du intresserad av att vara med i en referensgrupp och tycka till om det så hör av dig till mig mats.t.nilsson@regionstockholm.se Vi söker lärare som undervisar i SO 1–6 i Stockholms län.
Offentlig konst
Upptäck den offentliga konsten och lär om dess historia och uttryck. Lektionsmaterialet Konst på plats innehåller bland annat en presentation med manus, film, frågeställningar, lektionsplanering och omfattar bild, svenska och samhällskunskap från årskurs fyra till gymnasiet.
Kulturmiljödag om riksintressen för kulturmiljövården
Publicerad: 19 juni 2024 | Skribent: Eleonor Åberg, kulturmiljöstrateg
Sedan 2016 arrangerar Stockholms läns museum, Stadsmuseet i Stockholm och Länsstyrelsen i Stockholm gemensamma seminarietillfällen varje vår och höst för att öka och sprida kunskapen om aktuella kulturmiljöfrågor. Temat för vårens träff var riksintressen för kulturmiljövården.
Kulturmiljödagen vänder sig till de som är yrkespraktiserande och kommer i kontakt med kulturmiljö- och riksintressefrågor i sitt arbete.
Åldermansstugan på Wira bruk i Österåkers kommun. Foto: Ingvar Lundkvist.
Fredagen den 17 maj samlades nästan 100 personer på för att ta del av presentationer och samtala om riksintressen för kulturmiljövården. Merparten av deltagarna bestod av representanter från kommuner i Stockholms län men på plats fanns också representanter från konsultsektorn och statliga myndigheter.
Dagen inleddes efter välkomnande med en presentation från Länsstyrelsen i Stockholm och Riksantikvarieämbetet kring bakgrund, kriterier, översyn och tillämpning av riksintressen för kulturmiljövården. Den pågående översynen av kulturhistoriskt intressanta miljöer i länet belystes också.
Kulturmiljödag med tema riksintressen på Stadsmuseet i Stockholm. Foto: Daniel Sahlén.
Därefter presenterades Stockholms stads vyprojekt. Ett spännande exempel på ett fördjupande kunskapsunderlag som ska kunna användas i kommunens planering framöver.
Avslutningsvis reflekterade Haninge kommuns antikvarie över kommunens praktiska tillämpning och en önskelista lästes upp. Flera av de reflektioner som gjordes kopplar an till det arbete som redan idag görs på länsmuseet. Bland annat kommer arbetet återupptas med att stärka länets antikvarier genom nätverksträffar.
Behovet av att få träffas och prata om kulturmiljöfrågorna är stort och vi hoppas på att vi genom vår samverkan ska kunna bidra till att kulturmiljöfrågorna stärks.
Det preliminära tillfället för höstens träff är den 22 november. Håll utkik i länsstyrelsens kalender eller prenumerera på länsmuseets nyhetsbrev.
Brottö skärgårdsjordbruk – att dokumentera ett levande kulturarv
Publicerad: 12 juni 2024 | Skribent: Moa Beskow
Den 4 juni lanserade länsmuseet den digitala utställningen Brottö – ett skärgårdsjordbruk. I utställningen finns filmer och bilder som berättar om livet på Brottö gård i Österåkers kommun förr och nu. Utställningen bygger på en dokumentation av det enda statliga kulturreservatet i Stockholms län. En plats som hittills inte varit så känd bland allmänheten.
För några år sedan landade en fråga på länsmuseets bord. Kunde vi dokumentera och förmedla kulturreservatet och skärgårdsjordbruket på ön Brottö i Stockholms skärgård? Det skulle finnas ett gårdsarkiv men mycket mer än så visste vi inte. Idén till dokumentationen väcktes av Matts Jansson, praktisk förvaltare av reservatet och boende på Brottö gård. Frågan gick via Länsstyrelsen innan den landade hos oss. Arbetet inleddes med en ansökan om medel från Länsstyrelsen och museets etnolog Moa Beskow och arkivansvariga Ann-Sofie Nygren åkte ut till ön, det första besöket gjordes i oktober år 2022.
Vi kom till Brottö en strålande solig höstdag. Matts mötte upp och vi anlände lagom till lunch där sambon Solveig serverar oss en underbart god köttgryta på högrev från egna djur med egen odlad potatis. Till efterrätt får vi äppelkaka och kaffe i fina koppar. Efter lunchen får vi med oss arkivmaterialet upp till huset där vi ska bo och arbeta. Matts berättar det han vet och är angelägen om att den här historien ska berättas. Vi börjar gräva oss igenom högarna av papper i kartongerna och påbörjar arbetet med en arkivförteckning. Vid 22.00 är det beckmörkt, månen skiner och det är dags att gå till sängs.
