Publicerad: 17 oktober 2026 | Skribent: Hedvig Colt, etnolog på Stockholms läns museum.
Visste du att dina kunskaper och traditioner kan vara en del av det levande kulturarvet?
Idag, den 17 oktober, är det världsdagen för det immateriella kulturarvet, en dag som instiftats av organisationen Unesco. Immateriellt kulturarv, eller det levande kulturarvet som det också kallas, är till skillnad från byggnader och föremål, själva görandet och den praktiska kunskapen som förs vidare mellan människor och generationer som avses.
Detta kan till exempel vara olika former av hantverk, ritualer, musik, framträdanden, berättelser, traditioner, seder och bruk. Dagen har instiftats av Unesco för att främja och sprida kunskap om ämnet.
Foto: Anna Ulfstrand/Stockholms läns museum.
Foto: Lasse Nilsson.
Foto: Eira Nordström Källström.
Mat och högtider i fokus
Länsmuseet har arbetat aktivt med det immateriella kulturarvet i länet sedan 2024. Detta har vi gjort i samarbete med konsulentenheten på kulturförvaltningen i Region Stockholm och Stockholms läns hembygdsförbund. Genom konferenser, kunskapsutbyte och insamlingar har vi lyft fram olika exempel på hur immateriellt kulturarv praktiseras runt om i Stockholms län.
Under hösten 2026 är temat för insamlingen mat och högtider. Vi vill veta hur människor i länet firar, vilken mat som lagas, hur måltiderna delas och hur nya traditioner växer fram.
Hjälp oss att nå fler genom att dela enkäten vidare till vänner och bekanta. Tillsammans kan vi synliggöra och bevara kunskap om det immateriella kulturarvet i länet.
Därför är det viktigt
Det finns en risk att den här typen av kulturarv glöms bort eller försvinner om de inte delas, praktiseras eller dokumenteras. Därför arbetar vi på länsmuseet med att synliggöra det immateriella kulturarvet, för att bidra till att det kan leva vidare och föras vidare till framtida generationer.
Länsmuseet började arbeta med immateriellt, eller levande, kulturarv eftersom vi upplevde att begreppet är relativt okänt. Samtidigt för människor varje dag vidare traditioner, kunskaper och hantverk mellan generationer. Genom att öka kunskapen om det levande kulturarvet och vad det faktiskt är, ville vi synliggöra dess betydelse och skapa möjligheter för kunskapsdelning och möten människor emellan.
Publicerad: 12 oktober 2026 | Skribent: Rebecka Tellgren Mårtensson, etnolog på Stockholms läns museum
Förra veckan arrangerades den första av tre fototräffar för att samla in bilder från Sundbyberg. Träffen hölls på Biblioteket Signalfabriken.
Serien med träffar är en del av ett nytt arbetssätt där länsmuseet prövar hur vi kan skapa en tydligare röd tråd kring varför äldre fotografier är viktiga att samla in. Vid den första träffen ger vi en introduktion till museets samlingar genom en bildvisning och berättar om vilket material som redan finns kopplat till det aktuella temat eller platsen, i det här fallet Sundbyberg.
Den andra tillfället ägnas åt själva insamlingen av bilder, då hjälper vi deltagarna att skanna in sina äldre fotografier. Vid den tredje och sista träffen presenteras det insamlade materialet av länsmuseet i form av en ny bildvisning.
Informationsträff om insamling av bilder i Sundbyberg. Foto: Rebecka Tellgren Mårtensson.
Med den här serien av träffar blir fotoinsamlingen också ett tillfälle för att mötas, samtala och minnas tillsammans kring bilder. På så sätt kan deltagarnas bidrag sättas in i ett större sammanhang och hjälpa oss att tillsammans skapa historia.
Första fototräffen i Sunbyberg hölls på Signalfabrikens bibliotek. Foto: Karolina Hedström.
En engagerade bildvisning i Sundbyberg
Just i Sundbybergs fall var budskapet från länsmuseet tydligt vid introduktionstillfället, museet har för få bilder från Sundbyberg och behöver fler.
Karolina Hedström, fotoantikvarie, höll en bildvisning med ett urval av bilder från Sundbyberg ur länsmuseets samlingar. Visningen engagerade publiken i diskussioner om vilka platser bilderna föreställde, vilket i sin tur väckte många minnen. Bildvisningen lyfte också fram vikten av att ha dokumenterad information om bilderna vid arkivering, så att man i framtiden kan förstå vad fotografierna föreställer.
Karolina Hedström berättar om de fotografier som länsmuseet har i sin samling. Foto: Moa Beskow.
Andra fototräffen – ta med egna fotografier
Vid nästa tillfälle sker själva insamlingen av fotografier. Länsmuseet skannar in dem på plats och dokumenterar det personerna själva vet om fotografierna. Bilderna lämnas tillbaka på en gång. Vi ser fram emot att ta del av både berättelser, intressanta diskussioner och bilder som kan hjälpa oss bevara Sundbybergs historia!
Vill du också vara med? Var du inte med på första tillfället? Inga problem, du är välkommen att delta på alla eller någon/några tillfällena.
