Brottö skärgårdsjordbruk – att dokumentera ett levande kulturarv

Publicerad: 12 juni 2024 | Skribent: Moa Beskow

Den 4 juni lanserade länsmuseet den digitala utställningen Brottö – ett skärgårdsjordbruk. I utställningen finns filmer och bilder som berättar om livet på Brottö gård i Österåkers kommun förr och nu. Utställningen bygger på en dokumentation av det enda statliga kulturreservatet i Stockholms län. En plats som hittills inte varit så känd bland allmänheten.

En kvinna fotograferar en ko, hon ser koncentrerad ut. Motivet är en ko. — Länsmuseets fotograf Jenny Bergensten fångar en highland-cattle ko. Foto: Moa Beskow.

Besök på Brottö

För några år sedan landade en fråga på länsmuseets bord. Kunde vi dokumentera och förmedla kulturreservatet och skärgårdsjordbruket på ön Brottö i Stockholms skärgård? Det skulle finnas ett gårdsarkiv men mycket mer än så visste vi inte. Idén till dokumentationen väcktes av Matts Jansson, praktisk förvaltare av reservatet och boende på Brottö gård. Frågan gick via Länsstyrelsen innan den landade hos oss. Arbetet inleddes med en ansökan om medel från Länsstyrelsen och museets etnolog Moa Beskow och arkivansvariga Ann-Sofie Nygren åkte ut till ön, det första besöket gjordes i oktober år 2022.

Vi kom till Brottö en strålande solig höstdag. Matts mötte upp och vi anlände lagom till lunch där sambon Solveig serverar oss en underbart god köttgryta på högrev från egna djur med egen odlad potatis. Till efterrätt får vi äppelkaka och kaffe i fina koppar. Efter lunchen får vi med oss arkivmaterialet upp till huset där vi ska bo och arbeta. Matts berättar det han vet och är angelägen om att den här historien ska berättas. Vi börjar gräva oss igenom högarna av papper i kartongerna och påbörjar arbetet med en arkivförteckning. Vid 22.00 är det beckmörkt, månen skiner och det är dags att gå till sängs.

Dagen efter guidar Matts oss tar bort mot den västra delen av ön där korna betar. Djuren äter både gräs, sly och vass och på så vis hålls landskapet öppet. När ljuset når marken gynnas olika arter av växter och djur och den biologiska mångfalden ökar. Vi tittar på utdikningar, strandängar och byggnader. Han visar skogsbestånd som stått sedan en slutavverkning på 1970-talet och berättar om det långsiktiga arbetet med skogen. De insatser som görs nu kommer hans barn och barnbarn kunna se resultatet av.

En tjur äter mat ur en vit plasthink, en man sitter och tittar på en bit bort. I bakgrunden syns vatten. — Matts Jansson matar korna på betesholmen Brännholmen och länsmuseet får följa med. Foto: Moa Beskow.

Sista dagen får vi följa med och mata djuren som finns på betesön Brännholmen. Förr i tiden, berättar Matts, så rodde man över och mjölkade två gånger om dagen. Men nu förtiden är det ingen som håller på med mjölkkor här i området. Den sista mjölkkannan skickades från ön på 1980-talet. Efter lunch är det dags att packa ihop. Arkivmaterialet tas tillbaka ner till huset, vi tackar för oss och går vidare ner till båten, fäller upp semaforen och åker hem igen.

En historia tar form

Tillbaka på museet fortskrider arbetet. Vad av allt vi sett och hört ska vi samla in? Hur ska vi kunna berätta den här historien? Det visar sig att det finns ett stort antal fotografier, äldre bilder i fotoalbum, diabilder och digitala bilder i datorer och minneskort. Vi åker tillbaka till Brottö och lånar med oss ett urval av bilder, både fysiska bilder omsorgsfullt nerpackade kartonger och album men också digitala filer som tankats över till museets dator.

En man står böjd över en kamera. Han filmar två kossor som tittar nyfiket. — Vi valde att berätta historien om Brottö med hjälp av rörlig bild. Nyfikna kor när länsmuseet var där och filmade. Foto: Moa Beskow.

