För att göra en målning eller teckning rättvisa brukar den få en ram. Ramen kan till exempel vara av trä, metall eller en enkel passepartout av papp. Den kan ha olika färger och vara enkel i utformningen eller praktfullt förgylld med ornament och många krusiduller. Variationerna är oändliga. Inte för intet är rammakare ett finstilt och gediget gammalt hantverk.
Rätt använd förhöjer ramen upplevelsen av konstverket. Den kan var en stämningsförhöjare, eller kanske snarare något som bidrar till en förtätning av verket. Den kan också bli en del av verket, svår att avskilja eftersom de hållit samman ett bra tag.
Men ramen bidrar också till att ge verket en slags frizon. Den fungerar som en avgränsare och hjälper en målning att bli fri från den övriga omgivningen. Kanske rör det sig om en mönstrad tapet, eller att den ska samsas med flera andra målningar.
På samma sätt är det med den offentliga konsten. Den har också en ram även om den kanske är svårare att upptäcka. Ramen kan bestå av flera komponenter. Det kan handla om en markanläggning, en sockel, en husvägg, kanten av en fontän eller en gräsmatta. Om konstverket är en hög skulptur kan även himlen utgöra en ram. Kort sagt bidrar omgivningen till konstverkets ram, både den planerade och den oplanerade.
Årstiderna gör sitt till. Dessa bidrar till det mest skiftande av ramverk. Vintertid är konsten ute i det fria ibland svår att få syn på. Det händer att den helt enkelt är översnöad.
Nu syns konsten mot gräs, nyutspruckna träd och blommor. Gå ut och njut när den visar sig mot naturen klädd i vårskrud! Den skiraste och kanske vackraste av alla ramar. Eller vad tycker du?
Rebecka Walan har en fil kand i konstvetenskap och arbetar på Stockholms läns museum som konstintendent med särskilt ansvar för förmedling av offentlig konst.
Jättar, skeppssättningar och arkeologihistoria
Publicerad: 26 april 2019 | Skribent: Tove Stjärna
För nästan 20 år sedan började jag jobba på en avhandling om bronsåldern och specifikt om en fornlämningstyp som kallas för skeppssättningar, det vill säga en långsmal spetsig anläggning som kan vara fylld med sten eller med jord och ibland ha resta stenar i sidorna som gör formen tydligare. Tanken var att inventera, det vill säga åka ut och titta på skeppssättningar för att se hur de ligger i landskapet och för att kunna säga något om vilken tidsperiod som de tillhör. Men något jag inte riktigt hade räknat med var att det som kallas skeppssättningar i många fall inte alls har en tjusig tydlig båtform.
Istället kunde det röra sig om allt mellan röriga, möjligen något ovala stenformationer, låga gräsbeklädda ”limpor” av jord som knappt syns ovan mark, till nästan runda monument med stora klumpstenar. Detta gjorde att jag började fundera på historien bakom skeppssättningarna. Varför kallas de skeppssättningar då en del med nöd och näppe, eller inte alls, kan liknas vid en båt. Varför har vi arkeologer klumpat ihop så många olika lämningar under en enda benämning?
Att lämningar som ser rätt olika ut hamnar under samma benämning är egentligen inte så konstigt. Orsaken är delvis att när man började med fornminnesinventeringarna för den ekonomiska kartan på 1950-talet, behövde man ha något att gå efter. Lämningar var tvungna att ibland pressas in för att kunna registreras inom ett begränsat antal kategorier och former. Men namnet skeppssättning visade sig ha en mer intressant historia.
Jättar
”Jthem een Moo belägen Emilan Broby i Betna Soken och Malmss kiörka benamdh Thole Moo huarest finnes een Jätte graff dher een Jätte skulle vara begraffuen, och hans Nampn ähr Tohle, Längdhen på hans graff ähr 43 al: bredhen 7 al: huilkens Hustru förmenes hetta Gissla. Een Mill ifrån Thole Moo ähr een annan Moo som heter Gislæ Moo huarest een Jättinna ähr Begrafuen som skulle hafua hettat Gisla som säijes och att hoon hafuer varit Tohle hustru Längdhen på hennes Graff ähr 40 al: och bredin 7 al: Strax bredh iempte finnes een Stoor kiellare Groop, som kallas Gisla kiellare ganska långh och bredh” (Rannsakningarna II 1969, s. 65).
