Olle Bærtling föddes och växte upp i Halmstad och bosatte sig sedan i Stockholm 1928. Han gick inte på någon konstskola utan var helt självlärd. Han började med att måla föreställande; landskap, porträtt. Ofta med tydliga linjer och konturer som gav stadga åt målningarna. Senare sökte han sig bort från det måleriet. Det skedde gradvis med en brytning mot slutet av 1940-talet. Målningarna kom istället att domineras av triangulära färgfält med svarta konturer som möts med spetsiga vinklar, horisontala och vertikala linjer. De öppna formerna ger intryck av att fortsätta utanför bildens gränser. När konstnären vid mitten av 1950-talet sedan började göra skulpturer kom dessa också att domineras av liknande konturer. Där antog de en svävande karaktär med svarta linjer mot himmeln.
Denna konst föreställer inget. Den är. Den handlar inte om något. Den handlar. Den är fullkomligt naken, avklädd allt ovidkommande. Därmed är dess referenser oerhört beskurna, dess spelrum ytterst begränsat. Det är en synnerligen krävande konst. Den kräver att ses och förstås med ögonen.
Gunnar Berefeldt, konstkritiker