Vi undersöker dagboksskrivande

Under de kommande veckorna undersöker vi dagboksskrivande. Men varför ska vi göra det? Jo, reflektioner och beskrivningar är viktiga för att i framtiden kunna förstå hur livet har varit i olika tider.

Länsmuseet samlar kontinuerligt på människors berättelser, men vill nu hitta nya sätt att bevara länets röster för framtiden. Första steget är att ta reda på hur just du skriver dagbok. Detta gör vi genom en enkät som du hittar nedan. Den går att besvara fram till den 21 april. Undersökningens resultat presenteras på dagbokens dag, den 12 maj.

Svara på enkäten och berätta hur du skriver dagbok! 

Till enkäten

Skriver du dagbok? (esmaker.net)  

Två sätt att föra dagbok på. Du kanske gör på ett helt annat sätt? Berätta i enkäten! Bilden till vänster är uppladdad till Samtidsbild av Pi Ohlsson. Bild till höger, dagboksanteckningar från 1910. Foto: Katarina Schoerner Carr.

Hyllmeter åt kvinnorna: arkiv fylls med nya berättelser

I nästan alla Sveriges arkiv finns det ett stort jämställdhetsglapp. Stockholms läns museum och Stockholms Kvinnohistoriska vill vara med och förändra detta med projektet Hyllmeter åt kvinnorna.

Genom att årligen avsätta plats på hyllorna i länsmuseets arkiv skapas en plattform för att lyfta fram något eller någon som har betydelse för kvinnohistorien som kanske vanligtvis inte hamnar i arkiven. Projektet Hyllmeter åt kvinnorna är ett långsiktigt initiativ för att synliggöra kvinnors historia i Stockholms län och öka representationen i våra arkiv. En viktig del är också att lyfta diskussioner om vems berättelser som sparas för framtiden.

Arkivhyllor fyllda med arkivlådor. På en tom hylla står en skylt med texten "Reserverad plats för kvinnor".
I länsmuseets arkiv avsätter vi hyllmeter för kvinnors historia. Foto: Jenny Bergensten.

Projektgruppen består av representanter från Stockholms läns museum och Stockholms Kvinnohistoriska. Tillsammans har vi utformat projektet och under arbetets gång har det även diskuterats hur vi kan nå ut till allmänheten och kanske det viktigaste av allt, vilka kriterier som ska gälla för nomineringarna. Det vi har tittat på bland nomineringarna är: att de ska ha relevans för Stockholms län, ha betydelse för kvinnohistorien och lyfta diskussionen om vems berättelser som sparas i våra arkiv och varför.

Men vad är egentligen relevant för just Stockholms län? Vad menar vi med kvinnohistoria? Vilken typ av material ska vi arkivera och hur? På dessa frågor finns inga enkla svar och diskussionerna som uppkommer är minst lika viktiga. Genom samarbetet får vi nya kunskaper och insikter.

Först ut att arkiveras

Efter att ha granskat över 200 nomineringar som skickats in av allmänheten har projektets referensgrupp noggrant undersökt och diskuterat dem innan vi landade i ett beslut. I urvalsgruppen ingick förutom delar av projektgruppen representanter från Hembygdsförbundet och Stockholms stadsarkiv. Vi har år 2023 valt att inleda projektet med att arkivera en person och en händelse, för att under det första året visa upp bredden av vad som kan arkiveras.

De två första att arkiveras är:

  • Kristiina Kolehmainen (1956–2012), en finsk-svensk bibliotekarie som grundade Serieteket och skapade plats för fler kvinnor i serievärlden. Motiveringen var bland annat att många inte känner till henne och behöver därför lyftas fram och få en plats i historien.
  • Hammarby Fotbolls damernas guldsäsong 2023 som följdes av en enorm och växande supporterskara med en läktarkultur som uppmärksammades världen över. Det är intressant att se hur en framväxande supporterkultur och damfotbollens ökade status kan arkiveras och få en plats i historien.

Nästa steg i arbetet

Nu börjar arbetet med att samla in material och att sammanställa handlingar, för att i november – på Arkivens dag, lägga materialet på hyllan i länsmuseets arkiv. Du bjuds in att följa processen! Med projektet vill vi att fler ska få en inblick i hur arkivering kan fungera. Därför kommer vi dela med oss av våra tankar och funderingar under hela projektet.

Mer information om projektet och uppdateringar under arbetets gång samlas på Kvinnohistoriskas webbplats. Prenumerera på vårt nyhetsbrev eller följ oss i sociala medier för att få uppdateringar.

Hyllmeter åt kvinnorna — Stockholms Kvinnohistoriska

Anmälan nyhetsbrev Stockholms läns museum – Stockholms läns museum

Facebook Stockholms läns museum

Instagram @stockholmslansmuseum

Projektet Hyllmeter åt kvinnorna är ett samarbete mellan Stockholms läns museum och Stockholms Kvinnohistoriska. Initiativet är också en del av Arkivism – Stockholms Kvinnohistoriskas stora satsning för att hitta, lyfta och bevara kvinnors berättelser.

Historien om Sverige, hur berättas den

Under hösten har vi kunnat följa första delen av SVTs Historien om Sverige. Där har vi har mött människor och berättelser från flera tusen år. De första tre programmen täckte in forntiden eller de förhistoriska perioderna. Följande två program behandlade medeltiden fram till Gustav Vasas död. Nu i vinter börjar SVT att sända de sista avsnitten som tar oss fram till nutid. Många spännande timmar väntar. Parallellt med serien har SVT även sänt Historiskt eftersnack som har diskuterat några av frågorna från programmet och en förenklad version som riktar sig till barn.

