Publicerad: 21 juni 2023 | Skribent: Rebecka Walan, konstintendent på Stockholms läns museum

Hur kan konsten bidra till att uppmärksamma klimatförändringar samtidigt lyfta kulturarvet på en plats?

En varm dag i juni tar jag mig ut till Vaxholm för att ta del av invigningen av konstnärens Anna Gerges skulptur Fiskarflicka. Dagen är stekhet och luften står stilla. Jag går förbi villaträdgårdar med prunkande rosenrabatter på väg till Borgmästargården där invigningen ska äga rum. Skulpturens titel får mig att tänka de nakenakter som finns i det offentliga rummet och som kom till mellan 1930–1960 talet. Alltså skulpturer som föreställer nakna kvinnor, inte sällan är de placerade i fontäner.

Festlig invigning

Bordet utanför Borgmästargården är festligt uppdukat med chips, bubbel och salta pinnar.
Skulpturen är invirad i ett grönt skynke med ett rött band runt om. Snart ska verket invigas av Bengt Sandell som är ordförande för nämnden för teknik, fritid och kultur i Vaxholm. Men innan dess ska projektledaren för Eyelander, Josefin Holmström, säga några ord. Hon berättar om projektet Eyelander som skulpturen är en del av, och att tio konstnärer gjort platsspecifika verk som diskuterar kulturarv, minne och klimat.
– Det är ett lokalt men också ett regionalt projekt, säger hon.

Vi är ett femtiotal personer som samlats. Borgmästargården är numera ett äldreboende och många av de boende har tagit plats på stolar och rullstolar i skuggan av parasoller. När ordförande invigt verket genom att knyta upp det röda bandet och dra av skynket så visar det sig vara en helt annan slags Fiskarflicka än vad jag förväntat mig. Flickan är klädd i regnjacka och gummistövlar. Hon sitter på en sockel och dinglar med benen, uttrycket är tankfullt. I händerna håller hon en båt.

Konstnären berättar

Jag ber konstnären att berätta lite mer om sina tankar kring verket.

”Jag fick frågan i november 2022 om jag ville göra ett konstverk för den här platsen. Först visste jag inte vad jag skulle göra för något. Vad kan passa på den här platsen, tänkte jag. Så en dag vaknade jag och bara visste. Jag ska göra en fiskarflicka. Hon har varit ute och fiskat, kanske med sin mormor och morfar. Det är samtidigt en påminnelse om nuet och ställer frågan om hur vi har det med fisken i våra hav. Flickan kan vara från nutid eller dåtid. Jag vill inte skriva någon på näsan. Det kan vara 1919 eller 2019.”

Skulpturen är gjord av betong med alabaster, alltså marmorkross. Rent praktiskt gick det till så att Anna Gerge gjorde en avgjutning av ett av barnbarnens regnjacka. Barnbarnet var inte så förtjust i proceduren, berättar hon. – Men jag ville ha det så autentiskt som möjligt. Gummistövlarna är också avgjutningar.

Fin förankring

Jag frågar en farbror som går förbi vad han tänker om skulpturen.
– Den är fin. Båten hon håller i är nog livets båt.

Jag hör någon mumla att flickan liknar Greta Thunberg. Och jo. Man kan föreställa sig att regnjackan är gul och gummistövlarna vita, precis som Greta brukar klä sig. Och precis som Greta väcker flickan här också frågor om klimatet.

Josefin Holmström berättar:

“Anna Gerges skulptur är det enda fysiska konstverket som kommer att förbli permanent på platsen där det idag står. De digitala konstverken kommer att finnas tillgängliga digitalt för alla att uppleva var de än befinner sig.”

Fiskarflicka har en fin förankring på platsen. Verket väcker frågor om klimat, kulturarv och minnen samtidigt som det är öppet för egna tolkningar.  

Om konstnären

Anna Gerge är skulptör, målare och grafiker. Hennes bakgrund är inom bild- och konstterapi, och hon har doktorerat i bildterapi vid Aalborgs universitet i Danmark (2018). Annas konstverk har visats i både separat- och samlingsutställningar i konsthallar runt om i Sverige sedan 1996. Många av verken försöker väcka frågor kring mänsklig sårbarhet och våra gemensamma erfarenheter. Hon bor i Vaxholm. Innan hon blev konstnär tog hon en omväg och utbildade sig till psykoterapeut med inriktning på trauma.

Om projektet Eyelander

Projektet Eyelander ägde rum under 2023. I maj och juni skapade tio konstnärer konstverk på tio platser i Stockholms län. Alla verken var platsspecifika, endast ett konstverk blev kvar på platsen efter projektet och det är Fiskarflicka i Vaxholm.

Projektet hade som mål att utforska vad som händer med vårt gemensamma kulturarv när vi står inför potentiellt omvälvande klimatförändringar. Alla som tog del av projektet uppmuntrades att engagera sig lokalt och regionalt för kulturarvsfrågor. Med konstens kraft skapas nya mötesrum för samtal.

Projektet finansierades av Kulturrådet med stöd av Region Stockholm.