Sakta men säkert börjar en historia ta form. Vi vill berätta om livet på ön idag, om familjens förutsättningar för att kunna leva i skärgården och förvalta detta unika kulturarv. Vi vill berätta historien om Brottö gård, om de människor som bott här tidigare, hur även deras liv och arbete lagt grunden till att Brottö skärgårdsjordbruk utsågs till kulturreservat. Besöken på Brottö blir fler och pusselbit efter pusselbit läggs till helheten. Det som framför allt träder fram är att det ligger ett enormt stort kunnande, en hängivenhet och långsiktigt arbete bakom Brottö kulturreservat. Dessa typer av små skärgårdsjordbruk var en vanlig syn i skärgården förr, men att detta finns kvar nu är unikt. Kunskaperna kring jordbruk och djurhållning väver också trådar bakåt i historien, för det sägs att det aldrig varit ko-tomt på Brottö sedan de första skriftliga källorna kom till på 1500-talet. Sedan slutet av 1800-talet har familjen Jansson levt och bott på Brottö gård. Kunskaper som gått i arv sedan dess vandrar nu vidare in i nästa generation när Matts och Solveigs dotter och hennes man tar över gården.

Historien om Brottö skärgårdsjordbruk fortsätter men finns fram tills våra dagar nedtecknad och arkiverad hos oss på länsmuseet.

Besök utställningen och ta del av historien!

Välkommen till utställningen om Brottö – ett skärgårdsjordbruk (stockholmslansmuseum.se)

Hur skriver länets invånare dagbok?

Publicerad: 12 maj 2024 | Skribent: Rebecka Tellgren Mårtensson, praktikant på Stockholms läns museum

Under våren har Stockholms läns museum gjort en undersökning om dagboksskrivande. Undersökningen har utgått från en enkät som låg ute i ungefär en månad. Idag är det dagbokens dag, och vi avslutar projektet genom att berätta om de svar vi fått in från enkäten. Vi fick in hela 83 svar! Roligt att så många ville dela med sig av hur just de skriver dagbok. Tack till alla ni som bidragit!

Länsmuseet samlar kontinuerligt in berättelser från länets invånare och vi ville undersöka nya sätt att samla in länets röster på. Vi undrade helt enkelt hur eller ens om människor skriver dagbok; På vilket sätt de gör det? Vad de skriver om? och Varför de gör det? Dagboksskrivande är intressant eftersom det representerar ett spontant sätt att anteckna sina egna tankar på.

En kvinna står i en stadsmiljö och tittar på sin mobiltelefon. Håret döljer hennes ansikte.

En sida i en dagbok, texten är skriven med snirklig handstil. Dagboken är från 1910.

Vad är en dagbok för dig?

En av de inledande frågorna vi ställde var vad är en dagbok för dig? För många är det en anteckningsbok där man skriver ner tankar och reflektioner från dagen som gått. Amanda 36 år, skriver till exempel att det är, ”En del av mig själv. Ett sätt att dokumentera och bearbeta mina tankar och känslor!”. Mio 65 år, berättar att det också kan vara en loggbok över intressen i livet ”Ett sätt att ordna tankar, följa ett skeende eller komma ihåg händelser. Ibland har jag skrivit träningsdagbok och trädgårdsdagbok”.

Något som vi var nyfikna på att undersöka med projektet var hur skriver människor dagbok? Denna fråga tycker vi var intressant för den handlar om själva processen och berättar även om varför man skriver. Ulla 74 år, berättar:

” Jag skriver dagbok varje dag. När jag var ung, då hade jag en årsdagbok. De böckerna, liksom en femårs-dagbok kastade jag när jag flyttade, för sju år sedan. Sedan några år tillbaka har jag en 10-årsdagbok. Jag skriver bara kort om vad jag har gjort eller varit respektive dag. Ibland något om vädret”.

Alexandra 33 år, skriver också regelbundet:

”Ja, ganska [regelbundet]. Flera gånger i veckan åtminstone. Jag gör det för att jag mår bättre av det, det är som en trygg plats där jag kan skriva ut allt jag känner och tänker på ett ocensurerat sätt. Jag gör det både i mobilen och i anteckningsböcker. Jag har skrivit dagbok sedan jag var ungefär 5 år gammal och har sparat alla mina dagböcker också”.

Undersökningen visar också att det inte alltid behöver vara regelbundet, utan att vissa skriver periodvis som Minna 25 år:

” Jag har under många år av mitt liv skrivit dagbok, men jag har också under vissa perioder slutat skriva. Mest för att jag har kommit av mig”.

