Solen tittar fram, våren är här. Just nu är det öde på våra gator och torg, men så småningom kommer vi att kunna börja röra oss utomhus. Vattnet i fontänerna på stadens torg har inte satts igång, men snart kommer det att skvala, rinna och skvätta över oss. Frågan är vilka konstnärer som har gestaltat torgen, den plats som ibland kallas för det offentliga rummets vardagsrum?

Om vi ser till den äldre konsten, den som kom till fram till 70-talet är den övervägande delen gjord av manliga konstnärer. Det är inte så konstigt. På den tiden rådde ett manligt monopol. De som satt i juryn var män och de valde också ut manliga konstnärer.

Ett exempel är Kristallvertikal accent i glas och stål, den som i folkmun kallas Pinnen, eller Glaspelaren som står på Sergels torg och är gjord av Edvin Öhrström.

Stockholms stads gatunämnd hade 1962 bjudit in sex konstnärer till en tävling. Samtliga var män. Prisnämnden bestod av sju män, en del konstnärer, som Liss Eriksson och Palle Pernevi. 1964 hade de sju “efter ingående granskning av förslagen enats om att rekommendera förslaget Kristallvertikal accent i glas och stål till utförande.”

Den här listan kan göras längre. Åk till vilken stad som helst och se vilka konstnärer som skapat konsten på torget. Halmstad; Carl Milles, Jönköping; Sven Lundqvist, Linköping; Carl Milles.

Men min avsikt är inte att här granska hur det förhållit sig förr. Det har andra redan gjort mycket bra, till exempel Jessica Sjöholm Skrubbe i sin avhandling Skulptur i folkhemmet. Långt mer intressant är det att undersöka hur det förhållit sig under de senaste åren.

Vi återvänder till Stockholm. Ett av stadens torg hittar vi mellan Kungsträdgården och Nybroviken. Två hästar travar majestätiskt (eller kanske är det så att de piafferar, gör konster). Hästarna på Blasieholmstorg har anor som kan ledas till Hippodromen i Konstantinopel, men torgets gestaltning är från 1989 och gjord av Sivert Lindblom. Ett stenkast bort har samme konstnär skapat fontän och urnor, ja hela gestaltningen kring fontänen i det som ibland kallas Stockholms hjärta; Kungsträdgården.  Och även om det kallas trädgård har platsen mera karaktär av torg. Gestaltningen är från 1997 – 1998.

Det finns undantag. Kirsten Ortwed som ligger bakom Raoul Wallenbergs torg är ett exempel. Men det ska också nämnas att platsen inte hade karaktären av ett torg innan konstverket tog plats.

På Liljeholmstorget invigdes 2007 skulpturen sländan av Rune Rydelius. På torget i Bagarmossen finns det omtyckta konstverket Tårtkalaset som gick snett från 2003 av Dan Wolgers.

Nu till konsten i några kommuner och de torg som tillkommit de senaste åren. Barkarbystaden är en ny stadsdel i Järfälla. I samband med att den bildades anlades också ett torg. Torget skulle ha konst och uppdraget gick till Fredrik Wretman. Han har gjort tre guldglänsande drakar med tillhörande drakägg. Om detta berättar jag i en av museets digitala stadsvandringar. Verket är platsspecifikt och har titeln Dogfight. Tillkomståret var 2015.

I samma kommun, i Jakobsberg finns ett undantag. Mitt på torget har Mette Wihlborg gjort en fontän med titeln Källan. Verket är från 1995.

Några av de senaste verken som tagit plats på samma torg är Pojken av Lars Andersson från 2013 och Giraff av Thomas Karlsson, en 4,2 meter hög giraff på torget.

– Det var jag som hade det slutgiltiga i vad jag ville göra. Det kändes självklart på platsen att det skulle vara en giraff, säger Thomas i en intervju i Direktpress.

Vad är det som gör torgkonsten så prestigeladdad och vem säger egentligen att den är det? Jag vill hävda att torgen är viktiga platser och det visar sig gång på gång. Till exempel när vi firar något. Som att ett av våra landslag tagit medalj och hjältarna ska hyllas. Det visar sig när vi demonstrerar vilket brukar ske på våra torg. För att inte tala om när revolutioner sätts igång i andra länder, folket tar makten och odemokratiska regimer avsätts. Ett exempel är Tahirtorget i Kairo.

Det visar sig också genom torgets utformning. Runt torgen placeras gatumöbler som bänkar och lampor. Torgen är gjorda som samlingsplatser vilket gör att konsten hamnar i blickfånget på ett annat sätt än den konst som placeras vid gångstråk.

Vi tar en tur norrut, till Österåker och Åkersberga. När centrum byggdes om skulle ett nytt torg bildas mellan två köpcentrum. Uppdraget gick till Thomas Nordström som gjorde en organiskt formad fontän. Verket är platsspecifikt med många bottnar. Den kom till 2011. Han hade tidigare gjort en liknande fontän i Hammarby sjöstad.

I Upplands-Bro i Kungsängen har Wilhelm Mundt placerat Trashstones 601 och 602. Verket invigdes 2015.