Arkeologiska undersökningar längs Ostlänken Lillvreten – en förhistorisk plats grävs ut
Publicerad: 7 oktober 2026 | Skribent: Anna Johansen, arkeolog på Stockholms läns museum
Vad kan en grav, en bålplats och en boplats berätta om människor som levde för över 2 000 år sedan? Vid Lillvreten, söder om Södertälje, undersöker arkeologer nu en unik förhistorisk miljö längs Ostlänkens sträckning.
Under hösten kommer Stockholms läns museum på uppdrag av den arkeologiska firman Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU) följa en undersökning i samband med bygget av Ostlänken. Med utgångspunkt i en plats kommer länsmuseet i tre blogginlägg att visa hur vi med hjälp av deras undersökningar kommer närmare förhistorien och människorna som levde och dog vid Lillvreten för över 2000 år sedan.
Sveriges största moderna infrastrukturprojekt
Ostlänken kommer bestå av en 16 mil lång dubbelspårig järnväg som löper mellan Järna och Linköping. Syftet med järnvägen är att effektivisera pendlingen och främja arbetsmarknaden samt regional utveckling. Projektet bedöms kosta 102,8 miljarder kronor och ska vara redo för trafik år 2035.
Längs den planerade rutten finns ett rikt historiskt landskap med olika kulturmiljöer som både direkt och indirekt kommer påverkas av bygget. En del kommer undersökas och tas bort av arkeologer, medan andra nätt och jämnt undgår rälsen. I dessa fall riskerar fornlämningar att bli mer otillgängliga för allmänheten att uppleva. Samtidigt som projektet innebär att vissa kulturmiljöer påverkas pågår just nu en av de största arkeologiska insatserna i Sveriges historia vilket kommer generera en stor mängd ny viktig kunskap om förhistorien.
Arkeologins roll
Vår kunskap om förhistorien kommer i stort från arkeologiska undersökningar i samband med att bebyggelse och infrastruktur expanderar. Stora projekt som Ostlänken kommer att generera en stor mängd ny kunskap på både lokal-, regional och överregional nivå. Arkeologens roll i ett första skede är att samla in information till länsstyrelsen, som därefter fattar beslut om någon fornlämning måste tas bort. Anses detta nödvändigt är det arkeologens jobb att dokumentera, samla in och ta bort fornlämningen.
Den arkeologiska processen kan kort delas upp i tre steg:
Arkeologisk utredning: utredningen syftar på att kontrollera om det finns fornlämningar i området och var dessa är lokaliserade.
Arkeologisk förundersökning: analys av fornlämningens typ, omfattning, vilken tid den härstammar från och vilken kunskapspotential den har.
Arkeologisk undersökning: resultatet från de ovanstående stegen utgör underlaget för en eventuell undersökning. Det sista steget innebär att fornlämningen undersöks, dokumenteras och tas bort så platsen kan exploateras.
Lillvreten – fornlämningar på höjden
En av de många kulturmiljöer som påverkas av Ostlänken som vi kommer följa under hösten ligger vid ett fornlämningsområde intill gården Lillvreten. Platsen ligger cirka 1,5 mil söder om Södertälje och är belägen på en höjd i landskapet. År 2024 genomförde arkeologerna vid SAU en förundersökning vilket resulterade i att man fann en spännande plats med aktiviteter från främst yngre bronsålder och äldre järnålder (ca 1100 före Kristus – 400 år efter Kristus). Då kustlinjen vid denna tidpunkt låg högre upp än idag var området kustnära och människorna vid Lillvreten kunde troligen se havet i öster.
Häradsekonomiska kartan över gården Lillvreten (markerad i rött).
Under förundersökningen påträffades fyra närliggande områden av arkeologiskt intresse: en förmodad grav, en bålplats (i form av en flat berghäll där människor möjligen kremerat sina döda), ett stort flyttblock med närliggande spår av aktiviteter och slutligen en boplats. En gemensam nämnare för samtliga områden är att de omsorgsfullt valts ut till följd av utmärkande naturliga element på platserna. Höjden, berghällarna och sten i olika former har till exempel varit viktiga inslag som människor tagit hänsyn till. Vid förundersökningen noterade arkeologerna även att både snarlika fynd och aktiviteter utförts på platserna. Detta väcker frågor hos arkeologerna vid SAU om de olika områdena hör samman eller om det rör sig om platser som används vid olika tidpunkter.
Lillvreten kommer troligen vara en viktig källa till att få en djupare förståelse för människors relation till landskapet, men också aktiviteter som hör vardagen- och döden till. Till exempel kan boplatsen kasta ljus på dåtidens matlagning, ceremoniella aktiviteter och hur människor nyttjat landskapets olika resurser. Bålplatsen och graven kan berätta om människors förhållande till döden, gravritualer och vilka människorna var.
En förseglad bålplats
På en av de högre höjderna inom Lillvreten har människor troligen kommit till en häll för att kremera sina döda. Vid förundersökningen såg det ut som att man placerat ett par större stenbumlingar i en speciell formation (se bild nedan). Det var när dessa flyttades som arkeologerna upptäckte att det underliggande berget hade kraftiga eldningsskador, och på vissa ställen hittades även större mängder kol och sot. I en närliggande bergsskreva kom det senare också fram kremerade kvarlevor efter en vuxen individ. Benens struktur och färg gav indikationer på att personen kremerats i mycket höga temperaturer, möjligen uppemot 900 grader. Detta kan ge oss ledtrådar om att människorna som använt platsen till exempel haft betydande kunskaper i hanteringen av eld. Den samlade bedömningen i nuläget är att det troligen rör sig om en förhistorisk bålplats.
