Bildkunnighet och museers bildarkiv är viktigare än någonsin
Publicerad: 13 mars 2026 | Skribent: Karolina Hedström, bildantikvarie
Vi har lärt oss att läsa texter kritiskt. Vi vet att en rubrik kan vinklas, att en källa måste granskas och att avsändaren spelar roll. Nu är det dags att lära oss att läsa bilder med samma kunskap.
Manipulerad bild för inläggets syfte, originalbild på fiskare tagen av Beda Jakobsson, Stockholms läns museum.
Det offentliga samtalet har flyttat från redaktionella miljöer till algoritmstyrda plattformar. Det gör oss mer sårbara för visuell desinformation – samtidigt som framförallt unga i mindre utsträckning tar del av traditionella nyhetskällor. Samtidigt ökar mängden icke‑autentiskt material. Botnätverk, riktade budskap och AI-genererade bilder gör det svårare att förstå vem som är avsändare och vilket syftet är. Det är en utveckling som riskerar att underminera förtroendet för etablerade medier och i förlängningen demokratin.
Forskningen visar tydligt att bildämnet behöver få en starkare ställning i skolan, både genom att ges högre status och genom att bildanalys integreras i källkritiken. Bild behöver också bli en naturlig del av undervisningen i samhällskunskap och historia, där visuella medier redan spelar en central roll i hur unga tar del av världen.
Bildkunnighet – en nyckelkompetens
Rapporter från Mediemyndigheten och Myndigheten för psykologiskt försvar visar att bildkunnighet – förmågan att förstå, analysera och själv skapa bilder är viktigt.
Bildkunnighet handlar om att:
tolka visuella budskap
förstå hur bilder manipuleras
känna igen symboler, bildspråk och digitala effekter
analysera memes och nätkultur
skapa egna bilder och därigenom förstå hur visuella budskap byggs upp
Det är en kompetens som stärker både kritiskt tänkande och motståndskraft mot manipulation.
Manipulerade bilder för inläggets syfte. Originalbild på tupp från Andres Classons samling, Stockholms läns museum.
Betydelsen av museernas bildarkiv
Museerna spelar en viktig roll i en tid där visuella medier snabbt förändras och där gränsen mellan verklighet och fiktion blir allt svårare att urskilja. Våra bildarkiv är inte bara historiska samlingar; de fungerar som stabila referenspunkter i en värld där visuellt innehåll kan manipuleras på några sekunder. I arkiven finns autentiskt, dokumenterat och kontextualiserat bildmaterial som visar hur visuella uttryck har förändrats över tid och hur bildspråk formats av sin samtid. Genom att bevara och tillgängliggöra dessa bilder gör museerna det möjligt att jämföra dåtidens visuella berättelser med dagens, och därmed förstå hur både tekniker och budskap har utvecklats.
I kontrast till dagens AI-genererade ”promptografier”, där bilder kan skapas utan förankring i verkliga händelser, erbjuder museernas bildsamlingar en form av visuell källtillit. Här finns fotografier som bär spår av verkliga människor, platser och situationer – bilder som inte bara visar hur något såg ut, utan också varför det såg ut så. I en tid där visuella medier kan vilseleda, blir dessa arkiv en demokratisk plats där dokumentation fortfarande betyder något.
Källa: Mediamyndigheten, Bildkonst Sverige/Myndigheten för psykologiskt försvar.
Barnmorskans historia – från jordgumma till profession
Publicerad: 6 mars 2026 | Skribent: Karolina Hedström, bildantikvarie
Barnmorskans historia handlar om hur människor och samhällen har organiserat sig kring födandet.
Långt innan barnmorskeyrket blev ett reglerat yrke fanns kvinnor som tog ansvar för förlossningar i sina lokalsamhällen. De kallades hjälpgummor, jordgummor eller jordemödrar. De hade ingen formell utbildning, men deras erfarenhet och kunskap gjorde dem oumbärliga.
Barnmorskan Edith Esping på hembesök i Rönninge år 1913. Hon sitter i ett enkelt hemmarum, med barnet tryggt i famnen och ett stort tvättfat framför sig. Bilden fångar den nära, praktiska och förtroendefulla relationen mellan barnmorskan och familjen. Foto: Salem hembygdsförening.
Från hemförlossningar till reglerat yrke
Fram till 1940-talet födde de flesta kvinnor i hemmet. Barnmorskan var en central person i bygden och kunde bli kallad när som helst, oavsett väder eller tid på dygnet. Före 1700-talet var barnmorskorna oftast självlärda och hade särskild kunskap om födande och folkmedicin.
När Collegium Medicum – föregångaren till Socialstyrelsen – bildades 1663 började staten reglera arbetet. Den första barnmorskeutbildningen startade i Stockholm 1708. År 1711 kom ett reglemente som slog fast att bara utbildade barnmorskor fick utöva yrket. Målet var att varje socken skulle ha en utbildad barnmorska, men det dröjde långt in på 1800-talet innan det blev verklighet.