Det handlar om konstnärer som skapat fantastiska verk. Ingen skugga faller över de konstnärer som skapat konsten. Konsten på våra torg har blivit en del av stadens identitet. Den visar också på en historia, inte bara den historia de berättar om utan även den historia de är en del av. Det är när vi ser den sammanlagda mängden som det blir bekymmersamt, eftersom det tycks handla om en tendens.

De som är ansvariga  ute i kommunerna tänker idag på genusperspektivet, det finns en stark medvetenhet. Så vid en rundvandring finns konst av båda könen, inte sällan landar fördelningen på 50/50. Men när det kommer till just torgen ser det ut på ett annat sätt.

På vilka platser finns då konst av kvinnor? Inte sällan hittar vi den i parker. Ganska ofta handlar det om djur eller barn. I Järnvägsparken i Åkersberga finner vi Barn på strand av Hanna Beling. I Sigtuna finns samma konstnärs verk i ett parkstråk; en liten gorillaunge i en lyktstolpe och en näsbjörnsunge på en parkbänk. Inte helt lätta att upptäcka, vilket också är en del av charmen, men det är inte som en skvalande fontän på ett torg som både låter och syns. I Kungsträdgården på en gräsplätt har Marianne Lindberg de Geer gjort två kaniner, de ser oskyldigare ut än titeln anger, A Study in Unhuman Sexual Expectations, men hamnar ändå inom ramen för temat djur i park av kvinnliga konstnärer.

På skolor hittar vi också en del konst av kvinnliga konstnärer. Till exempel Luffarspindel av Lisa Jeannin på Beckombergaskolan. Ett annat exempel är konstverket Förbindelsemaskinen av Jenny Berntsson på Förskolan Fiberpennan.

Missförstå mig rätt. Jag är glad att det finns olika sorters konst i det offentliga rummet. Och att upptäcka ett litet verk kan ge en minst lika stor upplevelse som att uppleva ett större verk.

Och det ska sägas att det så klart finns många undantag. Men tendensen finns. Tendensen att kvinnliga och manliga konstnärer verkar på skilda platser i det offentliga rummet. Att deras verk hamnar i olika sfärer. Och det är först när vi ser tendensen som beställare av konst kan finna nya vägar. Det är dags att kvinnliga konstnärer tar plats med konst på våra torg. Överhuvudtaget är det dags att det offentliga rummets vardagsrum präglas av det mångfacetterade samhälle vi lever vi. Ingen vill väl på allvar fortsätta att befinna sig i 1964 år politiska anda.

Eller vad tycker du? Finns det andra sätt att se på saken? Borde vi uppvärdera det mindre formatet? Borde vi uppvärdera konst i parker? Hur gör vi med torgen där det funntis konst sedan länge? Kan man göra tillägg som inte bara blir ett tillägg utan ett verk som tar plats med full rätt? Kan man ta kvinnliga konstnärers frånvaro på våra torg i beaktande utan att tillämpa kvotering? Det byggs fortfarande landet, inte i minst i Stockholmsregionen. Här gäller det att inte bara ha historien i åtanke utan också hitta sätt för den offentliga konsten på våra torg som gör att fler kan känna identifikation.

—-

Övriga källor och mer information

Skulptur i Folkhemmet, av Jessica Sjöholm Skrubbe,  

Prisnämndens utlåtande från 1964, Konstkansliet, Stockholms konstråd, Kulturförvaltningen 

Tårtkalaset som gick snett 

Vi går uppför en stentrappa. I trapphuset är det mörkt. På första avsatsen hänger en affisch från Konstnärsförbundets utställning 1902. Ovanför tittar en skulptur av ett manshuvud ner på oss. En trappa till. Så är vi framme vid dörren till Eva Langes ateljé.

Vitt. Allt är vitt. Stora mjuka vita former. En del kärl. Skulpturerna expanderar. Vidgar sig ut i rummet. Ljuset flödar in från ett stort fönster. Eva tar emot. Hon har ett förkläde på sig och hälsar oss välkomna. 

Vi är här för att intervjua och filma, jag och Niclas. Eva ska berätta om skulpturen Hjärtat och hur den blev till. Den har nyligen fått en ny placering nere vid Brunnsviken, i Tivoliparken.

I mitten av rummet har Eva ställt fram sin första version av Hjärtat. En skulptur som är cirka trettio centimeter hög. Från en viss blickpunkt visar sig hjärtat. Den öppnar sig mot oss. Skulpturen är av röd granit och bryter av mot alla vita former.

Jag har svårt att koncentrera mig på uppgiften och det jag är här för att göra. Intervjua. Ateljén och Evas personlighet är överväldigande. Blicken dras hela tiden mot det stora fönstret med spröjs som löper längs väggen mot gården. Hon berättar mjukt och lågmält men med skärpa och pondus. Det händer att Eva Lange beskrivs som en konstens Grand old lady. Jag tänker att det stämmer fast ändå inte. Hon är välkomnande och prestigelös och får oss att slappna av.

Det är Christian Erikssons ateljé, ritad med hjälp av Ragnar Östberg, arkitekten bakom Stadshuset. Sonen Liss Eriksson höll också till här. Mansfiguren i trappan visar sig vara Christian Erikssons gipsförlaga till Skridskoåkaren.

