Stockholms läns museum vill göra platser i länet mer tillgängliga. Därför har vi producerat filmer i 360-gradersteknik. Här kan du tillsammans med vår bebyggelseantikvarie och guide Stina Hagelqvist besöka platser du annars inte kunde besöka. Genom tid och rum kan du ta del av vårt kulturarv och få en förståelse för varför bland annat vår samtid ser ut som den gör idag.
Stora Vikas cementfabrik byggdes som den modernaste och sista av Skånska Cements anläggningar år 1949. Efter nedläggningen 1981 har området använts för annan verksamhet och industribyggnaderna har börjat förfalla. Kvar finns det vattenfyllda kalkbrottet och delar av den ursprungliga fabriken. 360-filmen om Stora Vika och den nedlagda cementfabriken speglar hela tillverkningsprocessen och visar avstängda och delvis raserade byggnader på platsen. Med hjälp av drönarfilmning får besökaren en unik och rumslig upplevelse av det gamla kalkbrottet och hela industriområdet.
Textning av filmen om Stora vika
Nu är vi över Stora Vika. Det ligger vid Fållnäsviken, cirka en mil ifrån Nynäshamn. Rakt fram ser du resterna av Stora Vika cementfabrik, som idag är delvis förfallen. Vrider du lite åt vänster ser du kalkbrottet, där man bröt urkalksten av hög kvalitet som sen blev cement i fabriken. Ytterligare lite till vänster, norr om fabriken, ligger Marsta – det är ett modernt brukssamhälle som byggdes åt fabrikens anställda och deras familjer.
(Foto på fabriken sedd från kalkbrottet och foto på kalkbrottet) I kalkbrottet bröts stenen genom sprängning, ibland så mycket som 2000 ton per dygn. Det arbetet var tungt och extremt dammigt.
(Foto på kalkbrottet med lastbil) På semitrailers kördes sprängstenen ner till krossverket där den krossades i mindre bitar.
(Foto på stensortering) Den krossade stenen sorterades i olika kvalitet, för att användas till olika slags cement.
Så här ser kalkbrottet ut idag. Hela brottet blev till slut 25 hektar stort. Numera är det vattenfyllt och på sina ställen 20 meter djupt.
(Ritning på kalkbrottets anläggningar med markeringar) Längs berget upp mot kalkbrottet låg flera byggnader, de flesta är rivna idag. Krossverket krossade kalkstensblocken och transportband tog krosset ner till tre stora silos.
(Foto på kalkbrottets silos och foto på linbanan med transportskydd över vägen) Från silotornen utgick linbanan som transporterade kalkkrosset till fabriken.
(Foto på transportkorgar för kalkkross) Kalkkrosset lastades i stora hängande stålkorgar, 1,6 ton stenkross per korg.
(Foto på utsikt över linbanan och fabriksområdet) Linbanan var 670 meter lång och hängde över fem pyloner.
Här ser du vad som är kvar av de tre silotornen.
Nu flyger vi mellan silotornen och fabriksområdet, fast linbanan är ju borta sen länge.
(Foto på linbana och skorstenar och foto på linbanetornet vid lagerbyggnaden) Korgarna med krosset tippades ner i norra delen av den enorma lagerbyggnaden. Och de tomma korgarna vände och åkte tillbaka till kalkbrottet.
(Foto på lagerbyggnaden) I Lagerbyggnaden lagrades råvaror för cementtillverkningen och stenkol till ugnarna, och till slut även färdigbränd cementklinker.
Lagerbyggnaden är 275 meter lång, 30 meter hög och konstruerad i betong, limträ och korrugerad eternit. Alla byggnaderna ritades av arkitekt Lennart Tham. Från början skapade också landskapsarkitekt Ulla Bodorff en lummig miljö med trädplanteringar och växter som tålde kalkdammet. Arkitektur och landskap följde verkligen funkisens ideal; både funktionellt och estetiskt.
(Foto på fabriksområdet från söder) Vi ger oss in i cementfabrikens komplicerade process.
Mellan lagerbyggnaden till vänster och stora ugnshuset till höger gick transportband och rör för att transportera olika material, kalkslam och färdigbränd cement.
I kvarnhuset maldes kalkstenskrosset till pulver och blandades med vatten till kalkslam – det kallas våtmetoden.
Underst i ugnshuset fanns avsättningsbassänger. Av värmen från cementugnarna ångades vatten bort ur slammet så att det blev lagom tjockt råslam.
Råslammet förvarades sen i 4 silotorn tills det skulle brännas.
Före bränningen pumpades råslammet in i det runda slambassänghuset för en sista kontroll.
Det färdigblandade råslammet pumpades in i cementugnarna i den norra delen av ugnshuset.
Nu går vi in i de gamla, helt avspärrade delarna av fabriken.
(Foto på slambassänghuset) Så här såg slambassängen ut när den var i bruk.
Maskiner och utrustning är borta, men det är ändå en fascinerande miljö.
Vi går in i ugnshusets norra ände.
Ovanför låg de enorma rörugnarna där råslammet brändes till cement. Vi åker upp mellan skorstenarna.
Här ser du ut över ugnshuset. Skorstenarna är 60 meter höga. De två rörugnarna var 145 m långa och lutade svagt neråt.
(Foto på uppmurning av ugn) Ugnarna hade en diameter på 3,6 meter. Bilden visar när ugnarna murades upp.
(Foto på ugnarna underifrån) Slammet pumpades in överst i de roterande ugnarna. Under processen värmdes blandningen gradvis upp.
(Foto på cementklinker i ugn) Till slut fick man ut den färdigbrända cementen i klumpar, det kallas för cementklinkers.
(Foto på ugnarna ovanifrån) Varje ugn kunde producera upp till 170 000 ton cement per år.
Efter bränningen krossades och maldes cementklinkern till pulver. Cementpulvret blåstes med tryckluft i rör ner till hamnens silos.
(Foto på hamnen med silotorn och lastanordning) Cementen kunde pumpas direkt ner i lastfartygen, eller packas i säckar.
(Foto på hamnen med cementfartyg) När fabriken var som mest aktiv kunde 10 till 12 skutor ligga vid kajen och lasta cement.
Cementtillverkningen i Stora Vika lades ner 1981 efter drygt 30 år.
Film: Erik Lindeberg, Film Stockholm.
Vår guide heter Eva Larsson som är bebyggelseantikvarie på Stockholms läns museum.
Ett samarbete mellan Stockholms läns museum och Film Stockholm med stöd av Länsstyrelsen Stockholm.
Läs mer
Skärgårdsstiftelsens sida Upptäck Skärgården har aktuell information om resor och service i Nynäshamn (upptackskargarden.se)