Dagen efter guidar Matts oss tar bort mot den västra delen av ön där korna betar. Djuren äter både gräs, sly och vass och på så vis hålls landskapet öppet. När ljuset når marken gynnas olika arter av växter och djur och den biologiska mångfalden ökar. Vi tittar på utdikningar, strandängar och byggnader. Han visar skogsbestånd som stått sedan en slutavverkning på 1970-talet och berättar om det långsiktiga arbetet med skogen. De insatser som görs nu kommer hans barn och barnbarn kunna se resultatet av.
Matts Jansson matar korna på betesholmen Brännholmen och länsmuseet får följa med. Foto: Moa Beskow.
Sista dagen får vi följa med och mata djuren som finns på betesön Brännholmen. Förr i tiden, berättar Matts, så rodde man över och mjölkade två gånger om dagen. Men nu förtiden är det ingen som håller på med mjölkkor här i området. Den sista mjölkkannan skickades från ön på 1980-talet. Efter lunch är det dags att packa ihop. Arkivmaterialet tas tillbaka ner till huset, vi tackar för oss och går vidare ner till båten, fäller upp semaforen och åker hem igen.
En historia tar form
Tillbaka på museet fortskrider arbetet. Vad av allt vi sett och hört ska vi samla in? Hur ska vi kunna berätta den här historien? Det visar sig att det finns ett stort antal fotografier, äldre bilder i fotoalbum, diabilder och digitala bilder i datorer och minneskort. Vi åker tillbaka till Brottö och lånar med oss ett urval av bilder, både fysiska bilder omsorgsfullt nerpackade kartonger och album men också digitala filer som tankats över till museets dator.
Vi valde att berätta historien om Brottö med hjälp av rörlig bild. Nyfikna kor när länsmuseet var där och filmade. Foto: Moa Beskow.
Sakta men säkert börjar en historia ta form. Vi vill berätta om livet på ön idag, om familjens förutsättningar för att kunna leva i skärgården och förvalta detta unika kulturarv. Vi vill berätta historien om Brottö gård, om de människor som bott här tidigare, hur även deras liv och arbete lagt grunden till att Brottö skärgårdsjordbruk utsågs till kulturreservat. Besöken på Brottö blir fler och pusselbit efter pusselbit läggs till helheten. Det som framför allt träder fram är att det ligger ett enormt stort kunnande, en hängivenhet och långsiktigt arbete bakom Brottö kulturreservat. Dessa typer av små skärgårdsjordbruk var en vanlig syn i skärgården förr, men att detta finns kvar nu är unikt. Kunskaperna kring jordbruk och djurhållning väver också trådar bakåt i historien, för det sägs att det aldrig varit ko-tomt på Brottö sedan de första skriftliga källorna kom till på 1500-talet. Sedan slutet av 1800-talet har familjen Jansson levt och bott på Brottö gård. Kunskaper som gått i arv sedan dess vandrar nu vidare in i nästa generation när Matts och Solveigs dotter och hennes man tar över gården.
Historien om Brottö skärgårdsjordbruk fortsätter men finns fram tills våra dagar nedtecknad och arkiverad hos oss på länsmuseet.
Publicerad: 12 maj 2024 | Skribent: Rebecka Tellgren Mårtensson, praktikant på Stockholms läns museum
Under våren har Stockholms läns museum gjort en undersökning om dagboksskrivande. Undersökningen har utgått från en enkät som låg ute i ungefär en månad. Idag är det dagbokens dag, och vi avslutar projektet genom att berätta om de svar vi fått in från enkäten. Vi fick in hela 83 svar! Roligt att så många ville dela med sig av hur just de skriver dagbok. Tack till alla ni som bidragit!
Länsmuseet samlar kontinuerligt in berättelser från länets invånare och vi ville undersöka nya sätt att samla in länets röster på. Vi undrade helt enkelt hur eller ens om människor skriver dagbok; På vilket sätt de gör det? Vad de skriver om? och Varför de gör det? Dagboksskrivande är intressant eftersom det representerar ett spontant sätt att anteckna sina egna tankar på.
Vad är en dagbok för dig?