Stenkonstruktionen som lagts över den förmodade bålplatsen. Foto: Ann Lindkvist.
Bålplatser har länge diskuterats inom arkeologin, men ändå vet vi relativt lite om denna företeelse i Sverige. Det är nämligen ovanligt att stöta på resterna av dessa vid arkeologiska undersökningar, än så länge finns det inga tydliga definitioner på vad en bålplats vanligtvis utgörs av. I Mälardalen har arkeologer funnit spår vid gravfält såsom vid Rasbo (Uppsala), Västra Knutby (Norrtälje) och Träkvista (Ekerö). Vanligtvis har bålplatser inte hittats på berghällar, och är inte överlagrade med stora stenar vilket gör fyndet vid Lillvreten ovanligt. Arkeologerna tror att man möjligen släpat dit stenarna för att försegla platsen efter att den sista personen kremerats där.
Om den slutliga undersökningen visar att det rör sig om en bålplats kan Lillvreten bidra till att fylla kunskapsluckan inom brons- och äldre järnålder. Den här kunskapen kan även hjälpa arkeologer förstå hur människor behandlat sina döda under tidsperioden.
Rekonstruktion av hur ett bål kunnat se ut vid yngre järnålder. Foto: Sofia Prata/Emma Sjöling.
En grav (?) med havsutsikt
Likt bålplatsen är den förmodade graven också placerad på en höjd i landskapet och anlagd på en berghäll. Direkt söder om berghällen finns även ett brantare stup. Gravens läge skvallrar om att platsens naturliga förutsättningar varit viktiga vid anläggandet av graven. När arkeologerna rensade fram anläggningen från växtlighet framträdde en cirkelformad, något välvd grav som bestod av lösa stenar (i arkeologiska termer en stensättning). Det som är spännande med denna gravtyp är att arkeologerna inte riktigt kan veta vad som finns i den förrän man undersöker den. Potentiellt har en person begravts, men det kan även finnas flera begravningar eller inga alls. Man kan ha använt stensättningen i flera generationer, sporadiskt över ett spann på tusen år eller endast vid ett tillfälle. Detta är funderingar som arkeologerna hoppas kunna få svar på med den pågående slutundersökningen.
Det övre gravskicket bestod av en rund samling större- och mindre sten. Foto: Ann Lindkvist.
Arkeologerna hoppas även på att kunna koppla graven till bål- och/eller boplatsen. Finns det några samband mellan platserna kan detta också ge en djupare förståelse för hur en begravningsprocess kunnat se ut. Arkeologer brukar till exempel lyfta döden som en kedjereaktion av åtaganden och händelser (både ur ett funktionellt och ett religiöst perspektiv), denna kedjereaktion lämnar många gånger spår efter sig som arkeologerna kan studera. Förberedelser av bålet och graven, genomförandet av likbränningen och slutligen begravningen, alla dessa moment kan i slutändan berätta om livet och döden under perioden.
Händelser vid ett flyttblock
Det tredje området som undersöks ligger intill ett stort flyttblock (i folktro även kallat för ”jättekast”). Flyttblocket ligger i nära anslutning till bålplatsen. Här fann arkeologerna vid förundersökningen typiskt boplatsrelaterade fynd såsom keramik, sädeskorn och brända djurben. Inom området påträffades även ”anläggningar” i form av en härd och flacka samlingar med eldpåverkad sten (kallat för skärvstensflak). Dateringar visar att människor vistats vid denna plats vid enstaka tillfällen under yngre bronsålder. Då härden hittades intill flyttblocket har platsen kanske utgjort ett skydd mot väder och vind. Men det går inte heller att utesluta att eldningen relaterar till bålplatsen eller graven. Då kan aktiviteten snarare vara av en mer religiös eller rituell natur.
Resultaten från undersökningen kan eventuellt avgöra om och hur området relaterar till resterande platser. Det är även betydande om platsen visar sig vara större än vad förundersökningen visat.
Området vid flyttblocket. Foto: Ann Lindkvist.
En boplats med mänskliga kvarlevor
Det sista området vars utgrävning vi kommer följa är en boplats som påträffades längst söderut i området på mer låglänt mark. Här framkom det en terrassering med ett kulturlager (se bild nedan) vilket är en tydlig indikation på att människor vistats på platsen. Kulturlager består oftast av allt från keramikskärvor, kol, sot och brända djurben till sädeskorn och rester av stenverktyg. Som vid bålplatsen och flyttblocket fanns det även här en hel del eldpåverkad sten. Dateringar från platsen visar att man varit i området ända från stenåldern (ca 4000 år före Kristus), genom bronsåldern (1700–500 före Kristus) och fram till äldre järnålder (500 före Kristus – 400 efter Kristus).
Utgrävning av en stenkonstruktion och terrassering (mörkfärgad jord till höger om stensamling). Foto: Ann Lindkvist.
Inte helt ovanligt, men likväl en anmärkningsvärd detalj är att det påträffades brända ben från människa vid terrasseringen. Ibland dyker det upp på förhistoriska boplatser och detta behöver inte vara till följd av en dödlig konflikt eller resterna av en grav. Det kan även vara resultatet av religiösa handlingar i samband med någons bortgång. Då benen var brända kan möjligen så ha varit fallet. Tankarna förs direkt till den närliggande bålplatsen och graven – hör dessa samman tro? Detta är spännande frågor som arkeologerna förhoppningsvis kommer kunna nysta mer i framåt.
