De första svenskarna och arkeologisk forskning

Publicerad: 15 mars 2019 | Skribent: Daniel Sahlén

Jonathan Lindströms två filmer, ”De första svenskarna”, som sändes på SVT i mitten av februari och som nu finns på SVT-play, är en spektakulär resa genom Sveriges tidigaste historia – från ca 11 000 till ca 500 före Kristus. De två programmen berättar om hur samhället och människorna som bor i dagens Sverige har förändrats genom flera stora migrationsvågor.

Det första programmet behandlar främst förändringar under perioden 11 000 till omkring 6 000 före Kristus. Det visar på stora populationsförflyttningar i Sverige och Skandinavien – både från nordost och söder när inlandsisen drog sig tillbaka. Programmet slutar med bondestenåldern, då en ny typ av samhälle växte fram i hela Europa. Del två behandlar perioden 5 000 till 500 före Kristus när en ökad befolkning och nya inflyttningsvågor formade ett mer hierarkiskt samhälle och skapade även en ny form av konflikter. Under den här period uppstod även användandet av metaller, vilket kom att förändra samhället igen. Den första delen presenterar en bild som också omtalats i andra tv-program som nyligen har sänts i tv och diskuterats i media. Man kan säga att i huvudsak är forskningen här överens. Den andra delen är mer spekulativ, även om forskningen är ense om den huvudsakliga utvecklingen.

Vad jag framför allt gillar med de två programmen är hur välarbetade de känns som filmproduktioner. Lindströms berättande varvas med välgjorda digitala animationer och små filmsekvenser om händelser från dåtiden. Det gör att framställningen är mycket pedagogisk och förhoppningsvis kommer filmerna att ha ett värde även framgent. Ett exempel på detta är sekvensen i början av filmen när Lindström sitter vid Kaknästornet och diskuterar inlandsisen och vattennivåerna. Det är en situation som vi redan känner väl, men som genom sin framställning blir väldigt illustrativ och konkret.

Forskningen som ligger bakom det som presenteras i de två programmen, demonstrerar väl hur arkeologin har utvecklats de senaste åren. Arkeologisk forskning, liksom uppdragsarkeologin har under de senaste decennierna i allt högre grad börjat använda metoder och tekniker från andra discipliner. I ”De första svenskarna” får vi bland annat träffa forskare som arbetar med genetik, geologi, språkhistoria och kemi för att få en heltäckande bild av de första svenskarna. Arkeologin har visserligen alltid stött sig på metoder från andra discipliner. Det arkeologiska fältarbetet har sitt ursprung ur geologisk metod och militär arbetsorganisation, och kemiska analyser för olika syften har länge varit god praxis. Idag ser vi dock en allt tydligare användning av metoder och data från vitt skilda vetenskaper, där de andra vetenskaper inte används för att besvara en specifik fråga utan är en central del av den forskning som utförs.

De två programmen bygger på flera olika forskningsprojekt, som har belyst populationsförflyttningar i olika delar av Sverige och Europa, och blir därför väldigt selektiv i hur och vad som presenteras. Kärnan i produktionen är den genetiska forskning som under de senaste åren har förändrat hur vi ser på de första människorna i Europa. Genom analyser av aDNA (historiskt DNA) har forskarna möjlighet att på ett helt nytt sätt studera hur människorna såg ut, deras släktskap och hur individer och grupper har rört sig i Europa under historien. Detta är en forskning som har skapat stort medialt intresse, men som också har ifrågasatts inte minst för att det ger associationer till rasbiologin. Andra forskningsprojekt som ingår i det material som presenteras har studerat den mänskliga dieten, metallers sammansättning och ursprung, språkets utveckling samt klimatförändringar. Att naturvetenskapliga tekniker de senaste åren har haft sådant genomslag har flera orsaker: teknikerna som används är i dag billigare och mer effektiva, men digitala framsteg har också gjort det möjligt att behandla en mycket större mängd data. Arkeologisk forskning har förändrats även på andra sätt, inte minst genom hur arkeologisk teori har skapat och utvecklat nya frågeställningar och perspektiv.