Läs mer om Eyelander på Intercults webbplats: Eyelander – Intercult

Du kan också läsa mer om Anna Gerges Fiskarflicka. Anna Gerge – Intercult

Publicerad: 19 december 2021 | Skribent: Rebecka Walan

Tänk dig att du befinner dig ute på ett fält en stjärnklar vinternatt. De blinkande stjärnorna och så det stora blå. Rymden är väldig och stor. Du är bara en liten del av det hela. En liten prick i universum. Finns det inte förtröstan i den upplevelsen?

Känslan återkommer i Leif Bolters gestaltning Bärande ljus i Södra länken. Den som du möter vid avfarten Globen. Ett konstverk som man passerar i en hastighet av 70 km/h i timmen, om det inte är köer vill säga, men som varje gång lockar till att sakta ner för att kunna ta in helheten. Det är andlöst vackert och tycks rymma magi och vetenskap på samma gång.

Leif Bolter är bland annat upphovsman till Anna Lind-monumentet på Medborgarplatsen och det lysande tornet Luftande på Odenplan. Han har även gjort ett snurrande urverk Sollentuna. Sedan flera år är han ledamot av Konstakademin.

Vi träffas en dag i början av december. Det blir ett samtal om konst, ljus och rymden.

Som barn tyckte Leif om att teckna och måla och fick uppmuntran för det i skolan. Efter gymnasiet började han på Konstfacks kvällsskola i monumentalmåleri och några år senare sökte han in på Konstakademin där han gick mellan 1965 – 1970. ”Men”, säger han ”jag har alltid varit intresserad av naturvetenskap, kanske stundtals mer än av än konst. Konsten den kom ändå till slut i första hand och blev mitt språk att utforska världen med.”

På Konstakademin föreläste professorn i kärnfysik Tor Ragnar Gerholm om materiens innersta väsen. Det påverkade och Leif berättar:

”Sedan 30-talet har teorin om att galaxerna avlägsnar sig från varandra format den nu ledande teorin om att de gör detta – evigt från ett ursprungligt Big Bang. Innan dess uppfattades universum som statiskt – då även av Einstein. Men teorin om evig expansion har jag svårt för. Jag tilltalas mer av tanken om ett universum som både kan expandera och störta samman i ett ”statiskt” pulserande tillstånd. Jag gav mig då själv uppgiften att försöka skapa så många skulpturer/strukturer som möjligt som förefaller att expandera och störta samman samtidigt. Jag tänkte bland annat kring ett fullständigt koordinatsystem, alltså ett treaxligt sådant. Vad händer om jag tar mig friheten och låter koordinataxlarna rotera? Origo i mitten, stål, sex elmotorer, kugghjul och Pvc–rör. Allt som allt med måtten 5 x 5 x 5 meter.”

Leif upptäckte att beroende på var man befann sig i systemet föreföll tomrummet mellan axlarna att störta samman eller expandera. Verket finns nu utanför Moderna museet i Malmö och heter Pulserande koordinatsystem.

Han berättar också om en upplevelse i Axmar där han tillbringade sina lovledigheter från sex års ålder.

”På sportlovets vinterkvällar var det helt mörkt. Här fanns inga lampor. Att se stjärnhimmeln var helt överväldigande. Den upplevelsen har påverkat mig starkt.

Jag frågar hur han fick idén till Bärande ljus.

”Man befinner sig i ett bergrum. Ljus är en bristvara. Det är ljuset som håller upp. (Leif visar med händerna.) Klotet i mitten är av granit och två meter i diameter. Det är massivt och hänger i en metallstång. På sidorna finns två stöd. Klotet, svävande likt en planet buret av ljus, är en hänvisning till avfarten Globen som finns ovan jord.

Bergrummets valv-vägg av betong är infärgad i Stockholms-ockra och perforerad med 1 dm stora hål. Detta ger en ljuddämpande effekt. Inuti väggen hänger en ljusdiod i varje hål vilket gör att väggen strålar av ljus. Tanken med det blå ljuset runtomkring är att skapa en känsla av rymd i det tunga bergrummet. Valven är formade av massiva granitblock som hålls isär av ett kraftigt ”ljustryck”.”

Bakgrunden var att Vägverket, nuvarande Trafikverket, bjöd in tio konstnärer till en tävling. Gösta Wessel, Gunilla Bandolin, Tommy Östmar och Leif Bolter valdes för genomförande. De gjorde två konstverk var, så sammanlagt finns åtta verk i tunneln. Förutsättningarna var att skapa upplevelsevariation, men konsten fick heller inte vara distraherande. Ett krav var också att konsten skulle vara beständig och lätt att underhålla.

När man möter konstverket Bärande ljus i Södra länken kör man rakt in i universum. Globen där i mitten blir till en måne med de lysande stjärnorna runtomkring. Det slår mig att han har lyckats med konststycket att få den tunga graniten att förefalla lätt och svävande, tack vare det sätt på vilket han använt ljuset.

Det tycks också som om Leif Bolters livserfarenheter och upplevelser på ett förunderligt vis har lett fram till just det här verket. Stjärnhimmeln i Axmar. Rymden. Tredimensionaliteten. Jag tänker att det handlar om att besitta en ovanlig förmåga. Att kunna förvalta sina kunskaper och det man har varit med om på ett sådant sätt att det kan bli en rik upplevelse för andra människor.