Eva har gjort upp eld i järnspisen. Värmen och doften sprider sig i rummet. Kaffekoppar och saffranskrans står på bordet. Kransen lyser gul på ett fat av vit keramik. Tända ljus på bordet.

Ett av de konstverk Eva är mest stolt över har nyligen tagit plats i Helsingfors. Tro, Hopp, Kärlek. Den röda Pinnen, sex meter, är en del av verket. Den vertikala linjen får blicken att dras upp mot taket.

Niclas riggar utrustningen. De svarta kamerorna monteras. Frågan är var de ska placeras. Vi kommer överens om var i rummet Eva ska stå. Hon får en mikrofon som Niclas fäster på koftan. Jag ställer de frågor jag har förberett och Eva berättar. Trots att vi tagit plats med kameror och stativ (det känns lite som att vi har brötat in något, inte heligt, men rent och avskalat) så är Eva förunderligt avspänd inför kameran.

När intervjun är klar slår vi oss ner och fikar. Eva är noga med att jag inte ska sitta vänd mot diskbänken. Saffranskakan är fylld av mandelmassa och smälter i munnen.

Niclas filmar detaljer. Sådant som fångar hans intresse. En lång stund filmar han elden i spisen. Så packar vi ihop. Det är dags att ge sig av.

När vi kånkar ner utrustningen inser vi att vi nog just varit i en av Stockholms vackraste ateljéer.

Få skulle kunna bära upp den som Eva Lange.

Mer om Eva Lange

Hjärtat

Läs mer om Evas skultur hjärtat

Till besöksmålet

Filmen om hjärtat

Se filmen från ateljén

Se filmen på YouTube

Alla filmer

Se alla filmer i serien “I konstnärens atelje”

Till spellistan

Idag är det Raoul Wallenbergs dag. Här hedrar vi hans minne genom att berätta om de tre monument som finns i Stockholm. De skildrar hans gärning på olika sätt.

Skulpturer på Lidingö 

Två av skulpturerna finns på Lidingö. Det är ingen tillfällighet. Raoul Wallenberg föddes på Lidingö 1912, i sin morfars hus i Kappsta där han som barn tillbringade flera somrar. Huset brann ner på 30-talet och idag finns bara grunden kvar. Där står idag också verket Attachéväska Raoul Wallenberg. 

Portföljen, som är av brons och i naturlig storlek är en del av ett monument över den svenske diplomaten vid FN-huset i New York, skapat av det ungersk-svenska konstnärsparet Gustav och Ulla Kraitz. Väskan berättar till viss del vem Raoul Wallenberg var: att han var diplomat och arbetade i Budapest under andra världskriget. 

Om Rauol Wallenberg 

Raoul Wallenberg var utsedd av svenska regeringen att leda en räddningsoperation av ungerska judar. Stödet kom från den amerikanska organisationen War Refugee Board. Genom att skriva ut skyddspass till judar räddade han tiotusentals personer som på så sätt kunde fly. När sovjetarmén intog Budapest 1945 blev han tillfångatagen och fördes till Moskva. Exakt vad som hände honom är ännu inte klarlagt och kommer kanske aldrig att uppdagas. På 1970-talet krävde en bred opinion besked om vad som verkligen hänt. Resultatet av undersökningarna blev att de uppgifter som man tidigare fått dess värre verkade stämma. Det vill säga att Raoul Wallenberg dog redan 1947. Hur det gick till finns det inga uppgifter om. Raoul Wallenberg var en hjälte under kriget. Flera filmer och dokumentärer har gjorts om honom och hans gärning under kriget. 

En givande hand 

På Lidingö finns även en skulptur av Willy Gordon. Den har titeln Raoul Wallenbergs gärning och blev klar 1999. Skulpturen är gjord i två delar. Den ena är en gestalt klädd i kappa. Den andra är tre händer. Om du tittar noga ser du att figuren i kappa håller något i händerna. Willy Gordon berättar själv om skulpturen

”Idén till skulpturen fick jag när jag för första gången såg ett märkligt foto av Raoul Wallenberg. Fotot var taget mitt under en stor deportation. Wallenberg stod med ryggen mot kameran och hade händerna bakom ryggen. Han bar överrock och bredbrättad hatt. Det var januari 1945.”

Gestalten här står också med händerna bakom ryggen. Vinden har tagit tag i kappan.  Det som figuren har i sina händer är ett pass, ett skyddspass stämplat med tre kronor, som han räcker till den öppna handen nedanför. Att lämna över ett skyddspass var inget Raoul Wallenberg kunde göra öppet och det har Willy Gordon tagit fasta på. Här är det som om han gör det i smyg, bakom ryggen. En handling av medmänsklighet. Ett överlämnande som kunde betyda liv eller död. Det är inte frågan om handlingen kommer att lyckas, om handen kommer att kunna ta emot passet eller om något kommer att hända som kommer att skjuta upp överlämnandet. Fokus är på givandet. Två händer som ger och en hand som tar emot. 