Utbildningen var gratis, men kostnader för boende, böcker och utrustning gjorde den ändå svår att gå. Därför kunde kvinnor få ekonomiskt stöd från sin hemsocken, mot att de lovade att återvända och arbeta där efter examen.
Foto: Västmanlands länsmuseum.
Stockholm – centrum för utbildning och reglering
År 1686 beslutade Collegium Medicum att Stockholms barnmorskor måste examineras av stadsläkaren och avlägga ed. Detta sågs som ett svar på kritik mot ”okunniga jordegummor och hjälpkvinnor” och reglerna gällde först huvudstaden.
Stockholm var också platsen där den första kända förteckningen över utbildade barnmorskor sammanställdes. I Sveriges första utbildade barnmorskor, förteckning från år 1760 framgår att staden var ett centrum för utbildning och kontroll. Barnmorskorna utgjorde eget skrå i Stockholm. Endast 40 barnmorskor fick finnas i staden – skråna brukade begränsa antalet utövare för att säkra inkomsterna – och de fick inte utföra instrumentförlossning; det skulle göras av kirurg eller fältskär, alltså män.
Yrket organiseras
Under 1500- och 1600-talen växte ett mer strukturerat system fram. År 1777 infördes ett rikstäckande reglemente som lade grunden för den moderna barnmorskerollen.
På 1800-talet tog barnmorskan Johanna Bovall Hedén initiativ till att organisera yrkeskåren. 1886 hölls det första allmänna barnmorskemötet i Stockholm. Där bildades Svenska Barnmorskeförbundet – Sveriges första kvinnliga yrkesförening.
Johanna Bovall Hedén grundade också tidskriften Jordemodern, där hon skrev under namnet Syster Stork. Tidskriften ges fortfarande ut.
Barnmorskans historia visar hur ett livsviktigt kvinnodominerat yrke har vuxit fram ur lokala traditioner, statliga reformer och professionell organisering. Från självlärda jordgummor till en modern, medicinskt utbildad yrkeskår har barnmorskor spelat en avgörande roll i både samhällsutveckling och kvinnors hälsa.
Foto: Örebro läns museum.
Källor: Svenska barnmorskeförbundet, Stockholmskällan, Riksarkivet, KB, Populär Historia
Levande traditioner i Stockholms län – berättelser, kunskaper och praktiker
Publicerad: 2 februari 2026 | Skribent: Karolina Hedström
Stockholms läns museum arbetar tillsammans med Hembygdsförbundet och konsulentenheten på Region Stockholm med det immateriella kulturarvet i länet. I det här blogginlägget kan du läsa mer om immateriellt kulturarv och vad som är på gång i vår verksamhet.
Bild från Secoura/Pixabay
Konferens den 20 mars 2026
Levande traditioner i Stockholms län – berättelser, kunskaper och praktiker
Den 20 mars 2026 bjuder Stockholms läns museum och Stockholms läns hembygdsförbund in till en konferensdag som sätter fokus på det immateriella kulturarvet i Stockholms län – traditioner, berättelser, kunskaper och praktiker som formar människors vardag och lokala identitet. Temat för i år är muntliga traditioner.
Dagen riktar sig till föreningar som arbetar med eller är intresserade av immateriellt kulturarv och de som arbetar med kultur i kommunal verksamhet och som vill stärka din kompetens, hitta nya arbetssätt och få inspiration till hur det immateriella kulturarvet kan bli en ännu tydligare resurs i det lokala kulturarbetet.
Konferensen erbjuder föreläsningar, samtal och konkreta exempel från kommuner och aktörer i länet.
Konferensen är gratis men anmälan krävs. Vi bjuder på för- och eftermiddagsfika under dagen. För lunch finns möjlighet att äta på värdshuset precis intill, där deltagarna själva står för kostnaden: www.farstavardshus.se. Det går förstås också bra att ta med egen matsäck.
9.00 Kaffe och registrering 9.30 Förmiddagsprogram
Anita Lundin, ordförande Stockholms läns hembygdsförbund och Eva Skyllberg, chef Stockholms läns museum inleder.
Nik Märak, Kulturarbetare. Introduktion till muntligt berättande i samiska traditioner.
Radio Möja, Katja Uneborg och Sven R. Ohlson om hur unga dokumenterar berättelser från skärgården.
Tora Wall, författare och folklorist. Stadsälvor, spöken och tokstollar. Berättelser och sägner från Stockholms län.
Kristina Nordblom, Folkhögskollärare, Berättarföreställning från Ingarö.
12.00 Lunch (bekostas på egen hand)
13.00–16.00 Eftermiddagsprogram
Frida Spång, Fabula storytelling. Berättelse och berättande som scenkonst.
Saman Sokhanran, poet och pedagog, Förenande Förorter. Om berättande som verktyg för ungdomsprojekt.
Jonas Engman, etnolog, Nordiska museet. Ett analytiskt perspektiv på muntliga traditioner.
Lokalen saknar hörslinga och handikapptoaletten rymmer tyvärr inte en permobil. Har du frågor om tillgänglighet är du varmt välkommen att kontakta oss i förväg. lansmuseet.kultur@regionstockholm.se
Vad är immateriellt kulturarv?