Stillbild från SVT-serien Historien om Sverige. Ett vikingaskepp seglar i väg över havet.
Under vikingatiden nådde folk in Norden allt längre bort. Foto: SVT.

Liksom andra kan jag inte motstå att jämföra med TV4s serie som kom för drygt 10 år sedan med namnet Sveriges historia och som hade lite av samma syfte, att lyfta fram den senaste forskningen om Sveriges historia. I TV4s serie får vi följa Martin Timell och Dick Harrison genom historien, där Harrisson är den som står för förklaringen av ny kunskap och Timell som ställer frågorna. I SVTs serie får vi istället följa Simon J Berger som lägger ut ett historiskt raster av platser och personer. En mängd forskare medverkar för att uttala sig om de senaste forskningsrönen. Troligtvis berättar detta mycket om olika tiders syn på historia.

Intresset från serien har varit stort, men programmet har också kritiserats. Vissa har saknat information och berättelser från deras del av Sverige, andra tycker att det saknats fakta och mest varit en massa flum. Det är verkligen inte lätt att berätta 15 000 års historia från ett ganska stort land som Sverige på 10 avsnitt och totalt 10 timmar. Personligen tycker jag att det är en imponerande serie, men jag saknar en tydligare ramberättelse. Vem är det programmet vänder sig till? Min uppfattning är att för att förstå mycket av det som diskuteras i de olika avsnitten behövs en ganska god förförståelse för det huvudsakliga historiska skeendet. När hände vad, varför och hur.

Stillbild från SVT-serien Historien om Sverige. Ett kranium spetsas på en stolpe.
Kranium som hittades i Kanaljorden Motala. Foto: SVT.

Framställningen bygger i hög grad på ny forskning som under det senaste decenniet har skakat om och revolutionerat arkeologisk forskning. Framför allt forskning om DNA som har genomförts i Sverige och Europa, men även studier av klimatförändringar och ny förståelse för människors rörelsemönster. Mycket bygger på användandet av naturvetenskapliga metoder för att besvara arkeologiska frågor. Att använda naturvetenskap inom arkeologin är inget nytt, utan har varit del av den arkeologiska disciplinen sedan ämnet föddes på slutet av 1800-talet. Det som är nytt nu är att de arkeologiska frågorna är mer centrala i användandet av olika naturvetenskapliga metoder och att i och med internet och utvecklingen av datateknik har vi idag unika möjligheter att arbeta med stora datamängder, det som på engelska kallas big data. Slutsatser om klimatförändringar har till exempel sedan länge varit känt och har varit del av den arkeologiska berättelsen, men nu har vi helt andra möjligheter att studera hur klimatet har förändrats globalt och dess konsekvenser på lokal nivå. Lite om denna nya forskning har nyligen publicerat av Stockholms läns museums i boken Mobilitet och rörelse, fältarkeologiska perspektiv. Den går att ladda ner som PDF. Mobilitet och rörelse – Seminarierapport NR. 9 (kulturarvstockholm.se)

Efter första avsnittet hade jag en intressant diskussion med ett par av mina kollegor som inte är arkeologer. De ifrågasatte några av de kommentarer som det medverkande forskarna tog upp. Hur vet de det, är en fråga som jag även hört andra ställa. Lite hör detta nog ihop med hur SVT berättar historien. Flera världsledande forskare kommer med korta påstående för att fylla ut det huvudsakliga narrativet. Det ska ge bilden av att historia är komplex, vilken den är, men skapar även utrymme för frågan Hur vet vi det. Detta skiljer sig från Timells och Harrisons resa där Harrisson medverkar som experten som kommer med tydligt resonemang och bygger upp detta med fakta. Framställningen blir då mer Så är det, vi har bevisat det. Men som vi som arbetar med arkeologi och även annan forskning vet, all forskning bygger på tolkningar. Dessa kan komma att ändras om vi får ny kunskap. Bakom de olika forskarnas påståenden i Historien om Sverige finns ofta en gedigen och omfattande forskning, men i serien är de rykta ur sitt sammanhang och verkar mesta vara tyckanden. Det är beklagligt och det vore bra om det fanns mer utrymme i de olika programmen att diskutera den bakomliggande forskningen. Som andra har sagt före mig, varför presenteras inte andra tolkningar? SVT har i Historien om Sverige valt att berätta historien med breda penseldrag. Det finns lite tal om arkeologiska perioder eller årtal, eller vad som skiljer olika tidsperioder eller olika grupper inom det som i dag är Sverige. Kanske är detta symtomatiskt med att vi nu befinner oss i en mellanperiod. Ny forskning har omkullkastat eller ifrågasatt gamla sanningar och forskarna håller på att leta sig fram till en ny ramberättelse. Eller kanske är detta ett berättande som SVT använt sig av för att göra historien mer intressant och spännande.

Stillbild från SVT-serien Historien om Sverige. En grupp människor tittar in i kameran. De ser ut att vara från bronsåldern.
Så har kan en ritual ha sett ut under bronsåldern. Foto: SVT.

Historien om Sverige lyckas bra med är att lyfta några av de stora forskningsfrågorna. Detta har märkts inte minst genom den debatt som serien skapat och mängden frågor och åsikter som vi inom museisektorn möts av under hösten. Det är roligt och visar på att det finns ett starkt historieintresse. Förhoppningsvis kommer vi vid Sveriges museer lyckas möta detta intresse och ge exempel på hur arkeologerna vet att det var en ritual, vilka platser här i länet som är del av berättelsen om Sverige, varför så många tänker romartiden – och alla andra frågor som ni våra besökare har. Stockholms läns museum kommer under våren att berätta mer om mängden platser som finns i Stockholm som berättar om Sveriges och länets historia. Hoppas vi möts då!