En vit stenläggning och en namnteckning 

Det tredje monumentet är det som har blivit mest omdiskuterat och ifrågasatt. Kanske för att det uppfattas som svårbegripligt. I mitt tycke är Kirsten Ortwedts Hommage till Raoul Wallenberg på Raoul Wallenbergs torg ett av de vackraste och mest inkännande monument som finns. Tolv bronser på en vit stenläggning. De är i sitthöjd, du kan lätt slå dig ner på en av dem. I bronsen finns konstnärens handavtryck. Fingrar som dragit i leran. Gjort spår. Det finns en rörelse hos de tolv bronserna, de tycks sakta röra sig mot vattnet. Släpande. Mot frihet.

Och liksom Raoul Wallenberg rörde sig bland folk på gatorna kan du gå runt bland dessa bronser. De är så låga att du kan titta ner på dem, att jämföra med till exempel den närbelägna skulpturen i Berzelii park där Berzelius står staty på en hög sockel, flera meter upp i luften.

En del av nyckeln till verket är den vita stenläggningen och namnteckningen på denna. Raoul Wallenberg skrivet i skrivstil. Svårläst. Slängigt och personligt. I guld. Och vi förstår att det som platsen beskriver är ett skyddspass. Nyckeln till frihet för så många.

En två meter lång sovsäck i brons är synlig när du kommer till Beckombergaskolans skolgård i Bromma. Men för att se vem som ligger i den måste du gå närmare och böja dig ner. Fridfullt ligger där en rufsig figur och sover med huvudet på armen. Vem då? Vem där? Jag bestämde mig för att ringa upp konstnären för att få veta mer om tankarna bakom skulpturen, eftersom jag fått ett uppdrag att visa verket för elever och lärare på skolan. Uppdraget gladde mig. Konst på skolor hamnar lätt i skymundan.

Skulpturen visade sig vara gjord av Lisa Jeannin. Under lång tid har hon använt sig av spindlar i sina konstverk, framförallt i de animationer som hon blivit känd för. Titeln på verket är Luffarspindel. Men innan jag kontaktade konstnären ville jag ta reda på vad en luffarspindel var för något. Det visade sig vara en spindelart som tros ha luffat till Sverige, eftersom den först påträffades vid järnvägsspår och vid Öresundsbron. Det är en giftspindel. Om den kläms kan den bita till vilket kan ge vävnadsskador. Detta väckte frågan: Varför finns det en skulptur av en giftspindel på en skolgård?

Jag ringde upp konstnären och vi pratade i en halvtimme. Om spindlar. Och lite annat. Men mest om spindlar.

Vad betyder spindeln för dig? Varför finns spindlar i din konst?

Den är ett slags självporträtt, en konstnär som väver. Det är en skör existens, rätt vad det är kan spindelnätet bara försvinna. Spindeln ser också ur ett annat perspektiv. Den kan hänga upp och ned, det den befinner sig i är ingen stabil konstruktion, inget är konstant för spindeln. Den skapar också sin egen verklighet genom att den spinner sitt eget nät.

När kom du på idén att börja använda spindlar?

Det var 2003. Jag skulle välja ett alter ego. De är magiska varelser men ofta är de missförstådda. Man tänker att de är onda, men djur kan ju inte vara onda, djur jobbar för sin överlevnad. Spindlarna finns också i mina filmer. De bor lite ruffigt, de har inte så mycket möbler. De har ateljéer. De bor i ett hopplock av saker. Det finns en grå spindel som är hårig, i den spindeln finns en gammal själ. Den har en kusin som är rödblond, den är lite nyare. Lite yngre.

Spindeln är lite av en mytologisk varelse, den har med drömmar att göra, liksom man väver sina drömmar väver spindeln sina nät.

Samtidigt som spindeln är väldigt missförstådd har den otroliga förmågor. Den kan till exempel dyka, den kan göra sin egen luftbubbla och ta sig genom vattenytan och vara där under i sin egen luft. Kolla filmer på Youtube så får du se.

Varför har du valt att kalla spindeln på Beckomberga skolan för Luffarspindeln, det är ju en giftig art?

Jag tänkte inte så mycket på att den är giftig, det handlar om att den reser. Den har kommit hit med tåg och har kommit över Örseundsbron. Den är en resenär och har sett en del. Spindeln på skolgården är den gråa med gammal själ.  

Det ligger ett munspel en bit ifrån, inne på dagisets gård bredvid. Varför har du valt att lägga en del av verket så långt ifrån? Kan det vara så att spindeln har tappat bort sitt munspel?

Nej, det är inte säkert att den har tappat bort det. Men det är spindelns munspel som ligger på dagiset. Spindeln har lagt den där. Jag ville göra en koppling till barndomen, och påminna barnen på skolan om att de också varit små, ännu mindre en gång i tiden och inte för så värst länge sedan. Ofta tänker man på barn som barn, men det är skillnad på barn i olika åldrar. Jag tycker också om att göra kopplingen till musik. Det finns ofta musik i mina filmer. Där spelas det både munspel och på såg. 

Vad tycker du om att göra offentlig konst?