Den här typen av program är viktiga för att sprida den forskning som varje år genererar en stor mängd avhandlingar, artiklar och böcker och som annars är svår för många att ta till sig. Det skapar också ett intresse för historia, forskning och ställer frågor om vilka vi är. Visst kan man vara kritisk till att Lindström använder ganska breda penslar och sällan lyfter fram några källkritiska reservationer, men framställningen skapar ett intresse för de skeenden som presenteras. Arkeologi har länge haft ett stort publikt intresse, vilket kan kopplas till vårt engagemang av att förstå vårt ursprung. Stockholms läns museum organiserar varje år flera evenemang med fokus på det regionala kulturarvet och arkeologin. Antalet besökare vid dessa aktiviteter visar på att intresset för arkeologi inte bara är kopplat till de stora frågorna utan likväl till det regionala och lokala sammanhanget.

Om skribenten

Daniel Sahlén är fil. doktor i arkeologi och anställd på Stockholms läns museum

Vad gör en arkeolog som inte gräver?

Publicerad: 8 mars 2019 | Skribent: Tove Stjärna

De flesta som säger att de jobbar som arkeolog har med säkerhet fått frågor i stil med hur djupt måste man gräva egentligen? Vad är det häftigaste du har hittat? Är det inte väldig jobbigt och pilligt att vara så noggrann? Det är inga konstiga frågor med tanke på att bilden av en arkeolog ofta är en person som ligger på knä och petar lite på ett skelett. Jag har jobbat i flera år som arkeolog i fält, bland annat på Stockholms läns museum. Nu jobbar jag på ett konsultföretag och frågan jag får nu när jag säger att jag jobbar som arkeolog är istället ”men vad gör en arkeolog som inte gräver?”

När jag fick den frågan första gången var jag tvungen att fundera ett tag för att kunna svara på ett begripligt sätt, även för mig själv, för saken är den att jag gör väldigt olika saker som inte alla går att koka ner i ett svar. En någorlunda vettig, dock något storslagen, förklaring är att jag är med och planerar samhällen. När jag jobbade som fältarkeolog kom vi ofta in i ett skede där det redan var bestämt att något skulle byggas och ibland att fornlämningar skulle tas bort. Nu är jag ofta med i alla skeden, från innan det finns en spikad plan – där flera alternativ fortfarande är möjliga, till där det finns en plan men där man vill hitta lösningar för att till exempel undvika att gräva bort något eller för att man vill integrera kulturmiljön i det nya. Jag jobbar fortfarande i fält – att inventera efter fornlämningar för att se vad som finns och vad som kan finnas som ännu ej är upptäckt är en stor del av mitt jobb just nu. I vår och sommar kommer jag och mina kollegor att inventera flera mil på olika ställen i Sverige.

När jag läste arkeologi fick jag höra att det inte fanns några jobb och att det utbildades alldeles för många arkeologer. Då, på 90-talet, var det nog sant, men idag är jag övertygad om att bilden är annorlunda. Dels står vi redan i år och fler år framåt inför stora exploateringsundersökningar, bland annat inför den nya järnvägen Ostlänken där det kommer behövas många arkeologer. Också för att idag har man inom olika grenar av samhällsplanering sett fördelarna med att ta in kulturmiljön och fornlämningarna tidigt i sin planering. Ostlänken är ett bra exempel på det för den har arkeologer inom konsultbranschen jobbat med i flera år – men nej vi gräver inte. Konsultbranschen växer snabbt och bara i år har jag redan fått flera nya kollegor inom kulturmiljö. Jag tror att om några år kommer frågan till mig som arkeolog fortsättningsvis att vara – åh vad är det häftigaste du hittat, men också – aha var du med och planerade för den järnvägen?

Om skribenten

Tove Stjärna är arkeolog och har tidigare arbetat på Stockholms läns museum.

Arkeologi och kulturmiljö i Flemingsberg

Publicerad: 11 januari 2019 | Skribent: Daniel Sahlén

När Flemingsberg nämns tänker många stockholmare på Karolinska sjukhuset, Södertörns Högskola eller miljonprogrammets färggranna fasader. Färre tänker på den varierade kulturhistoria som gömmer sig mellan husen i Flemingsberg.