Konsten i Botkyrka

Bord i form av persiska mattor, en mini-stad av betong, en silverglänsande åtta i rostfritt stål. Konsten i Botkyrka har både internationell och nationell prägel. Samlingen med offentlig konst är här väl värd att ta del av. 

På FN-dagen den 24 oktober var det dubbelinvigning i Fittja. Ett nytt konstverk invigdes på Konstkuben i Fittja centrum, och samtidigt lanserade vi Botkyrkas medverkan i appen Upptäck konsten. Det var folkfest i Regnbågsparken med musik som dundrande ur högtalare, korvgrillning, poesiläsning och ett tal om appen Upptäck konsten och Botkyrkas offentliga konst. 

En byggnad formad som kub, på sidan syns ett färgglatt kollage.
Konstkuben av Saadia Hussain©/Bildupphovsrätt 2023 Foto: Rebecka Walan.

Att invigningen skedde på FN-dagen var ingen slump. Konstkuben med de fyra färgstarka och innehållsrika målningarna är ett projekt präglat av delaktighet. Här har invånare mellan 8 och 80 år varit med och skapat. Det är konstnären och konstpedagogen Saadia Hussain som lett projektet. I målningarna på väggarna hittar du porträtt av människor som bor i Botkyrka. Till exempel en omtyckt fritidslärare med 11 barn i famnen och ett porträtt av poeten Nicole Charro, som också läste sina dikter under porträttet av sig själv. Alla barn som medverkat fick varsin pensel. Borden var dukade med papper där barn och vuxna satt och målade. Hela evenemanget präglades delaktighet. Och stolthet.  

Den offentliga konsten är en demokratisk form av konst, genom att alla kan besöka den utan att betala inträde. Det är konst som alltid är öppen och placerad i det offentliga rummet. Dessutom är det tillåtet att ta och känna på den, till skillnad mot konst på museer. 

Låt oss titta närmare på några av konstverken i Botkyrka. På Fittjahöjden bakom konsthallen står två bord bland blommor och växtlighet. Borden, eller bänkarna, är utformade som persiska mattor. När du kikar närmare ser du till och med mattfransrana, och att de är välkammade. Det är vackert, exotiskt och självklart på samma gång. Konstverket har titeln Vandrande ö och är gjort av Mandana Moghaddam.  

Två stenbord som ser ut som persiska mattor i en park.
Mandana Moghaddam©/Bildupphovsrätt 2023 Foto: Jenny Bergensten.

Verket minner om andra platser, det för oss till mellanöstern, till Iran där Mandana Moghaddam växte upp. Så här säger hon om verket: 

”Ett gammalt minne som har blivit förstenat. Minnet som tar oss med sig till en annan tid och rum.” 

På Falkbergsskolans skolgård i Tullinge står Eva Hilds SUPER 8 och glänser som silver. När jag och fotografen Jenny Bergensten kom dit var skolgården tom, vilket var tur eftersom det är otillåtet att ha barn med i bild utan tillstånd. Jenny kunde fotografera i lugn och ro. Precis när vi var klara ringde det ut och barnen sprang ut på skolgården. Två flickor klättrade då genast upp och satte sig i åttan. Det såg riktigt bekvämt ut. Därifrån hade de också utsikt.   

En spegelblank skulptur i form av en åtta.
SUPER 8 av Eva Hild.©/Bildupphovsrätt 2023 Foto: Jenny Bergensten.

Så här beskriver konstnären Eva Hild sitt verk: 

”SUPER 8 är en skulptural kropp som handlar om rörelse, flöde och öppningar. Den sammanhängande rörformen kan ses som en tredimensionell teckning – formen är lika mycket luft och volym som den faktiska massan. Skulpturens loop består av en dubbelåtta, det finns ingen fram- eller baksida, ingen början eller slut. Verket kopplar till filmens värld, både i namnet som anspelar på ett äldre film-format och i formens rörelse och spegling” 

Stora geometriska figurer i högt gräs.
Tarek Zaki©/Bildupphovsrätt 2023 Foto: Jenny Bergensten.

Vi avslutar med ett besök i Alby. Här intill gångstråket vid Lagman Lekares väg finns en hel liten stad uppbyggd av betong. Flera mindre hus, några högre och ett hus som påminner om en helig byggnad. Den som har gjort konstverket är den egyptiske konstnären Tarek Zaki. Under en tid bodde han i Botkyrka som en del av Botkyrka konsthalls ateljé- och vistelseprogram Residence Botkyrka. Hans konstnärskap kretsar kring tid, historia, minnen och monument. Han tillbringade mycket tid i Fittja och norra Botkyrka och intresserade sig för kommunens historia med rötterna till järnåldern. Han bor och är verksam som konstnär i Kairo. 

Detta var några få smakprov på den offentliga konsten i Botkyrka. Här finns en mångfacetterad samling med konst som ger perspektiv och utblick, och inblick. Konsten kan hjälpa oss att förstå oss själva.  

En hand håller i en mobiltelefon som visar appen Upptäck konsten.
Appen Upptäck konsten kan laddas ner gratis från AppStore eller GooglePlay. Foto: Stockholms läns museum.

Vill du veta mer om den offentliga konsten i Botkyrka kan du ladda ner appen Upptäck konsten. Här finns 19 konstverk som du får veta mer om, och även konst i 12 andra kommuner. Så klart är appen gratis. Du hittar den i AppStore och i GooglePlay.  

Till Upptäck konsten i AppStore.