Det är roligt! Det finns möjlighet att blåsa upp allt och göra det stort. Jag jobbar ju mest med små lerfigurer. När jag gör offentlig konst kan dessa bli stora. Jag gillar brons och anlitar ett konstgjuteri i Malmö som heter Maiale konstgjuteri. Det är ett eget hantverk och innebär så många steg.  

Sedan är det både kul och viktigt att det finns konst i det offentliga rummet, eftersom inte alla har tillgång till konst. Inte alla barn har föräldrar som har tid att visa dem kultur. Därför är det så viktigt med konst i det offentliga rummet. På så sätt kan alla kan få tillgång till konst. 

När vi lagt på luren inser jag att jag för alltid kommer att se på spindlar på ett nytt sätt. Med mera respekt, eller kanske snarare en slags vördnad.  

Vad tycker barnen?

När jag visar konstverket för barnen säger de att de vet att det heter Luffarspindel. Ändå kallar de det för “Trollet”, de tycker att det liknar ett troll där det ligger och sover i sin sovsäck.  

Jag undrar om de brukar använda konstverket på något sätt och får fler svar. “Vi brukar sitta på det och prata. När solen lyser värms bronsen upp. Då är det så skönt att sitta här.”

“Ibland leker vi herre på täppan och knuffar ner varandra.” 

Jag får se prov på detta under rasten och tycker att det går rätt vilt till, men ingen skadar sig som tur är. 

“När vi leker Bluff brukar vi gömma oss bakom det.” 

Barnen är märkbart stolta över att ha en känd konstnärs verk på sin skolgård – jag hade tidigare berättat att Lisa Jeannin ställt ut på Moderna Museet. Samtidigt verkar det som de varit stolta över sitt konstverk även utan den informationen. Det är en flitigt använd skulptur, det syns genom att bronsen är guldpolerad av barnens kasande, hasande rumpor på sovsäcken.

Om skribenten

Rebecka Walan har en fil kand i konstvetenskap och arbetar på Stockholms läns museum som konstintendent med särskilt ansvar för förmedling av offentlig konst.

För att göra en målning eller teckning rättvisa brukar den få en ram. Ramen kan till exempel vara av trä, metall eller en enkel passepartout av papp. Den kan ha olika färger och vara enkel i utformningen eller praktfullt förgylld med ornament och många krusiduller. Variationerna är oändliga. Inte för intet är rammakare ett finstilt och gediget gammalt hantverk.

Rätt använd förhöjer ramen upplevelsen av konstverket. Den kan var en stämningsförhöjare, eller kanske snarare något som bidrar till en förtätning av verket. Den kan också bli en del av verket, svår att avskilja eftersom de hållit samman ett bra tag.

Men ramen bidrar också till att ge verket en slags frizon. Den fungerar som en avgränsare och hjälper en målning att bli fri från den övriga omgivningen. Kanske rör det sig om en mönstrad tapet, eller att den ska samsas med flera andra målningar.

På samma sätt är det med den offentliga konsten. Den har också en ram även om den kanske är svårare att upptäcka. Ramen kan bestå av flera komponenter. Det kan handla om en markanläggning, en sockel, en husvägg, kanten av en fontän eller en gräsmatta. Om konstverket är en hög skulptur kan även himlen utgöra en ram. Kort sagt bidrar omgivningen till konstverkets ram, både den planerade och den oplanerade.

Årstiderna gör sitt till. Dessa bidrar till det mest skiftande av ramverk. Vintertid är konsten ute i det fria ibland svår att få syn på. Det händer att den helt enkelt är översnöad.  

Nu syns konsten mot gräs, nyutspruckna träd och blommor. Gå ut och njut när den visar sig mot naturen klädd i vårskrud! Den skiraste och kanske vackraste av alla ramar. Eller vad tycker du?

Vill du veta mer om konstverken?

Damen med hunden

Molins fontän (stockholmkonst.se)

Om skribenten

Rebecka Walan har en fil kand i konstvetenskap och arbetar på Stockholms läns museum som konstintendent med särskilt ansvar för förmedling av offentlig konst.

Jag sitter som en zombie på pendeltåget. Död av trötthet. Plötsligt susar tåget förbi en rad färgglada målningar och jag vaknar till. Rosa, blått, grönt – bokstäver bildar obegripliga ord. En del med bubblig stil, andra med skarpa kantiga bokstäver. Jag anar en ungdom som riskerat livet för att uttrycka sig på den grå betongen. Varför då egentligen? 

Inte sällan undrar människor vad jag tycker om graffiti och förväntas ge ett smart svar. Jag är ju utbildad i konstvetenskap och har under många år haft fokus på konst i det offentliga rummet. Ändå har jag inget bra svar. Inte sällan känner jag mig kluven inför graffiti. Det tycks också vara en slags konserverad konstform; de bokstäver som ofta dyker upp är inte helt olika de som uppstod i Bronx på 1960- och 1970-talet.

Vidgad fråga

Men om vi vidgar frågan till att istället omfatta den form av konst som kallas urban konst blir det i en mening både enklare och svårare. Med urban konst menas all fri konst som uppstått i det offentliga rummet på enskilda personers initiativ. Här ingår inte den offentliga konsten som är beställd och betalad med allmänna medel. I den urbana konstens fält finns konst som graffiti, gatukonst, stickgraffiti och  gerillaslöjd.