Sammanfattningsvis kommer Stockholms läns museum under hösten bevaka SAU:s undersökning av fyra närliggande områden vid Lillvreten: en förmodad grav, en bålplats, ett flyttblock och en boplats. Resultatet av undersökningarna förväntas kasta nytt ljus på det förhistoriska landskapet, vardagen, döden och mycket annat under bronsåldern och äldre järnålder.
Vad äter du när det är dags att fira?
Publicerad: 6 oktober 2026 | Skribent: Hedvig Colt, etnolog på Stockholms läns museum
Hur firar du högtider med mat? Kanske äter du pizza på nyårsdagen, bygger pepparkakshus inför jul eller har andra mattraditioner som är viktiga för dig?
Foto: Anna Ulfstrand/Stockholms läns museum.
Just nu arbetar vi på länsmuseet med en insamling om traditioner kopplade till mat under högtider bland länets invånare. Högtider är ofta förknippade med mat och dryck. Vi samlas kring maten och ofta handlar det om mer än vad vi äter. Måltiden kan också vara en del av gemenskapen, berättelserna och traditionerna som förs vidare mellan människor.
Mat som levande kulturarv
Insamlingen är en del av vårt arbete med det immateriella kulturarvet, som också kan kallas levande kulturarv. Sedan 2024 samarbetar Stockholms läns museum, hemslöjdskonsulenterna på Region Stockholm och Stockholms läns hembygdsförbund kring arbetet med levande kulturarv i länet. Arbetet har bland annat lett till en konferens om immateriellt kulturarv år 2025 och en konferens särskilt om berättande och muntliga traditioner år 2026. Under hösten 2026 och början av 2027 fortsätter vi arbetet. Den här gången undersöker vi mattraditioner som en del av vårt levande kulturarv.
Vad är immateriellt kulturarv?
Immateriellt kulturarv, eller levande kulturarv som det också kallas, handlar om kulturarv som vi för vidare mellan människor. Till skillnad från exempelvis byggnader och föremål är det levande kulturarvet inte något fysiskt. Det kan vara berättelser, danser, sånger, hantverk, kunskaper och traditioner. I den här insamlingen är det mattraditioner som står i fokus.
Kanske en midsommarlunch i skärgården? Foto: Alf Nordström/Stockholms läns museum.
Har du någon tradition kopplad till mat under högtider?
Dela gärna med dig av dina minnen, kunskaper och erfarenheter i enkäten nedan. Du kan också bidra med bilder genom Samtidsbild.
Publicerad: 29 september 2026 | Skribent: Annika Strandin Pers, antikvarie med inriktning kulturlandskap på Stockholms läns museum
Ser vi historien i vardagens landskap? Något fångar oss, medan annat försvinner i mängden och susar obemärkt förbi. Detta är första delen i bloggserien Historia längs vägen där vi följer E4:an genom Stockholms län, från söder till norr, och upptäcker kulturmiljöer och berättelser som finns där, precis utanför bilrutan.
Sedan början av 1980-talet sträcker sig E4:an i nord-sydlig riktning rakt genom Stockholms län. Till skillnad från de äldre vägarna som slingrar sig fram genom landskapet mellan kyrkor, gårdar, åkrar och torp, skär det sena 1900-talets motorvägar rakt genom skogar, berg och bygder. Vi far förbi landskapet, på väg någon annanstans. Men vägarna tar oss samtidigt till de platser vi passerar. Kanske reflekterar vi inte så mycket över dem, men de blir ändå en del av vår vardag, vårt inre landskap och vår historia.
E4:an genom slättens åkermarker Foto: A. Strandin Pers/Stockholms läns museum.
Där utmarkerna möts
Varje dag färdas mer än tiotusen bilister över länets osynliga södra gräns, som sträcker sig mellan Långsjön och Sörsjön i skogarna i Tullgarns kronopark gränstrakter. Dolda bortom skogen, men ofta alldeles nära, ligger flera små torpställen som en gång tillhörde Tullgarn och det längre norrut belägna Edeby säteri.
Länsgränsen mellan Långsjön och Sörsjön i Häradsekonomiska kartan ca 1900 Karta: Lantmäteriet.
Med nyfiken blick följer vi vägen norrut. Vi rör oss genom en jordbruksbygd där landskapet växlar med öppna dalgångar och skogsklädda höjder. När skogen öppnar sig kan vi blicka ut över odlingsmarkerna. Strax passerar vi mellan Lillsjön och Kyrksjön. Nu skymtar Edebys ekonomibyggnader väster om vägen, och vi kan ana Kyrksjön mellan grönskan öster om vägen. Vid sjöns norra strand ligger Hölö kyrka och Hölös gamla centrum. När E4:an drogs genom bygden, delades Hölö i två delar. Väster om vägen ser vi snart delar av bebyggelsen i Hölö tätort. Den växte upp runt järnvägsstationen efter Nyköpingbanans invigning 1913 och socknens mittpunkt flyttades hit.
Motorvägen upp mot Hölö mellan Lillsjön och Kyrksjön Flygfoto: Lantmäteriet.