En av de inledande frågorna vi ställde var vad är en dagbok för dig? För många är det en anteckningsbok där man skriver ner tankar och reflektioner från dagen som gått. Amanda 36år, skriver till exempel att det är, ”En del av mig själv. Ett sätt att dokumentera och bearbeta mina tankar och känslor!”. Mio 65år, berättar att det också kan vara en loggbok över intressen i livet ”Ett sätt att ordna tankar, följa ett skeende eller komma ihåg händelser. Ibland har jag skrivit träningsdagbok och trädgårdsdagbok”.
Något som vi var nyfikna på att undersöka med projektet var hur skriver människor dagbok? Denna fråga tycker vi var intressant för den handlar om själva processen och berättar även om varför man skriver. Ulla 74år, berättar:
” Jag skriver dagbok varje dag. När jag var ung, då hade jag en årsdagbok. De böckerna, liksom en femårs-dagbok kastade jag när jag flyttade, för sju år sedan. Sedan några år tillbaka har jag en 10-årsdagbok. Jag skriver bara kort om vad jag har gjort eller varit respektive dag. Ibland något om vädret”.
Alexandra 33 år, skriver också regelbundet:
”Ja, ganska [regelbundet]. Flera gånger i veckan åtminstone. Jag gör det för att jag mår bättre av det, det är som en trygg plats där jag kan skriva ut allt jag känner och tänker på ett ocensurerat sätt. Jag gör det både i mobilen och i anteckningsböcker. Jag har skrivit dagbok sedan jag var ungefär 5 år gammal och har sparat alla mina dagböcker också”.
Undersökningen visar också att det inte alltid behöver vara regelbundet, utan att vissa skriver periodvis som Minna 25 år:
” Jag har under många år av mitt liv skrivit dagbok, men jag har också under vissa perioder slutat skriva. Mest för att jag har kommit av mig”.
Citaten ovan visar att det finns flitiga dagboksskrivare i länet. En del personer berättade att de skriver dagbok väldigt sällan och vissa gjorde det inte alls. Dessa svar är också givande för oss eftersom vi även undersökte om länets invånare ens skriver dagbok.
Att föra minnesanteckningar på andra sätt
Dagboksskrivande associeras oftast till att skriva i en anteckningsbok. I enkäten framkommer det att flera använder andra sätt att dokumentera sina liv på. Många berättar att de antecknar i mobiltelefonen, men att fotografera också är populärt:
”Jag skulle säga att alla foton jag tar är på många sätt en fotodagbok. Även om de bara finns i digital form så har jag tagit foton nästan hela mitt liv, med olika kameror och nu också telefonen. Så även under tiden då jag inte hade dagbok, så har jag foton” Minna 25 år.
Jan 81, ser även almanackan som en slags dagbok, ”Inget utöver en hemgjord almanacka med kolumner för mig och familjemedlemmar. Avser t ex tider för planerade resor, läkarbesök, födelsedagar etc”:
Ett exempel på en annan typ av dokumentation över vardagen är sociala medier. I enkäten handlade en fråga om det eftersom det är en stor del av vår samtid idag och för att många delar med sig av sitt liv där. Det fanns en del meningsskiljaktigheter kring sociala medier hos enkätsvararna. Lina 21år, är en av de som lägger ut bilder på sociala medier ibland:
”Jag brukar lägga ut om jag har gjort något kul, till exempel ätit på restaurang, rest osv. Men även bara bilder man tagit som man tycker är fina. Det är ett sätt att visa sina vänner och bekanta vad man håller på med, för att de man inte pratar med ofta också ska få veta, och för att man själv vill visa.”
Amanda 36år, tycker å andra sidan att ”det känns meningslöst, som att kasta sina tankar in i ett svart hål”. Likt dagboksskrivandet är sociala medier något vissa ägnar sig åt och andra inte. Dessa sätt att dokumentera på är intressanta eftersom de breddar synen på vad som är dagboksskrivande och hur man kan dokumentera sitt liv.
Dagböcker och framtiden
Något som överraskande i enkätsvaren var de funderingar om dagböcker och framtiden. Anna 65, har funderar på det ett tag:
”Jag har klurat i många år på vad som ska hända med mina anteckningar när jag dör. Ska de kremeras med mig eller ska någon få ärva dem på uppställda villkor. Ska jag skänka dem till ett museum? Jag har fortfarande inte kommit fram till något beslut”.
Birgitta 78år, reflekterar över innehållet i dagböckerna:
”Funderar på vad som ska hända med mina dagböcker när jag dör. Lämna till barnen? Men kanske vill jag inte att de ska veta allt. Hur intressanta är mina dagböcker?”