Ovanstående är en av de många anteckningar som görs om förekomsten av jättar och monument förknippade med dem i och med det man kan kalla den allra första inventeringen av fornlämningar, de så kallade Rannsakningarna efter antikviteter, som gjordes i slutet på 1600-talet. Deras gravar ”jättehögar” eller ”jättegriffter” nämns på flera ställen i de första inventeringarna och vid arkeologiska undersökningar påträffas det man menade var ben efter jättarna. Det visade sig att dessa jättehögar och jättegriffter i många fall är samma monument som vi idag kallar för skeppssättningar. På 1600-talet kom sig lämningens form av jättens kropp med huvudet i ena änden och fötterna i den andra. Det som vi idag menar är akter och stäv. Jättarna var inga sagoväsen utan det handlade om en form av storslagna varelser som levt i en gyllene forntid. Så när man under 1600-talet skriver Sveriges historia blir förekomsten av jättarnas gravar ett bevis för att Sveriges hade en viktig och fantastisk förhistoria.
Skeppssättningar
Lite längre fram i historien börjar jättarna allt mer att ifrågasättas, speciellt när man börjar sätta vetenskap mot det som kommer att kallas folktro och vidskeplighet. På 1800-talet börjar jättegravarna kallas för just skeppssättningar istället och man menar de är från vikingatiden. På så sätt fortsätter denna fornlämningstyp att vara viktig för den svenska historien, men nu som graven för en viking eller som monument över att där har det stått ett stort slag i forntiden. Idag kallar vi som sagt spetsovalerna fortfarande för skeppssättningar och inom modern forskning har de knutits samman med bland annat teorier om resor till ett dödsrike och sjöfart.
Min avhandling är inte klar än och jag tror inte jättarna eller vikingarna kommer få så stor plats i den i slutänden. Men det är intressant att fundera kring hur dessa spetsovaler byggda under olika tider, på olika platser och i olika material har klumpats ihop och fått en gemensam historia. Ibland har arkeologin varit så upptagen med att bygga den stora historien att man glömt bort att titta på hur det verkligen ser ut där ute i landskapet.
Om skribenten
Tove Stjärna är arkeolog och har tidigare arbetat på Stockholms läns museum.
Försvinnande minnen i sociala medier
Publicerad: 5 april 2019 | Skribent: Elisabeth Boogh
Har du funderat på vad som händer i framtiden med det du lägger upp och delar i sociala medier? Har du tänkt på att det kanske inte kommer att finnas kvar där för evigt? Kanske skulle du dra en lättnadens suck om en del gamla pinsamheter försvann, men någon annan skulle bli ledsen, kanske rent av förtvivlad om en del av ens personliga historia gick förlorad. Vi utgår från att det som en gång laddats upp på sociala medier finns kvar där för eviga tider, men det är skörare än vad vi tror. Frågan är hur framtiden kommer att tolka vår tid om få digitala spår överlever?
Sedan några år tillbaka har de stora jättarna inom sociala medier introducerat olika funktioner för att spara och visa minnen till exempel i form av fotografier. Efterhand som åren gått har företagen insett att människors personliga minnen är en viktig del av affärsmodellen som gör sociala medietjänsten framgångsrik. Facebook till exempel har idag en hel avdelning som sysslar med att ta fram modeller för att visa minnen och påminna om händelser i ditt liv. Du har säkert flera gånger sett de små filmerna som dyker upp i flödet med dina fotografier inbäddade i färgglada ramar med symboler som tårtor och fyrverkerier, där Facebook med hjälp av algoritmer försökt utröna vilka av dina händelser under året som varit de roligaste och trevligaste. Minnesteamet på Facebook ser dessa “album” som en naturlig förlängning av de album som vi själva tidigare gjorde, till exempel fotoalbumen från sommarens semester.
Även Instagram och Snapchat har introducerat minnesfunktioner under de senaste åren. På Instagram går det numera att spara fotografier från ditt eget och andras flöden i en egen “samling” där de kan sorteras in i olika mappar och det går också att arkivera eller spara händelser efter de försvunnit från flödet. På så vis behöver inte användaren längre spara fotografierna i den egna mobiltelefonen. Lagringen eller arkiveringen är alltså numera inbyggd i Instagram. När Snapchat var nytt var en del av själva affärsidéen att bilderna skulle försvinna efter en viss tid, men efter fem års verksamhet har utvecklarna på Snapchat insett att tjänsten användes i allt större grad för att dokumentera stora händelser i användarnas liv. Idag går det följaktligen att spara bilderna du delar på Snapchat.
Disa och Gezon är två hundkompisar med eget konto på Instagram @disagezon. Fotograf: Git Gustavsson.
Vad händer när affärsmodeller förändras?