Immateriellt kulturarv eller det levande kulturarvet som det också kallas, syftar på själva görandet och den praktiska kunskapen som förs vidare mellan människor och generationer som avses. Detta kan till exempel vara olika former av hantverk, ritualer, musik, framträdanden, berättelser, traditioner, seder och bruk.
Det immateriella kulturarvet kan jämföras med det materiella kulturarvet, som består av fysiska spår av mänsklig kultur – till exempel byggnader, konstverk, eller dräkter. Läs mer om vad kulturarv i en vidare bemärkelse på Riksantikvarieämbetets webbplats. Kulturarv | Riksantikvarieämbetet (raa.se)
Vi utforskar och undersöker det levande kulturarvet i Stockholms län
Tillsammans med länets invånare, kommuner, organisationer och föreningar vill vi undersöka, utforska, samla och förmedla den mångfald av levande traditioner som finns i länet. Med detta initiativ, som pågått sedan 2024, vill vi skapa en samlingsplats för att mötas kring det levande kulturarvet!
På gång
Just nu planerar vi för nästa konferensdag för immateriellt kulturarv år 2026. Denna gång är temat muntliga traditioner och berättande.
Berättelser från länet – Har du hört om Silverpilen, tunnelbanetåget som sägs åka genom Storstockholm fullt av andar? Har du hört om något spöklikt på ett av alla områdets slott eller herrgårdar? Eller har du hört andra historier om till exempel en plats, händelse eller person i Stockholms län? Vi vill veta vilka sägner och berättelser som finns här.
Berättande i länet – Alla berättar vi saker för varandra, men hur vi gör det kan se annorlunda ut. Har du besökt ett berättarcafé? Är du medlem i ett berättarnätverk, eller deltar du själv i särskilda berättartraditioner? Har du exempel på organisationer, platser och aktiviteter i länet som uppmuntrar till att berätta – livshistorier, sägner, eller annat? Hör av er till oss – genom att lyfta exempel kan vi inspirera varandra till nya idéer och initiativ.
Var med och bevara det immateriella kulturarvet genom att ladda upp bilder på det tillsammans med dina tankar till Stockholms läns museums arkiv för framtiden.
Ladda ner appen Samtidsbild och bli en av Stockholms läns museums samtidsinsamlare.
Sökes: digital historia. Nominera till hyllmeter åt kvinnorna 2026
Publicerad: 29 januari 2026
Digital kvinnohistoria riskerar att försvinna eller gå förlorad i mängden om den inte bevaras. Nu öppnar nomineringen till Hyllmeter åt kvinnorna 2026.
Den digitala kvinnohistorien försvinner snabbt – eller riskerar att försvinna i mängden – om vi inte sparar den.
Internet har varit en arena för kvinnors röster, gemenskaper och organisering. Bakom hashtags, forumtrådar, upprop, memes och digitala initiativ finns berättelser som format vår samtid – men som sällan hamnar i arkiven.
I år fokuserar Hyllmeter åt kvinnorna på att bevara digital historia som haft betydelse för kvinnor i Stockholms län.
Det kan handla om till exempel:
hashtags, digitala upprop eller innehåll som fått stor spridning
forum, communities eller Facebook-grupper
bloggar, nyhetsbrev eller webbplatser
Instagramkonton, YouTube-kanaler eller memes
digitala initiativ, plattformar eller personer som drivit viktiga sammanhang online
Så går det till
Alla nomineringar gås igenom av projektets referensgrupp. En berättelse väljs ut för att dokumenteras och arkiveras som en del av Hyllmeter åt kvinnorna 2026.
Skicka in din nominering senast 26 februari – i november placeras berättelsen i länsmuseets arkiv.
Hyllmeter åt kvinnorna
I nästan alla Sveriges arkiv finns det ett stort jämställdhetsglapp. Detta vill Kvinnohistoriska och Stockholms läns museum förändra genom att avsätta hyllmeter åt kvinnorna – med allmänhetens hjälp.
För tredje året i rad arbetar Stockholms läns museum och Stockholms Kvinnohistoriska med att införliva viktigt material som belyser kvinnors historia i länsmuseets arkiv. Genom projektet Hyllmeter åt kvinnorna avsätter vi plats på hyllorna i arkivet med berättelser om kvinnor, viktiga händelser och rörelser som kan bidra med fler perspektiv – och du kan vara med och påverka vilka berättelser som kommer att bevaras.
Läs mer om initiativet Hyllmeter åt kvinnorna
Fokus på muntlig berättande år 2025
Margareta Marakatts arbete med att bevara och föra vidare det samiska kulturarvet i länet
Tornedalskt kulturarv i Stockholms län – insamling avslutad
Publicerad: 15 januari 2026 | Skribent: Mollie Jonsson, etnolog
Under hösten 2025 har Stockholm läns museum genomfört insamlingsprojektet Tornedalskt kulturarv i Stockholms län. Genom insamlingen, som nu är avslutad, har museet samlat in berättelser, minnen och bilder från personer i Stockholms län som ser sig själva som tornedaling, kvän eller lantalainen.