Till Upptäck konsten i GooglePlay

Romsk kulturhistoria – en del av Sveriges historia

Under 2023 har museet arbetat med att ta fram en guide om romsk kulturhistoria i vår mobilapp Upptäck historien. Detta har varit ett intressant och lärorikt projekt, om en utsatt och ofta missförstådd grupp i Sverige och Europa. Materialet i appen bygger på en mängd intervjuer och arkivundersökningar som museet gjort under våren och sommaren 2023. Resultatet blev ett spännande material som vi har tagit fram tillsammans med personer med romskt ursprung. I guiden besöker vi en mängd platser runt om i Stockholms län som berättar om romskt kulturarv kopplade till personliga berättelser och minnen. 

En pojke sitter och läser en ABC-bok vid en skolbänk. Ett mindre barn sitter bredvid och tittar på. Bilden är svartvit.
En pojke läser i lägerskolan vid Lilla Sköndal. Foto: Ericsson (SvD). Källa: Stockholms stadsmuseum.

Romer är ett samlingsbegrepp för flera olika grupper med romskt ursprung men som alla har en egen historia. Fem huvudgrupper brukar pekas ut – resande, svenska romer, finska romer, utomnordiska romer och nyanlända romer – men deras ursprung och kulturella identitet är mer varierad än denna enkla uppdelning ger sken av.  

Bild på en sida i en bok. Bokstäverna är snirkliga och svåra att läsa.
Den äldsta kända källan om romer som besöker Stockholm. Tänkebok från 1512. Källa: Stockholms stadsmuseum.

Den romska gruppen har sitt ursprung i Indien och vandrade in till Europa på 1000-talet, till Balkan, Italien och Iberiska halvön. De första uppgifterna om romska grupper som vistats i Sverige är från 1500-talet, även om det är möjligt att romer har vistats i Sverige innan dess brukar det sägas att romerna har en 500-årig historia i Sverige. Efter dessa tidiga källor har vi uppgifter om fortsatt invandring av romska grupper. Under vissa perioder har vi sett en större invandring som ofta kan knytas till politiska och kulturella händelser i Europa eller Sverige.  

Upptäck historien är en mobilapp som Stockholms läns museum tagit fram tillsammans med kommuner i Stockholms län. I appen finns flera guider som berättar om platser och olika typer av historia. Vi vill med den berätta om Stockholms läns historiska platser och hur dessa har format länet. Många av oss känner till Sveriges historia utifrån våra kungar och de krig som Sverige har varit delaktiga i. Detta är den historia som vi lär oss i skolan, men den blir ofta svårtillgänglig och inget som vi känner berör oss idag. För oss som jobbar med historia och kulturarv är historia så mycket mer. Historia är olika människors berättelser. Platser som vi besöker dagligen vittnar om de som bott här före oss och det som har format länet under tusentals år.  

Romska berättelser handlar om romskt kulturarv och historia i Sverige. Romer är en av fem utpekade minoritetsgrupper i Sverige och deras historia är del av Sveriges historia. Guiden är uppdelad i fyra delar, dessa är kronologiska perioder som grovt speglar sociala och politiska händelser som haft betydelse för den romska gruppen som helhet. Vi har arbetat brett för att få med så många romska grupper som möjligt och i dag inkluderar guiden berättelser kopplat till fem olika grupper: resande, kalderash, lovara, rumungry och kalé. 

Vi hoppas att så många som möjligt ska upptäcka historien med oss och läsa om de platser och människor som vittnar om romernas långa och spännande historia i Stockholms län. Jag vill samtidigt tacka samtliga som medverkat och bidragit med sin kunskap och sina berättelser vilka utgör kärnan i Romska berättelser. 

Ladda ner appen Upptäck historien

Till Upptäck historien i App Store

Till Upptäck historien i Google Play

Till webbversion av Upptäck historien anpassad för datorskärm

Kolla konsten i Jakobsberg

Häromveckan lanserade museet ett nytt spår i appen Upptäck konsten tillsammans med Järfälla kommun. I appen får du veta mer om konsten och konstnärerna bakom verken. Vår förhoppning är att besökare och invånare kan se på konsten på ett nytt sätt om man får veta mer om tankarna bakom. För tankar finns det. Inte sällan får konstnärerna lämna in skisser och projektbeskrivningar till sina verk. Samtidigt är utrymmet i det offentliga rummet begränsat. En skylt bredvid kan berätta om titel, upphovsperson och årtal, men inte så mycket mer. Appen är tänkt som en länk mellan konstverk och besökare.
 
Nu är tolv kommuner en del av appen. I Järfälla presenteras 17 konstverk i tre områden: Kallhäll, Barkarby och Jakobsberg. Flest konstverk finns i Jakobsberg, här finns en samling med konstverk som ligger tätt, det är enkelt att gå en konstvandring. Här får du ett smakprov på några av de spännande verk som finns i Jakobsberg.

I hörnet av centrumets lilla park finns en taktil karta av kommunen gjord i brons. Verket heter Järfälla bygd och natur och är gjort av Lennart Andersson. Kartan är skalenlig. Här höjer sig träd, hus, och djur som alla är typiska för kommunen. Du hittar Bolinders fabriker, ett flygplan där Barkarby flygfält en gång legat och Jakobsberg med sina höga hus. Mikael Falk som är konstansvarig kultursekreterare i Järfälla kommun berättar att han brukar börja sina vandringar här eftersom det blir en fin ingång till kommunen.

Skulptur i brons av en hund som drar en liten vagn.
Pian ©Johanna Karlsson/Bildupphovsrätt 2023. Foto: Jenny Bergensten.