Att de sociala medieföretagen sparar dina minnen kanske inte är så illa i utgångspunkten men det som blir tråkigt är när dina minnen en dag går förlorade. Det gäller att komma ihåg att bakom sociala medier finns stora företag och när affärsmodellen inte längre fungerar förändras villkoren raskt för användarna. Flickr’s nya ägare ”SmugMug” ändrar till exempel villkoren för gratisanvändarna och stryper lagringsutrymmet för fria konton från 1 TB ner till 1000 bilder. Nu gäller det att antingen uppgradera kontot eller hämta hem sina bilder. Har man mer än 1000 bilder på sitt konto kommer Flickr att börja radera de äldsta. Lyckligtvis aviserades de kommande förändringarna i god tid så användarna hade en chans att ladda ner sitt material.
Men häromdagen hände det som inte får hända när Myspace tappade bort allt innehåll som laddats upp på plattformen före 2016. Miljontals låtar, fotografier och videor som inte fanns någon annanstans på nätet är nu för evigt borta. Myspace hävdar att det beror på en misslyckad migration mellan servrar och på deras sida möts man av meddelandet “…We apologize for the inconvenience and suggest that you retain your backup copies…” Man ber om ursäkt och föreslår att användarna ska spara sina backuper. Bara det att många av de ungdomar som delade delar av sina tonår på Myspace inte har sparat eller ens någonsin gjort en backup.
Dessa två exempel, Flickr och Myspace, ger en fingervisning om vad framtiden kommer att kunna se från vår tid. Vissa talar till och med om en “digital dark age”, där inga eller få spår från vår tid finns kvar. Vi kan helt enkelt inte överlämna åt de stora sociala mediejättarna att vara de enda förvaltarna av våra personliga och kollektiva minnen.
Museer och arkiv börjar samla
Därför är det så bra och viktigt att museer och arkiv nu äntligen börjat samla skeenden och händelser på sociala medier. Olika insamlingsprojekt har påbörjats men har samtidigt visat sig vara svåra att genomföra inte minst på grund av etiska och juridiska frågor. Stora institutioner som Library of Congress i USA har till exempel samlat från Twitter, och nyligen rapporterade The New Yorker om Schlesingerbiblioteket vid Harvard som tänker samla in många miljoner tweets och hundratusentals websidor som vittnar om #MeToo. För att framtiden ska kunna förstå och tolka vår tid krävs att vi samlar in de primära källorna, och i fallet #MeToo handlar det till exempel om de vittnesmål som delades.
Här i Norden pågår forskningsprojektet Collecting Social Media där Stockholms läns museum är en av deltagarna. Tillsammans har vi samlat i lite mindre skala, till exempel från terrordådet 2017 eller vardagsbilder som människor delat med #Södertälje på Instagram. Vilka fotografier från sociala medier tycker du att ett museum ska samla? Vet du om ett bra konto på Instagram som beskriver en plats eller en företeelse i länet eller kanske du rent av själv fotograferar mycket och delar på sociala medier? Hjälp museet att se till att åtminstone skärvor av vår tid blir insamlade och bevarade. Kontakta gärna mig om du har bra tips!
Elisabeth Boogh har en fil.kand. i fotografi och arbetar på Stockholms läns museum som bildantikvarie med särskilt fokus på digital insamling.
Underbart när torpet doftar av nyskurade golv!
Publicerad: 29 mars 2019 | Skribent: Hedvig Bellberg
På vårkanten känns det härligt att åka ut till lantstället och öppna för säsongen. Vi tar in vårens första späda blomster, scilla, tulpaner, björkris, och ställer i en vacker glasvas, ärvd av mormors mor. Som vanligt vänder vi den lilla naggen bort. De gamla gedigna trägolven börjar kännas varma under fötterna, men de ser vid en närmare titt lite livlösa ut och på ett ställe finns en fläck från gröt som spilldes vid adventsmyset.
Den som vill förhöja upplevelsen av en vårdad byggnadsidyll, gör rätt i att skura och rengöra de gamla golven med väldoftande såpa enligt gammal tradition!
Så här går det till, och jag rekommenderar alla er avundsvärda torpägare att göra detnu när försommaren närmar sig!
Material du behöver för att skura golv
Skurborste på långt skaft, så att ryggen håller genom hela arbetet.
Hink eller balja till tio liter vatten.
En stor PET-flaska till rent kallt vatten.
Linoljesåpa, tre deciliter, av god kvalitet. Är golvet torrt som fnöske, eller nyinlagt, använd mer såpa.
Så här skurar du golv
Häll upp kallt vatten i hinken. Blanda cirka tio liter vatten med två–tre deciliter flytande såpa. Använd en fet linoljesåpa som kommer att skydda golvet mot fläckar och smuts och som även kommer att fungerasom en sorts impregnering. Såpan får gärna innehålla minst 40 procent olja.