Citaten ovan visar att det finns flitiga dagboksskrivare i länet. En del personer berättade att de skriver dagbok väldigt sällan och vissa gjorde det inte alls. Dessa svar är också givande för oss eftersom vi även undersökte om länets invånare ens skriver dagbok.

Att föra minnesanteckningar på andra sätt

Dagboksskrivande associeras oftast till att skriva i en anteckningsbok. I enkäten framkommer det att flera använder andra sätt att dokumentera sina liv på. Många berättar att de antecknar i mobiltelefonen, men att fotografera också är populärt:

”Jag skulle säga att alla foton jag tar är på många sätt en fotodagbok. Även om de bara finns i digital form så har jag tagit foton nästan hela mitt liv, med olika kameror och nu också telefonen. Så även under tiden då jag inte hade dagbok, så har jag foton” Minna 25 år.

Jan 81, ser även almanackan som en slags dagbok, ”Inget utöver en hemgjord almanacka med kolumner för mig och familjemedlemmar. Avser t ex tider för planerade resor, läkarbesök, födelsedagar etc”:

Ett exempel på en annan typ av dokumentation över vardagen är sociala medier. I enkäten handlade en fråga om det eftersom det är en stor del av vår samtid idag och för att många delar med sig av sitt liv där. Det fanns en del meningsskiljaktigheter kring sociala medier hos enkätsvararna. Lina 21 år, är en av de som lägger ut bilder på sociala medier ibland:

”Jag brukar lägga ut om jag har gjort något kul, till exempel ätit på restaurang, rest osv. Men även bara bilder man tagit som man tycker är fina. Det är ett sätt att visa sina vänner och bekanta vad man håller på med, för att de man inte pratar med ofta också ska få veta, och för att man själv vill visa.”

Amanda 36 år, tycker å andra sidan att ”det känns meningslöst, som att kasta sina tankar in i ett svart hål”. Likt dagboksskrivandet är sociala medier något vissa ägnar sig åt och andra inte. Dessa sätt att dokumentera på är intressanta eftersom de breddar synen på vad som är dagboksskrivande och hur man kan dokumentera sitt liv.

Dagböcker och framtiden

Något som överraskande i enkätsvaren var de funderingar om dagböcker och framtiden. Anna 65, har funderar på det ett tag:

”Jag har klurat i många år på vad som ska hända med mina anteckningar när jag dör. Ska de kremeras med mig eller ska någon få ärva dem på uppställda villkor. Ska jag skänka dem till ett museum? Jag har fortfarande inte kommit fram till något beslut”.

Birgitta 78 år, reflekterar över innehållet i dagböckerna:

”Funderar på vad som ska hända med mina dagböcker när jag dör. Lämna till barnen? Men kanske vill jag inte att de ska veta allt. Hur intressanta är mina dagböcker?”

Det är lätt att fråga sig om ens egna berättelser är intressanta, men det är de! Länsmuseets verksamhet består till stor del av människors berättelser vara sig det är runstenar, Samtidsbild eller en intervju till en utställning om Sollentuna. Således är länsinvånarnas berättelser om livet viktiga för oss. Undersökningen har visat att det finns ett engagemang för att berätta hur man dokumenterar sitt liv, vilket är en värdefull kunskap för oss och något vi tar med oss för framtida arbete. Till alla som deltagit i vår undersökning och svarat på enkäten, återigen ett stort tack!

Nu fortsätter länsmuseets vidare arbete med att samla in länets historia!

En praktikants dagbok

Publicerad: 17 april 2024 | Skribent: Rebecka Tellgren Mårtensson, praktikant på Stockholms läns museum

Kära dagbok,

Just nu praktiserar jag på Stockholms läns museum. Jag ska vara här en hel termin och mer än hälften av tiden har gått. Du kanske undrar vad jag har gjort? Jag ska berätta.

Till att börja med, varför sökte jag praktik på Stockholms läns museum? Att praktisera är en chans att få använda kunskaper från en utbildning på en arbetsplats, och få en inblick i ett framtida arbetsliv. Jag har studerat etnologi, ett kulturvetenskapligt ämne som undersöker människors vardagsliv och kulturella uttryck, alltså hur människor lever, tänker och förstår sin värld. Jag sökte till Stockholms läns museum för att jag ville arbeta på ett museum och för att länsmuseet jobbar mycket utifrån det etnologiska perspektivet.