Publicerad: 9 december 2021 | Skribent: Rebecka Walan

Offentlig konst som lyser

Ett öga som lyser och ändrar färg. Ett annat som blinkar och flörtar med dig. Konstverket Blickfång möter dig tre meter upp i luften vid pendeltågsstationen i Handen i Haninge. Det är annorlunda och eget gjort. Verket består av två delar. På andra sidan stigen lyser ett stort vitt ulligt moln. Eller ett irrbloss som konstnären kallat det.

Konstnären som ligger bakom heter Linda Persson. Hon är utbildad vid Chelsea College of Art and Design i London. 1999 kom hon in på Konsthögskolan i Stockholm och samtidigt på skolan i Chelsea. Hon valde Chelsea för att klimatet där var mera prestigelöst och tillåtande. Att bli konstnär hade varit både en dröm och självklarhet sedan länge.

Vi möts på ett Teamsmöte, hon och jag. Under flera år har hon bott i London, men nu sedan några månader har hon flyttat tillbaka till Sverige. Hon berättar om uppdraget att skapa konst för platsen. Haninge kommun utlyste 2018 en tävling som hon deltog i. Bakgrunden var att platsen upplevdes som otrygg och behövde ljus. När det gäller ljus har Linda många tankar.

”En gatlykta ger ett väldigt skarpt ljus och skapar stora kontraster. Det kan nästan förstärka mörkret och göra det mer kompakt. Ljussättning för att göra en plats tryggare handlar inte bara om en massa belysningsstolpar, utan om en omsorg, och där känner jag att konsten kan spela en aktiv roll i samhället, förklarar hon. Mitt flirtande öga kan ge en styrka, en snällhet till platsen som en vanlig lyktstolpe inte kan.”

Linda är uppvuxen i Haninge och hade erfarenhet av platsen.

”Här brukade vi gå förbi när vi skulle till och från Rudan för att bada. På den här sidan av spåret var de då ett sommarstugeområde. Om kvällarna låg skogen kompakt och mörk runtomkring. Vi skyndade oss förbi och sprang över tågspåren. Då fanns det ingen gång över spåren.”

Linda vann tävlingen och fick uppdraget. Kommunen önskade att hon skulle samarbeta med lokala grupper för att förankra konstverket. Hon kontaktade orienteringsklubben och skidklubben. De visade sig framför allt vara intresserade av upplysta spår. Så småningom kontaktade hon också en teatergrupp som bestod av ungdomar. De berättade att det kändes otryggt att gå ner till Rudan. Någon hade blivit överfallen. Även om detta låg långt tillbaka i tiden skapade det otrygghet och osäkerhet.

De hade också en diskussion om symboler. Genom smartphones använder många unga emojis, som ju är en slags symboler. Ögat kom delvis fram ur dessa diskussioner men det är också något som Linda funderat över länge. Blicken som ser. Det var viktigt att ögat hade en seende blick snarare än att den som möts av det ska känna sig övervakad.

Jag uppfattar ögat som väldigt snällt. Kanske beror det på de långa ögonfransarna. Men också på formen som är mer rund och öppen än långsmal och på den runda pupillen. Det är ett öga som ser utan att bedöma. Om du stannar upp så upptäcker du att det ändrar färg i mörker: från rött till rosa, gult, grönt blått. Dagtid är ögat blått. Konstverket med sina båda delar blev klart 2020 då det invigdes.

Så till den andra delen av verket; irrblosset som lyser med ett vitt sken i mörkret. Men vad är ett irrbloss egentligen? “Det förekommer i gammal folktro och fanns i sumpmarken och var både vägvisare och förvillare”, berättar Linda. Ett riktmärke som kunde avläsa om folk hade ont eller gott i sinnet. Man har senare förklarat fenomenet med geologiska reaktioner i marken som kan göra att det bildas ett sken. Tanken på att skapa ett irrbloss kom eftersom det fanns just skog och våtmarker i närheten.

”Men även om idén kom från folktrons irrbloss har konstverket också likheter med en diamant eller en lysande sten. Och dessa hittar man ju i naturen som i berg och sten”, säger hon.

Så ett moln, ett irrbloss eller en diamant. Vad tycker du att det liknar? 

Publicerad: 28 november 2021 | Skribent: Rebecka Walan

Har du sett dem? Ljusskulpturerna som lyser upp i mörkret. En del glöder, andra lyser som blixtar. Och nu tänds de. En efter en. Monika Gora är en av de konstnärer som gjort just skulpturer med ljus. Hennes Jimmys och Kusiner finns över hela landet.

Hon säger så här: “Man kan inte lysa upp världen och ändå se stjärnorna.” Med det menar hon att det krävs mörker för att vi ska kunna uppfatta ljus. Och visst är det så, att i vårt land där mörkret brer ut sig under vinterhalvåret är ljus och konst som lyser berikande.

Jag ringer upp Monika för en intervju. Jag är också nyfiken på hur det kom sig att hon blev konstnär. ”Det var självklart säger hon. Mamma målade så det konstnärliga fanns hemma.”