Viktigt att påpeka här är att all obeställd konst i det offentliga rummet är olaglig. De enda platser som är tillåtna att måla på är lagliga graffitiväggar eller om tillstånd givits av en fastighetsägare. Då kan ett event som ”Spring remake” i Snösätra gå av stapeln.

Manlig dominans

Våren 2015 besökte jag Snösätra. Museet skulle göra en utställning med graffiti och jag ville se vilka uttryck som fanns inom graffitivärlden. Folk vallfärdade i ett långt lämmeltåg från t-banan till det ruffiga området i Snösätra där eventet skulle gå av stapeln. Graffitimålare klängde på stegar, målningar växte fram på plank och plåt, och doften av sprayfärg blandades med lukten av grillad korv. Men mer än mångfalden uttryck slogs jag av att graffitin verkade vara så mansdominerad. Ett fåtal kvinnor var där och målade, en av dem berättade att hon blivit hänvisad till en av de svåraste väggarna. En vägg med korrugerad plåt. Som om det vore den offentliga konstens eviga förbannelse att det är männen som tar plats – i vilken form den än uppstår. Men hon löste det elegant. Sakta växte finurliga små figurer fram med hjälp av olika färger från en rad sprayburkar.

Två världar

Runt graffitimålarna finns en politisk värld och en kulturvärld. Ingen av dessa världar är homogena i den meningen att de står för två olika förhållningssätt. Men det är ingen överdrift att påstå att politiker är mer försiktigt inställda till graffiti än kulturarbetare. När Saga Berlin sprayade ner utomhusbassängen i Västertorp 2016 med titeln “Uppfinn nåt eller dö” stod många i kulturvärlden och applåderade medan politikerna rasade.

I ett medborgarförslag 2016 som bland annat skrevs under av konstvetaren Macarena Dusant och debattören Tobias Barenthin Lindblad kunde man läsa: “Den offentliga platsen, gator, parker och torg, är demokratins viktigaste arena. Här har vi medborgare yttrandefrihet och mötesfrihet, medborgerliga rättigheter. Uppfinn nått eller dö i Västertorps utomhusbad ställer frågor om dessa rättigheter. Vad är vi som medborgare, och vad är vår stat? Vem har rätt till den offentliga platsen? Vem kan uttrycka sig var, hur?”

Förbjuden aktion

Kampanjen #backasaga startade. Insamlingen kom att täcka kostnaderna för saneringen av bassängen som Saga Berlin blivit dömd att betala. Hennes försvar var att hon i samma stund som bassängen var färdigmålad skulle stå för saneringen. Men den saneringsfirma hon tänkt anlita var inte upphandlad av staden och cirkusen var i gång.

När jag ser bilder av hennes målade bassäng kan jag inte låta bli att tycka att det är vackert. Kompositionen är helt hållen i rött och linjerna är omväxlande tjocka och tunna och helheten är häpnadsväckande sammanhållen. Det är ett mycket stort konstverk.

Samtidigt känner jag mig kluven. Och det av personliga skäl. Det råkar vara den bassäng som mina barn och deras kamrater badat i sedan de var små. Jag vill inte att den platsen vare sig ska bli nedklottrad eller behöva bli rengjord. I hemlighet knyter jag näven i fickan och undrar om de som ivrar för graffiti skulle applådera om de fann sina egna hus nedsprayade med graffiti. För det är ju vad det handlar om. Att graffa på någon annans yta. Ordet är italienskt, den första graffitin uppstod i Pompeji för nästan tvåtusen år sedan och bestod av politiska slagord ristade i väggarna. Graffiti betyder just ristning.

Berömmelse och kulturarv

Det förbjudna är ju också en del av härligheten. Den hemliga aktionen. Tankarna går av och an i huvudet. För vad vore världen utan Banksy? Hans flicka med ballong i form av ett hjärta som hon släpper iväg med vinden är för evigt inristad i mitt huvud. Första gången målad på Waterloo bridge. Graffitimålningen i Bromsten “Fascinate” är idag k-märkt. Politiker har beslutat att detta är ett kulturarv som bör bevaras för eftervärlden. Men beslutet skulle inte ha tagits om det inte varit ett beställningsverk av fastighetsägaren från början.

Bilderna av Saga Berlins verk i Personnebadet säljs nu på aktion. Hennes historia kallas Berlinsagan. Så här skriver Stockholms auktionsverk om hennes verk: “Saga Berlin gör i dessa bilder konst av sina rättigheter som konstnär, medborgare och människa. Hon ställer frågor kring den fria konstens existens i förhållande till samhällets regelsystem.”

Risker och rättigheter

Men det kan aldrig vara en rättighet att måla på någon annans egendom. Den som gör det måste vara medveten om att det innebär en risk, att ett brott begås. Och ett brott kan inte begås med försvaret att när det är gjort ska göras ogjort. För vilket samhälle skulle vi då få?