Det är lätt att fråga sig om ens egna berättelser är intressanta, men det är de! Länsmuseets verksamhet består till stor del av människors berättelser vara sig det är runstenar, Samtidsbild eller en intervju till en utställning om Sollentuna. Således är länsinvånarnas berättelser om livet viktiga för oss. Undersökningen har visat att det finns ett engagemang för att berätta hur man dokumenterar sitt liv, vilket är en värdefull kunskap för oss och något vi tar med oss för framtida arbete. Till alla som deltagit i vår undersökning och svarat på enkäten, återigen ett stort tack!
Nu fortsätter länsmuseets vidare arbete med att samla in länets historia!
En praktikants dagbok
Publicerad: 17 april 2024 | Skribent: Rebecka Tellgren Mårtensson, praktikant på Stockholms läns museum
Kära dagbok,
Just nu praktiserar jag på Stockholms läns museum. Jag ska vara här en hel termin och mer än hälften av tiden har gått. Du kanske undrar vad jag har gjort? Jag ska berätta.
Till att börja med, varför sökte jag praktik på Stockholms läns museum? Att praktisera är en chans att få använda kunskaper från en utbildning på en arbetsplats, och få en inblick i ett framtida arbetsliv. Jag har studerat etnologi, ett kulturvetenskapligt ämne som undersöker människors vardagsliv och kulturella uttryck, alltså hur människor lever, tänker och förstår sin värld. Jag sökte till Stockholms läns museum för att jag ville arbeta på ett museum och för att länsmuseet jobbar mycket utifrån det etnologiska perspektivet.
Samtidsinsamling är något länsmuseet arbetar aktivt med och det har även präglat mycket av min tid här. Jag har fått hålla i ett pilotprojekt om dagboksskrivande. Det övergripande syftet med projektet var att undersöka hur museet på ett mer spontant och enkelt sätt skulle kunna samla in berättelser från länsinvånarna. Dagboksskrivande blev därmed en anteckningsform som representerade detta bra.
När jag blev tilldelad projektet tänkte jag ”kul!”, men även ”hur ska jag undersöka detta?”. Frågor som Hur skriver människor dagbok? Gör de ens det? Använder de anteckningsbok eller mobilen? och Sociala medier kanske kan ses som en typ av dagbok? resulterade i en omvärldsbevakning i länet för att få svar på dessa frågor. Jag utformade en enkät med frågor om dagboksskrivande, som fortfarande går att svara på. Den är länkad nedan och är öppen tills den 21 april. Ska bli jätteroligt att läsa svaren!
Projektet avslutas passande nog till dagbokens dag den 12 maj, då ska jag skriva ett blogginlägg utifrån de svar vi fått in och hoppas kunna ge länsmuseet några idéer kring hur insamling av berättelser i dagboksform skulle kunna se ut.
Men jag har fått göra andra saker också. Till exempel har jag intervjuat två punkare i Täby och skrivit flera inlägg till våra sociala kanaler, speciellt till olika temadagar. Jag har lärt mig om exempelvis alla hjärtansdag, skottdagen och våffeldagen. Jag visste till exempel inte att skottdagen var den dagen kvinnor historisk fick fria på! Lite snålt kan jag tycka, men intressant.
En annan kul grej är att jag fick vara med på var att sitta i juryn till ”Hyllmeter åt kvinnorna!”. Ett projekt i samarbete mellan Stockholms län museum och Stockholms Kvinnohistoriska som handlar om att få in fler kvinnor i arkiven. Väldigt inspirerande att läsa alla nomineringar om häftiga kvinnor som verkar och har verkat i Stockholms län.
Vad har jag lärt mig då? Jag kom till länsmuseet med en kandidat i etnologi där jag bland annat fått göra insamlingar och analyser av källmaterial utifrån olika teoretiska utgångspunkter och perspektiv, vilket var till stor hjälp i exempelvis projektet med dagboksskrivande. Under min tid på Stockholms länsmuseum har jag fått ett vidgat perspektiv på samtidsinsamling, alltså bevarandet av vår tid för framtiden. Det är en konst i att ha ett finger i luften om vad som är intressant just nu och som även kommer vara det längre fram i tiden.
Ett annat perspektiv jag kommer ta med mig från min tid på länsmuseet är arbetet utåt och förmedling av kulturarv till länsinvånarna. Det är spännande i en region som Stockholm, som är så stor och har många olika typer kulturmiljöer, exempelvis både stads- och lantmiljö. Att alltid ha ett länsperspektiv var jag inte van vid innan jag kom hit, men nu känns det självklart.