Innan det roliga – själva såpskurningen – börjar, flytta undan alla möbler och dammsug noggrant golvet och mellan springorna.
Blötlägg sedan ett stort parti av golvet som du tänkt börja med, med rent kallvatten från flaskan. Därefter påförs såpvattnet med hjälp av att doppa skurborsten i blandningen i hinken och sedan skura bräda för bräda. Arbeta med skurborsten i golvbrädornas längdriktning och se hur golvet rengörs. Har golvet en svår fläck, tag då extra såpa på skurborsten. Men glöm aldrig att först blötlägga golvbrädorna! Att lägga såpa direkt på torrt trä ger fula fläckar.
Till sist, torka upp såpvattnet, och våttorka noggrant med rent vatten efteråt så att golvet inte gulnar. Låt golvet torka och njut sedan av den fräscha ljusa känslan i rummet!
Att tänka på vid såpskurning
Kom ihåg att olika träslag får skilda färgresultat av såpskurning. De två vanligaste träslagen på våra svenska torpgolv: grangolv och furugolv, blir ljusa respektive något mörka. Och anledningen till att använda kallt vatten vid skurningen, och inte varmt, är att varmt vatten missfärgar skurgolvet som grånar.
Om skurgolv
Ett skurgolv är ett obehandlat golv som varken lackats eller målats, utan har en naturligt ren yta. Detskall gärna såpskuras med linoljesåpa varje år vid torpsäsongens start! Däremellan kan det våttorkasmed såpvatten efter behov.Det går även att lägga in nya trägolv och göra dem till skurgolv. Använd då obehandlade golvbrädor av högsta kvalitet. Lägg dem alltid med kärnsidan uppåt, det vill säga så att det som är det innersta av trädet ligger uppåt, och skura golvet flera gånger innan golvet tas i bruk och rummet möbleras! Ett underhållet skurgolv är hållbart, miljövänligt, skönt att gå på och mycket vackert!
Lycka till!
Om skribenten
Hedvig Bellberg är bebyggelseantikvarie på Stockholms läns museum.
Om graffiti och urban konst
Publicerad: 22 mars 2019 | Skribent: Rebecka Walan
Jag sitter som en zombie på pendeltåget. Död av trötthet. Plötsligt susar tåget förbi en rad färgglada målningar och jag vaknar till. Rosa, blått, grönt – bokstäver bildar obegripliga ord. En del med bubblig stil, andra med skarpa kantiga bokstäver. Jag anar en ungdom som riskerat livet för att uttrycka sig på den grå betongen. Varför då egentligen?
Inte sällan undrar människor vad jag tycker om graffiti och förväntas ge ett smart svar. Jag är ju utbildad i konstvetenskap och har under många år haft fokus på konst i det offentliga rummet. Ändå har jag inget bra svar. Inte sällan känner jag mig kluven inför graffiti. Det tycks också vara en slags konserverad konstform; de bokstäver som ofta dyker upp är inte helt olika de som uppstod i Bronx på 1960- och 1970-talet.
Vidgad fråga
Men om vi vidgar frågan till att istället omfatta den form av konst som kallas urban konst blir det i en mening både enklare och svårare. Med urban konst menas all fri konst som uppstått i det offentliga rummet på enskilda personers initiativ. Här ingår inte den offentliga konsten som är beställd och betalad med allmänna medel. I den urbana konstens fält finns konst som graffiti, gatukonst, stickgraffiti och gerillaslöjd.
Viktigt att påpeka här är att all obeställd konst i det offentliga rummet är olaglig. De enda platser som är tillåtna att måla på är lagliga graffitiväggar eller om tillstånd givits av en fastighetsägare. Då kan ett event som ”Spring remake” i Snösätra gå av stapeln.
Fotografi: Rebecka Walan.
Manlig dominans
Våren 2015 besökte jag Snösätra. Museet skulle göra en utställning med graffiti och jag ville se vilka uttryck som fanns inom graffitivärlden. Folk vallfärdade i ett långt lämmeltåg från t-banan till det ruffiga området i Snösätra där eventet skulle gå av stapeln. Graffitimålare klängde på stegar, målningar växte fram på plank och plåt, och doften av sprayfärg blandades med lukten av grillad korv. Men mer än mångfalden uttryck slogs jag av att graffitin verkade vara så mansdominerad. Ett fåtal kvinnor var där och målade, en av dem berättade att hon blivit hänvisad till en av de svåraste väggarna. En vägg med korrugerad plåt. Som om det vore den offentliga konstens eviga förbannelse att det är männen som tar plats – i vilken form den än uppstår. Men hon löste det elegant. Sakta växte finurliga små figurer fram med hjälp av olika färger från en rad sprayburkar.