Cirka 20 meter bort hittar du en bronshund med en liten vagn bakom sig. Verket heter Pian och är gjort av Johanna Karlsson.  Idén fick hon av ett fotografi av en Sankt Bernhardshund som drog en vagn och i vagnen satt ett litet barn. Det var en äldre släkting som hade fotot hemma på väggen och barnet i vagnen var släktingen. ’Tänk att få sitta i en sådan vagn’ tänkte Johanna under uppväxten. Nu kan det bli verklighet för de små invånarna för tanken är att barn ska få sitta i vagnen. Konstverket är fastsatt rakt i marken och står inte på någon sockel, varför det också är lätt att klappa hunden. Och jo, släktingens hund hette Pian.

Skulptur i brons av en pojke som står utanför en butik.
Pojken. ©Lars Nilsson/ Bildupphovsrätt 2023. Foto: Rebecka Walan.

Om du kommer med pendeln och går upp mot torget så är Pojken av Lars Nilsson det första konstverk som möter dig. Pojken är av brons och står barfota direkt på marken. Han är endast iklädd kortbyxor, men ofta förses han med en mössa eller en halsduk av invånare som tycker att det ser kallt ut. Pojken blickar förvånat uppåt. Vad är det han ser på? De höga husen? Från början var Pojken en del av en installation på ett galleri där han stod och tittade på ett oformligt berg, som påminde om en slags meteorit. Men han är också vänd emot ett stort djur som skymtar en bit bort bakom träden.

En skulptur av en giraff i rostfritt stål som går på en gågata.
Giraffen ©Thomas Karlsson/Bildupphovsrätt 2023. Foto: Jenny Bergensten.

För här står minsann en giraff gjord i naturlig storlek av aluminium. Giraffen är 4,3 meter hög och konstnären bakom är Thomas Karlsson, han som har gjort Årsta Zoo och som nu också ligger bakom en av de nya tunnelbanestationernas konst. På Nacka station kommer ett jättelikt elefanthuvud och en noshörning att ta plats. Om varför det blivit så mycket djur säger han:

”Djur har en symbolisk laddning. Det är något ursprungligt och som många kan relatera till. Jag gör inte svenska djur, utan djur som kommer från andra delar av världen. Det blir något oväntat, ett möte som uppstår.”

Det finns fler verk i centrum, detta var ett axplock. Konsten i Jakobsberg utgör en fin samling konst. Att så många verk är på marknivå gör att de också är taktila, du kan känna på dem och upptäcka med dina händer. Fast när det gäller giraffen får vi nöja oss med att känna på benen.

Ett tips är ta någon med dig när du går på konstpromenad eftersom det att samtala om konst bidrar till att vi får nya perspektiv.

Om den offentliga konsten säger Mikael Falk så här:

”Med den offentliga konsten når vi ut till invånarna. Man kan säga att konsten kommer till folket istället för att de behöver komma till konsten. Och genom appen Upptäck konsten blir den offentliga konsten ännu mer tillgänglig”.

Sammanlagt presenteras i Upptäck konsten i nuläget 130 konstverk och konstnärer. Appen växer med fler kommuner varje år.

Appen kan du ladda ner gratis via Googleplay eller Appstore.

Upptäck konsten Google Play

Upptäck konsten Appstore

Hur ofta tänker du på romarriket?

Har du hört den frågan? Det hela började med att influencern Saskia Cort för cirka ett år sedan började ställa frågan – vad tänker män på? Och fick till svar att de tänkte på det romerska riket, flera gånger i veckan, vilket många tyckte var märkvärdigt. I sociala kanaler har det sedan exploderat att kvinnor frågar män hur ofta de tänker på romarriket. Istället för att fundera över varför det förhåller sig så lyfter vi blicken lite. För visst finns det anledning för oss alla att emellanåt tänka på romarriket.

Pantheon och Piazza della Rotonda i Rom. Foto: Gabriella Clare Marino

Många av de uppfinningar och tankesätt som vi har idag lever kvar från romersk tid. Till exempel våra månader, där flera av dem har namn som härrör från tiden. Mars är namnet på krigsguden, juni kommer från den romerska gudinnan Juno, september är enligt romersk räkning den sjunde månaden och betyder också just sju och december betyder tio.

Vi använder också oss av romerska siffror, till exempel när vi benämner ordningen på våra kungligheter, som vår kung Karl XVI Gustav.

Uttryck som “Bröd och skådespel” (Panem et circensis) eller “Fånga dagen” (Carpe diem) lever kvar från romersk tid.

Har du tänkt på alla de valv som finns i många byggnader? Konsten att mura och slå valv kommer från romarriket. Ett exempel i Stockholms län är Täby kyrka. Här finns det många vackra medeltida målningar och dessa kom till just efter att valv slagits i kyrkan. Det var bättre med murade valv än de gamla innertaken av trä som riskerade att antingen ruttna eller brinna upp.

Valvmålning i kyrka.
Målningar av Albertus Pictor i Täby kyrka: Foto: Rebecka Walan

En annan viktig uppfinning som kommer från romartiden är framställningen av betong. Pantheon i Rom är bland annat byggd med hjälp av betong. Hur viktig betongen har varit för framväxten av vårt moderna samhälle kan inte nog överskattas. Broar, akvedukter, kupoler är andra former av ingenjörskonst och finns i olika former och utföranden idag. Så visst finns det anledning att tänka på romarriket. Åtminstone rätt ofta.

Grå rundad byggnad. Gråblå himmel.
Gavlar klädda med betongelement med frilagd ballast. Täby. Foto: Albin Uller.

Fototävling med bilder från 1983 avgjord

I år är det museets 40-årsjubileum och detta uppmärksammas med en insamling av foton från födelseåret 1983. Vi bedriver sedan många år insamling av länsinvånarnas fotografier, både äldre och samtida. En viktig del av vår verksamhet är att göra länsinvånarna delaktiga i skapandet av vårt gemensamma kulturarv och därför vill vi fokusera extra på det under vårt jubileumsår.