Under flera år har länsmuseet arbetat med att lyfta fram de fem nationella minoriteter ur ett länsperspektiv. Museets uppdrag är att tillvarata, utveckla och förmedla kunskap om länets kulturarv och under år 2025 fortsätter arbetet med att synliggöra de nationella minoriteternas kulturarv i länet. Tornedalingar, kväner och lantalaiset är en mindre känd minoritet bland allmänheten i Sverige och i många arkiv i länet saknas den tornedalska närvaron.
Jag som arbetat med insamlingen heter Mollie Jonsson och en mörk kväll i oktober blev jag bjuden till att komma och presentera mig och museet för medlemmar i föreningen Tornedalingar i Stockholm. Föreningen som bildades år 1982 har som mål att bevara och främja den tornedalska kulturen och språket meänkieli. Det var den första lokalföreningen som tillhörde Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaaksolaiset (STR-T). Innan mötet träffade jag delar av styrelsen och vi pratar en stund innan medlemmarna dök upp. Kvällen började med en föreläsning av Lennart Rohdin som berättade om 25 år av minoritetspolitik och vad som har hänt under de här åren.
I min presentation av projektet och museet berättade jag bland annat om några tidningsnotiser som finns i Kungliga biliotektes tidningsarkiv. Flera av notiserna var från 1950-talet och informerar om evenemang som verkade vara riktade till tornedalingar. När jag läste upp mina två favoriter noterade jag hur medlemmarnas öron spetsades.
Den första notisen bjöd in till dans och löd:
”TORNEDALING. Välkommen till dans i afton kl 20. å Sankt Eriksgatan 68. (Under kvällen kommer Miss Tornedal att väljas)”.
Vem var Miss Tornedal och finns det bilder på personen? Tyvärr verkade ingen av åhörarna känna till Miss Tornedal som återstod som ett mysterium i Kungliga bibliotekets samlingar. Den andra notisen utlovade ”bra musik” under kvällen och löd ”Tornedaling glöm ej Lucia precis kl 20.30 å Sankt Eriksgatan 68. Bra musik”. Återigen verkade ingen känna till något om dessa sammankomster. Ibland leder tyvärr inte arkivsökningar till något annat resultat än att konstatera att ett material finns sparat för framtiden.
Mötet avslutades och några kom fram till mig efteråt och frågade lite mer om museets insamling av tornedalskt kulturarv. En person visade intresse för att på något sätt bidra till insamlingen, så mötet får ses som lyckat.
Arbetet fortsatte och genom intervjuer med personer som ser sig själva som en del av minoriteten har museet kunna ta del av personers minnen och tankar om sin identitet och även släktingars berättelser.
Ett exempel är från en släkting som flyttade till länet under andra hälften av 1900-talet och skapade sitt liv här i Stockholms län. En av mostrarna i släkten älskade mandelpotatis och hittade ett finurligt sätt att få färsk potatis utan odlingsland. Under våren åkte mostern runt i sin folkvagn och satte potatis i dikena runt om i Abrahamsberg och Bromma. När hösten kom åkte hon tillbaka till alla platser som hon hade memorerat och tog upp potatisen. I dag skulle det kunna kallas för ”gerilla-odling ”, och ett sätt att ta allmän mark i anspråk för att odla för husbehov.
En av intervjupersonernas örngott med initialer från en släktning. Foto: Stockholms läns museum.
En björknäverväska som intervjupersonen Rut använder under bilfärder för att förvara termosen i bland annat. Tillverkad av Edvin Mansikka, Risudden. Foto: Stockholms läns museum.
I projektet har vi också samlat in fotografier så som bilder på örngott gjorde av kvinnor i släkten, en kniv med kära minnen och ett och annat björknäverarbeten. Nu finns materialet sparat i museet och bidrar till att bredda samlingarna och för framtiden att lära sig något om vår tid.
Personer som ser sig själva som tornedaling, kvän eller lantalainen och som bor eller har bott i länet har bidragit med egna berättelser och minnen. Vi vill rikta ett särskilt stort tack till alla som välvilligt delat med sig av sina kunskaper, erfarenheter och berättelser om det tornedalska i Stockholms län.
Följ med in i Mörby slottsruin
Publicerad: 9 december 2025
Vid Skedvikens strand reser sig den mystiska ruinen – en tyst men mäktig påminnelse om århundraden av makt, prakt och vardagsliv. Genom VR-teknik och historiska källor får vi möjlighet att upptäcka dess historia och forna prakt.
Stockholms läns museum har producerat en film inom projekt Otillgängliga kulturmiljöer som gör det möjligt att digitalt besöka kulturmiljöer som är svåra att besöka på plats.
Inspelningen gjordes med specialkameror som tar 360-gradersbilder, både från marken och med drönare. Resultatet är en film där du kan “snurra runt” i miljön och uppleva slottet i alla riktningar.