Två världar
Runt graffitimålarna finns en politisk värld och en kulturvärld. Ingen av dessa världar är homogena i den meningen att de står för två olika förhållningssätt. Men det är ingen överdrift att påstå att politiker är mer försiktigt inställda till graffiti än kulturarbetare. När Saga Berlin sprayade ner utomhusbassängen i Västertorp 2016 med titeln “Uppfinn nåt eller dö” stod många i kulturvärlden och applåderade medan politikerna rasade.
I ett medborgarförslag 2016 som bland annat skrevs under av konstvetaren Macarena Dusant och debattören Tobias Barenthin Lindblad kunde man läsa: “Den offentliga platsen, gator, parker och torg, är demokratins viktigaste arena. Här har vi medborgare yttrandefrihet och mötesfrihet, medborgerliga rättigheter. Uppfinn nått eller dö i Västertorps utomhusbad ställer frågor om dessa rättigheter. Vad är vi som medborgare, och vad är vår stat? Vem har rätt till den offentliga platsen? Vem kan uttrycka sig var, hur?”
Förbjuden aktion
Kampanjen #backasaga startade. Insamlingen kom att täcka kostnaderna för saneringen av bassängen som Saga Berlin blivit dömd att betala. Hennes försvar var att hon i samma stund som bassängen var färdigmålad skulle stå för saneringen. Men den saneringsfirma hon tänkt anlita var inte upphandlad av staden och cirkusen var i gång.
När jag ser bilder av hennes målade bassäng kan jag inte låta bli att tycka att det är vackert. Kompositionen är helt hållen i rött och linjerna är omväxlande tjocka och tunna och helheten är häpnadsväckande sammanhållen. Det är ett mycket stort konstverk.
Samtidigt känner jag mig kluven. Och det av personliga skäl. Det råkar vara den bassäng som mina barn och deras kamrater badat i sedan de var små. Jag vill inte att den platsen vare sig ska bli nedklottrad eller behöva bli rengjord. I hemlighet knyter jag näven i fickan och undrar om de som ivrar för graffiti skulle applådera om de fann sina egna hus nedsprayade med graffiti. För det är ju vad det handlar om. Att graffa på någon annans yta. Ordet är italienskt, den första graffitin uppstod i Pompeji för nästan tvåtusen år sedan och bestod av politiska slagord ristade i väggarna. Graffiti betyder just ristning.
Berömmelse och kulturarv
Det förbjudna är ju också en del av härligheten. Den hemliga aktionen. Tankarna går av och an i huvudet. För vad vore världen utan Banksy? Hans flicka med ballong i form av ett hjärta som hon släpper iväg med vinden är för evigt inristad i mitt huvud. Första gången målad på Waterloo bridge. Graffitimålningen i Bromsten “Fascinate” är idag k-märkt. Politiker har beslutat att detta är ett kulturarv som bör bevaras för eftervärlden. Men beslutet skulle inte ha tagits om det inte varit ett beställningsverk av fastighetsägaren från början.
Bilderna av Saga Berlins verk i Personnebadet säljs nu på aktion. Hennes historia kallas Berlinsagan. Så här skriver Stockholms auktionsverk om hennes verk: “Saga Berlin gör i dessa bilder konst av sina rättigheter som konstnär, medborgare och människa. Hon ställer frågor kring den fria konstens existens i förhållande till samhällets regelsystem.”
Risker och rättigheter
Men det kan aldrig vara en rättighet att måla på någon annans egendom. Den som gör det måste vara medveten om att det innebär en risk, att ett brott begås. Och ett brott kan inte begås med försvaret att när det är gjort ska göras ogjort. För vilket samhälle skulle vi då få?
Kanske är frågan om rätten att måla på offentlig plats felformulerad? Någon sådan rätt finns ju inte. Men kanske handlar det om något annat? Som att konst på oväntade platser kan ge upphov till uttryck som inte varit möjliga på någon annan plats. För graffitin liksom den urbana konsten och även den offentliga konsten är för evigt förbundna till den plats där de uppstått. Vare sig det är en bassäng eller en betongmur invid tågspåret. Eller Waterloo bridge.
Snösätra eventet kommer att gå av stapeln den 24 – 27 maj 2019, i år med titeln “Spring Beast.”
Om skribenten
Rebecka Walan har en fil kand i konstvetenskap och arbetar på Stockholms läns museum som konstintendent med särskilt ansvar för förmedling av offentlig konst.