Monika Gora föddes 1959 och kommer från Warszawa i Polen. Föräldrarna invandrade till Sverige på 60-talet. Det var när starkt antisemitiska krafter blossade upp och många från Polen gav sig av. Det var ingen självklarhet att de skulle flytta till Sverige. Pappan var ingenjör och valen stod mellan Sydafrika, Kanada och Sverige.

Tio år gammal kom hon till Sverige. Hon började med keramik i 18-års åldern. Det hon gillade med keramik var att forma figurer i lera. Så småningom utbildade hon sig till landskapsarkitekt. Intresset för natur och biologi hade funnits vid sidan om konsten. Som få andra har hon lyckats med att få ihop de olika delarna. Konst, natur och omgivning.

Efter utbildningen reste hon ut i världen. Bland annat till Australien. Det var när hon satt på Ayers rock, som nu heter Uluru, som hon fick syn på några andra stenar, Kata tjuta. Stora orangea, mjukt formade klippor som var så släta att de tycktes vara polerade av havet. De såg ut som stora sovande djur. Då visste hon inte att dessa stenar senare skulle ge henne idén till de skulpturer som skulle komma att heta Jimmys, och som också Kusiner är besläktade med. Som har blivit så populära att de beställs över hela landet.

Hon jobbar gärna med mjuka former eftersom hon tycker att de är lättare att passa in; zeppelinarformer, droppar, bubbliga former. Hennes skulpturer är en befriande kontrast till alla de fyrkantiga hus vi har runtomkring oss.

En gång när Monika Gora var ute på havet med en båt, såg hon att något lysande närmade sig. Hon tyckte att det såg ut som en jättestor julgran men när det kom närmare såg hon att det var ett upplyst fartyg. Hon tycker att vi behöver mera ljus omkring oss, men återkommer till att vi behöver mörker för att uppfatta ljus. Hon jämför med hur vi lockas att titta in i en brasa. Att se på en eld är avkopplande, samtidigt som den har en dragningskraft på vårt psyke.

I Stockholms län finns hennes konst i Österåker, Lidingö och Stockholms stad. Skulpturerna finns i olika färger och kombinationer. De som är orange får samma färg som eldens glöd när de är tända.

Publicerad: 14 april 2021 | Skribent: Rebecka Walan

Skulpturen Ping Pong av Peter Johansson tog plats utanför den nya sporthallen i Kungsängen i december 2020. Men folk reagerade långt tidigare, så fort skissen visades i media. Trådarna på Facebook fylldes snabbt med hundratals kommentarer. “Slöseri med skattepengar.” “Den ser i alla fall rolig ut.” “Det är inte konst.” “Den skulle jag ha kunnat göra för 50 lax.” Kostnaden var kanske det hetaste debattämnet, 787 000 kronor, utan markanpassning; 600 000 kronor. Av detta gick en stor del till tillverkningskostnaden, konstnärens arvode var en liten del i det hela. Tangentborden gick varma och skulpturen fick uppmärksamhet i såväl riksmedia som i utlandet. “Som en smurf på crack”, skrev Dalarnas tidning.

Konstnären själv tyckte bara att det var roligt att Ping Pong blev omtalad och väckte uppmärksamhet.

“Det är ju fantastiskt att man har en publik, att människor diskuterar och tycker att det är kul eller tråkigt. Det är ju underbart. Skulle inte någon reagera så skulle det ju kännas hopplöst att jobba med det här, säger Peter Johansson.”

Ja, för vad är konsten om den inte blir talad om? Om den passerar helt obemärkt? Själv blir jag bara glad av den blåa figuren som befinner sig sju meter upp i luften och rör på ögon och tunga. Även hatten rör på sig från sida till sida.  

Konst skapad för en särskild plats

När Peter Johansson gör offentliga verk går han grundligt till väga. Det unika med platsen vägs in och så lägger han till sitt uttryck, eller med andra ord: Gör sin grej. Inte sällan går han utanför ramarna för vad man tror är möjligt. Ett exempel är Rent Hus som du hittar i Haninge. Ett ångande hus i en rondell som knyter an till alla de tvätterier som förut funnits på platsen.

Ping Pong är också ett platsspecifikt konstverk. Skulpturen kom till i samband med att sporthallen byggdes, då det kulle avsättas en procent till offentlig konst. Kommunen gjorde en utlysning, 60 intresseanmälningar ramlade in och av dessa valdes tre konstnärer ut för att göra skisser till ett konstverk. Och det vinnande bidraget blev alltså Ping Pong. Skissen som Peter Johansson lämnade in. bestod av ett 26-sidigt dokument med bild och text.

“Den konstnärliga gestaltningen ska vara en unik del av byggnaden, dess arkitektur och verksamhet och bidra till platsens identitet. Konsten ska skapa en välkomnande och lustfylld atmosfär, i samklang med den aktuella verksamheten; idrott, träning, tävling, som en röd tråd. Verket ska erbjuda en upplevelse både dagtid, för utövande och besökande och utifrån kvällstid, då byggnaden är tom.”

Ett utdrag från kommunens uppdragsbeskrivning

Peter Johansson har tagit fasta på vad som ska ske inne i hallen där det alltså ska spelas pingis. Den blå färgen knyter an till bordtennisbordens färg, näsan till den vita bollen och ögonen rör på sig som om Ping Pong tittade på en bordtennismatch. Sju meter upp i luften syns den på långt håll.