Flera andra platser har dokumenterats på liknande sätt, bland annat Penningby slott, Torkladorna, Landsort, Sickla gruva och Korvlinjen – alla tillgängliga via länsmuseets webbplats.
Detta blogginlägg kommer att berätta om hur arkeologer och historiker arbetar för att tolka ruiner som Mörby – och vad vi kan säga om människorna som levde inom slottets väggar.
Mörby slottsruin som den porträtterades i Erik Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna.
Slottets historia
Mörby slottsruin ligger vid Skedvikens strand och var en gång i tiden ett av Sveriges mest imponerande renässansslott. Sedan 1700-talet har det stått som ruin och dess romantiska siluett har fascinerat besökare i över två århundraden. Redan på 1800-talet avbildades ruinen i målningar, och under åren 1933–1945 undersöktes den arkeologiskt av Riksantikvarieämbetet.
Mörby var länge huvudgods för den mäktiga adelsätten Oxenstierna, en av 1500- och 1600-talens mest inflytelserika familjer. Det var under deras tid som Mörby utvecklades till ett storslaget renässanspalats.
Från de historiska källorna vet vi att Mörby, eller Villa Myraby, fanns redan på 1300-talet – då troligen som en träbyggnad som gått helt förlorad. Däremot finns rester kvar av ett medeltida stenhus som byggdes senare på platsen. Den norra sidan av borggården består av murar från ett så kallat fast hus från 1450-talet, uppfört när familjen Slaweka ägde Mörby. Stora medeltida byggnadsstenarna syns fortfarande, och inne i ruinen finns flera detaljer som vittnar om slottets äldre ursprung.
Borggården vid Mörby idag. Notera de större stenarna i borgmuren rakt fram. Foto: Daniel Sahlén.
Forskning om borgar och slott
Borgar väckte tidigt forskarnas intresse. Redan på 1600-talet började svenska staten samla in information om landets fornlämningar genom prästerna, vilket resulterade i Rannsakningar efter antikviteter. En omfattande inventering av fornminnen och skyddsvärda byggnader som gjordes under andra halvan av 1600-talet. Borgar var en typ av lämningar som ansågs värda att skyddas. I samma anda skapade arkitekten och militären Erik Dahlberg sitt monumentala verk Suecia Antiqua et Hodierna (Det forna och nuvarande Sverige), bilder från 1600-talet som lyfte fram stormaktstidens storslagna byggnader.
Under denna tid låg fokus främst på borgen som symbol för makt, status och militär styrka. Detta är ett perspektiv som påverkat forskning inom arkeologi och historia ända fram till 2000-talet. I många fall var det borgen eller slottets funktion som maktsymbol som lyftes fram Inte alltid har det funnits plats eller intresse för människorna som levde på borgen.
Under de senaste decennierna har forskningen dock skiftat riktning. I stället för att betrakta borgen enbart som försvarsverk har arkeologer börjat studera den som en levd miljö – en plats fylld av vardag, relationer och olika sociala grupper. Genom att analysera fyndmaterial och rummens utformning kan man numera rekonstruera hur människor rörde sig i byggnaden och hur olika delar av borgen användes.
Ett exempel är resultaten från de arkeologiska undersökningarna vid slottet Saxholmen i Värmland. I en artikel från 2004 visar Eva Svensson och Susanne Pettersson att man genom att studera hur olika fynd är spridda i en borg kan förstå hur platsen användes. De förklarar att borgen hade olika områden för maktutövning, vardagsliv och sociala relationer. Plötsligt kan vi se var hantverkare, tjänstefolk, män och kvinnor rört sig och vistats i borgens miljöer.
Livet på Mörby slott
Samma perspektiv vill jag tillämpa på Mörby. De arkeologiska undersökningar som genomfördes under 1930- och 40-talen är tyvärr bristfälligt dokumenterade och saknar en fullständig rapport. Det innebär att vi har begränsad kunskap om var fynden gjordes och om allt material verkligen togs tillvara. Trots detta finns det mycket att utläsa genom att kombinera äldre forskning med dagens metoder. Genom att exempelvis studera Dahlbergs bilder av Mörby kan vi få en uppfattning om hur slottet såg ut på 1660-talet – även om hans avbildningar ofta är något idealiserade.
På Dahlbergs skiss syns en stor huvudbyggnad med fyra hörntorn och ett rundtorn, en omfattande trädgårdsanläggning med växthus och lusthus samt ekonomibyggnader nere vid vattnet. Jämför vi med ruinen som står kvar idag ser vi att slottet i verkligheten var mindre, och att vissa byggnader som Dahlberg återger saknar tydliga lämningar. Däremot finns spår av den storslagna barockträdgården kvar på den nuvarande tomten söder om ruinen, vilket också framgår i tidiga kartor. Nere vid vattnet finns rester från byggnader som bland annat var del av slottets hamn.
Väster om borgen finns resterna av en lång byggnad som en gång löpte från ett av hörntornen – troligen ett av Sveriges tidigaste växthus, ett så kallat pomeranshus. Hus för att odla exotisk frukt började byggas i Sverige på 1600-talet, och andra tidiga växthus finns bland annat dokumenterade vid Ulriksdals slott och Näsby slott.
