De flesta som säger att de jobbar som arkeolog har med säkerhet fått frågor i stil med hur djupt måste man gräva egentligen? Vad är det häftigaste du har hittat? Är det inte väldig jobbigt och pilligt att vara så noggrann? Det är inga konstiga frågor med tanke på att bilden av en arkeolog ofta är en person som ligger på knä och petar lite på ett skelett. Jag har jobbat i flera år som arkeolog i fält, bland annat på Stockholms läns museum. Nu jobbar jag på ett konsultföretag och frågan jag får nu när jag säger att jag jobbar som arkeolog är istället ”men vad gör en arkeolog som inte gräver?”
När jag fick den frågan första gången var jag tvungen att fundera ett tag för att kunna svara på ett begripligt sätt, även för mig själv, för saken är den att jag gör väldigt olika saker som inte alla går att koka ner i ett svar. En någorlunda vettig, dock något storslagen, förklaring är att jag är med och planerar samhällen. När jag jobbade som fältarkeolog kom vi ofta in i ett skede där det redan var bestämt att något skulle byggas och ibland att fornlämningar skulle tas bort. Nu är jag ofta med i alla skeden, från innan det finns en spikad plan – där flera alternativ fortfarande är möjliga, till där det finns en plan men där man vill hitta lösningar för att till exempel undvika att gräva bort något eller för att man vill integrera kulturmiljön i det nya. Jag jobbar fortfarande i fält – att inventera efter fornlämningar för att se vad som finns och vad som kan finnas som ännu ej är upptäckt är en stor del av mitt jobb just nu. I vår och sommar kommer jag och mina kollegor att inventera flera mil på olika ställen i Sverige.
När jag läste arkeologi fick jag höra att det inte fanns några jobb och att det utbildades alldeles för många arkeologer. Då, på 90-talet, var det nog sant, men idag är jag övertygad om att bilden är annorlunda. Dels står vi redan i år och fler år framåt inför stora exploateringsundersökningar, bland annat inför den nya järnvägen Ostlänken där det kommer behövas många arkeologer. Också för att idag har man inom olika grenar av samhällsplanering sett fördelarna med att ta in kulturmiljön och fornlämningarna tidigt i sin planering. Ostlänken är ett bra exempel på det för den har arkeologer inom konsultbranschen jobbat med i flera år – men nej vi gräver inte. Konsultbranschen växer snabbt och bara i år har jag redan fått flera nya kollegor inom kulturmiljö. Jag tror att om några år kommer frågan till mig som arkeolog fortsättningsvis att vara – åh vad är det häftigaste du hittat, men också – aha var du med och planerade för den järnvägen?
Om skribenten
Tove Stjärna är arkeolog och har tidigare arbetat på Stockholms läns museum.