Samtidsinsamling är något länsmuseet arbetar aktivt med och det har även präglat mycket av min tid här. Jag har fått hålla i ett pilotprojekt om dagboksskrivande. Det övergripande syftet med projektet var att undersöka hur museet på ett mer spontant och enkelt sätt skulle kunna samla in berättelser från länsinvånarna. Dagboksskrivande blev därmed en anteckningsform som representerade detta bra.

När jag blev tilldelad projektet tänkte jag ”kul!”, men även ”hur ska jag undersöka detta?”. Frågor som Hur skriver människor dagbok? Gör de ens det? Använder de anteckningsbok eller mobilen? och Sociala medier kanske kan ses som en typ av dagbok? resulterade i en omvärldsbevakning i länet för att få svar på dessa frågor. Jag utformade en enkät med frågor om dagboksskrivande, som fortfarande går att svara på. Den är länkad nedan och är öppen tills den 21 april. Ska bli jätteroligt att läsa svaren!

Projektet avslutas passande nog till dagbokens dag den 12 maj, då ska jag skriva ett blogginlägg utifrån de svar vi fått in och hoppas kunna ge länsmuseet några idéer kring hur insamling av berättelser i dagboksform skulle kunna se ut.

Men jag har fått göra andra saker också. Till exempel har jag intervjuat två punkare i Täby och skrivit flera inlägg till våra sociala kanaler, speciellt till olika temadagar. Jag har lärt mig om exempelvis alla hjärtansdag, skottdagen och våffeldagen. Jag visste till exempel inte att skottdagen var den dagen kvinnor historisk fick fria på! Lite snålt kan jag tycka, men intressant.

En annan kul grej är att jag fick vara med på var att sitta i juryn till ”Hyllmeter åt kvinnorna!”. Ett projekt i samarbete mellan Stockholms län museum och Stockholms Kvinnohistoriska som handlar om att få in fler kvinnor i arkiven. Väldigt inspirerande att läsa alla nomineringar om häftiga kvinnor som verkar och har verkat i Stockholms län.

Vad har jag lärt mig då? Jag kom till länsmuseet med en kandidat i etnologi där jag bland annat fått göra insamlingar och analyser av källmaterial utifrån olika teoretiska utgångspunkter och perspektiv, vilket var till stor hjälp i exempelvis projektet med dagboksskrivande. Under min tid på Stockholms länsmuseum har jag fått ett vidgat perspektiv på samtidsinsamling, alltså bevarandet av vår tid för framtiden. Det är en konst i att ha ett finger i luften om vad som är intressant just nu och som även kommer vara det längre fram i tiden.

Ett annat perspektiv jag kommer ta med mig från min tid på länsmuseet är arbetet utåt och förmedling av kulturarv till länsinvånarna. Det är spännande i en region som Stockholm, som är så stor och har många olika typer kulturmiljöer, exempelvis både stads- och lantmiljö. Att alltid ha ett länsperspektiv var jag inte van vid innan jag kom hit, men nu känns det självklart.

Det var lite om vad jag har gjort här på länsmuseet. Min praktikperiod är inte slut än, flera veckor är kvar. Men jag måste sluta skriva nu, finns fika i köket och måste skynda dit innan det tar slut.

PS. Glöm inte att svara på enkäten om dagboksskrivande, den finns länkad nedan.

Vi hörs!

Rebecka Tellgren Mårtensson, praktikant på Stockholms läns museum.

Till enkäten

Skriver du dagbok? (esmaker.net)

Vi undersöker dagboksskrivande

Publicerad: 26 mars 2024 | Skribent: Rebecka Tellgren Mårtensson, praktikant på Stockholms läns museum

Under de kommande veckorna undersöker vi dagboksskrivande. Men varför ska vi göra det? Jo, reflektioner och beskrivningar är viktiga för att i framtiden kunna förstå hur livet har varit i olika tider.

Länsmuseet samlar kontinuerligt på människors berättelser, men vill nu hitta nya sätt att bevara länets röster för framtiden. Första steget är att ta reda på hur just du skriver dagbok. Detta gör vi genom en enkät som du hittar nedan. Den går att besvara fram till den 21 april. Undersökningens resultat presenteras på dagbokens dag, den 12 maj.

Svara på enkäten och berätta hur du skriver dagbok!