Anna Whitlock – Skolentreprenör och rösträttsledare
Publicerad: 21 mars 2019
Film av föreläsningen “Anna Whitlock – Skolentreprenör och rösträttsledare” med författaren Anders Johanson, vilken hölls på Stockholms Kvinnohistoriska den 5 mars 2019.
Ett samarbete mellan Stockholms läns museum och Stockholms Kvinnohistoriska i samband med invigningsmånaden på Hökens gata 11, Stockholm.
Presentatörer: Palmer Lydebrant, programproducent och Annelie Kurttila, länsmuseichef.
Anna Whitlock – Skolentreprenör och rösträttsledare. Filmspelare i Youtube.
De första svenskarna och arkeologisk forskning
Publicerad: 15 mars 2019 | Skribent: Daniel Sahlén
Jonathan Lindströms två filmer, ”De första svenskarna”, som sändes på SVT i mitten av februari och som nu finns på SVT-play, är en spektakulär resa genom Sveriges tidigaste historia – från ca 11 000 till ca 500 före Kristus. De två programmen berättar om hur samhället och människorna som bor i dagens Sverige har förändrats genom flera stora migrationsvågor.
Det första programmet behandlar främst förändringar under perioden 11 000 till omkring 6 000 före Kristus. Det visar på stora populationsförflyttningar i Sverige och Skandinavien – både från nordost och söder när inlandsisen drog sig tillbaka. Programmet slutar med bondestenåldern, då en ny typ av samhälle växte fram i hela Europa. Del två behandlar perioden 5 000 till 500 före Kristus när en ökad befolkning och nya inflyttningsvågor formade ett mer hierarkiskt samhälle och skapade även en ny form av konflikter. Under den här period uppstod även användandet av metaller, vilket kom att förändra samhället igen. Den första delen presenterar en bild som också omtalats i andra tv-program som nyligen har sänts i tv och diskuterats i media. Man kan säga att i huvudsak är forskningen här överens. Den andra delen är mer spekulativ, även om forskningen är ense om den huvudsakliga utvecklingen.
Vad jag framför allt gillar med de två programmen är hur välarbetade de känns som filmproduktioner. Lindströms berättande varvas med välgjorda digitala animationer och små filmsekvenser om händelser från dåtiden. Det gör att framställningen är mycket pedagogisk och förhoppningsvis kommer filmerna att ha ett värde även framgent. Ett exempel på detta är sekvensen i början av filmen när Lindström sitter vid Kaknästornet och diskuterar inlandsisen och vattennivåerna. Det är en situation som vi redan känner väl, men som genom sin framställning blir väldigt illustrativ och konkret.
Forskningen som ligger bakom det som presenteras i de två programmen, demonstrerar väl hur arkeologin har utvecklats de senaste åren. Arkeologisk forskning, liksom uppdragsarkeologin har under de senaste decennierna i allt högre grad börjat använda metoder och tekniker från andra discipliner. I ”De första svenskarna” får vi bland annat träffa forskare som arbetar med genetik, geologi, språkhistoria och kemi för att få en heltäckande bild av de första svenskarna. Arkeologin har visserligen alltid stött sig på metoder från andra discipliner. Det arkeologiska fältarbetet har sitt ursprung ur geologisk metod och militär arbetsorganisation, och kemiska analyser för olika syften har länge varit god praxis. Idag ser vi dock en allt tydligare användning av metoder och data från vitt skilda vetenskaper, där de andra vetenskaper inte används för att besvara en specifik fråga utan är en central del av den forskning som utförs.
De två programmen bygger på flera olika forskningsprojekt, som har belyst populationsförflyttningar i olika delar av Sverige och Europa, och blir därför väldigt selektiv i hur och vad som presenteras. Kärnan i produktionen är den genetiska forskning som under de senaste åren har förändrat hur vi ser på de första människorna i Europa. Genom analyser av aDNA (historiskt DNA) har forskarna möjlighet att på ett helt nytt sätt studera hur människorna såg ut, deras släktskap och hur individer och grupper har rört sig i Europa under historien. Detta är en forskning som har skapat stort medialt intresse, men som också har ifrågasatts inte minst för att det ger associationer till rasbiologin. Andra forskningsprojekt som ingår i det material som presenteras har studerat den mänskliga dieten, metallers sammansättning och ursprung, språkets utveckling samt klimatförändringar. Att naturvetenskapliga tekniker de senaste åren har haft sådant genomslag har flera orsaker: teknikerna som används är i dag billigare och mer effektiva, men digitala framsteg har också gjort det möjligt att behandla en mycket större mängd data. Arkeologisk forskning har förändrats även på andra sätt, inte minst genom hur arkeologisk teori har skapat och utvecklat nya frågeställningar och perspektiv.