Stenarna berättar
Nu pågår arkeologiska undersökningar på flera håll i markerna. Snart kommer Ostlänkens järnväg att följa motorvägens sträckning genom skogen, mellan sjöarna och över dalgångarna. Norr om Kyrksjön passerade vi Österby på en höjd alldeles vid vägen. Precis som här vid Ekeby, på höjden öster om vägen, i kanten av Skillebyåns dalgång, kommer järnvägen att dras genom gamla bebyggelselägen. Här pågår utgrävningar av gravfält från äldre järnålder och folkvandringstid. Sommaren 2026 gjordes ett spännande fynd vid Ekeby. En av de större stenarna i en grav, troligen från folkvandringstid, visade sig inte bara bestå av kalksten, ett material som inte förekommer naturligt på platsen. Det upptäcktes också att stenen var en bildsten dekorerad med cirkelformad ornamentik, på både fram- och baksidan. Bildstenar förekommer men är inte så vanliga i Mälardalen. I bygden är nog de mest kända stenarna de lite yngre resta stenarna från Linga i nästa dalgång. Runstenen Lingastenen flyttades på 1890-talet och kan ses på Skansen. Kvar på Linga står en av Sveriges största bautastenar, den fyra meter höga så kallade Kungsstenen.
Bildstenen på Ekeby gravfält. Foto: Arkeologikonsult.
Vi närmar oss Järna och på västra sidan av vägen finns en annan sten som fångar blicken, Trollhuset också kallat Stenhuset. På ett flyttblock har i över 30 år ett hus med gröna fönsterluckor och spröjsat fönster varit målat. Det var en kvinna från trakten som, tillsammans med sitt barnbarn, i smyg målade huset en sommardag i juli 1990. Tilltaget var både uppskattat och kritiserat. Det skrevs om det i lokaltidningen. Från myndighetshåll sågs det som ett brott mot fornlämningslagen. Det störde det känsliga fornlämningsområdet vid Linga och skulle tas bort. Men Trollhuset är alltjämt kvar och omnämns nu till och med i Riksantikvariets Fornsök.
Trollhuset vid Linga Foto: A. Strandin Pers /Stockholms läns museum.
Landskapets färger
Nu öppnar sig vyn över slätten. Liksom i Hölö bröt motorvägen här upp bygden i två delar. Över motorvägen sträcker sig en röd och gulmålad gångbro i trä. Den byggdes år 1996 på lokalt initiativ för att åter binda samman den gamla sockenvägen, som motorvägen brutit av, från Överjärna samhälle ut till Saltå kvarn och Pilkrog i Ytterjärna.
Saltå gamla kvarn år 1969. Foto: Hans Rehnberg.
Idag är Saltå kvarn välkänt för sina ekologiska varor. Det startades som ett bageri inom den antroposofiska rörelsen på 1960-talet. I en källare till en byggnad vid Saltå bakades bröd till de boende på arbetsskolan för pojkar med särskilda behov. Bageriverksamheten växte och 1964 köptes den gamla bygdekvarnen vid Saltå, en äldre vattenkvarn som drevs av vattnet i Morån. Snart byggdes den vita bageribyggnaden där brödet på Saltå fortfarande bakas. Den ritades av den danske arkitekten Erik Asmussen. Hans särpräglade antroposofiskt inspirerade arkitektur har präglat Ytterjärna och kan ses i Vidarkliniken, Kulturhuset och många fler byggnader. Han har också ritat den nya, 26 meter höga, gula kvarnen närmast vägen. Den ersatte den gamla kvarnen 1980 och innehåller åtta våningar och är byggd med silos i väggarna. Den gula färgen är enligt Asmussen vald för att stå i samklang med åkrarnas mogna sädesfält, medan det vita bageriet påminner om det vita mjölet och den vitklädde mjölnaren.
Järna träbro över E4:an vid Saltå Foto: A. Strandin Pers/Stockholms läns museum.
Vänder vi blicken mot väster skymtar vi i fjärran det randiga vattentornet borta vid Järna centrum vid Överjärna kyrka. Tornet fick sin iögonfallande färgsättning då det målades som en present från den lokala färghandeln till Järna kommundels 20 årsfirande år 1990.
Vi far vidare norrut
Vi lämnar Järna bakom oss och fortsätter norrut mot Södertälje men innan vi når staden kommer vi att passera både Bränninge gård och sorgebarnet Södertälje Festival Park. Deras historier får dock vänta till nästa gång, när vi fortsätter vår resa efter E4:an i Historia längs vägen.
Okänd proveniens – ett litet mysterium i arkivet
Publicerad: 25 september 2026 | Skribent: Karolina Hedström, fotoantikvarie på Stockholms läns museum
I arkivet dyker det ibland upp material som saknar tydlig avsändare – en anonym kartong, en handskriven etikett, några fotografier som ingen längre minns att de lämnat in.
Länsmuseets fotoantikvarie och arkivarie Karolina Hedström berättar om anonyma fynd som förekommer i samlingen: fragmentariska, gåtfulla och ofta utan klar proveniens.
Bilder från länsmuseets samlingar. Foto: Karolina Hedström/Stockholms läns museum.
En låda utan avsändare
Det börjar med en kartong märkt “okänd proveniens” utan anteckningar om vem som lämnat in den. Bara en låda som stått på hyllan och väntat.