“Figuren har inspirerats av en leksak som jag hade när jag var liten, som jag har omformat”, berättar Peter.

Jag tänker på barnkonventionen som blivit lag och tycker att det är fint att en leksak har blivit till ett offentligt konstverk. Det är något helt unikt.

Varför så starkt engagemang?

Frågan är varför folk blev så engagerade och arga när det gäller Ping Pong? Visst, det handlade säkert mycket om den pengapåse som avsatts för verket, alltså en procent av vad sporthallen kostat att bygga. Den regel som sedan den infördes 1937, har gjort att vi i samhället nu har konst från olika tider med olika uttryck. Men kanske är det också något annat som gror under ytan? Kan det ha att göra med den situation vi nu befinner oss i, och att det har blivit tydligt för människor hur viktiga våra samhällsbärande institutioner är?

“Pengarna behövs i stället till vård och omsorg, renovera äldreboende, förskola och fritidshem!”

Uttalandet finns i ett debattinlägg i Mitt i den 2 september.

Den 21 mars 2021 deltog jag i ett livesänt panelsamtal. Samtalet arrangerades delvis på grund av den höga debatten. Utöver moderatorn var det var jag och två representanter från kommunen som satt i panelen. Konstnären själv deltog på länk från Köpenhamn. Under tiden fick tittarna ställa frågor. En person berättade att hens lärare fått sparken från sitt jobb på grund av Ping Pong.

Så förhåller det sig ju inte, tänker jag och förklarar, kanske lite väl snabbt, att det handlar om olika pengapåsar i kommunbudgeten.

Men bakom hennes kommentar finns förstås en djup tragik. Mina tankar börjar nudda vid det som vi nu kommit att kalla för polarisering. Är det kanske så att Ping Pong har fått klä skott för dessa underströmmar? En upplevelse av etablissemanget mot folket. Är det därifrån ilskan kommer?

Frågan är när offentlig konst brukar väcka debatt? Finns det kanhända någon gemensam nämnare? Jag drar mig till minnes den stundtals hätska diskussionen kring Kirsten Ortweds gestaltning av Raoul Wallenberg 2001. Då handlade det framför allt om hur Raoul Wallenberg gestaltades. Carl Hamilton var upprörd och skrev i Aftonbladet: “Konstclowner slår till mitt i stan”. “Konstverket ser ut som tolv stycken klickar med hundlort på trottoaren.”

2019 handlade det om Zlatan. Som efter att statyn av honom satts upp i Malmö gick och köpte in sig på Hammarby. Skulpturen vandaliserades och togs ner i väntan på ny placering.

I båda fallen har det handlat m nationalhjältar. Ping Pong hamnar inte precis i den kategorin.

Utanför våra referensramar

Kanske har det i stället att göra med skulpturens utformning och att den går lite utanför våra referensramar? Höga skulpturer har vi sett förr. Karl XII i Kungsträdgården, Gustav II Adolf som rider på sin häst upp mot Stockholms slott, eller Berzelius på sin höga sockel i Berzelii park. Blir gapet kanske lite för stort när det i stället handlar om en plastleksak som är högt upp i luften och inte en av våra gamla kungar?

Kanske sanningen finns någonstans mitt emellan? Pengar, polarisering och utformning.

Peter Johansson har hamnat i hetluften förr. Med sina skivade plastförpackade dalahästar har han utmanat bilden av Sverige och svenskheten. Han har klätt av sig. Och klätt ut skådespelare till nynazister för att sätt ljuset på främlingsfientliga krafter. Men med Ping Pong ville han inget annat än att göra folk glada.

“Jag gör ju ofta saker som jag tänker att jag måste förklara på olika sätt. Det kan vara politiska saker eller saker som handlar om hjärta om smärta. Sådant som jag förbereder väldigt bra med referenser, eller genom att skriva texter. Men det här verket hade jag faktiskt inte förberett på det sättet, utan jag trodde faktiskt i min enfald att det skulle gå ganska spårlöst förbi och bara glädja dem som skulle använda sporthallen.

Det ska sägas att Ping Pong inte bara mötts av hårda ord. På sociala media finns också hejarop bland de ilskna harangerna: “Häftig konst.” “Kul gubbe, varför klaga?” “Finaste jag sett på länge”. Att konst engagerar så här intensivt är ganska så ovanligt.

På väg till panelsamtalet tar jag först pendeln och promenerar sedan till sporthallen. Det är söndag och folktomt. Men på skolgården nedanför sporthallen håller två killar i 15-års åldern på och grejar med en moppe.

“Hej!” säger jag. De tittar lite undrande på mig men hejar artigt tillbaka.

“Vad tycker ni om den nya skulpturen utanför sporthallen”, ropar jag och förbereder mig på en osande kommentar.

“Den är jättefin”, säger den ena killen och ler.

Jag blir glad. Jag har ju kommit att tycka om den där blåa tokiga gubben.

Jag riktar mig mot den andra killen.

“Och vad tycker du då?”

“Den är helt okej”, säger han.