Till enkäten

Skriver du dagbok? (esmaker.net)

Två sätt att föra dagbok på. Du kanske gör på ett helt annat sätt? Berätta i enkäten! Bilden till vänster är uppladdad till Samtidsbild av Pi Ohlsson. Bild till höger, dagboksanteckningar från 1910. Foto: Katarina Schoerner Carr.

Hyllmeter åt kvinnorna: arkiv fylls med nya berättelser

Publicerad: 15 mars 2024 | Skribent: Karolina Hedström, projektledare och fotoantikvarie och Moa Beskow, etnolog på Stockholms läns museum

I nästan alla Sveriges arkiv finns det ett stort jämställdhetsglapp. Stockholms läns museum och Stockholms Kvinnohistoriska vill vara med och förändra detta med projektet Hyllmeter åt kvinnorna.

Genom att årligen avsätta plats på hyllorna i länsmuseets arkiv skapas en plattform för att lyfta fram något eller någon som har betydelse för kvinnohistorien som kanske vanligtvis inte hamnar i arkiven. Projektet Hyllmeter åt kvinnorna är ett långsiktigt initiativ för att synliggöra kvinnors historia i Stockholms län och öka representationen i våra arkiv. En viktig del är också att lyfta diskussioner om vems berättelser som sparas för framtiden.

Arkivhyllor fyllda med arkivlådor. På en tom hylla står en skylt med texten "Reserverad plats för kvinnor". — I länsmuseets arkiv avsätter vi hyllmeter för kvinnors historia. Foto: Jenny Bergensten.

Projektgruppen består av representanter från Stockholms läns museum och Stockholms Kvinnohistoriska. Tillsammans har vi utformat projektet och under arbetets gång har det även diskuterats hur vi kan nå ut till allmänheten och kanske det viktigaste av allt, vilka kriterier som ska gälla för nomineringarna. Det vi har tittat på bland nomineringarna är: att de ska ha relevans för Stockholms län, ha betydelse för kvinnohistorien och lyfta diskussionen om vems berättelser som sparas i våra arkiv och varför.

Men vad är egentligen relevant för just Stockholms län? Vad menar vi med kvinnohistoria? Vilken typ av material ska vi arkivera och hur? På dessa frågor finns inga enkla svar och diskussionerna som uppkommer är minst lika viktiga. Genom samarbetet får vi nya kunskaper och insikter.

Först ut att arkiveras

Efter att ha granskat över 200 nomineringar som skickats in av allmänheten har projektets referensgrupp noggrant undersökt och diskuterat dem innan vi landade i ett beslut. I urvalsgruppen ingick förutom delar av projektgruppen representanter från Hembygdsförbundet och Stockholms stadsarkiv. Vi har år 2023 valt att inleda projektet med att arkivera en person och en händelse, för att under det första året visa upp bredden av vad som kan arkiveras.

De två första att arkiveras är:

Kristiina Kolehmainen (1956–2012), en finsk-svensk bibliotekarie som grundade Serieteket och skapade plats för fler kvinnor i serievärlden. Motiveringen var bland annat att många inte känner till henne och behöver därför lyftas fram och få en plats i historien.

Hammarby Fotbolls damernas guldsäsong 2023 som följdes av en enorm och växande supporterskara med en läktarkultur som uppmärksammades världen över. Det är intressant att se hur en framväxande supporterkultur och damfotbollens ökade status kan arkiveras och få en plats i historien.

Nästa steg i arbetet

Nu börjar arbetet med att samla in material och att sammanställa handlingar, för att i november – på Arkivens dag, lägga materialet på hyllan i länsmuseets arkiv. Du bjuds in att följa processen! Med projektet vill vi att fler ska få en inblick i hur arkivering kan fungera. Därför kommer vi dela med oss av våra tankar och funderingar under hela projektet.

Mer information om projektet och uppdateringar under arbetets gång samlas på Kvinnohistoriskas webbplats. Prenumerera på vårt nyhetsbrev eller följ oss i sociala medier för att få uppdateringar.

Hyllmeter åt kvinnorna — Stockholms Kvinnohistoriska

Anmälan nyhetsbrev Stockholms läns museum – Stockholms läns museum

Facebook Stockholms läns museum

Instagram @stockholmslansmuseum

Projektet Hyllmeter åt kvinnorna är ett samarbete mellan Stockholms läns museum och Stockholms Kvinnohistoriska. Initiativet är också en del av Arkivism – Stockholms Kvinnohistoriskas stora satsning för att hitta, lyfta och bevara kvinnors berättelser.