När vi öppnar den ligger där en bunt svartvita fotografier: vinterutflykter i skog och snö, gruppbilder i solsken och porträtt. Vad är sammanhanget? Vem har tagit dem och varför har vi dem i samlingen?
Foto: Karolina Hedström/Stockholms läns museum.
Bilderna berättar om friluftsliv i mitten av 1900-talet, vardagsresorna, umgängesformer och porträttraditionen på den tiden. Det är små glimtar av ett liv, en grupp, en tid – men utan identiteter än så länge.
Porträttet – en okänd kvinna i arkivet
Bland vinterutflykter och gruppbilder ligger också ett enskilt porträtt. En kvinna i rutmönstrad klänning, glasögon, kort vågigt hår. Hon sitter mot en neutral bakgrund, fotograferad med den tidstypiska enkelhet som präglade porträtt under 1940–1950‑talen.
Vi vet inte vem hon är. Inget namn på baksidan. Porträttet väcker frågor: Var hon en del av samma grupp som reste och åkte skidor? Var hon fotografens vän, kollega eller släkting? Eller är porträttet ett helt separat inslag som råkat hamna i samma låda?
Just sådana porträtt är vanliga i arkiv med okänd proveniens. De bär en tydlig närvaro – en person som valt att bli avbildad – men saknar den information som gör att vi kan knyta henne till en plats, ett liv eller en berättelse. Hennes berättelse är inte förlorad – bara inte funnen än.
Foto: okänd. Bild från Stockholms läns museum.
Foto: okänd. Bild från länsmuseets samling.
En oväntad ledtråd
Sen hittar vi längst ned i lådan ett maskinskrivet dokument. Det är en lista över motiven med datum, platser och tekniska uppgifter om kameror och film. Och där, mitt i texten, står ett namn: Fotograf: Ivar Hedenstierna. Vissa av bilderna har också information om vem som syns.
Plötsligt får materialet pusselbitar. Vi vet fortfarande inte vem som lämnat in lådan, eller vilka alla personerna på bilderna är. Men nu kan vi fortsätta söka efter fotografen, kanske finns han att hitta i andra arkiv. Ibland leder det till en lösning. Ibland förblir det ett mysterium. Men varje steg gör materialet mer begripligt för framtiden – och ger samlingen en chans att fortsätta berätta vår historia.
Bild på en lista över motiv. Foto: Karolina Hedström/Stockholms läns museum.
Tjejnyår – ny rolig högtid eller bara ett jippo?
Publicerad: 23 september 2026 | Skribent: Karolina Hedström, fotoantikvarie på Stockholms läns museum
Det finns högtider som växer fram långsamt, genom tid av traditioner, ritualer och berättelser. Och så finns det högtider som uppstår nästan över en natt – i tex sociala medier och i vardagskulturen.
Fenomenet tjejnyår, myntat av författaren Sandra Beijer och upptaget på Språkrådets nyordslista 2024 som en ”nystart i samband med höstens inträde”, hör till den senare kategorin.
Begreppet bottnar i tanken att året egentligen börjar i september, inte i januari. Som skolstartens rytm och den där känslan av att ”börja om”. Det är en nystart som känns mindre pressad än januari och mer som en mjuk återgång till vardagen.
Digitala ritualer och kvinnligt kodade praktiker
Tjejnyår är starkt knutet till digital kultur och bygger på praktiker som historiskt varit kvinnligt kodade: boande, ordning, planering, vardagsestetik. I dagens digitala miljöer har dessa blivit synliga, estetiserade och kollektiva.
Fenomenet beskrivs inte som separatistiskt i egentlig mening. Det bygger inte på exkludering, utan på en igenkänning som råkar vara starkare i kvinnodominerade digitala miljöer. Det kan ses som en gemenskap som uppstår kring delade erfarenheter, utan formella gränser men med en tydlig identitetsmarkör.
Digital popkultur eller ett uttryck för något mycket äldre och djupare i vår kultur?
Det finns kommentarer om att trenden riskerar att skapa press på unga tjejer och att företag snabbt kapitaliserar på den. Många moderna temadagar – från Kanelbullens dag till Singles Day – har vuxit fram i skärningspunkten mellan kultur och konsumtion. Samtidigt ser andra fenomenets särprägel som en sekulär, individualiserad höstritual som växer fram i kvinnodominerade digitala gemenskaper. I ett samhälle där traditionella religiösa högtider har fått minskad betydelse fyller sekulära ritualer en allt viktigare funktion.
Tjejnyår passar väl in i denna utveckling. Det erbjuder en symbolisk struktur i en tid där många saknar formella ritualer för övergångar. Det ger en kollektiv känsla av nystart utan krav på tro eller tradition, och fungerar som en sekulär övergångsrit i en kultur där människor fortfarande behöver markera när något avslutas och något nytt börjar. I den meningen är tjejnyår inte ett trivialt internetfenomen – utan ett uttryck för ett djupare mänskligt behov av ordning, mening och gemenskap i en sekulariserad samtid.
Människans behov av att markera övergångar
Det finns högtider med betydligt äldre traditioner kring hösten och inom etnologi talar man om att vi ”gör årstider” genom ritualer, vanor och berättelser. I det perspektivet är tjejnyår en helt logisk utveckling: en ny säsongsritual som ger hösten identitet och mening.