Kanske är frågan om rätten att måla på offentlig plats felformulerad? Någon sådan rätt finns ju inte. Men kanske handlar det om något annat? Som att konst på oväntade platser kan ge upphov till uttryck som inte varit möjliga på någon annan plats. För graffitin liksom den urbana konsten och även den offentliga konsten är för evigt förbundna till den plats där de uppstått. Vare sig det är en bassäng eller en betongmur invid tågspåret. Eller Waterloo bridge.

Snösätra eventet kommer att gå av stapeln den 24 – 27 maj 2019, i år med titeln “Spring Beast.”

Om skribenten

Rebecka Walan har en fil kand i konstvetenskap och arbetar på Stockholms läns museum som konstintendent med särskilt ansvar för förmedling av offentlig konst.

Den offentliga konsten är lätt att rusa förbi. Vi ska till våra jobb, hämta och lämna på dagis, skynda oss hem, allt medan vi kollar ner i våra mobiler. Vem har då tid att slänga ett öga på ett konstverk? Andra som står utanför den typen av stress och lever under andra förhållanden har kanske heller ingen ro att begrunda fontänen på torget.

Den som blir intresserad och vill veta mer hittar förhoppningsvis en skylt som säger något om vem som har gjort konstverket och dess titel. Detta är något av en ironi, eller kanske snarare en diskrepans, eftersom konstnärer som verkar i det offentliga ofta avkrävs både modeller och projektförklaringar. Det finns alltså mer information, problemet är att den sällan kommer oss till godo. Stockholms läns museum bidrar med sidan “Offentlig konst” och snart också genom en app om konsten i några av länets kommuner.  Men var börjar historien om Sveriges offentliga konst? Och varför har vi egentligen offentlig konst?

Ofta skrivs historien från 1937 när Statens Konstråd bildades och rekommendationen att 1 % av byggkostnaderna skulle avsättas för offentlig konst. Bestämmelsen går under namnet enprocentsregeln. Men konstnärliga uttryck i det offentliga utrymmet har funnits sedan längre tid tillbaka än så. Människans lust att sätta sitt avtryck på en plats tycks vara ett grundläggande behov. Konstens tillblivelse har dock inte sällan fått en praktisk förklaringsmodell, men kanske säger det mer om oss som lever i en tid då kultur behöver motiveras, då vi allt som oftast försöker förklara nyttan med konsten.

Magi eller lust att måla

Ett tidigt exempel på konstnärliga uttryck ute i det fria är bronsålderns hällristningar. Vad som var drivkraften bakom kan vi egentligen bara spekulera i. Några av de förklaringar som brukar anges i historieböckerna är att de tillkommit på religiösa grunder eller att det handlar om någon form av magi. Men eftersom det inte finns någon skriftlig dokumentation från den här tiden kan vi inte veta. Kanske handlar det bara om lusten att göra en bild på en oemotståndligt slät häll. Eller är det en kombination av flera faktorer? Ett annat lite senare forntida exempel är våra runstenar, de flesta resta under 1000-talet. För runristaren gällde det att hitta ett stenblock med en lämplig form. Lagom stort och passande för det som skulle ristas. I många fall behövdes säkert stenen också huggas till och formas. Härefter tecknades kompositionen med tecken och bild i samspel. Stenen placerades på en plats där många människor hade vägarna förbi. Vid en bro, en väg eller i närheten av en sjö. Många färdades med båt så platser vid vattendrag var en smart placering.

Kyrkomålningar

I medeltidens kyrkor målades väggar och valv med fantastiska målningar. Temat var de bibliska historierna, människor i kyrkan skulle inte bara förstå bibeln med ord utan kunde också passa på att skolas när de blickade upp mot taket. Under högmässan då prästen talade latin, ett språk som inte gemene man hade någon möjlighet att förstå, kan vi tänka oss att målningarna fick en ännu större betydelse. Ibland tog sig målaren friheter och lade till konstiga djur och fantasivarelser. För oss som lever i en värld som exploderat av bilder kan det vara svårt att förstå betydelsen av kyrkans målningar. Vi får påminna oss om att detta förmodligen var de enda bilder som människor under medeltiden kom i kontakt med. Målningarna betalades ibland genom tiondet, skatten som invånarna bidrog med till kyrkan. Eftersom alla i socknen förväntades gå i kyrkan och lyssna på prästens ord var målningarna till för alla. Men kanske var inte alla nöjda? Kanske diskuterades målningarna på kyrkbacken efter gudstjänsten. Är det verkligen detta tiondet ska gå till? Medan någon annan tyckte att målningarna var det finaste i hela trakten.

Statyer på gator och torg

Under 1700- och 1800-talet placerades flera kungastatyer våra på gator och torg. Men det handlade inte om statyer av den kung som innehade makten, utan av äldre tiders kungar som kom till på initiativ av kungar med intresse för historien. På Gustav Adolfs torg travar exempelvis Gustav II Adolf värdigt upp mot Stockholms slott. I det första förslaget for kungen fram i vild galopp med en kvinna vid sin sida. Rikets ständer tyckte att det blev för galet och den franska skulptören L’Archevêque fick istället ändra farthållningen till trav. Förändringen kan ses som symbolisk, när konst ska ta plats på våra gator och torg kräver ofta beställaren ett mera avskalat uttryck. Initiativet till skulpturen togs av Gustav III som gärna ville framhålla sitt släktskap med den mäktige Gustav Adolf. Statyn invigdes 1791.