I det här poddavsnittet har museets arkeolog Daniel Sahlén bjudit in docent och prorektor Kerstin Cassel från Södertörns högskola för ett samtal om arkeologi och kulturmiljö i Flemingsberg.

Lyssna på poddavsnittet: Arkeologi & kulturmiljö i Flemingsberg (soundcloud.com)

Arkeologiska frågor och ny kunskap om stenåldern

Publicerad: 19 oktober 2018 | Skribent: Daniel Sahlén

Som arkeolog får jag då och då frågor som: Finns det mer saker att hitta? Har man inte redan grävt upp allt? Frågorna grundar sig förmodligen i synen på arkeologi som en skattjakt, att hitta saker att ställa ut på museer. Under 1700- och 1800-talet när arkeologin som disciplin föddes, handlade det om att hitta föremål som kunde doneras till museer eller behållas i privat ägo. Hjalmar Stolpes utgrävningar på Björkö och Birka är ett exempel på detta, men i denna jakt på forntida skatter utvecklades en arkeologisk metod om hur vi på bästa sätt kan lära oss mer om mänskligt liv och forntida samhällen.

Det är där arkeologin är idag. Det är en metod för undersökning av fornlämningar och föremål som människor lämnat efter sig. Men de inledande frågorna bottnar också i ett starkt intresse för arkeologi och arkeologiska upptäckter. Vilket vi som arbetar med arkeologi bör värdesätta, för detta skapar en förutsättning för vår profession.

Handskriven text i en gammal bok. — Sida ur Hjalmar Stoples dagboksanteckningar, Gravundersökningar 1875. Källa: Birkaportalen.

Uppdragsarkeologin, den arkeologi som utförs i samband med att våra vägar och samhällen växer, är idag en naturlig del av exploateringsprocessen och kulturmiljölagen, vilka skyddar kända och okända fornlämningar på ett sätt som Sverige varit vägledande inom. Exploateringstrycket i Stockholms län är ju som bekant omfattande, och det är naturligt att antalet undersökningar som utförs är som störst här. I vissa fall, som jag också skrev i min tidigare blogg, kan dessa undersökningar belysa eller förändra vår förståelse av historiska sammanhang, medan det i andra fall bara utgör små bitar av ett större pussel.

Läs inlägget: Ny samverkande roll för arkeologin hos oss

Två undersökningar av stenåldersboplatser som jag besökte i somras, SAU:s slutundersökning vid Riksten och KMMD:s slutundersökning vid Norvik, har båda möjlighet att förändra vår kunskap av stenåldern i Stockholms län. Båda platserna ligger i Södertörn som är ett av de tidigaste befolkade områdena i Stockholmsregionen. Vid Riksten i Botkyrka kommun undersökte SAU under sommaren ett område med ett antal platser med lämningar från stenåldern, både från äldre stenåldern (8000–4000 före Kristus) och yngre (4000–1800 före Kristus). Fynden från den äldre perioden omfattade bland annat rester från tillverkning av grönstensyxor, medan fynden från den yngre bestod av en stor mängd keramik. Vid Riksten ser vi alltså en plats som användes sporadiskt under en väldigt lång tid.

Vy över ett landskap som är jordigt, långt bort ser man några hus. — Undersökningar i Riksten. Fotograf: Daniel Sahlén.

I Norvik utanför Nynäshamn, undersökte KMMD under sommaren och hösten omfattande lämningar från yngre stenåldern och främst från den gropkeramiska perioden (cirka 3300–2500 före Kristus). Även vid Norvik hittades lämningar från tillverkning av grönstenyxor och flera hundra kilo lokalt tillverkad keramik, men även material som förts till platsen från andra delar av Skandinavien. Fynden från Riksten och Norvik är viktiga för vår förståelse av yngre stenåldern i Stockholms län och båda platserna fick stort lokalt intresse.

Vy över ett landskap som är jordigt. Några personer sitter på jorden och gräver. — Undersökningar i Norvik. Fotograf: Daniel Sahlén.