En högtid i vardande
Kulturhistoriskt är det ett fascinerande exempel på hur nya traditioner uppstår i samtiden. Det visar hur människor skapar egna sätt att strukturera tid, identitet och förändring. Och kanske är det just det som gör tjejnyår intressant: det är en högtid i vardande. Ett samtida uttryck som visar hur traditioner skapas här och nu, i realtid, inför våra ögon- och hur starkt människans behov är av att markera övergångar och skapa ritualer kring tidens skiften.
Arkitekturpärlor i Stockholms län med Gustav Bergström
Publicerad: 18 september 2026
Onsdagen den 16 september gästades länsmuseet av Gustav Bergström som höll ett föredrag där han berättade om Arkitekturpärlor i Stockholms län. Se sändningen i efterhand här!
Gustav Bergström driver Instagramkontot Rävjägarn och förespråkar att varsamhet och bevarande går hand i hand med utveckling vid renovering. Han arbetar som föreläsare, skribent och författare, bland annat med fokus på byggnadsvård och arkitektur.
Om du missade webbinariet så kan kolla på det här i efterhand.
Föredraget arrangerades i samband med att Byggnadswebben har relanserat med nytt inehåll och en uppdaterad webbplats.
Besök Byggnadswebben
Här hittar du praktiska tips och inspiration om byggnadsvård, bebyggelse och arkitektur.
Hundra år av hälsningar – dokumentation av klotter på Barnens Ö
Publicerad: 10 september 2026 | Skribent: Moa Beskow, etnolog på Stockholms läns museum
I mer än hundra år har namn, årtal och hälsningar ristats in under sängar, på väggar och i gamla byggnader på Barnens Ö. När Stockholms läns museum följde upp ett tips om historiskt klotter visade det sig att platsen rymmer spår av generationer av barn och ungdomar som tillbringat sina sommarlov här.
Klotter på väggen i ett båthus på Barnes ö. Foto: Jesper Yu/Stockholms läns museum.
Nu lider sommaren mot sitt slut. Solblekta dagar dröjer sig kanske kvar i medvetandet ett tag till men snart tar hösten över taktpinnen. Vissa av sommarens händelser och känslor stannar bara kvar som flyktiga tankar medan andra ristas in och lämnar konkreta spår. Vilka minnen har du kvar från din egen barndom och ungdomstid? På Barnens Ö har generationer av sommarminnen stelnat i fysisk form. Tipset om det hundraåriga klottret kom från en tidigare kolloledare. Stockholms läns museum åkte dit för att följa upp spåren. Men först lite om själva platsen.
Ett sekel av barnverksamhet
Barnens Ö ligger på Väddö i Norrtälje kommun. Barnens Ö är egentligen inte en egen ö utan ett sammanhängande område på Väddö där kolloverksamhet bedrivits sedan början av 1900-talet. Här har generationer av barn tillbringat sina sommarlov. Verksamheten har sina rötter från slutet av 1800-talet, då sommarlovsföreningar började skicka ut stadsbarn på landet för att de skulle få frisk luft och bättre möjligheter att återhämta sig och stärka sin hälsa.
På väggen vid en av våningssängarna i en sovsal på Barnens ö. Foto: Jesper Yu/Stockholms läns museum.
År 1905 byggdes det första kollot på Barnens Ö, och 1911 köptes området in av Barnens Dags Förening i Stockholm. Kollorörelsen blev en viktig del av framväxten av det svenska folkhemmet. De över 400 byggnaderna på området bär fortfarande på minnen från mer än ett sekel av barnverksamhet och verksamheten pågår än idag.
På jakt efter hälsningar från förr
En solig dag i slutet av augusti begav vi oss i väg, en etnolog och en fotograf från länsmuseet. Uppdraget var att leta rätt på klottret som skulle finnas här. Klotter förknippas kanske oftast med något oönskat som ska tvättas bort. Men namn, hälsningar, teckningar och små meddelanden som människor lämnat efter sig kan berätta mycket om livet på en plats.
Vi blev väl mottagna av Stiftelsen Barnens Dags vd Niklas Rubin som visade oss runt och hjälpte oss i vår jakt på klotter. Besöket väckte också stor nyfikenhet hos de barn som var på kollo på ön. Många undrade vilka vi var och vad vi gjorde. När de fick höra att vi letade efter gammalt klotter ville flera hjälpa till.
Och de visste precis var vi skulle leta.
Klotter under sängarna
Barnen visade oss platser som vi annars kanske inte hade hittat. De kastade sig ivrigt ner på golvet och kröp in under sängar och i skrymslen och vrår för att leta fram det bästa klottret och visa oss. Många berättade att de hade klotter som de såg när de låg i sina sängar och tittade upp i sängen ovanför. Vi besökte sovsalar, toaletter, ett gammalt båthus och ett öde hus som stått tomt länge. Klottret fanns överallt! Det dök upp på sängar, hurtsar, i garderober, på väggar och på gömda kattvindar. På väggar och träytor fanns namn, datum, hjärtan, figurer och hälsningar kvar.
Klotter under en av våningssängarna på Barnens ö. Foto: Jesper Yu/Stockholms läns museum.
Humor blandades med allvar och nonsens på de klottrade ytorna. Det märktes att barnen tyckte det var spännande att läsa meddelanden och tyda tecken från människor som varit där före dem. Några skrattade åt det de hittade. Andra funderade över vem som skrivit. Och kanske var det någon som blev inspirerad att själv lämna ett litet spår efter sig, eller redan hade gjort det.