Det var lite om vad jag har gjort här på länsmuseet. Min praktikperiod är inte slut än, flera veckor är kvar. Men jag måste sluta skriva nu, finns fika i köket och måste skynda dit innan det tar slut.
PS. Glöm inte att svara på enkäten om dagboksskrivande, den finns länkad nedan.
Vi hörs!
Rebecka Tellgren Mårtensson, praktikant på Stockholms läns museum.
Publicerad: 26 mars 2024 | Skribent: Rebecka Tellgren Mårtensson, praktikant på Stockholms läns museum
Under de kommande veckorna undersöker vi dagboksskrivande. Men varför ska vi göra det? Jo, reflektioner och beskrivningar är viktiga för att i framtiden kunna förstå hur livet har varit i olika tider.
Länsmuseet samlar kontinuerligt på människors berättelser, men vill nu hitta nya sätt att bevara länets röster för framtiden. Första steget är att ta reda på hur just du skriver dagbok. Detta gör vi genom en enkät som du hittar nedan. Den går att besvara fram till den 21 april. Undersökningens resultat presenteras på dagbokens dag, den 12 maj.
Svara på enkäten och berätta hur du skriver dagbok!
Två sätt att föra dagbok på. Du kanske gör på ett helt annat sätt? Berätta i enkäten! Bilden till vänster är uppladdad till Samtidsbild av Pi Ohlsson. Bild till höger, dagboksanteckningar från 1910. Foto: Katarina Schoerner Carr.
Romsk kulturhistoria – en del av Sveriges historia
Publicerad: 22 november 2023 | Skribent: Daniel Sahlén
Under 2023 har museet arbetat med att ta fram en guide om romsk kulturhistoria i vår mobilapp Upptäck historien. Detta har varit ett intressant och lärorikt projekt, om en utsatt och ofta missförstådd grupp i Sverige och Europa. Materialet i appen bygger på en mängd intervjuer och arkivundersökningar som museet gjort under våren och sommaren 2023. Resultatet blev ett spännande material som vi har tagit fram tillsammans med personer med romskt ursprung. I guiden besöker vi en mängd platser runt om i Stockholms län som berättar om romskt kulturarv kopplade till personliga berättelser och minnen.
En pojke läser i lägerskolan vid Lilla Sköndal. Foto: Ericsson (SvD). Källa: Stockholms stadsmuseum.
Romer är ett samlingsbegrepp för flera olika grupper med romskt ursprung men som alla har en egen historia. Fem huvudgrupper brukar pekas ut – resande, svenska romer, finska romer, utomnordiska romer och nyanlända romer – men deras ursprung och kulturella identitet är mer varierad än denna enkla uppdelning ger sken av.
Den äldsta kända källan om romer som besöker Stockholm. Tänkebok från 1512. Källa: Stockholms stadsmuseum.
Den romska gruppen har sitt ursprung i Indien och vandrade in till Europa på 1000-talet, till Balkan, Italien och Iberiska halvön. De första uppgifterna om romska grupper som vistats i Sverige är från 1500-talet, även om det är möjligt att romer har vistats i Sverige innan dess brukar det sägas att romerna har en 500-årig historia i Sverige. Efter dessa tidiga källor har vi uppgifter om fortsatt invandring av romska grupper. Under vissa perioder har vi sett en större invandring som ofta kan knytas till politiska och kulturella händelser i Europa eller Sverige.
Upptäck historien är en mobilapp som Stockholms läns museum tagit fram tillsammans med kommuner i Stockholms län. I appen finns flera guider som berättar om platser och olika typer av historia. Vi vill med den berätta om Stockholms läns historiska platser och hur dessa har format länet. Många av oss känner till Sveriges historia utifrån våra kungar och de krig som Sverige har varit delaktiga i. Detta är den historia som vi lär oss i skolan, men den blir ofta svårtillgänglig och inget som vi känner berör oss idag. För oss som jobbar med historia och kulturarv är historia så mycket mer. Historia är olika människors berättelser. Platser som vi besöker dagligen vittnar om de som bott här före oss och det som har format länet under tusentals år.
Romska berättelser handlar om romskt kulturarv och historia i Sverige. Romer är en av fem utpekade minoritetsgrupper i Sverige och deras historia är del av Sveriges historia. Guiden är uppdelad i fyra delar, dessa är kronologiska perioder som grovt speglar sociala och politiska händelser som haft betydelse för den romska gruppen som helhet. Vi har arbetat brett för att få med så många romska grupper som möjligt och i dag inkluderar guiden berättelser kopplat till fem olika grupper: resande, kalderash, lovara, rumungry och kalé.