Upptäckter från stenåldern väcker ofta en stor nyfikenhet och frågor om vårt ursprung. Men att tala om stenålderns människor som de första svenskarna saknar helt grund. Forskningen har visat att landskapet under stenåldern såg helt annorlunda ut eftersom det pressats ner av inlandsisen. Vid tiden för äldre stenåldern var större delen av Stockholmsregionen under vatten och endast ett fåtal högre områden stack upp som klippor och skär, som ett ytterskärgårdslandskap. Under yngre stenåldern hade större delar rest sig ur havet på grund av landhöjningen, men mycket av det som idag är åkermark låg fortfarande under vatten. Även klimatet skilde sig. Enligt de senaste klimatmodellerna hade södra Sverige ett mer kontinentalt klimat med en medeltemperatur på ett par grader högre än idag. Detta innebar en annan flora och fauna samt att tät lövskog dominerade i södra halvan av Skandinavien. När vi talar om stenåldern är det alltså ett helt annat landskap som vi måste föreställa oss än det vi ser idag.

Under de senaste åren har studiet av människors ursprung och härkomst revolutionerats genom användandet av naturvetenskapliga analysmetoder. Genom att analysera tänder kan forskare idag studera förhistorisk mänsklig diet, vilket kan visa hur människor rört sig under sin levnad, och genom analyser av mänskligt DNA kan släktskap studeras med en helt annan precision. Forskare vid Stockholms och Uppsala universitet har under 2010-talet arbetat med dessa metoder och nu börjar de se tydliga mönster på hur människor från flera olika arkeologiska tidsperioder har förflyttat sig och deras genetiska relation. Vad som är tydligt är att befolkningen i Stockholmsregionen har varit långt mer mobil och haft ett spritt ursprung. Vi kan se hur olika grupper från Europa kommit in och blandats upp med tidigare befolkningsgrupper. De människor som befolkade Riksten och Norvik kom från östra och centrala Europa och nya grupper skulle flytta in i regionen och förändra samhället många gånger innan det moderna Sverige grundades.

Om skribenten

Daniel Sahlén är fil doktor i arkeologi och anställd på Stockholms läns museum.

Ny samverkande roll för arkeologin hos oss

Publicerad: 21 september 2018 | Skribent: Daniel Sahlén

Jag är sedan i våras arkeolog på Stockholms läns museum och kommer till museet i en ny samverkande roll där jag i stor utsträckning kommer att arbeta förmedlande och främjande. Det betyder rent praktiskt att jag kommer arbeta för att kunskap om arkeologi i Stockholms län når ut till så många som möjligt, något som jag tror bäst sker i samarbete med andra aktörer. Detta kan vara i formen av traditionella visningar och utbildning eller genom forskningssamarbeten.

I början av sommaren besökte jag två olika undersökningar i länet, Arkeologernas (SHM) slutundersökning av Norrtil strax utanför Sigtuna och Uppdrag Arkeologis slutundersökning vid Eggeby Gård på Järvafältet. Att få möjlighet att besöka de undersökningar som sker i länet, vilket är en del av mitt uppdrag som jag särskilt uppskattar, är viktigt för förståelsen för den uppdragsarkeologiska verksamheten som utförs i länet.

Undersökningarna vid Norrtil och Eggeby Gård har många likheter, men också många olikheter som är typisk för den spridning av arkeologi som utförs i Stockholms län. Vid Norrtil undersöker man en övreståndsmiljö från Vikingatiden och tidig medeltid. En fyndrik gårdsmiljö som även går att knyta till en historisk person, riksmarsken Torgils Knutsson. Lämningarna ligger uppe på krönet av en kulle i nyligen etablerade villakvarter i området Norrtil sydost om Sigtuna centrum.

Se vidare information om utgrävningar i Norrtil: Norrtil – höjdarläge nära Sigtuna (arkeologerna.com)

En grävmaskin står i en jordhög. Jordhögen är i skogen. — Utgrävningarna vid Norrtil, Sigtuna. Foto: Daniel Sahlén.