Länsmuseet har väldigt få fotografier från början av 1980-talet och nästan inga som visar människors liv. Därför arrangerade vi en fototävling som pågick från 1 mars till 31 juli 2023. Vi uppmanade alla länsinvånare över 16 år att leta fram sin bästa bild från 1983 och delta i tävlingen. Varje person kunde bidra med max 3 bilder. Fotografierna skulle vara tagna 1983 i Stockholms län, eller däromkring om det fanns osäkerheter kring årtalet. Alla som deltog i tävlingen hade chans att vinna fri entré till Fotografiska i ett år. Förutom att sponsra tävlingen med pris medverkade även Fotografiska med en jurymedlem.

Nu är tävlingen slut och vi har fått in sammanlagt 80 bilder av 35 personer. Vi vill rikta ett varmt tack till alla tävlingsdeltagare! Tack vare er som bidragit med bilder har vi fyllt luckan i våra samlingar. Bilderna som skickats in till tävlingen kommer sparas för framtiden och blir en del av vår gemensamma historia.

Alla bilder som skickades in finns att se på webbplatsen Fototävling: 1983 – Connect to Collect

Vinnaren av Fototävling: 1988

Vinnarbilden i Fototävling: 1983.
En kvinna sitter vid ett bor på en café.
Pia Harrison som skickade in den vinnande bilden.

Vinnaren av Fototävling: 1983 är bilden ”Halloweenfestfixning” inskickad av Pia Harrison!

Juryns motivering:

”En berättande bild som innehåller igenkännande tidsmarkörer och dokumentär estetik. Vi ser partytjejer med sköna 80-tals frisyrer, det är hårgelé och blå kajal. Ett tight utsnitt, natten är på g, 1980-talet redo att erövras. Bildens inramning av ansikten och de bruna tonerna gav berättelsen om ungdom och vänskap på 1980-talet en första plats i tävlingen.”

Stort grattis till Pia, hur känns det?
”Det känns naturligtvis fantastiskt roligt att ha vunnit – vem gillar inte att vinna? – och priset kommer alla gånger användas flitigt.”

Så här berättar Pia om bilden, ”jag letade i gömmorna, men hade inte jättemånga bilder från 1983. Den här festen hade jag dock många härliga bilder från. I slutet av -83 ordnade vi en Halloweenfest i hyrd lokal på Körsbärsvägen. Halloween var inte ett vanligt förekommande maskeradtema, men vännerna hade gett allt för att passa in som häxor och vålnader. Bilden är på oss som anordnade festen, när vi höll på att förbereda välkomstbålen med kolsyreis. Jag är längst till vänster, jag minns att jag var mycket nöjd med mina blåa läppar”.

Många fina bidrag

Det kom in många fina bilder från 1983 och det var flera bilder som konkurrerade om vinsten. En annan bild som juryn vill lyfta fram, som hade en bra chans till vinnarplatsen, är Lars Håkan Widfors bild på hans syster och mamma. Så här berättar juryn om bilden, ”Här ser vi tidsmarkörerna är nästan som inplanterade, frisyren omisskännlig. Sommarmorgonen är krispig och skärpan likaså samtidigt som kaffedoften stiger ur bilden. Bilden växte ju mer man tittade på den och berättelserna växlade beroende på vilket detalj man landade på. Ett fint samspel i bilden mellan mamman och dotterns närvaro och världen runtomkring dem”.

Två kvinnor sitter och fikar i det gröna och bläddrar i en dagstidning.
Lars Håkan berättar om bilden, ”På en tomt i Vettershaga, söder om Norrtälje, min syster och mamma inför kaffedrickande och DN läsning i juli 1983”. Foto: Lars Håkan Widfors.

Jury Fototävling: 1983


De som har utsett vinnaren är en jury bestående av artistduon och 80-talsikonerna Lili och Susie, Karolina Hedström, fotoantikvarie på Stockholms läns museum och Lisa Hydén, utställningschef på Fotografiska. Juryns bedömning har baserats på samtidsmarkörer från tidigt 1980-tal, bildens berättelse samt estetiskt värde.

Porträttbild på Lili och Susie.
80-talsikonerna Lili och Susie. Foto: Peter Knutson.
Porträttbild på Karolina Hedström.
Karolina Hedström, fotoantikvarie på Stockholms läns museum. Foto: Karolina Hedström.
Porträttbild på Lisa Hydén.
Lisa Hydén, utställningschef på Fotografiska. Foto: Morgan Norman.

Teglet som byggde Stadshuset

Enbart tornet till Stockholms stadshus krävde lika många tegelstenar som tre hyreshus i staden. Mängden tegelstenar som behövdes när Mälardrottningens ståtligaste hus byggdes är svår att föreställa sig. 7 miljoner är en svåröverskådlig mängd och då är inte fasadens en miljon tegelstenar medräknade. Det är också svårt att föreställa sig hur omfattande tegeltillverkningen i Mälardalen varit och den logistik som krävdes för att tillverka och transportera allt tegel till Stockholm, Stadshuset och alla andra byggarbetsplatser i staden före industrialiseringen av byggprocessen.

Stockholms stadshus sett över vattnet.
Stockholms stadshus. Källa: Stockholms stadsmuseum. Foto: Ingrid Johansson

Stockholms stadshus har firat 100 år och det vill Stockholms läns museum uppmärksamma genom att lyfta Stadshusets främsta kännetecken – teglet!