Jag anar att Ping Pong har framtiden för sig.

Publicerad: 17 februari 2021 | Skribent: Rebecka Walan

De strävar på. Bär vatten och kämpar. Nystingar kallas släktet de tillhör. Konstnären May Lindholms skulpturer är små. Ändå är det något monumentalt i dem.

Alldeles vid kanalen i Åkersberga står två små skulpturer. Vera vattnare och Två systrar heter de. Men det tar ett tag innan jag hittar dem. Jag måste fråga mig fram, och träffar efter en stunds letande på ett promenerande par. De behöver inte tänka efter särskilt länge. “Menar du de där små skulpturerna? De är jättefina, du fortsätter bara en bit längre fram så ser du dem.” Jag tackar för hjälpen och traskar vidare. Fast jag var beredd på att de skulle vara små blev jag ändå förvånad över hur små de faktiskt är. Bara cirka 30 centimeter höga.

De två skulpturerna är placerade en bit ifrån varandra. Två systrar är närmast vattnet, de balanserar på en hög sockel. De är sorglösa och leker med en boll. Lite längre bort kommer Vera vattnare. Hon är placerad långt bak på en långsmal ljus sockel, som för att visa att det är lång väg till vattnet. Klädd i hatt och klänning och med blicken uppåt föreställer jag mig hur hon vaggar fram. I händerna håller hon två hinkar. Det är något värdigt över tanten.

Placeringen är genomtänkt. Här vid kanalen fanns förr i tiden en klappbrygga, alltså en brygga där man tvättade och klappade vattnet ur tvätten med ett klappträ.

Verket invigdes 2019 och enligt kultursekreteraren Maria Söderlund är det populärt. Många invånare berättar att de uppskattar de små skulpturerna i brons.

En hyllning till alla kvinnor

Konstnären bakom verket heter May Lindholm. Hon kommer från Norge men är nu sedan många år bosatt i Dalarna, i Siljansnäs. Jag läser i artiklar på nätet att hon växte upp en gård och att det där fanns blålera i marken. Det var så det började med skulpterandet.

Nyfiken på hur konstverket växte fram, ringer jag upp May Lindholm. Hon svarar glatt och berättar att första gången hon visade nystingarna var på en utställning 2013. Figurerna höll på med allt möjligt. De lekte gungade, hoppade hopprep och klättrade. “Nystingarna är en hyllning till alla kvinnor som kämpar på; i vården, skolan, och polisen. Budskapet som nystingarna har i sig är att det som görs är gott nog.”

Jag tänker på all vårdpersonal som nu kämpar på med covid på våra sjukhus och skulle vilja skicka med Mays ord till dem. Borde det kanske inte finnas en nysting på varje sjukhus? Och på varje skola?

May berättar att hon tidigare sett hur de som jobbade i skolan ständigt behövde redovisa och rapportera. Hon tyckte att man tog ifrån dem deras kompetens istället för att känna tillit. “Nystingarna behöver inte rapportera. De bara är.”

Släktet nystingar har ett särskilt kännetecken. De har fyra tår. Mays formspråk är också karakteristiskt med runda mjuka former. Jag undrar hur det kommer sig att hon bara gör kvinnliga figurer. Hon skrattar. “Jag vet ju inte hur det är att vara något annat. Men det finns också ett feministiskt perspektiv. Att visa på kvinnor som gör saker, är aktiva och är nöjda med sig själva.”

Jag frågar vad hon skulpterade där hemma på gården i Norge. “Det var inte så viktigt att det blev något. Det viktiga var att jag fick hålla på. Jag kavlade, knådade och rullade leran. Jag fick inte så mycket uppmärksamhet för det jag gjorde, och det tror jag var bra.”

Idén om de två systrarna fick hon när hon såg en film med Sofiaflickorna som tränade på en bom, på Akropolis i Aten. Filmen är från 1956. Efter vårt samtal tittar jag på filmen. Sofiaflickornas rörelser är på gymnasters vis perfekta. Sträckta tår och raka ryggar. Men det finns ändå en likhet med Två systrar i Åkersberga. Även om de två systrarnas rörelser inte är lika perfekta är de precis som Sofiaflickorna inne i vad de gör, uppfyllda av sina övningar. Vem vet? Kanske har de sett Sofiaflickorna och blivit inspirerade?

Jag ställer en sista fråga. “Hur kommer det sig att dina skulpturer är så små?”

“Åh, om jag skulle göra dem större skulle de se ut som troll.”

Samtalet med May var inspirerande. Jag lägger ner mobiltelefonen med ett leende. Och i tankarna återvänder jag till skulpturerna vid kanalen. Som trots det lilla formatet påminner om att det inom varje människa ryms en hel värld. 

Publicerad: 25 november 2020 | Skribent: Rebecka Walan

Ett offentligt verk har tagit plats. Någonstans i en park eller på ett torg. Kanske på ett gångstråk. I närheten finns en skylt. Kanske på sockeln, eller en bit ifrån. På skylten står konstnärens namn, verkets titel och när det är gjort. Kanske har du någon gång undrat hur verket kom till och varför det finns just på den här platsen.