Lämningarna från Eggeby Gård norr om Tensta och mitt på Järvafälten är mer sparsamma. Här hittade Uppdrag Arkeologi tydliga stolphål från ett treskeppigt hus vilket initialt daterats till romersk järnålder, men fynden är få och en slutgiltig datering måste nog invänta en ¹⁴C datering. Bland de fåtaliga fynden hittade man ett runstensfragment som daterats till sent 1000-tal eller tidigt 1100-tal, fragmentet är dock inte samtida med huset. Istället kan runstensfragmentet relateras till den mängd runstenar och runstensfragment som hittats vid Spånga Kyrka från tidig medeltid.

Läs gärna inlägget om utgrävingar på Eggeby Gård på www.facebook.com/uppdragarkeologi

Jordig mark. — Utgrävningarna vid Eggebygård, Järvafältet. Foto: Daniel Sahlén.

Förutom skillnader i arkeologiska material och lämningarnas omfattning, finns det andra skillnader mellan de två platserna. Båda är del av bostadsbyggandet i en allt större Stockholmsregion, men medan Torgils Knutssons gamla gård ligger på en förhöjning i ett växande villakvarter i Sigtunas utkant, ligger Eggebygård bara ett stenkast från E18 och med Tensta, Rinkeby och Kista som kuliss; alltså i ett av Stockholms mest expansiva områden. Undersökningar av Stockholms fornlämningar sker dagligen och vi får kontinuerligt nya detaljer om Stockholmsregionens historia. I vissa fall sådant som kan belysa eller förändra den historia vi redan känner, i andra fall små bitar om hur människor levt och brukar Stockholm, vilket blir en del av ett större pussel.

Det finns idag en stor mängd arkeologiska företag, museer, institutioner och föreningar som arbetar med eller för arkeologi inom länet, alla med olika förutsättningar och uppdrag. Det kommer att vara en av länsmuseets viktigaste uppgifter att tillsammans med dessa aktörer förmedla och sprida ny kunskap om arkeologi i länet. Vi hoppas att arkeologin på det sättet ska komma närmare alla i länet, öka intresset för vår gemensamma historia och göra det relevant för dagens samhällsfrågor. Jag kommer i museets blogg kontinuerligt att skriva om nya arkeologiska upptäckter, samt länka till pågående arkeologiska projekt och evenemang.

Om skribenten

Daniel Sahlén är fil doktor i arkeologi och anställd på Stockholms läns museum.

Kalvshälla – Platsverkstan i Barkarbystaden, del 4

Publicerad: 18 juli 2018

I det fjärde avsnittet av Platsverkstan avslutar Lars Andersson, arkeolog vid Uppdrag arkeologi, och Jonathan Lindström, arkeolog och flitig spanare i P1, sitt samtal om Kalvshällagrävningen i Järfälla på 1990-talet.

I det här avsnittet når vi ända fram till polaroidbildernas tidsålder och på vägen dit passerar vi Knut, namnet Kalvshällas ursprung, Axel Oxenstierna, ölhanar och den stora branden på 1600-talet. För den som vill veta mer om utgrävningarna så finns rapporten på Stockholms läns museums hemsida.

Lyssna på poddavsnittet:

Gravarna – Platsverkstan i Barkarbystaden, del 3

Publicerad: 18 juli 2018

I Platsverkstans tredje avsnitt når Lars Andersson, arkeolog vid Uppdrag arkeologi, och Jonathan Lindström, arkeolog och flitig spanare i P1, så småningom fram till järnåldern. Förutom minnen från 1990-talets grävningar i Barkarby vindlar sig samtalet in bland Romarikets uppgång och fall, de makabra upptäckterna vid Sandby borg, Helgös betydelse, dräktnålar och gravskick i massor.

Lyssna på poddavsnittet:

Boplatsen – Platsverkstan i Barkarbystaden, del 2

Publicerad: 4 juli 2018

I det andra avsnittet av podden Platsverkstan funderar och samtalar Lars Andersson, arkeolog vid Uppdrag arkeologi och Jonathan Lindström arkeolog och flitig spanare i P1 återigen om sina minnen från Kalvshällagrävningen i Järfälla på 1990-talet.

I det här avsnittet når de fram till bronsåldern och diskuterar bland annat namnet Järfällas ursprung, den ensamma graven och boplatsens utseende. Som avslutning bjuder de också på en vild spekulation.