Det är ingen slump att Mälardalen var rikt på tegelbruk vid tiden för uppförandet av Stadshuset. Här fanns alla förutsättningar för en blomstrande tegelproduktion. Närheten till Stockholm där en intensiv byggnadsverksamhet pågick, goda transportmöjligheter via Mälaren samt rik tillgång till bra lera. Stockholm till skillnad från övriga städer kring Mälaren hade sedan 1763-års byggnadsstadga ett förbud mot att uppföra trähus på grund av brandrisken varför efterfrågan på tegel var stor och ökande. 1800-talets senare hälft utmärks också av en enorm expansion och behovet av bostäder fyllde malmarna med nya hyreshus – i tegel.

En karta över tegelindustrier i Mälarprovinsen 1896–1900.
Tegelproduktionen i Mälardalen 1896–1900. Källa: William Bruno. Tegelindustrin i Mälarprovinserna: med särskild hänsyn till Stockholm som marknad (1954).

Vid tiden för stadshusbygget fanns det i Mälardalen drygt 75 tegelbruk och då hade antalet ändå minskat sedan 1860-talet då antalet bruk var som flest och drygt 250 bruk fanns i Mälardalen och försåg huvudstaden med byggnadsmaterial. Det stora antalet hängde i högsta grad samman med byggnadsaktiviteten i huvudstaden men också avsaknaden av industriella produktionsmetoder. Innan introduktionen av ringugnar, mekaniska valsar och pressar under 1870-talet kunde tillverkningen öka enbart genom anläggningen av nya bruk. Industrialiseringen både skapade och mötte efterfrågan av arbetskraft, byggnadsmaterial och bostäder från den snabbt växande huvudstaden. De mindre tegelbruken konkurrerades ut eller köptes upp. 

Flygfoto över Lima tegelbruk. Framför tegelbruket syns vatten, bakom ligger en skog.
Lina tegelbruk 1936. Foto: Ahrenbergsflyg

Stadshusets tegel var av ovanliga mått och specialbeställdes av arkitekten Ragnar Östberg. Tegelstenarna var något större än det vanligt förekommande murteglet vid tiden och påminde om äldre tiders murtegel. Det var Lina tegelbruk som år 1914 fick beställningen att tillverka både murteglet till stommen och fasadteglet. Fasadteglet var handslaget, men Lina bruk hade också två ringugnar med en kapacitet på 5 miljoner tegel om året som tillverkade murteglet. Lina bruk var ett av Mälardalens både största och mest moderna tegelbruk och anlades 1907 då Lina gård köptes upp av Kiholms tegelbruk strax norr om Lina gård, som i sin tur köptes upp av Mälardalens tegelbruk 1914.

Svartvit bild på en båt vid kajen. Några män lastar tegelsten.
Lossning av tegel från pråm vid Stadshuset, 1913–1922. Källa: Stockholms stadsmuseum. Foto: Okänd.

De allra flesta av Mälardalens tegelbruk förlades vid vattnet. Närheten till vattenvägar, och därmed effektiva transporter, var kritisk för tegelbrukens lokalisering. Bara på Mälaröarna låg under 1800-talets slut ett tiotal och i Södertälje kommun, åtminstone fem vid samma tid. Spår- och järnvägar kom att bli betydelsefulla både för långväga och kortare sträckor. Vid Lina bruk transporterades leran från lertäkten vid nuvarande Lersjön till bruket med en smalspårig järnväg medan det färdiga teglet fraktades på pråmar som drogs av bogserbåtar till huvudstaden. Väl framme vid Stadshusbygget lossades tegelstenarna manuellt och transporterades med små vagnar via ett spårsystem upp till borggården och byggarbetsplatsen.

Industrialiseringen som bidrog till tegelindustrins expansion kom också att bli dess död. När bostadsbyggandet industrialiseras vid 1900-talets mitt ersätts den stora produktionen av murtegel med en nästan motsvarande stor produktion av fasadtegel. På 1960-talet minskar dock användningen av fasadtegel till förmån för prefabricerade betongelement och den svenska tegeltillverkningens saga är all. Idag finns endast ett fåtal tegelbruk kvar.

Lästips till dig som vill veta mer om om Stadshusbygget

Ekelund, Hans (2002). Ur Stadshusets historia, 1901–1923. Stockholm: Sialnder & Fromholtz

Hayen, Mats (2023). Vi som byggde Stadshuset. Stockholm: Stockholmia förlag

Pihl Atmer, Ann Katrin (2011). Stockholm Town Hall and its architect Ragnar Östberg: dream and reality. Stockholm: Natur & kultur

Larsson, Rikard (2011). Murverkets hemligheter: en vägvisare till Stockholms stadshus. Stockholm: Langenskiöld i samarbete med Arkitekturhistoria, Kungl. Konsthögskolan

Ny skulptur av fiskarflicka i Vaxholm

Hur kan konst bidra till att uppmärksamma klimatförändringar? Och hur kan man samtidigt lyfta kulturarvet på en plats? Är inte det mycket begärt av konsten? Det är några av de frågor jag funderar över på väg till Vaxholm.

Grönt skynke med rött band omkring en sockel.
Invigning av skulpturen Fiskarflicka i Vaxholm. Foto: Rebecka Walan

Under en varm sommardag i juni tar jag mig ut till Vaxholm för att ta del av invigningen av konstnärens Anna Gerges skulptur Fiskarflicka. Dagen är stekhet och luften står stilla. Jag går förbi villaträdgårdar med prunkande rosenrabatter för att komma till Borgmästargården där invigningen ska äga rum. När jag hörde titeln på verket tänkte jag direkt på alla nakenakter som finns i det offentliga rummet och som aningslöst placerats under många år, framförallt mellan 1930–1960 talet.