Den här typen av program är viktiga för att sprida den forskning som varje år genererar en stor mängd avhandlingar, artiklar och böcker och som annars är svår för många att ta till sig. Det skapar också ett intresse för historia, forskning och ställer frågor om vilka vi är. Visst kan man vara kritisk till att Lindström använder ganska breda penslar och sällan lyfter fram några källkritiska reservationer, men framställningen skapar ett intresse för de skeenden som presenteras. Arkeologi har länge haft ett stort publikt intresse, vilket kan kopplas till vårt engagemang av att förstå vårt ursprung. Stockholms läns museum organiserar varje år flera evenemang med fokus på det regionala kulturarvet och arkeologin. Antalet besökare vid dessa aktiviteter visar på att intresset för arkeologi inte bara är kopplat till de stora frågorna utan likväl till det regionala och lokala sammanhanget.
Om skribenten
Daniel Sahlén är fil. doktor i arkeologi och anställd på Stockholms läns museum
Vad gör en arkeolog som inte gräver?
Publicerad: 8 mars 2019 | Skribent: Tove Stjärna
De flesta som säger att de jobbar som arkeolog har med säkerhet fått frågor i stil med hur djupt måste man gräva egentligen? Vad är det häftigaste du har hittat? Är det inte väldig jobbigt och pilligt att vara så noggrann? Det är inga konstiga frågor med tanke på att bilden av en arkeolog ofta är en person som ligger på knä och petar lite på ett skelett. Jag har jobbat i flera år som arkeolog i fält, bland annat på Stockholms läns museum. Nu jobbar jag på ett konsultföretag och frågan jag får nu när jag säger att jag jobbar som arkeolog är istället ”men vad gör en arkeolog som inte gräver?”
När jag fick den frågan första gången var jag tvungen att fundera ett tag för att kunna svara på ett begripligt sätt, även för mig själv, för saken är den att jag gör väldigt olika saker som inte alla går att koka ner i ett svar. En någorlunda vettig, dock något storslagen, förklaring är att jag är med och planerar samhällen. När jag jobbade som fältarkeolog kom vi ofta in i ett skede där det redan var bestämt att något skulle byggas och ibland att fornlämningar skulle tas bort. Nu är jag ofta med i alla skeden, från innan det finns en spikad plan – där flera alternativ fortfarande är möjliga, till där det finns en plan men där man vill hitta lösningar för att till exempel undvika att gräva bort något eller för att man vill integrera kulturmiljön i det nya. Jag jobbar fortfarande i fält – att inventera efter fornlämningar för att se vad som finns och vad som kan finnas som ännu ej är upptäckt är en stor del av mitt jobb just nu. I vår och sommar kommer jag och mina kollegor att inventera flera mil på olika ställen i Sverige.
När jag läste arkeologi fick jag höra att det inte fanns några jobb och att det utbildades alldeles för många arkeologer. Då, på 90-talet, var det nog sant, men idag är jag övertygad om att bilden är annorlunda. Dels står vi redan i år och fler år framåt inför stora exploateringsundersökningar, bland annat inför den nya järnvägen Ostlänken där det kommer behövas många arkeologer. Också för att idag har man inom olika grenar av samhällsplanering sett fördelarna med att ta in kulturmiljön och fornlämningarna tidigt i sin planering. Ostlänken är ett bra exempel på det för den har arkeologer inom konsultbranschen jobbat med i flera år – men nej vi gräver inte. Konsultbranschen växer snabbt och bara i år har jag redan fått flera nya kollegor inom kulturmiljö. Jag tror att om några år kommer frågan till mig som arkeolog fortsättningsvis att vara – åh vad är det häftigaste du hittat, men också – aha var du med och planerade för den järnvägen?
Om skribenten
Tove Stjärna är arkeolog och har tidigare arbetat på Stockholms läns museum.
Platsverkstan – Flemingsbergsandan
Publicerad: 1 mars 2019
Efter att ha ägnat de två inledande avsnitten om Flemingsberg åt arkeologi, kulturmiljö samt regional- och stadsplanering har platsverkstan nu nått fram till alla de som bor, lever och verkar här. Under hösten 2018 har Moa Beskow, etnolog på Stockholms läns museum, intervjuat olika personer i Flemingsberg. Hon har träffat dem i deras hem, på deras arbetsplatser och bjudit in till samtal på museet.
Frågorna har smattrat och svaren har varit lika många som de har varit olika. Vad har de för tankar om den här platsen och om färgsättningen av husen i Flemingsberg? Vilken är deras relation till platsen, byggnaderna och dess historia? Vad innebär trygghet? Hur påverkas de av medias bilder? Vad tänker de om framtiden och utvecklingen? Och Flemingsbergsandan, vad är det?