Stenyxorna – Platsverkstan i Barkarbystaden, del 1

Publicerad: 20 juni 2018

I premiäravsnittet av podden Platsverkstan funderar och samtalar Lars Andersson, arkeolog vid Uppdrag arkeologi och Jonathan Lindström arkeolog och flitig spanare i P1 om sina minnen från Kalvshällagrävningen i Järfälla på 1990-talet.

I programmet får du veta allt hur en arkeologisk grävning går till, om spännande fynd, dråpliga anekdoter och de båda berättarna kommer också med några kvalificerade gissningar.

Reflektioner kring utgrävningen i Oppeby

Publicerad: 18 april 2017 | Skribent: Johan Runer

Södermanlands kristnande är i många avseenden en okänd historia. Landskapets skyddshelgon, de legendariska missionärerna sankt Eskil och sankt Botvid, ska ha varit verksamma först under 1000-talets senare hälft. Samtidigt finns en mängd kristna runstenar, som visar att kristendomen redan tidigare hade fått ett visst fotfäste.

Men när började människor bli kristna, och hur gick det till? Kunde kristna och hedningar samsas, eller undvek de varandra? Fanns sammanhållna familjer där några hade hednisk tro och andra var kristna? Och var utvecklingen linjär eller hände de att människor och familjer återvände till hednisk tro? Och hur renläriga var egentligen vikingatidens kristna? För området invid det som skulle bli Nyköping kan vår nu pågående arkeologiska undersökning av gravfältet i Oppeby ge viktiga ledtrådar till svar.

De första gravarna som vi har undersökt var två runda högar, 7 meter i diameter och knappt en meter höga. Högarna låg direkt invid varandra. Den hög som förmodligen var äldst innehöll tre separata gravläggningar. Centralt i högen fanns ett brandlager av brända ben, kol och enstaka föremål. Bland annat hittade vi ett så kallat orientaliskt bältesbeslag. Mitt i brandlagret stod en välbevarad vacker gravurna av så kallad Östersjökeramik. Urnan var komplett men sprucken, så vi var tvungna att försiktigt gipsa den på plats. Urnans innehåll kommer att grävas ut vid ett senare tillfälle. Brandgraven kan i sin helhet tolkas som en typisk hednisk gravläggning från vikingatidens senare del.

Invid den centrala brandgraven i högen fanns en troligen ungefär samtida skelettgrav, som var anlagd i rakt nord-sydlig riktning. Definitivt yngst var en mindre skelettgrav, troligen för ett barn, som sekundärt grävts ned i gravhögens södra del. Denna grav var anlagd i öst-västlig riktning, men den avlånga stenpackning som täckte graven, låg i nord-sydlig riktning. Den sena vikingatidens kristna skelettgravar var som regel orienterade i öst-västlig riktning. Skelettgravar från äldre, hednisk tid arrangerades däremot vanligen i nord-sydlig riktning. Den rakt nord-sydliga skelettgraven, liksom den nord-sydliga stenpackningen över barngraven, kan alltså tolkas uttrycka en religiös ambivalens.

Den yngre högen innehöll en gravläggning i form av en skelettbegravning, anlagd i huvudsakligen öst-västlig riktning. Graven kan alltså antas vara kristen. Den gravlagde hade placerats i en kista. Träet var bortmultnat, men ett tiotal kistspikar fanns kvar. I graven påträffade vi även en kniv och ett korroderat järnföremål med en mindre facettslipad bergskristall och en slipad sten av rosenkvarts. Här hittade vi också en liten bärnsten. Samtliga av dessa stenar låg invid de kolade resterna av en liten eld, som av allt att döma varit placerad inuti kistan. Denna typ av rituella eldar eller koldepositioner är välkända från den yngsta vikingatidens kristna gravar. Också här finns ett utslag av religiös ambivalens, där elden och kolet kan tolkas som ett slags ”ställföreträdande kremering”, återgående på den hedniska tidens brandgravskick.

Om skribenten

Johan Runer. Tidigare medarbetare på Stockholms läns museum. Johan Runer har doktorerat i arkeologi.