De utgrävningar som gjordes under 1930- och 40-talen fokuserade framför allt på att rensa bort rasmassor från borggården, samla in fynd och stabilisera murarna. Hade en mer detaljerad rapport funnits hade vi kunnat se var fynden hittats och dra långt fler slutsatser om hur olika rum använts och av vilka personer. Genom studier av jorden som undersökts skulle vi kunnat hitta pollen och förkolande fröer, vilket gett oss en möjlighet att säga mer om växthuset och trädgården runt Mörby.
Fynden – mellan status och vardag
Fynden från utgrävningarna ger i alla fall en bild av hur det var att leva på Mörby slott under 1600-talet och inkluderar föremål som både visar på slottets familjs höga status och på det mer vardagliga livet. Precis som med undersökningen så saknas det en mer omfattande genomgång av materialet och jag kommer här bara ge en allmän översikt över fynden från Mörby.
Bland de mer exklusiva fynden finns en guldring med en pyramidslipad diamant, fragment av slipat glas till ett par glasögon samt fragment av dyrbara glasbägare – föremål som vittnar om familjen Oxenstiernas rikedom och makt. Slipade glas som användes för att förbättra synen kom till Sverige redan på 1400-talet. Det blev vanligare under slutet av 1600-talet men var fortfarande förbehållna ett fåtal. Glasögon med bågar introducerades på 1700-talet, och det var först under 1800-talet som glasögon blev ett mer allmänt hjälpmedel.
Glasfynd från Mörby. Foto: Daniel Sahlén.
Föremål som speglar slottets mer vardagliga sida inkluderar fragment av skålar och muggar av bränd lera och keramik, verktyg, husgeråd och nycklar. Dessa fynd berättar om det praktiska, dagliga livet på slottet. Dryckesglas, kärl och fat av glas var ovanliga under 1600-talet och markerar det adliga livets exklusivitet, medan muggar och skålar av keramik var betydligt vanligare och användes av människor i alla samhällsklasser. Den rika förekomsten av keramik ger oss därför en inblick i vardagen vid Mörby.
Keramikfynd från Mörby. Foto: Daniel Sahlén.
Kan vi lära oss mer om livet på Mörby slott i framtiden?
Sammantaget visar ruinen, de arkeologiska fynden och de historiska källorna oss en del av hur livet var på slottet för 400 år sedan. Trots den begränsade dokumentationen från tidigare undersökningar ger materialet ändå värdefulla insikter om slottet, dess miljöer och människorna som levde där. Genom att formulera nya forskningsfrågor och genomföra mer detaljerade studier av fyndmaterialet finns dessutom goda möjligheter att fördjupa och nyansera kunskapen om slottet ytterligare.
Besök Mörby slottsruin genom vår film om slottet och dess historia.
Om du vill kan du läsa mer om de senaste årens forskning om borgar:
Edman, Victor & Geijer, Mia (red.) (2008). Nya perspektiv på borgar och befästningar. Bebyggelsehistorisk tidskrift, nr 56. Föreningen Bebyggelsehistorisk tidskrift.
Martin Rundkvist (2019). Hemma på borgen. Livsstilar på Östergötlands medeltidsborgar år 1200–1530.
Svensson, Eva & Pettersson, S. (2004). Det sociala rummet på Saxholmen. I Saxholmen. Värmländsk arkeologi 2004.
Minnen från andra världskriget
Publicerad: 13 november 2025 | Skribent: Rebecka Tellgren Mårtensson, etnolog
Det är 80 år sedan krigets slut och personer med egna minnen från krigsåren blir allt färre. Därför samlar länsmuseet in berättelser och bilder från denna tid — innan de faller i glömska.
Eftersom Sverige inte deltog i kriget såg vardagen här annorlunda ut jämfört med andra länder i Europa. Ändå färgades vardagen i Sverige av ransonering, mörkläggningsgardiner, män som blev inkallade, flyktingar, grannländer som var ockuperade och en oro om att kriget kan komma när som helst.
Albumsidan berättar om när Pelle ryckte in till lumpen på I1, Svea livgarde. Kort efter han ryckt in blev han isolerad i Rimbo på grund av sjukdom i kompaniet. På översida bilden syns Pelle på säkert avstånd från sina besökare under isoleringen. Ur Anders Classons samling; Johns album 1942–1942.
I länsmuseets samlingar finns en del fotografier som berättade om tiden, till exempel Johns album från åren 1940–1947, som skildrar hur en vardag under krigsåren i länet kunde se ut. I detta album gör sig kriget påmint genom bilder på Pelle i uniform och en ”fredlig mina” som används som blomkruka i trädgården. Johns egna bildtexter gör bilderna ännu mer personliga.
Den fredliga minan. I översta bilden skymtar man minan mellan de två träden till höger. Ur Anders Classons samling; Johns album 1941–1945.
”Kriget slut i Europa” står det på löpet längst till höger. Ur Anders Classons samling; Johns album 1940–1947.