Vi hoppas att så många som möjligt ska upptäcka historien med oss och läsa om de platser och människor som vittnar om romernas långa och spännande historia i Stockholms län. Jag vill samtidigt tacka samtliga som medverkat och bidragit med sin kunskap och sina berättelser vilka utgör kärnan i Romska berättelser.
Publicerad: 25 februari 2022 | Skribent: Kristian Borg
Mononen springer Lidingöloppet. Foto: okänd.
Mina föräldrar kom hit som arbetskraftsinvandrare från Finland på 60-talet. De var finnar, men jag då? Jag föddes i Stockholm 1975, växte upp i Hässelby gård och pratade finska, men bara hemma. Under uppväxten kände jag mig varken finsk eller svensk. När ordet sverigefinne blev allmängods på 2010-talet var det som att hitta en saknad pusselbit
År 2016 gjorde jag boken Finnjävlar, där 15 andra generationens sverigefinnar skriver personligt om frågor som språk och identitet. Jag började hålla föredrag i hela landet och mötte hundratals sverigefinnar, särskilt äldre, som ville dela med sig av sina erfarenheter av diskriminering och språkförtryck och höra mer om hur vi utsatts för rasforskning men också hur vi kämpat för våra rättigheter i det land som var ett och samma i nära 800 år.
Sverigefinskheten hade börjat bli lite poppis redan med författare som Susanna Alakoski och musiker som Anna Järvinen. Nu blev vi ännu mer synliga. Och det fanns ett stort sug att berätta. Snart ledde jag också Finnjävlarpodden i Sveriges Radio. Men efter att ha fokuserat på min egen generations berättelser blev det naturligt att börja blicka tillbaka. Jag hade ju träffat många äldre under föreläsningarna och var nyfiken på att veta vad föräldragenerationen hade att säga om hur det var när de kom till Sverige.
När jag fick frågan om att ta fram material till guiden Sverigefinska berättelser i appen Upptäck historien tackade jag ja direkt. I guiden samlar vi lokala historier från 1600-talet till idag i text, ljud, film och bilder. Historiska platser som varit viktiga för sverigefinnar får liv genom enskildas minnen.
Många berättelser rör förstås just arbetskraftsinvandringen. Det kom ju 400 000 finnar till Sverige mellan 1950 och 1980. Det var lätt att få jobb i industrin, på byggen och i vården. Finnarna utgjorde ofta halva styrkan. Jag har sammanställt historier från Botkyrka kommun där AB Separator (Alfa Laval) i Hamringe var en av de stora arbetsgivarna. Det var ett ofta hårt och smutsigt arbete och många bodde trångt i ungkarlsbaracker. Det är en av de platser man kan besöka i guiden.
Men historierna handlar inte bara om arbete utan också om föreningsliv. Vad gjorde man på fritiden på 70-talet? Kanske dansade till finska toner i Tumba folkets hus eller idrottade på Rödstu Hage IP. Raimo Mononen, en eldsjäl i Tullinge-Tumba finska förening, var med och odlade hundratals friidrottstalanger varav flera blev svenska mästare.
Berättelserna visar också varför sverigefinnar är en nationell minoritet. Vi har bott på den här sidan om Östersjön långt före arbetskraftsinvandringen och jobbat på bruk, i gruvor och som tjänstefolk. På 1600-talet kom skogsfinnarna och satte en prägel på Sveriges landskap och kultur. En historia handlar om ett kontor i Norsborg som man kunde komma till med klagomål till kungen. På finska. På 1700-talet. Det är rätt häftigt.
I dag kallas vi inte längre invandrare eller finnjävlar. Med den nyvunna minoritetsstatusen har våra historier blivit angelägna och värda att lyssna på. Guiden Sverigefinska berättelser skildrar en viktig och tidigare ofta okänd del av Sveriges historia och det har varit ögonöppnande och roligt att få vara med och ta fram den.
Kristian Borg. Foto: okänd.
/Gästbloggare Kristian Borg
Journalist och förläggare på Verbal förlag. Författare till boken Ett halvt sekel av sisu för vilken han utsågs till Årets murvel 2021 av Sverigefinska publicistföreningen.
Ladda ner appen Upptäck historien där du brukar ladda ner appar