En process

Ett offentligt verk föregås ofta av en lång process. Det handlar först om att flera konstnärer blir inbjudna att göra en skiss. Sedan väljer en jury ut ett av verken. Slutligen ska verket tillverkas i ett beständigt material och sättas upp på plats.

I filmen I konstnärens ateljé får du höra om hur Rolando Perez konstverk Damen med hunden i Huddinge kom till. Rolando kom till ett möte med boende i Flemingsberg för att presentera en liten pappfigur. Han hade pappfiguren i papperspåse. När han såg alla andra proffsiga modeller blev han tveksam. Men det gick bra och hans pappfigur blev utvald. Nu finns “Damen med hunden” i en uppförstorad version av plåt i Flemingsberg.

Tankarna bakom ett konstverk

Varför är då den offentliga konsten så intressant? Jo på många sätt berättar den om vårt samhälle, dess idéer och tidsanda. Man kan säga att den tar tempen på vårt samhälle. Och det gäller för såväl vår tids konst som konsten från förr.

Kungastatyer

Kungastatyerna berättar förstås om kungen som är avbildad, men också om tiden då statyn blev till. Många av dem kom till under 1800-talet, den tid som vi brukar beskriva som den nationalromantiska eran. Vad som hände var att att man då gärna blickade tillbaka på gångna tider, och till exempel glorifierade kungar från förr. Ett exempel är statyn av Karl XII i Kungsträdgården som invigdes 1868, alltså 150 år efter att kungen stupat i Norge.

På Gustav Adolfs torg travar Gustav II Adolf värdigt upp mot Stockholms slott. Initiativet till skulpturen togs av Gustav III som gärna ville framhålla sitt släktskap med den mäktige Gustav Adolf. Statyn invigdes 1791, långt efter det att Gustav II Adolf stupat i Lützen 1632.

En flyktingpojke

En helt annan skulptur möter du i Täby. Här sitter den lilla flyktingpojken Gzim och gråter på en bänk. Konstverket som är gjort av av Knutte Wester visar på hur sorgen tar sig uttryck hos ett barn som flytt krig. Ögonblicket handlar om att pojken fått ett utvisningsbesked. Just när han just rotat sig på en ny plats måste han ge sig av till ett sönderbombat Kososvo. Skulpturen visar på ett nytt fenomen i den offentliga konsten. Även människans svåra erfarenheter får ta plats i konsten på våra gator och torg.

Instagramvänlig konst

I Åkersberga finns en kramvänlig stor gul blomma med stjälkar som påminner om öppna armar. Verket heter Kram och är gjort av Birgitta Muhr. Skulpturen kom till bland annat för att unga ville ha ett instagramvänligt konstverk, alltså ett konstverk som de kunde fotografera sig med. Det är som att blomman säger: Kom i min famn!

Framtiden

Hur kommer framtidens människor att tolka konsten som nu finns i det offentliga rummet?

Även om det är omöjligt att veta så är det spännande att fundera över. Hur kommer till exempel människor om tusen år att tolka en lysande gul blomma? Eller en staty av kung på piedestal?

Vad som är viktigt är att konsten är mångfacetterad, det vill säga att vi har konst med olika uttryck och form och som kan ge upphov till nya och olika tankar hos oss. För det krävs att de som ansvarar för den offentliga konsten anlitar konstnärer med olika bakgrund och idéer. Och att de som är sakkunniga på konstområdet får fortsätta att fatta beslut om konstnärer och verkens placering.

Länsmuseet kommer att fortsätta att berätta om den offentliga konsten, och vi strävar efter att du ska få ta del av konstnärernas idéer och tankar så gott det är möjligt.

Finns det något verk du vill veta mer om? Hör av dig med förslag så tar vi reda på mer och berättar!

Mer om offentlig konst

I konstnärens ateljé

Se alla filmerna i serien på YouTube.

Till spellistan

Offentlig konst

Se fler offentliga konstverk i länet.

Till konstverken

Publicerad: 30 september 2020 | Skribent: Rebecka Walan

Spring remake. Spring Beast och Spring Beat. Låter det bekant? Det är titlar på några av de graffitifestivaler som ägt rum i Snösätra de senaste åren, och som lockat 5000 besökare per dag. En drömsiffra för varje kulturinstitution. Från början var det ett bortglömt och nedgånget industriområde, men så fick området en revival. 2014 fick graffitikonstnärer tillåtelse av markägarna att måla på väggarna. Sedan har området växt och blivit Nordens största graffitiområde med 9000 kvm vägg.

Bild 1: Snösätraområdet. Hop Louies målning längst till höger i bild. Foto: Rebecka Walan.

Bild 2: Väggmålning, Snösätra. Foto: Rebecka Walan.

Jag besöker Snösätra en dag i september 2020, med anledning av att området ska rivas. Politikerna vill göra ett rekreationsområde av platsen. En annan falang föreslår ett nytt bostadsområde. I mitten finns den ideella föreningen Kulturkvarter snösätra som kämpar för att området ska vara kvar. ”Vi anser väl att Snösätra är en del av vårt kulturarv här i Rågsved”, säger en ung kvinna i en film på föreningens instagramkonto.