Nu vi vill ha in fler bilder som berättar om länet under andra världskriget! Många har säkert egna album eller från äldre släktingar liggande hemma, som visar hur det var under krigsåren. Scanna eller fotografera av dem och ladda upp dem i vår digitala bildtjänst Dåtidsbild så kan du vara med och bidra till historieskrivningen om livet under andra världskriget i Stockholms län.
Årets dokumentation i projektet Hyllmeter åt kvinnorna är nu arkiverad
Publicerad: 12 november 2025 | Skribent: Karolina Hedström, projektledare och bildantikvarie på Stockholms läns museum
Till årets Hyllmeter åt kvinnorna inkom över 100 nomineringar från allmänheten. Efter en noggrann granskning har referensgruppen fattat sitt beslut – 2025 arkiveras Margareta Marakatt.
“Margareta Marakatt har haft en tydlig betydelse för kvinnors historia i Stockholms län. Hennes arbete med att bevara och föra vidare det samiska kulturarvet valdes ut för att bevaras i länsmuseets arkiv.”
Margareta Marakatt vid ett intervjutillfälle. Foto: Jesper Yu.
Arbetet med att dokumentera Margareta Marakatts liv bygger på muntligt berättande. Den samiska berättartraditionen är stark, och för många har den en särskild betydelse – inte bara som kunskapsöverföring, utan som ett sätt att bevara gemenskap, språk och identitet.
Genom intervjuer och ljudinspelningar bevaras Margaretas berättelser som en del av den muntliga historien, där röster och minnen blir levande källor till framtiden. Tillsammans med fotografierna bildar materialet ett porträtt som visar hur det talade ordet, precis som de nedtecknade dokumenten, kan bära kulturarv vidare.
En ny berättelse har fått sin plats i arkivet. Margareta Marakatts liv och arbete för det samiska kulturarvet bevaras nu i länsmuseets arkiv – tack vare allmänhetens engagemang.
Läs mer om arbetet med dokumentationen i en bloggtext på Kvinnohistoriskas webbplats. Där finns också en intervju med Margareta Marakatt.
Arkiveringen av Margareta Marakatt består av ljudinspelningar, transkriptioner, fotografier. Materialet har samlats och sparats på en hårddisk som nu förvaras i länsmuseets arkiv – en fysisk men också digital hyllmeter som gör det möjligt att bevara och tillgängliggöra berättelsen för framtiden.
På hyllan står nu:
Ljudfil intervju med Margareta Marakatt
Transkribering av intervju
Fotografier, digitala
Kopia av tidningsartikel, digital
Projektbeskrivning Hyllmeter åt kvinnorna
Hyllmeter åt kvinnorna
Projektet Hyllmeter åt kvinnorna syftar till att jämna ut jämställdhetsglappet i arkiven och synliggöra kvinnors historia i Stockholms län. Genom att avsätta plats på hyllorna i länsmuseets arkiv årligen skapas en plattform för att lyfta fram något eller någon som har betydelse för kvinnohistorien, men som kanske vanligtvis inte hamnar i våra arkiv.
Projektet Hyllmeter åt kvinnorna är ett samarbete mellan Stockholms läns museum och Kvinnohistoriska. Initiativet är också en del av Arkivism.
Det immateriella kulturarvet
Publicerad: 5 november 2025
Stockholms läns museum arbetar tillsammans med Hembygdsförbundet och konsulentenheten på Region Stockholm med det immateriella kulturarvet i länet. I det här blogginlägget kan du läsa mer om immateriellt kulturarv och vad som är på gång i vår verksamhet.
Vad är immateriellt kulturarv?
Immateriellt kulturarv, eller som det också kallas; det levande kulturarvet, syftar på den delen av människans spår och lämningar som vi inte kan ta, se eller känna på. Det är själva görandet och den praktiska kunskapen som förs vidare mellan människor och generationer som avses. Detta kan till exempel vara olika former av hantverk, ritualer, musik, framträdanden, berättelser, traditioner, seder och bruk. På Svenska Unescorådets webbsida om immateriella kulturarv kan du läsa mer. Immateriellt kulturarv « Svenska Unescorådet
Det immateriella kulturarvet kan jämföras med det materiella kulturarvet, som består av fysiska spår av mänsklig kultur – till exempel byggnader, konstverk, eller dräkter. Läs mer om vad kulturarv i en vidare bemärkelse på Riksantikvarieämbetets webbplats. Kulturarv | Riksantikvarieämbetet (raa.se)
Vi utforskar och undersöker det levande kulturarvet i Stockholms län
Tillsammans med länets invånare, kommuner, organisationer och föreningar vill vi undersöka, utforska, samla och förmedla den mångfald av levande traditioner som finns i länet. Med detta initiativ, som pågått sedan 2024, vill vi skapa en samlingsplats för att mötas kring det levande kulturarvet!
På gång
Just nu planerar vi för nästa konferensdag för immateriellt kulturarv år 2026. Denna gång är temat muntliga traditioner och berättande.