Bordet utanför Borgmästargården är festligt uppdukat med chips, bubbel och salta pinnar.
Skulpturen är invirad i ett grönt skynke med rött band knutet runt om. Snart ska verket invigas av Bengt Sandell. Han är ordförande för nämnden för teknik, fritid och kultur i Vaxholm. Men innan dess ska projektledaren för Eyelander, Josefin Holmström, säga några ord. Hon berättar om projektet Eyelander som skulpturen är en del av, och att tio konstnärer gjort platsspecifika verk som diskuterar kulturarv, minne och klimat.
– Det är ett lokalt men också ett regionalt projekt, säger hon.

Bord uppdukat med chips och salta pinnar i glas. Gula och blåa servetter står i ett vitt ställ.
Invigning av Fiskarflicka i Vaxholm juni 2023.

Vi är ett femtiotal personer som samlats. Borgmästargården är numera ett äldreboende och många boende har tagit plats på stolar och rullstolar i skuggan av parasoller.

När ordförande invigt verket genom att knyta upp det röda bandet och dra av skynket så visar det sig vara en helt annan slags Fiskarflicka än vad jag förväntat mig.

Flickan är klädd i regnjacka och gummistövlar. Hon sitter på en sockel och dinglar med benen, uttrycket är tankfullt. I händerna håller hon en båt.

Skulptur av flicka som sitter med en båt i händerna.
©Anna Gerge/Bildupphovsrätt 2023. Foto: Rebecka Walan

Efter att konstnären Anna Gerge talat till de församlade ber jag henne berätta lite mer om sina tankar kring verket.

”Jag fick frågan i november 2022 om jag ville göra ett konstverk för den här platsen. Först visste jag inte alls vad jag skulle göra för något. Vad kan passa på den här platsen, tänkte jag. Så en dag vaknade jag och bara visste. Jag ska göra en fiskarflicka. Hon har varit ute och fiskat, kanske med sin mormor och morfar. Det är samtidigt en påminnelse om nuet och ställer frågan om hur vi har det med fisken i våra hav. Flickan kan vara från nutid eller dåtid. Jag vill inte skriva någon på näsan. Det kan vara 1919 eller 2019.”

Kvinna med stråhatt och glasögon i en tallskog.
Konstnären Anna Gerge. Foto: Rebecka Walan

Skulpturen är gjord av betong med alabaster i, alltså marmorkross. Rent praktiskt gick det till så att Anna Gerge gjorde en avgjutning av ett av barnbarnens regnjacka. Barnbarnet var inte så förtjust i proceduren, berättar hon. – Men jag ville ha det så autentiskt som möjligt. Gummistövlarna är också avgjutningar.

Fisk inristad i betong med bubblor ovanför.
På sockelns baksida har konstnären ristat in en fisk. ©Anna Gerge/Bildupphovsrätt 2023. Foto: Rebecka Walan

Jag frågar en farbror som går förbi vad han tänker om skulpturen.
– Den är fin. Båten hon håller i är nog livets båt.

Jag hör någon mumla om att flickan liknar Greta Thunberg. Och jo. Man kan föreställa sig att regnjackan är gul och gummistövlarna vita, precis som Greta brukar klä sig. Och precis som Greta väcker flickan här också frågor om klimatet.

Josefin Holmström berättar:

“Anna Gerges skulptur är det enda fysiska konstverket som kommer att förbli permanent på platsen där det idag står. De digitala konstverken kommer att finnas tillgängliga digitalt för alla att uppleva var de än befinner sig.”

Verket Fiskarflicka har en fin förankring på platsen. Och min inledande farhåga kommer på skam. Utan att skriva någon på näsan så väcker verket frågor om klimat, kulturarv och minnen samtidigt som det är öppet för egna tolkningar.  

Vernissage

Den 27:e juni klockan 16.00–17.00 blir det ett virtuellt vernissage där Eyelander presenterar konstverken och projektet LIVE på arenastoff.com (digitalt via zoom). All information kommer att publiceras på Intercults kanaler under vecka 25 så håll utkik för att delta i vernissaget och ta del av Eyelanders digitala samling med 10 platsspecifika konstverk.

Om konstnären

Anna Gerge är skulptör, målare och grafiker. Hennes bakgrund är inom bild- och konstterapi, och hon har doktorerat i bildterapi vid Aalborgs universitet i Danmark (2018). Annas konstverk har visats i både separat- och samlingsutställningar i konsthallar runt om i Sverige sedan 1996. Många av verken försöker väcka frågor kring mänsklig sårbarhet och våra gemensamma erfarenheter. Hon bor i Vaxholm. Innan hon blev konstnär tog hon en omväg och utbildade sig till psykoterapeut med inriktning på trauma.

Om projektet Eyelander

I projektet Eyelander som ägt rum under året presenterades under maj och juni tio konstnärer som skapat konst på tio platser i Stockholms län. Projektet har som mål att utforska vad som händer med vårt gemensamma kulturarv när vi står inför potentiellt omvälvande klimatförändringar. Alla som tar del av projektet uppmuntras att engagera sig lokalt och regionalt för kulturarvsfrågor. Med konstens kraft skapas nya mötesrum för samtal.

Projektet erkänner den ofta outnyttjade potentialen hos konstnärer att vara aktiva aktörer i arbetet med samhällsfrågor, i vårt fall med klimatet, och vill vända på detta.

Projektet är finansierat av Kulturrådet med stöd av Region Stockholm.

Läs mer om Eyelander på Intercults webbplats: Eyelander – Intercult

Du kan också läsa mer om Anna Gerges Fiskarflicka. Anna Gerge – Intercult