Dagen är solig så jag tar cykeln. Jag är orolig att jag kommer för sent, att de redan har börjat riva och att grävskoporna har satt sina ståltänder i muralmålningarna. I cykelkorgen ligger museets lilla digitalkamera. Länge har vi pratat om att dokumentera målningarna och området men det har inte blivit av, inte förrän nu. Jag blir lättad när jag ser illrosa färg lysa mellan björkarna i hagen. Allt är tydligen ännu inte rivet.

Förbluffad ser jag sedan att allt verkar vara kvar, där är Hop Louies stora målning med texten “All we have is each other” tecknad med stencilstil, lite som Banksy. Sedan följer målning på målning. Olika stilar, olika uttryck. Lite här och var sitter plakat med texten “Bevara Snösätra”. Att allt är kvar ska sedan visa sig inte alls stämma.

Under min rundvandring träffar jag på flera människor. Stämningen är vänlig och välkomnande. Den första jag stöter på är Joakim som håller till med en massa färgburkar inne på en gård.

“Här fungerar det som en laglig vägg, man får måla över andras målningar. Inte som ute på den stora gatan, The wall of fame, där måste man lämna in en ansökan för att få en plats.”

Jag förklarar att jag är från Stockholms läns museum för att dokumentera, och att jag trodde att allt skulle vara rivet. “Jo de har börjat riva längre ner i området, men jag tror att det här ska vara kvar. Jag vet inte riktigt men jag tror att allt detta med de lagliga väggarna inte ska rivas. Du borde prata med Percy eller Bobbie. De brukar vara här.”

Jag är nyfiken på hans graffitihistoria. Han delar villigt med sig.

“Jag började som ung, sedan när jag fick barn blev det att jag slutade. Nu är det skönt att komma hit och hålla på mellan varven. Det är kravlöst, alla är välkomna.” Han sitter ner på en pall och kisar med ögonen mot solen medan vi pratar.

Så dyker en ung tjej upp. De hejar glatt på varandra och han ber henne förklara för mig hur det ligger till med rivningen. “De ska riva allt det som är nedanför, du ser när du går på huvudgatan, de har redan rivit ett hus med en jättemålning. De höll på idag men nu har de nog slutat för dagen.”

Jag tackar för upplysningen och traskar vidare på “The wall of Fame”. Där hittar jag bland annat Lilacladys virkade budskap. Den åttio-åriga östermalmsdamen som sprider sina hoppfulla budskap i textil. Jag fotar som en galning, allt jag ser.

Snart träffar jag på ett par med två stora svarta hundar. En blandras, där Rottweiler är en av de inblandade av raserna. Det visar sig att mannen är Bobbie, han som håller i föreningen Kulturkvarter snösätra, och som även har varit curator för festivalerna de senaste åren.

“Området är berömt, det lockar hit människor från hela världen som vill måla. Många kändisar har flugit själva, de bekostar biljetter och hotell och allt. Ibland har vi ställt upp med färg och mat. Vi har haft representanter från alla världsdelar nu.”

Jag berättar att museet gjorde en utställning för några år sedan och att jag i samband med den besökte Spring Remake och att det var en upplevelse. “Det var som ett lämmeltåg, folk vallfärdade från tunnelbanan”, säger jag och minns känslan av folkfest.

Jag undrar om han själv målar.

“Jodå, jag har hållit på och håller fortfarande på, men nu är vi som började gamla, mellan fyrtio och femtio. Man orkar inte längre”, säger han och skrattar. “Ungarna, de springer runt och håller på och tar risker. De kommer nog alltid att finnas. Själv har jag blivit bekväm, nu vill jag helst sitta i solen och måla, ta en kaffe eller korv.”

Han visar var rivningsområdet börjar.

“Om de fortsätter att ta bort det här, då kommer klottret garanterat att öka. Klottret i området minskade rejält efter att vi fick måla här.”

De två stora hundarna står helt stilla under tiden som vi pratar.

“De ska riva en hangar som förut funnits på Bromma flygplats, en av de äldsta, den är från 40-talet. Och en gammal konservfabrik som har hundra år på nacken. Det är den äldsta byggnaden i området. Där gömde man baltiska flyktingkvinnor under andra världskriget.”

Han ger mig en guidning i området och vi kikar in i den gamla hangaren. De gamla bjälklagrena luktar. Lukten påminner om den på Vasamuseet. Gammalt virke blandat med fukt. I den gamla konservfabriken finns inredning med kök och allt.

“Var det alltså här de gömde de baltiska kvinnorna?” undrar jag. “Det var på övervåningen, säger Bobbie och pekar upp mot taket.”

Jag säger att jag ska vandra vidare. Han ger mig sin mail, så att jag kan ställa kompletterande frågor framöver och jag tackar så mycket för att han tog sig tid.

Jag hittar direkt den rivna väggen. Den finns bakom ett stängsel med en skylt med texten “Tillträde förbjudet”. Jag ser delar av graffiti bland rivningsmassorna och tänker att det är som ett jättelikt pussel. Jag tänker också på hur lätt det är att riva, och svårt att sedan åter bygga upp. Jag funderar över om det skulle vara möjligt att pussla ihop väggen igen.

Vem vet? Kanske det faktiskt skulle gå.

Läs mer om rivningen av Snösätra här.