Ett båthus med över hundra år gamla spår
Jakten på det riktigt gamla klottret tog oss till ett gammalt båthus. Här hittade vi dagens mest fascinerande upptäckter, nämligen klotter från början av 1920-talet. Det äldsta fyndet lydde ”M L 1923–24, 28″. Här fanns både namn och årtal inristat med blyertspennor. Det blev också tydligt att många barn återkommit flera somrar, något som syntes på flera ställen och också under andra tidsperioder.
Klotter från 1923 i ett båthus på Barnens ö. Foto: Jesper Yu.
Att stå framför namn och årtal som ristades in för ungefär hundra år sedan ger ett särskilt perspektiv. Kanske var det barn eller unga vuxna som ville lämna ett särskilt meddelande från sin tid på Barnens Ö. Eller så ville de bara visa att de varit där. Oavsett anledning finns deras hälsningar fortfarande kvar som små tidskapslar från en annan tid.
Mysteriet med Solflickan
På gården Solvik fick vi höra spökhistorier om Solflickan. Många av barnen på Solvik kände till sägnen om henne. På sängar och väggar stod saker som ”Solflickan är här seriöst”.
Precis som klottret är berättelsen en viktig del av en plats kulturarv. Det kanske inte säger så mycket om vad som verkligen har hänt, men kan berätta om människors fantasi, rädslor, gemenskap och minnen. Kanske är det därför historier som den om Solflickan fortsätter att berättas.
Klotter om Solflickan på sidan av en våningssäng. Foto: Jesper Yu/Stockholms läns museum.
Små spår av stora minnen
När man dokumenterar kulturhistoria handlar det inte bara om stora byggnader eller berömda personer. Ibland finns de mest intressanta berättelserna i ett namn under en säng, en teckning på en dörr eller ett årtal i ett båthus.
Klotter kan ses som vardagliga spår av människor som annars sällan lämnar avtryck i historieböckerna. Fotografierna från dagen visar inte bara klotter på väggar och träytor. De fångar också de många berättelser som gömmer sig i öns miljöer och hjälper oss att förstå platsens historia. Tillsammans bildar det inristade klottret en berättelse om Barnens Ö som sträcker sig över många generationer.
Har du sett något intressant i din omgivning som du tycker borde dokumenteras och bevaras för framtiden? Hör gärna av dig till oss via mail lansmuseet.kultur@regionstockholm.se
Klotter på insidan av en garderobsdörr. Foto: Jesper Yu/Stockholms läns museum.
Även i en hurts fanns spår från förr. Foto: Jesper Yu/Stockholms läns museum.
Tapeter som kulturarv – vardagens mönster i Stockholms läns museum
Publicerad: 10 juli 2026 | Skribent: Karolina Hedström, fotoanktikvarie och arkivarie på Stockholms läns museum
Tapeter är mer än dekor. De är vardagshistoria, designhistoria, hantverk, bostadspolitik och identitet i ett.
Foto: Mattias Ek/ Stockholms läns museum.
I länsmuseets samlingar finns tapetfragment och många bilder på tapeter – dokumenterade av museets antikvarier under många år och bevarade i arkivet som spår av hem, liv och förändring. Tillsammans bildar de ett visuellt minne av länets bostäder och människors smak genom århundradena.
Mönster som många känner igen
Tapet från 1970-talet och 1910-talet. Foto: Elisabeth Boogh.
I samlingen finns tapeter som väcker stark igenkänning. Här finns mönster från miljonprogrammet, egnahem och torp. Här finns 1950-talets pasteller, 1970-talets brunt-orange och 1980-talets romantiska blomster. Dokumentationen visar också mycket äldre tapeter, över hundra år gamla men med estetik vi ser än idag. Tillsammans visar de hur färg och form rör sig genom tiden – och hur hemmen i länet har förändrats.
Tapeter speglar klass, smak och ideal. Ett rum med handmålad väggdekor berättar om hantverk och status. Ett kök med tryckt standardtapet visar industrialiseringens påverkan på bostaden. Genom tapeterna kan vi följa hur hemmet blev en plats för både funktion och uttryck.
Hantverket bakom mönstren
I samlingen finns exempel på flera tekniker, bla blocktryck och handmålade tapeter.
Birgit Burström handmålar en tapet från tidigt 1700-tal. Lumppapper limmas sedan ihop till våder och därefter sys de ihop till hela väggytan. Foto: Elisabeth Boogh/Stockholms läns museum.
Några nedslag i samlingen
Bilder från Kurt Fredrikssons måleri i Sigtuna visar verktyg, rullar och dekormålningstekniker – ett hantverk som i dag är ovanligt men fortfarande levande i restaureringssammanhang. Foto: Okänd/ Stockholms läns museum.
Tryckt originaltapet från tidigt 1800-tal från gården Stora Nyckelviken i Nacka. Denna har gjorts i nytryck. Foto: Elisabeth Boogh/ Stockholms läns museum
Tapetbård från Lögla gård. Foto: Anna Ulfstrand/ Stockholms läns museum
Ett kulturarv nära människan
Tapeterna i Stockholms läns museum visar hur nära kulturarv kan vara. De är inte storslagna föremål – de är vardagens ytor, formade av händer, val och liv. Genom dem kan vi följa länets historia rum för rum, vägg för vägg.