Under 1800-talet, när det nationella arvet stod högt i kurs restes flera statyer av gamla tiders kändisar. Några exempel är Carl Michael Bellman som står staty på Djurgården sedan 1872, och Carl von Linné i Humlegården sedan 1876. I Berzelii park hittar du Jacob Berzelius, känd för att ha gett grundämnena sina bokstavsbeteckningar. Invigningar vid den här tiden skedde ofta med påmpa och ståt. Trumpetfanfarer ljöd över staden. Gemensamt för dessa statyer är att de nästan alla är män. En annan gemensam nämnare är att de placerats högt upp på en sockel. När du går runt i staden och tittar på manliga kändisar från förr måste du alltså böja huvudet bakåt och blicka uppåt. Bakgrunden blir då inte sällan himlen.

Offentlig konst får en ny roll i samhället

En ny epok för den offentliga konsten inleddes år 1932. Då tillträdde en socialdemokratisk regering med Per Albin Hansson i spetsen. Kulturens roll i samhället betonades. Ecklesiastikminister (en ministerpost med ansvar för kyrka, skola och kultur) Arthur Engberg drev fram den teaterutredning som ledde till Riksteaterns bildande 1933. Han ville att också konsten skulle bli tillgänglig för fler. Man föreslog att ett visst belopp skulle avsättas för konst vid varje nytt bygge. Så beslutade riksdagen 1937 att 1% av byggnadskostnaderna skulle avsättas för konstnärlig utsmyckning. Konstnärerna fick arbete och folket konst. Men rekommendationen kunde i praktiken inte genomföras fullt ut förrän på 80-talet, eftersom det var först då som konstrådets anslag motsvarade en procent av byggkostnaderna.

Ett manligt monopol

De flesta av de konstnärer som fick offentliga uppdrag var män. Jessica Sjöholm Skrubbe har i sin avhandling “Skulptur i folkhemmet” visat att mellan 1940 – 1975 kan man till och med prata om ett manligt monopol, vilket också berodde på att det rådde manlig dominans bland dem som valde konsten, de som satt i juryn. Mellan 1937 och 1965 hade nio kvinnliga konstnärer tilldelats uppdrag jämfört med 114 manliga konstnärer. En märklighet när vi idag ser oss om på de ytor som brukar betraktas som stadens finrum, det vill säga våra torg, är att merparten av konsten är gjord av manliga konstnärer, trots att beställare ofta är medvetna om tidigare missförhållanden och tänker representativt i stort. Detta är dock en betraktelse som skulle behöva fördjupas ytterligare för att vara helt relevant. Det ska också sägas att torgens konst sällan har varit konstrådets ansvar eftersom det handlar om statliga byggnader och byggnadsanknuten konst.

Enprocentsregeln blev aldrig någon lag utan endast en rekommendation. Dock blev den en norm för både kommuner, landsting och privata aktörer. Idag efterföljs rekommendationen med olika variationer i länets kommuner. När Konstnärernas Riksorganistion 2017 granskade kommunernas konstpolitik visade den att något mer än var fjärde kommun (27 procent) tillämpade enprocentsregeln konsekvent (som en regel). En lika stor andel av kommunerna (27 procent) tillämpade enprocentsregeln som en rekommendation eller ett mål. När storlandstinget bildades 1971 i Stockholms län beslutades att tillämpa procentsregeln med upp till två procent av produktionskostnaden.

Konstens avtryck

Vilken roll spelar då den offentliga konsten idag? Den äldre konsten finns kvar som en del av historien medan nya konstverk skapas i vår tids sammanhang. Sammantaget är det en mångfacetterad samling som visas i det offentliga rummet. Ytterst speglar den både vår historia och till viss del värden som demokrati och yttrandefrihet. I jämförelse med samhällen som är i avsaknad av demokrati och mänskliga rättigheter blir det tydligt. I dessa länder reses staty efter staty av den som innehar makten.

Men det ska också sägas att om den offentliga konsten skulle vara helt demokratisk borde den vara en spegling av befolkningens sammansättning. Det är den inte idag, vare sig i Sverige eller i Stockholm. Många invandrare har kommit till landet de senaste åren, här finns också fem nationella minoriteter som ännu inte satt avtryck när det kommer till offentlig konst. Det borde vara nästa utmaning, nästa utvecklingsfas och det ganska snart. Det handlar inte bara om representation när det gäller genus och mångfald, utan också om vilka platser i det offentliga rummet som avsätts för olika konstnärer.

Vilka känslor den offentliga konsten väcker hos var och en av oss är omöjligt att veta. Kanske växlar det också från dag till dag beroende på humör och dagsform. Närvaron av konsten på våra gator och torg möjliggör hur som helst ett annorlunda möte i det offentliga rummet. Men konsten lever först i mötet med betraktaren. Den som har tid att stanna upp, se och reflektera.

Vill du veta mer om länets offentliga konst kan du kika runt på sidan Offentlig konst