Berättelser från länet – Har du hört om Silverpilen, tunnelbanetåget som sägs åka genom Storstockholm fullt av andar? Har du hört om något spöklikt på ett av alla områdets slott eller herrgårdar? Eller har du hört andra historier om till exempel en plats, händelse eller person i Stockholms län? Vi vill veta vilka sägner och berättelser som finns här.
Berättande i länet – Alla berättar vi saker för varandra, men hur vi gör det kan se annorlunda ut. Har du besökt ett berättarcafé? Är du medlem i ett berättarnätverk, eller deltar du själv i särskilda berättartraditioner? Har du exempel på organisationer, platser och aktiviteter i länet som uppmuntrar till att berätta – livshistorier, sägner, eller annat? Hör av er till oss – genom att lyfta exempel kan vi inspirera varandra till nya idéer och initiativ.
Var med och bevara det immateriella kulturarvet genom att ladda upp bilder på det tillsammans med dina tankar till Stockholms läns museums arkiv för framtiden.
Ladda ner appen Samtidsbild och bli en av Stockholms läns museums samtidsinsamlare.
På Alla hjärtans dag år 2025 anordnade vi en gemensam konferens med exempel på hur levande kulturarv som slöjd, dräkt, mat, spel och berättande tar plats i flera delar av länet. Syftet var att diskutera hur vi bäst kan utveckla och tillgängliggöra vårt levande kulturarv. Konferensen riktade sig till de som jobbar med kultur eller kulturarv och är verksamma inom en förening, kommun, museum, arkiv eller liknande.
Göta landsväg – vägen som historisk källa och kulturmiljö
Publicerad: 5 september 2025 | Skribent: Daniel Sahlén, arkeolog Stockholms läns museum
Under 2023 genomförde Stockholms läns museum ett projekt med att dokumentera sträckningen av Göta landsväg och arkeologiska undersökningar längs den medeltida landsvägen.
Vägar och vägmiljöer är en viktig kategori av fornlämningar för att förstå det äldre landskapet. Vissa av dagens vägar har sitt ursprung på medeltiden eller tidigare. Ibland har den äldre vägen överlagrats av flera yngre vägar, i vissa fall går det att se den äldre vägsträckningen parallellt med den moderna vägen.
Milstolpe vid Bergaholms gård, vid Bergaholmsvägen. Foto: Jenny Bergensten.
Göta landsväg var den medeltida landsvägen mellan Södermalm och Södertälje, och vidare mot Götalandskapen. Vägen började vid Skanstull och löpte genom Brännkyrka, Huddinge, Botkyrka och Salem. Längs vägen finns en mängd fornlämningar som kan kopplas till vägens gamla sträckning och dess historia.
Syftet med projektet var att öka kunskapen om historiska vägar som kulturmiljöer och att sammanställa arkivmaterial kopplat till Göta landsväg. Spår av vägar upptäcks då och då vid arkeologiska utredningar, för- och slutundersökningar. Ofta återfinns dessa lämningar isolerade och utan en historisk kontext. Göta landsväg har undersökts av arkeologer vid flertal tillfällen, men bilden av denna viktiga väg ut ur Stockholm är ännu väldigt fragmenterad. På Årstafältet har arkeologer hittat delar av en äldre vägbank som tros åtminstone vara från 1600-talet. Vissa medeltida fynd har gjorts på platsen, men det är osäkert om dessa direkt kan kopplas till den medeltida sträckningen av vägen. Liknande fynd har även gjorts i Glömsta i Huddinge.
I projektet skapade länsmuseet en digital karta med information om Göta landsväg och lämningar kopplat till vägens sträckning. Sex typer av kulturmiljöer och lämningar pekades ut som särskilt viktiga pusselbitar för att ge kunskap om landsvägens historia:
Medeltida kyrkor
Historiska gårdar/byar
Runstenar
Förhistoriska gravfält
Milstenar
Hålvägar och historiska vägkonstruktioner
Det äldsta skriftliga belägget för Göta landsväg är från Stockholm stads Jordebok från 1494. Jordeböcker var förteckningar över transaktioner av jordegendomar och fastigheter. Anteckningen från 1494 säger tyvärr inte så mycket om Göta landsväg. En annan historisk källa som nämner Göta landsväg är beskrivningen av Karl den IX Eriksgata 1609. Eriksgatan gick vid denna tid från Stockholm mot Södertälje på Göta landsväg och beskrivningen av Karl den IX Eriksgata berättar lite om miljön vid den gamla landsvägen.
Mer information kan vi utläsa från äldre kartor. På en av de äldsta kartorna av södra Stockholmsområdet Charta öfwer Söder Törn från 1716-talet och andra kartor från 1700-talet kan vi se vägens sträckning. I dag är vägen nästan helt borta, frånsett fragmenterade avsnitt, sträckor som återanvänts i yngre vägar och i platsnamn som den moderna Götalandsvägen som löper genom Östberga och Örby. Flera hembygdsföreningar och kommuner har gjort skrifter och skyltar som berättar om Göta landsväg och dess historia lokalt. Det gör det möjligt att följa i spåren av denna historiska väg.