Medverkar gör Anne, Carlos, Barbro, Björn, Pamela, Cecilia, Fato, Maja, Dejana och Gabi.
Lyssna på poddavsnittet:
·
Refotografering
Publicerad: 22 februari 2019 | Skribent: Elisabeth Boogh
För några somrar sedan traskade jag runt i Märsta, inför projektet ”Platsverkstan Märsta”. Jag hade en idé om att försöka hitta några av de miljöer som fotograferades av Alf Nordström redan på 1960-talet. Mitt mål var att fotografera nya bilder av platserna för att kunna jämföra hur de har förändrats. Hur ser platserna ut nu? Skulle jag ens kunna hitta rätt platser? Det visade sig inte vara helt enkelt, för trots att husen står kvar ser platserna annorlunda ut. Dessutom var informationen om de äldre bilderna knapphändig, vilket riktade mig åt fel håll.
Länets första landsantikvarie
Alf Nordström var den förste landsantikvarien i Stockholms län, och senare även länsantikvarie och chef för kulturmiljöenheten på länsstyrelsen i Stockholm. Förutom att han var en hängiven förespråkare för bevarandet av kulturmiljöer i länet var han också en produktiv fotograf. Enligt de som jobbade med honom var han oskiljaktig från sina kameror. Vart han än reste i länet följde kameran med och han tog bilder vid varje tillfälle. Alf Nordströms stora fotografisamling bestående av ca 9000 svartvita fotografier med tillhörande negativ och 15 000 färgdia, från tidigt 1960-tal till början av 1980-talet, finns numera hos oss på Stockholms läns museum.
Metod
Genom refotografering fick jag nu tillfälle att närma mig Alfs fotografier från sextiotalet. Refotografering är en beprövad metod inom fotografin och har länge använts både inom naturvetenskap och samhällsvetenskap för att mäta och undersöka hur en plats har förändrats. I och med digitaliseringen har tekniken utvecklats men i grunden går det ut på att fotografen uppsöker en plats som fotograferats i en annan tid – av en annan fotograf. För bästa effekt använder du samma kamera, film och brännvidd som den första fotografen, och bilden tar du vid samma tidpunkt på dagen och under samma årstid som det ursprungliga fotografiet. Sedan lägger du bilderna bredvid varandra och jämför dem. Ett område där metoden har använts är till exempel inom glaciärforskningen. När nya fotografier tagna av forskaren Tyrone Martinsson jämförs med Nils Strindbergs fotografier från Andrées polarexpedition 1896-1897 syns tydligt hur isen dragit sig undan i Arktis. Här kan du se en av hans publikationer.
Dessa två fotografier är också från Tingvallavägen, Alf Nordströms svartvita foto från 1962 och mitt foto taget 2016. På originalbeskrivningen till Nordströms foto står det att platsen är Valstaområdet, vilket förbryllade mig när jag skulle försöka återfinna platsen. Valsta är ett annat område i Märsta som tillkom under miljonprogrammet (1965-1975), husen på Tingvallavägen började byggas 1959.
Tingvallavägen, Valstaområdet. Fotograf: Alf Nordström.Tingvallavägen. Fotograf: Elisabeth Boogh.
Strövtåg i Märsta
Bilderna från mina egna strövtåg i Märsta visar inte på lika drastiska förändringar som i polarområdet. Men växtligheten har skjutit i höjden, fasader har i viss mån förändrats och människorna som befolkar bilderna har andra kläder. När vi lägger bilderna bredvid varandra blir effekten av förfluten tid ganska slående. Även om jag nu inte använt exakt samma kamera och film som Alf Nordström, eller tagit bilden vid samma årstid. När Nordström fotograferade på sextio-talet var områdena nybyggda och det fanns knappt någon växtlighet att tala om.
Bostadsbebyggelse på Dalgatan/Stationsgatan syns i bilderna nedan. Alf Nordströms svartvita bild är tagen i april 1963 och min i augusti 2016. På Nordströms bild leker några barn, strax bakom där bilarna står parkerade på min bild. De ser ut att vara i ungefär fyra till fem år och bör alltså idag vara i sextio års åldern. Undrar om de förblivit Märstabor?
Dalgatan/Stationsgatan. Fotograf: Alf Nordström.Dalgatan/Stationsgatan. Fotograf: Elisabeth Boogh.
Om skribenten
Elisabeth Boogh har en fil. Kand. i fotografi och arbetar på Stockholms läns museum som bildantikvarie med särskilt fokus på digital insamling.
